Om kommunernas våldsamma vilja att begränsa antalet innehavare av parkeringstillstånd för personer med nedsatt rörelseförmåga – och Transportstyrelsen oförmåga att fatta beslut

Vi från DHR har försökt att få uppvakta Infrastruktursminister Åsa Torstensson men fick istället träffa några mindre intresserade tjänstemän på näringsdepartementet. Vi ville dryfta två frågor – den ena handlade om parkeringstillstånden som kommunerna kan bevilja personer som av olika anledningar kan ha behov av desamma.

Anledningen till att vi ville ta upp frågan om parkeringstillstånden är att vi får en hel del påringningar från våra medlemmar och andra personer om stora svårigheter att förnya sina gamla tillstånd. Jag ska nämna några exempel på personer som kontaktat mig i frågan.

En kvinna som använder dubbla gånghjälpmedel för att ta sig fram beviljas inte nytt tillstånd. En man som är dubbelamputerad beviljas inte heller förnyat tillstånd. Båda får motiveringen för att de kan gå för lång sträcka. Kvinnan försökte argumentera för att det kan hon visserligen en vacker, vindstilla sommardag på plant underlag och mannen som var dubbelamputerad hävdade att visst det kan han när båda proteserna fungerar och han inte har några sår på sina stumpar – men det har han rätt ofta.

Jag ser hur människor luras in i att uppge optimala villkor för sin gångförmåga. Ingen frågar efter när det fungerar som sämst. Ingen frågar hur ofta kan du inte gå de här metrarna som vår norm har lagt fast. Och vi som lever med funktionsnedsättningar vi vill alltför ofta framlägga det vi kan snarare än det vi inte kan.

Det har också sedan något år tillbaka tillämpats en striktare bedömning av rätten till parkeringstillstånd för personer som inte kör sin bil själv. Vi har sagt från DHRs sida att det är acceptabelt att vara strikt eftersom det historiskt har delats ut tillstånd väl frikostigt till personer som inte kör själva – så kallade passagerartillstånd. Dessa har genom åren missbrukats flitigt av personer som på långsiktig basis ”lånat” gamla mormors eller farmors tillstånd och på så vis helt olagligt använt tillstånden även när beviljad passagerare inte medföljer i bilen.

Men – vi har tydligt uttryckt att det måste tas individuella hänsyn även i beviljandet av passagerartillstånd. Det senaste exemplet på att inga individuella hänsyn tas fick jag härom dagen. En man som använder rullstol på grund av nedsatt rörelseförmåga och har epilepsi, är beviljad personlig assistans och använder en anpassad Chrysler med dörröppning på ena sidan har blivit nekad passagerartillstånd trots att han har intyg som styrker att han inte kan bli lämnad ensam på grund av risken att få ett epilepsianfall.

Inte heller personer med nedsatt eller ingen rörelseförmåga i armarna får längre tillstånd trots att de – inklusive undertecknad – inte kan använda parkeringsautomater, inte bära saker, inte fälla upp ett paraply eller slänga på sig en regnkappa eller annat ytterplagg om det regnar eller är kallt ute.

Själv överklagade jag Eskilstuna kommuns beslut till Transportstyrelsen före den 18 januari i år, skrev sedan ett mail till dem första veckan i maj med förfrågan om hur länge jag ska vänta på beslutet från dem. Jag har inte fått vare sig beslut eller svar på mitt mail och nu är maj månad snart slut – mer än fyra månader har gått utan att jag hört ett ljud.

Vi är ett alltför tålmodigt släkte. När ska vi börja bränna fanor – månne Transportstyrelsen har en egen…. ?

Detta inlägg postades i Okategoriserade den av .

Om Författaren

Wenche Willumsen har ett mångårigt engagemang inom det politiska påverkansarbetet rörande livsvillkor för människor med funktionsnedsättning. Arbetet har huvudsakligen bedrivits inom DHRs ram, men Wenche är också aktiv i IfA och har haft styrelseuppdrag i FöR. Assistansfrågan är det område där Wenche besitter den mesta kompetensen, men hon har i övrigt ett brett kunnande inom området funktionshinder efter att ha arbetat som ombudsman och projektledare inom handikapp- och brukarrörelsen sedan slutet av 80-talet. Rättighetsperspektivet är bränslet för Wenches källa till engagemang genom åren har varit en stark vilja att hävda människors rätt till jämlika livsvillkor oavsett om man lever med en funktionsnedsättning eller ej. Vreden över utanförskap och marginalisering är och har varit Wenches starkaste drivkraft. Wenche var ordinarie bloggare fr.o.m. 1 maj 2010 till 19 september 2010.

3 reaktion på “Om kommunernas våldsamma vilja att begränsa antalet innehavare av parkeringstillstånd för personer med nedsatt rörelseförmåga – och Transportstyrelsen oförmåga att fatta beslut

  1. Ulrika Hall

    Vore det inte bättre att man nogsamt beivrar missbruk av utdelade tillstånd istället för att ta ifrån personer rätten till dem som verkligen har ett behov?

    Svara
  2. Jan-Åke Bengtsson

    Hej!

    Ett bra sätt attt gå ordning id etta vore att ett register skapades likt körkortsregistret. som du säkert vet fullfäöljdes inte det i den senaste utredningen trots att vi var flera som ville det. Det tyvärr bedrövligt hus tillstånden används och då tror jag enda sättet att få koll är ett register som går att stämma av. Att man blivit striktare borde Jenny Sjöblom på Transportstyrelsen kunna förklara. Eller Claes Rehnmberg på transportstyrelsen som varit med och tagit fram dom nya striktare reglerna.

    Hälsningar

    Jan-Åke Bengtsson HSO rep i Transportverkets Tillgänglighetsråd

    Svara
  3. Pingback: Tweets that mention Om kommunernas våldsamma vilja att begränsa antalet innehavare av parkeringstillstånd för personer med nedsatt rörelseförmåga – och Transportstyrelsen oförmåga att fatta beslut « FullDelaktighet.nu -- Topsy.com

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *