Arbetsmiljöverket – en fördomsfull myndighet?

I min förra blogg skrev jag om vad man kan göra när myndigheter inte sköter sina uppdrag och berörde bland annat Arbetsmiljöverkets ovilja att se den assistansberättigade som arbetsledare för sina egna assistenter. Arbetsmiljöverket menar att den som är assistansanordnare inte kan utse brukaren till arbetsledare för sina personliga assistenter. Det är så upprörande tycker jag att Arbetsmiljöverket förtjänar en alldeles egen blogg.

För att börja med ovan nämnda påstående så vill jag att du tänker dig hur personlig assistans fungerar. Den assistansberättigade är den ENDA person som finns med i den personliga assistansen i varje minut den ges. Assistenterna varierar från arbetspass till arbetspass. Arbetsgivaren finns bara på plats i det fall det är brukaren själv som är det och sitter annars på ett kontor någonstans, ibland väldigt långt bort ifrån den assistansberättigade och de personliga assistenterna. En extern arbetsledare är normalt sett bara på plats då och då. Men den assistansberättigade ”är” i sin egen assistans precis hela tiden. Vem är då bäst lämpad att få utbildning i arbetsmiljöfrågor och åta sig uppgifter i arbetsmiljöarbetet för att hjälpa de personliga assistenterna att undvika skador och risker? Borde inte det vara den som finns med hela tiden, som har överblick och som dessutom har ett starkt intresse i att skydda sina assistenter? Ingen vill hamna i en situation när en duktig och van ordinarie assistent måste ersättas av en ovan vikarie på grund av skada eller sjukdom. Men det anser alltså inte Arbetsmiljöverket som istället verkar tycka att vem som helst med kunskap duger, BARA det inte är den assistansberättigade själv!

Jag har så svårt att tro att en myndighet kan vara föromsfull men visst känns det lite oroväckande?

Sen är det även så att Arbetsmiljöverket som myndighet har regeringens uppdrag att skriva föreskrifter för att fylla Arbetsmiljölagen, som är en ramlag, med innehåll. En sådan föreskrift handlar om hur arbetsplatsen ska vara utformad. Det är självklart rimligt att Arbetsmiljöverket är med och funderar över det. Dock har myndigheten lite problem att se skillnaden mellan t ex en stor fabrik, ett sjukhus och en assistansberättigades hem. Arbetsmiljöverket kan INTE se att reglerna kan behöva justeras lite utifrån det faktum att det inte är en sedvanlig arbetsplats vi talar om när vi snackar personlig assistans. Det Arbetsmiljöverket bland annat kräver i den här föreskriften är att alla anställda som har jour ska ha ett särskilt avskilt jourrum. Det kan ju gå att lösa i en del fall, särskilt när arbetsplatsen är ett sjukhus eller en fabrik, men ibland är det helt enkelt ogörligt. T ex om den assistansberättigade bor i en etta i Stockholm… Eller om det bara inte FINNS något ledigt rum som assistenten kan ha till sitt eget.

Trött blir man. Det blir troligen en assistent som har jour och inte någonstans att vila också men det är inte så det brukar funka. Istället brukar man försöka hitta fungerande lösningar. Men för Arbetsmiljöverket verkar det inte intressant. Det enda intressanta är att arbetsgivaren följer deras uppställda riktlinjer.

Detta inlägg postades i Okategoriserade, Personlig Assistans och taggades , , , on av .

Om Författaren

Anna Barsk Holmbom har jobbat som verksamhetsansvarig på Intressegruppen för Assistansberättigade (IfA). Anna började arbeta med assistansfrågorna redan 1993 när hon som nybliven mamma satt på hallgolvet med sin yngsta dotter och ringde runt till alla som visste något om LSS och LASS. Dotterns första ord var självklart "Hallå" sagt i en låtsaslur. Anna har utöver sitt arbete i IfA även jobbat som personlig assistent, tillsammans med sin pappa och assistansberättigade mamma startat upp och drivit ett brukarkooperativ under åtta år och slutligen även prövat på att vara arbetsledare till en släktings assistenter. Eventuell fritid tillbringas på familjen torp i Örkelljunga.

2 reaktion på “Arbetsmiljöverket – en fördomsfull myndighet?

  1. Lotta Ottosson

    Självklart ska mina assistenter ha en god arbetsmijö, mår de bra mår jag också bra brukar jag säga.

    Ifa har debattforum i november, jag skulle gärna se någon från arbetsmiljöverket där.

    Jag tar det mycket personligt att amv inte godkänner mig som arbetsledare och arbetsmiljöansvarig, jag tror att jag som både ass.användare och arbetsledare kanske tom kan vara ännu bättre än en extern arb.miljö ansvarig.

    Sen måste jag också får ryta lite… mitt hem är mitt hem, ingen fabrik, men jag är också överygad att jag klara av denna ”balans”.

    Det är så många nu som ifrågasätter oss med assistans att jag börjar fundera i banor: är de rädda för att vi som ass.användare fick ”makten” en gång i tiden?

    Jag är mån om mina assistenter men även om mig själv och mitt självbestämmande .

    Svara
  2. Karl Rosenqvist

    Det finns en annan sida av detta som upprör mig mer. Jag har vänner som jobbar/jobbat som personliga assistenter och för mig verkar hela systemet fel utom att brukare har behov av och ska ha rätt till assistans.
    1. Assistenten är nästan helt rättslös eftersom det alltid handlar om behovsanställning och då kan de sägas upp utan anledningar eller förvarning vilket sätter deras ekonomi på spel varje dag.
    2. Reglerna för vad som är och inte är assistans är så luddiga att vad som helst kan anses ingå. En vän blev för några år sedan husslav hos en familj eftersom de ansåg att det var det jobb deras dotter skulle utfört. Assistansbolaget och facket tyckte det var helt riktigt.
    3. Brukaren anses vara arbetsgivare och arbetsledare men anställningen sker hos ett företag som inte anser att brukarens hem är en arbetsplats. Detta leder till att frågor som vem som har rätt att definera assistentens arbetsuppgifter är förvirrad och brukaren sällan har kompetens som arbetsgivare eller arbetsledare i frågor som uppsägning, semester, OB-tillägg eller diskriminering. Ex var en annan vän anställd ”så länge uppdraget fanns” hos en ung pojke med CP. Hon avskedades pga sin hörselskada av pojkens föräldrar som fick stöd av bolaget vilket borde vara diskriminering. I vanliga fall måste man ändra arbetsplatsen för att passa den anställde men eftersom varken facket eller bolaget ansåg att brukarens hem var att betrakta som arbetsplats så kunde man inte göra det. Bolaget ansåg också att brukaren var arbetsgivare vilket gjorde en 7-årig pojke till arbetsgivare. Facket ansåg att pojken inte kunde vara arbetsgivare och därför borde hans föräldrar var det.
    Assistenten förlorade jobbet med ca.30 minuters varsel och hon och sambons ekonomi kastades in i ett kaos. Brukaruppdraget fanns dock kvar och en kompis till henne fick det istället trots att hennes anställningskontrakt upprättat med assistansbolaget tydligt angav att det gällde så länge brukaruppdraget fanns.

    Detta var bara några exempel på det förvirrade och fritolkade regelv(ä)rk som förstör möjligheten för brukare och assistenter att koncentrera sig på det som det egentligen går ut på; att brukaren kan leva ett bra och tryggt liv.

    För övrigt håller jag verkligen med artikeln också :)

    Svara

Lämna ett svar till Lotta Ottosson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *