Om Kafka skrev farser i stil med den humor som Stefan och Krister envisas att plåga oss med, så skulle han få svårt att överträffa verkligheten, såsom den drabbade mig förra veckan. Vi har tidigare kunnat se att kommunikationsmedel lämnar övrigt att önska på tillgänglighetsfronten.

Att beställa tågbiljett till Gävle var svårare än jag nånsin kunnat tro. Efter 10 minuters letande efter ”rullstolsplatsknappen” minns jag att SJ plockat bort den tills deras x2000 har synats. Jag ringer SJs biljettbeställarnummer bara för att efter ytterligare en kvarts väntetid få höra att ”vi rörelsehindrade” ska ringa ett speciellt nummer. Sagt och gjort. Runt kl 15.00 kommer jag fram till Malin. Hon hjälper mig gärna att boka!
”Fast vänta, sitter du i rullstol? Kan du åka buss?”
”Jag trodde att tåg var er grej…?”
”Ja, fast vi har buss på sträckan Göteborg-Alingsås… Kan du åka buss?”
”Det beror på – kommer rullstolen på bussen?”
”Nä.” (väntetid) ”Vi kan ordna en färdtjänst!”

Malin är mycket hjälpsam och ser till att anknytningarna till Stockholm kan ordnas. Specialtransport, rullstolsliftar och personal. Efter en timma har två tredjedelar avklarade – jag rutt och planer färdiga till Stockholm. Och så var det den sista tredjedelen. Tydligen svårare då hon måste konsultera många av sina kollegor. Efter ytterligare 20 minuter kommer hon fram till lösningen:

”Du får ta X2000 från Stockholm, förbi Gävle, till Östersund och sedan ta en färdtjänst tillbaka till Gävle!”
”Va!? Stannar inte tåget i Gävle?”
”Jo…”
”Finns det ingen ramp eller hiss där?”
”Jo…”
”Är det personalbrist?”
”Nääe… Alltså tåget stannar två minuter i Gävle – men du hinner inte stiga av med din rullstol då. Du får bara gå av och på på ändhållplatserna!”
”Det tar inte mer än 30 sekunder för mig att ta mig av om det finns utrustning på plats!”
”Jo, jag får inte boka – då mina överordnade bestämt det”

Malin inser det orimliga efter ytterligare 30 minuters argumentation. Hon bokar en färdtjänstbuss mellan Göteborg och Gävle. Jag känner mig uppgiven då jag prackats på ännu en särlösning. Malin ska posta biljetten.

Efter en timma återkommer Malin och förklarar att hon inte kan skicka biljetten. Jag som är desperat förklarar att jag gör vad-som-helst för att få biljetten – och hör att jag får lösa ut den på Göteborgs Station nästa dag.

Då jag, nästa dag kommer till Göteborgs station fortsätter farsen. Efter en timmas nervöst knappande och ringande förklarar SJ-expediten Karl att Malin inte jobbar idag så därför får jag återkomma en annan dag, Malin har nämligen dragit av lite på de ursprungliga 1.400 kronorna men inte skrivit varför i datorn. Karl ringer, kliar sig i håret och får säga hejdå till mig efter en timma i kassan då jag råkade ha annat att göra. Karl ringde tillbaka på kvällen och var ganska nöjd. Han hade förvisso varken listat ut hur jag skulle åka, när eller hur jag skulle betala – men en sak visste han: Du ska åka med Sandarna taxi!

Biljetten kom till mig till slut. SJ-tjänstemannen står hemma i min hall kl 21.30 två dagar senare och ger mig biljetten. Jag betalar i kontanter.

Nils-Ole Nyquist (regionschef på SJ) tyckte att det var synd det som skedde. Synd för SJ. Det var synd för att ”långa handläggningstider kostar pengar för. Jag kunde lista ut att de 5 timmar och 35 minuter kunde de använda till nåt bättre, men den arbetsdagen som jag förlorat ville han inte kännas vid. Jag tyckte också synd om SJ och Nils-Ole. Förmodligen hade han en väl dold diagnos.

Fotnot:
Jag är välkommen att pröva fallet inför en objektiv bedömare. På SJ kundtjänst.
Ingen har bett om ursäkt.
Bakgrunden till det idiomatiska uttrycket ”Dummare än tåget”