Kategoriarkiv: Tillgänglighet

När varken morötter eller goda exempel hjälper

, 29 augusti, 2010
2 svar

Tillgänglighet och användbarhet är nyckelbegrepp – och ingår i de tekniska egenskapskraven – för hur byggnader, butiker, bostäder, skolor, idrottshallar, gallerior och så vidare ska utformas för att bli så bra som möjligt.

Vi har rätt bra bygglagstiftning i Sverige. Det har vi haft i decennier. Visst har saker förändrats, visst har utvecklingen på olika sätt gått framåt, precis som samhällets utformning i stort utvecklats. Men – vi borde kommit så mycket längre och vi borde för länge sedan slutat gå bakåt.

Jag kommer i detta inlägg använda min stad Stockholm som exempel. Helt enkelt för att det här är staden där jag bor och lever och därför också har mest kunskap om. Dessutom tror jag, utifrån mina resor och utifrån kontakter med DHRs avdelningar och medlemmar, att dessa erfarenheter till stor del stämmer in även på andra platser i Sverige.

Jag älskar Stockholm och jag har haft förmånen att bo här sedan 1991. Jag har följt stadens utveckling från beslutet att bli ”Världens mest tillgängliga huvudstad 2010” som fattades några år före millenieskiftet, via det nationellt fattade beslutet av Sveriges riksdag 2000 om att alla enkelt avhjälpta hinder skulle vara undanröjda nu 2010, och att kollektivtrafiken skulle fungera för alla nu 2010.

Dessa mål och förändrade bestämmelser har gemensamt att de tillkom för att sätta fokus på en samhällsfråga som varit och fortfarande är, till stora delar ett misslyckande.
Strategin morot och uppmuntran och tilltron till den goda viljan ha prövats. Det har genomförts informationskampanjer, utbildningar, seminarier, goda exempel har lyfts fram, priser har instiftats – delats ut – och lagts ned i brist på värdiga vinnare.
I Stockholm har vi till och med en särskild avdelning som under namnet Tillgänglighetsprojektet arbetar enbart med frågorna om tillgänglighet.

Visst har det hänt en hel del – i gatumiljön och när det gäller busshållplatser. Trottoarernas djupa och smala ränndalar har stadsdelarnas centrala delar bytts ut mot svagt skålade plattor utan risk att fastna i. Vid övergångsställena har avfasningar gjorts. Jag kan numera utan problem, utan att behöva rulla i körbanan bland bilarna, eller ta omvägar då det inte går att komma upp alternativt ner från trottoaren, ta mig från city till mitt hem på Kungsholmen. Jag minns fortfarande den underbara känslan den där sommarnatten för fyra år sedan då jag för första gången efter en kväll på stan med tjejkompisarna kunde rulla hem själv. När det gäller byggnader har det dock knappt hänt något. De enkelt avhjälpta hindren till befintlig byggnation finns kvar till allra största delen och vad värre är, det skapas hela tiden nya enkelt avhjälpta hinder, på grund av att lagstiftningen inte efterlevs när man bygger nytt. Inte heller ombyggnation av det slag att nybyggnadskrav ska gälla görs på rätt sätt.

Ett axplock av konkreta exempel:
Nybyggnation – Liljeholmstorgets galleria, en stor ny byggnad där det tidigare endast var parkeringsplats, öppnade i vintras. Till fem av butikerna är det två trappsteg! Helt emot lagstiftningens krav på tillgänglighet och användbarhet.
Nybyggnation – Ica Maxi Lindhagen, stor butik i två våningar med enbart brant rullband mellan våningarna – kunder som inte klarar det får visserligen låna varuhissen på lagret, men hur är det möjligt?
Ombyggnation – Daglivs, stor matvarubutik i två våningar som byggdes ut men trots detta inte passade på att installera hiss, kunderna hänvisas till rullband
Enkelt avhjälpta hinder – jag gjorde i maj 2008 en genomgång av nivåskillnader längs tre gator på Kungsholmen för att enligt DHRs och Unga Rörelsehindrades jämförelsemodell inom vår kampanj Öppna Sverige! ställa tillgänglighet i relation till det totala utbudet. Endast 18 procent av de lokaler som allmänheten har tillträde till saknar nivåskillnad alternativt har åtgärdat med ramp. Övervägande delen, om än inte alla, är nivåskillnader som definitivt klassas som enkelt avhjälpta. I princip ingen förändring nu 2,5 år senare.

Kommunikationer
I fredags åkte jag med den nya, en vecka gamla, Spårväg City, en förlängning av tidigare Djurgårdslinjen. I första etappen går den till Sergels torg, det finns planer på förlängning. Ett utmärkt tillfälle att tillgängliggöra de allmänna kommunikationerna, detta nationella mål som också skulle vara uppfyllt nu i år. Vi klev på vid Sergels torg, där ny perrong byggts, det gick bra. Visst, avståndet mellan perrong och vagn är inte så litet att jag inte skulle kunna fastna med mina framhjul, men när jag körde lite snett över gick det bra. Vi åkte med hela vägen ut till Waldemarsudde och tillbaka igen för att kolla. Det finns en utfällbar ramp som ligger i golvet och som konduktören kan lyfta upp och lägga ut. Det såg bra ut de första hållplatserna, Kungsträdgården, Dramaten jo då, rätt ok. Så kom vi in på Strandvägen och nu skulle konduktören definitivt vara tvungen att lägga ut rampen för att överbrygga de allt högre nivåskillnaderna och bredare avstånden, men på allra flesta ställen skulle den inte räcka.

Efter premiärturen är jag rejält besviken och konstaterar att det här inte är ett användbart kommunikationsmedel. På flera hållplatser/perronger blir lutningen på rampen så brant att det blir svårt att ens med hjälp ta sig av och på. Har man dessutom en matkasse och datorväska med sig, är det inte realistiskt att tänka att en ovan person som inte känner mig och min rullstol ska hjälpa mig upp och ned i den branta lutningen samtidigt som människor ska gå av –  först måste rampen lyftas upp ur golvet som då måste vara tomt – samtidigt som det finns en tidtabell att hålla.

Jag vet att tillgängligheten till Spårväg City, liksom Spårväg City i sig, är föremål för heta interna diskussioner. Jag har inte gett upp hoppet om att perrongerna görs om så de alla kommer i nivå med vagnen. Jag har inte gett upp hoppet om att man istället för manuella ramper installerar automatiska som skjuts ut för att överbrygga avståndet, för när vi sedan kom tillbaka till Sergels torg var det inte lika lätt med glappet. När jag skulle ut stod jag i lutning och jag fastnade. Här hade det inte heller hjälpt med rampen, för den var nu på fel sida jämfört med perrongen…

När det gäller byggd miljö är kraven på tillgänglighet och användbarhet lagtekniskt lika tungt vägande som kraven på säkerhet vid användning, kraven på bärförmåga, kraven på skydd mot buller och så vidare. (Krav på att de allmänna kommunikationerna ska vara anpassade har vi haft i tre decennier.) Av någon anledning följs dock dessa krav inte på samma sätt. Det finns en attityd och inställning som gör det lättare för alla inblandade i hela projekterings- och byggkedjan att skylla på okunskap, att skylla på att – oj det blev fel någonstans, att – oj det tänkte vi inte på, att – oj det var ju inte meningen men till största delen är byggnaden tillgänglig, det är bara en del av anläggningen/bostaden/gallerian man inte når. I övrigt är allt så bra så, så sluta nu att klaga och underförstått, – var glad och nöjd med det som fungerar. Vi tar nya tag nästa gång.

Naturligtvis skulle inte samma inställning och förfarande vara möjligt när det gäller övriga krav. Ingen skulle acceptera en byggnad som är säker till 95 procent. Ingen skulle acceptera en byggnad har bärförmåga till största delen, men inte fullt ut.

Dessa exempel beskriver det jag tycker är symptomatiskt på hur kraven på bra utforming som tar utgångspunkt i människors olikheter och olika behov alltför ofta hanteras. Man gör en halvdålig lösning, som med hjälp kan anses fungera i alla fall till viss del. Men det är inte ok och det är inte tillräckligt. För att göra skillnad måste kraven på tillgänglighet och användbarhet tas på allvar fullt ut och användas så som det var tänkt. Professionen, tjänstemän och politiker måste ta sitt ansvar också för denna del så som för övriga.

Vi har kraven, vi har prövat information, goda exempel, morötter. Det som krävs är enligt min mening politiskt ställningstagande på högsta nivå! Varken förra samhällsbyggnadsministern Mona Sahlin och förra infrastrukturministern Ulrica Messing eller nuvarande miljöminister Andreas Carlgren och nuvarande infrastrukturminister Åsa Torstensson, har enligt min bedömning tillräckligt tydligt tagit dessa ställningstaganden eller använt sin position och makt för att göra skillnad.

Varken morötter eller goda exempel har hjälpt. Nu är det dags för en utökning av diskrimineringslagstiftning som inkluderar tillgänglighet. Inte för att Sverige i och med det kommer bli tillgängligt i ett nafs, utan för att markera och tydliggöra vad det handlar om. Utestängningen – som ofta är medveten då den beror på att man struntat i regler och krav – är diskriminering!

2 svar

Idéer till den framtida handikapprörelsen

, 25 augusti, 2010
4 svar

För tjugo år sedan, 26 juli 1990, undertecknade den förre amerikanske presidenten George Bush utanför Vita huset, den amerikanska diskrimineringslagstiftningen ADA –  denna lagstiftning som lett till så stora förbättringar av tillgängligheten i det amerikanska samhället för personer med funktionsnedsättning. Samtidigt höll han ett tal där han lyfte fram Sverige:

This historic act is the world’s first comprehensive declaration of equality for people with disabilities—the first. Its passage has made the United States the international leader on this human rights issue. Already, leaders of several other countries, including Sweden/…/have announced that they hope to enact now similar legislation.

Tjugo år senare, valåret 2010, vet vi att någon svensk liknande lagstiftning som ADA ännu inte har införts. Däremot har många andra länder tagit det steget. Att läsa den amerikanske presidentens tal så här många år efteråt väcker funderingar. Att Bush nämner Sverige först av alla världens länder är knappast en slump. Det vittnar om den starka ställning Sverige då hade i internationella handikappolitiska sammanhang. Omvärldens intresse kretsade framförallt kring det faktum att vi lade ned institutionerna och byggde ut den svenska välfärdsstaten. Personer som betydde mycket för den handikappolitiska utvecklingen, t ex Bengt Nirje och Karl Grünewald bjöds in som experter till en rad länder, inte minst USA. Den internationella rättighetsrörelsen för personer med utvecklingsstörning – People first – har sina rötter i Sverige. När den internationella handikapprörelsen radikaliserades på 1980-talet, t ex när Disabled Peoples International (DPI), bildades var representanter från den svenska handikapprörelsen i högsta grad involverade.  I slutet på 1980-talet drev Sverige frågan att en FN-konvention för personer med funktionsnedsättning skulle införas. Det blev ingen konvention då – istället blev det FN:s standardregler 1993 med svensken Bengt Lindqvist som den förste särskilde rapportören. Sedan dess har den svenska ledstjärnan inom den internationella handikappolitiken slocknat. Den progressivitet vi än gång var kända för finns inte längre.

Som många inlägg på bloggen fulldelaktighet.nu vittnar om så har de funktionshinderpolitiska frågorna en svag ställning i den svenska samhällsdebatten.  Det utanförskap som personer med funktionsnedsättning upplever i form av bristande tillgänglighet och diskriminering engagerar inte politiker eller media. Debatten är betydligt mer levande i många andra länder. LSS var oerhört betydelsefull men alltför många beslutsfattare invaggades i tron att nu behövdes inte längre fler åtgärder. Handikappolitiken övergick från ett politiskt reformområde till ett politikområde som i princip bara behöver administreras och inte byggas ut. Ungefär som med kärnkraften.  I princip har det inte genomförts en enda större reform inom handikappolitiken efter LSS.

Då kommer naturligtvis frågan – vad beror detta på? Det finns inget enkelt svar på frågan. Men en sak som jag tror har bidragit är handikapprörelsens politiska och ideologiska försvagning. Handikapprörelsen gick på sätt och vis vilse på 1990-talet och har ännu inte riktigt hittat ut ur mörkret. 90-tals krisen med den stora arbetslösheten ledde till en politisk omprövning av synen på offentlig sektor och välfärd som lösning på samhällsproblem. I det förändrade politiska klimatet hade handikapprörelsen svårt att ställa om. Man hade blivit van vid att sitta tillsammans med politikerna och diskutera. På kongresserna kom både statsråd och ibland statsministern. Lösningen var i princip alltid nya välfärdspolitiska program.  Dessa program utformades i utredningar där handikapprörelsen satt med som experter. Det förändrades under 1990-talet och rörelsen hade inget riktigt motvapen. Istället har rörelsen alltför mycket fastnat i eviga interna organisationsdiskussioner endast avbrutna av uppgivna suck och stön om omvärldens bristande intresse – ”ingen lyssnar på oss längre”.

Denna handlingsförlamning är i bjärt kontrast till hur jag upplever den amerikanska handikapprörelsen. Den är vitalare, stoltare, kreativare och skickligare – inte minst när det gäller lobbying. Delvis beroende på den amerikanska politiska kulturen. Eftersom det politiska systemet är så komplicerat måste man ligga på alla politiska beslutsfattare hela tiden. Att kämpa ända in i kaklet är helt enkelt en förutsättning för framgång. Att hänga läpp för att ett remissvar inte får gehör funkar helt enkelt inte i staterna.

I somras besökte jag NCIL, som är den amerikanska Independent Livingrörelsens nationella organisation. Ett myller av gräsrötter och aktivister. En dag ägnades åt att träffa amerikanska politiker och detta förbereddes noga i olika grupper. Det handlade inte om att några centrala ombudsmän skulle göra en uppvaktning utan att gräsrötter skulle beskriva hur verkligheten såg ut och ställa krav. Men också insikten om att man måste väcka politikernas intresse. En erfaren aktivist betonade:

– Kom ihåg att det handlar om att bygga upp relationer. Börja alltid med att kolla vad de har tagit för handikappolitiska initiativ tidigare och uttryck er uppskattning för det – även om det råkar vara 20 – 30 år tillbaka i tiden!

Detta förhållningssätt handlar inte om inställsamhet utan om professionalism. På samma sätt ser man på ledarskap. Den främsta lobbyorganisationen American Association of People with Disabilities (AAPD) genomför varje år ett program där yngre personer med funktionsnedsättning får göra praktik i kongressen. På detta sätt förs kunskapen om påverkan vidare till nya generationer av aktivister. En annan skillnad i inställning är att nästan alla organisationer är cross-disability, dvs organiserar sig över funktionshindergränserna snarare än enskilda diagnoser. Det skapar en vitalitet och solidaritetskänsla inom rörelsen som vi har mycket att lära av. Fulldelaktighet.nu kan vara grunden för en sådan rörelse även i Sverige. Det behövs en vitalisering som enbart samtal, där åsikter och förslag bryts mot varandra, kan skapa. För att skapa ett sådant klimat behövs arenor och forum som denna blogg.

Men det behövs även mer kreativa förslag. De politiska partierna har existensproblem till följd av att allt färre vill bli medlemmar och engagera sig i de politiska partierna. Därmed krymper den interna partidebatten och partierna blir allt mer beroende av idéer och förslag utifrån. Detta är också motivet till att allt fler organiserade intressen i Sverige startar tankesmedjor och knyter till sig forskare. Genom forskning, fakta och välunderbyggda utredningar ökar möjligheterna att få genomslag. Så arbetar handikapprörelsen i USA och i Storbritannien. Varför inte lära av dem?

4 svar

Är politiken tillgänglig?

, 22 augusti, 2010
4 svar

I diverse sociala medier twittras, bloggas och statusuppdateras det om valstugorna är tillgängliga. Med risk för att bli bannlyst av mina bloggkolleger och den gemensamma funktionshindervärlden skulle jag vilja uppmana alla till att strunta i det! Jag tror det finns en risk för att valstugorna är träd som skymmer skogen.

Jag förstår symbolbetydelsen i tillgängliga valstugor. Jag är med på att det borde vara en självklarhet. Inte minst på grund av att det är 2010 och att partierna själva bestämt att deras egna valstugor ska vara tillgängliga tills i år.

MEN jag vill peka på hur oerhört mycket viktigare det är att den faktiska politiken är tillgänglig. Hur det framtida maktutövandet kommer att se ut. Stugan är bara en sido-portal.

Låt inte era lokala politiker komma undan med att bygga en ramp till valstugan!

– Om en politiker säger ”montera ner all personlig assistans”, så hjälper det föga att den teckentolkas medan den säger det.
– Om ett parti struntar i funktionshinderperspektivet, så blir det inte bättre av det finns på lättläst. (Jfr ”Kulturutredningen på lättläst”)
– Om ingen person på valsedeln vill driva frågor om inkludering, mänskliga rättigheter och lika rätt, så spelar det väldigt liten roll att det står nåt om det på flygbladet du får av dom.

Jobba istället med att hitta de svåra frågorna. De som betyder nåt för dig. Ställ dom frågorna! När valarbetaren inte kan svaren, så fråga denne om vem som kan dom. Fråga om de kan se till att du får svar från en som kan frågan i deras parti. Fråga om vem som bäst kan funktionshinderperspektiv på de olika valsedlarna (om det nu är det viktigaste för dig. Är det kärnkraft eller barnomsorg så bör frågan givetvis vara en annan). Fråga hur du kommer i kontakt med den personen. Om det inte finns någon, så fråga hur de tänkt sig att de ska få ditt förtroende när ingen kan något om det som är viktigt för dig.

Det finns ytterligare en del att tänka på:
Riksdagen är lagstiftande. Välvilja kan kännas skönt, men valets fråga gäller om partierna tänker använda sin makt för att flytta fram positionerna i dina frågor. Exempel: Ska vi attitydförändra och informera bort otillgänglighet? Eller lagstifta?

Utförandet hamnar betydligt oftare regionalt och lokalt. Det är här lika rätt, icke-diskriminering och mänskliga rättigheter ofta ska förverkligas. Då kan man ju passa på att fråga: Har personer med funktionsnedsättning lika tillgång till fritid och kultur? Fritt val av skola/förskola – gäller det alla, eller betyder alla i det fallet ”alla utan funktionsnedsättning”? Är det ok att en elev med funktionsnedsättning i kulturskolan eller kanotklubben kostar väldigt mycket mer än en vanlig elev? Tar kulturskolan och föreningslivet emot barn med funktionsnedsättning på lika villkor? Hur arbetar kommunen med funktionsnedsättning i sina mångfaldspolicys? Vad gör man för att öka anställningen av personer med funktionsnedsättning i de egna leden? Är man beredd att använda sin makt för säkerställa att tillstånd för uteserveringar också garanterar dess tillgänglighet?

Vem i partiet ansvarar för vilken fråga? Hur kan jag få kontinuerlig återkoppling om utvecklingen inom mitt intresseområde?

Ställ de svåra frågorna!

(PS. Hjälp varandra att formulera frågorna. Använd kommentarsfältet här att skriva era förslag på frågor att ställa i valstugorna eller på annat sätt.)

4 svar

Att få leva som andra…

, 17 augusti, 2010
1 svar
Regeringen gav i uppdrag att se över området personlig assistans. Utredningen utmynnade i förslag om hårdare regler vid bedömning om rätt till personlig assistans och skärpta krav för beviljande av assistanstimmar. 

Många funktionsnedsatta är i dag rädda att kontakta Försäkringskassan och kommunen för att begära hjälp som man har rätt till. Resultatet kan nämligen bli att assistansen dras in med kort varsel. Personlig assistans är i dag en avgörande insats för många människor. Med berättigad assistans kan många vara ute i arbetslivet istället för att behöva sjukpensionera sig, och utan hjälp kan de inte ta sig till arbetet.

Inom området assistans har det på senare tid hänt mycket. Regeringen gav i uppdrag att se över området personlig assistans för att det hade blivit dyrt. Utredningen utmynnade i förslag om hårdare regler vid bedömning om rätt till personlig assistans, samtidigt som man vill skärpa kraven för beviljande av assistanstimmar. Socialstyrelsen fick i uppdrag att utforma ett handläggningshjälpmedel för Försäkringskassan för att möjliggöra en mer enhetlig bedömning över landet gällande antal beviljade assistanstimmar i samarbete med företrädare för personlig assistans. Hjälpmedlet visade sig vara ett frågeformulär med bland annat integritetskränkande frågor om hälsa, livsstil, toalettbesök och sexualvanor. Resultatet blev att alla företrädare för personlig assistans hoppade av samarbetet. Lyckligtvis drog man in detta så kallade bedömningsinstrument för omarbetning innan det skall prövas i vissa utvalda delar av landet.

Sverige har skrivit på konventionen om funktionsnedsattas rättigheter, man påstår att svensk lag är i harmoni med den, men stämmer det? När en funktionsnedsatts liv begränsas på grund av att han inte får tid inräknad i sitt beslut för att endast delmoment bedöms istället för helheten, minskas en funktionsnedsatts förmåga avsevärt att delta i samhällets alla aktiviteter. Är det förenligt med konventionens mål och syfte?

Vad har hänt med lagen om särskild stöd och service till vissa funktionshindrade? Varför har vi fått en praxis som inte överensstämmer med den skrivna lagen? Varför tillåter man olika tolkningar av olika huvudmän? När en funktionsnedsatt påtalar behov av andra insatser eller andra regler, drar politiker och andra öronen åt sig istället för att vilja lyssna på funktionsnedsattas önskemål och förslag till lösningar. Varför är alltid funktionsnedsatta personer ett problem? Är de inte som alla andra, människor med lika värde och rättigheter att leva? Varför är det alltid den utsatte som ska granskas? Varför kan man inte kostnadsdämpa inom den byråkratiska gången hos kommun/Försäkringskassa? När ska man börja se över rutiner hos myndigheter och kommuner?
 
Varför ska alltid funktionsnedsatta ses som problemet och inte tvärtom? Varför ska det vara så svårt att anpassa trösklar och dörrar? För vad är egentligen normalt för en dörröppning? Beror inte det på vem man vänder sig till? Och så är det valtider och debatten om förändirngar i reformen har tystnat, man vågar inte ta i frågorna trots att flera myndigheter såsom Socialstyrelsen i en utredning får fram just att funktionsnedsatta inte lever på goda levnadsvillkor. Funktionsnedsatta vill bara ha samma möjligheter att leva på lika villkor som alla andra. De begär ingen förtur, bara samma plats i kön som alla andra.
1 svar

C, FP och MP till val på bristande tillgänglighet som diskriminering

, 16 augusti, 2010
11 svar

Fem veckor kvar till valet presenteras ännu en undersökning som visar att det är jämnt mellan blocken.  I söndagens Rapport kl 18 (ca 2 min och 50 s in i sädningen) konstaterade Toivo Sjörén, opinionsansvarig  hos Sifo att det är så lite som skiljer att inget av blocken har råd att hoppa över eller glömma bort några väljare. Det kan bli de små marginalerna som avgör. – Man få liksom inte missa någon på något avgörande sätt för det har man inte råd med.

Den senaste veckan har flera partier presenterat sina valmanifest. Jag har gått igenom dem för att se vad man, ur ett funktionshinderperspektiv, går till val på.

Moderaterna har vad jag kunnat hitta (ännu?) inte släppt något traditionellt valmanifest, utan radar istället på sin hemsida under rubriken Valstugan upp ett antal anledningar – politikområdesvis – till varför man skall rösta på dem. Bland dessa återfinns Funktionshinder som ett område.

Moderaterna vill:
Öka det egna inflytandet över vem som ska utföra vård-, rehabiliterings- och stödinsatser, liksom utformningen av dessa insatser.
Arbeta aktivt med att undanröja alla former av diskriminering.
Underlätta för personer med funktionsnedsättningar att komma in på arbetsmarknaden.

Samtidigt återfinns inne i texten följande reservation:
Vi håller i grunden med om att bristande tillgänglighet kan ses som en form av diskriminering, men innan vi kan ta ställning till en sådan reform måste först de ekonomiska konsekvenserna noga utredas.

I Centerpartiets valmanifest Framtiden tillhör dem som vågar hittar jag följande under rubriken
4.7 Stärk diskrimineringslagstiftningen:

Många människor med funktionsnedsättning hindras från att fullt ut vara delaktiga i samhället. Centerpartiet accepterar inte att människor utestängs.  Bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning ska betraktas som en diskrimineringsgrund och omfattas av diskrimineringslagstiftningen. Centerpartiet vill se ännu fler och snabbare insatser för att personer med funktionsnedsättning ska ha möjlighet att försörja sig genom eget arbete. Studerande inom särvux behöver få bättre möjligheter att komma in på arbetsmarknaden.

Kristdemokraterna kallar sitt valmanifest 13 steg och 89 vallöften för ett mänskligare Sverige
Under steg fyra, om arbetsmarknad, återfinns följande:

4. Alla som kan ska få jobba
Alla måste känna sig behövda. Att sänka arbetslösheten handlar inte bara om samhällsekonomi, det är lika mycket en fråga om meningsfull tillvaro och egen försörjning. Vi vill ha ett samhälle som tar vara på människors möjligheter och inneboende förmåga. Vi vill ha trygghetssystem som med rätt insatser och stöd hjälper fler att gå från arbetslöshet till jobb. Den som saknar förutsättningar att jobba ska ges en trygg försörjning.
Så till vallöftena:
27. Personer med funktionsnedsättning måste ges möjlighet till jobb. Lönebidragen måste förbättras, trygghetsanställningarna öka och den offentliga sektorn ska visa vägen för övriga arbetsgivare genom att nyanställa 10 000 personer med funktionsnedsättning.
 
Folkpartiet har utformat sitt valmanifest som en rapport vilken har underrubriken Utmaningar efter valsegern
Här nämns personer med funktionsnedsättning på följande ställen:

2. Ett Sverige med jobb och företagande
…Utgångspunkten för vår arbetsmarknadspolitik är att alla kan bidra. Även personer med funktionsnedsättningar kan komma i arbete. Det är ett mänskligt slöseri att slarva bort kompetens hos människor som handikappas på grund av arbetsmarknadens bristande tillgänglighet.
Öppna arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning
Bristande tillgänglighet ska utgöra diskriminering enligt lag. Jobbcheckar, ett intyg som redan på förhand visar vilka stödformer en arbetssökande med funktionsnedsättning har rätt till, ska införas. Lönebidragen ska reformeras – den som drabbas av arbetsfunktionsnedsättning ska kunna få lönebidrag för att fortsätta på sin arbetsplats.
Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Försvara LSS som rättighetslag. Personer med funktionsnedsättning ska ha möjlighet att leva som andra. Rättspraxis har dock snävat in tolkningen av LSS. Vi vill därför förtydliga LSS så att lagen uttryckligen omfattar arbete, familj och ett jämlikt liv.

5. Ett Sverige med socialt ansvar
…Personer med funktionsnedsättning handikappas för att samhället ännu inte är tillgängligt. Här återstår det mycket att göra.
… Vi vägrar acceptera en syn där människor på det sättet får beskedet att de inte behövs. Visst finns det grupper som har extremt svårt att komma in på den ordinarie arbetsmarknaden, exempelvis personer med psykisk eller fysisk funktionsnedsättning och människor som hamnat i missbruk.

Miljöpartiet kallar sitt valmanifest Framtiden är här med underrubriken För en grön omställning som ger nya jobb, en nödvändig klimatpolitik och global solidaritet
Personer med funktionsnedsättning lyfts fram i två av de 36 punkterna:

3. Bygg ut kollektivtrafiken
För att skapa mer klimatsmarta städer vill vi investera i en kraftigt utbyggd kollektivtrafik, såsom spårvagnar, regionala tåg, tunnelbana och buss. Vi vill fördubbla andelen kollektivtrafik till år 2020. Det finns inget behov av nya motorvägar. De kollektiva transporterna ska vara tillgängliga och användbara för personer med funktionsnedsättning.

26. Lika rättigheter för alla
Lagstiftningen mot diskriminering ska skärpas. Vi vill främja lika rättigheter hos företag och myndigheter. De lokala antidiskrimineringsbyråerna ska stärkas. Vi vill fortsätta arbeta för HBT-personers rättigheter. Arbetet mot hatbrott ska intensifieras. Alla människor ska ha möjlighet till full delaktighet. Vi vill att otillgänglighet, i lag, ska klassas som diskriminering av personer med funktionsnedsättning.

Socialdemokraterna undviker, precis som Moderaterna, att kalla sitt material för valmanifest, istället har man lanserat Fler jobb och nya möjligheter – Vägval 2010

Under stycket Socialdemokraterna väljer fler jobb istället för ökade klyftor återfinns följande: … Fler nyanlända och människor med funktionshinder ska kunna etablera sig på arbetsmarknaden.

Vänsterpartiet skriver på omslaget till sin valplattform Gemensam trygghet Individens frihet En hållbar värld

Här finns inte ett ord om personer med funktionsnedsättning, tillgänglighet, assistans, resurser på arbetsmarknaden eller bristande tillgänglighet som diskriminering.

Efter denna genomgång konstaterar jag att de flesta (M, C, KD, FP, S)  fått upp ögonen för att vi på något sätt måste inkluderas i arbetsmarknadspolitiken. Assistansen finns med hos FP och M (inne i dokumentet man hänvisar till från ”Valstugan”). MP vill att kollektivtrafiken när den byggs ut ska fungera för alla. De som anser att bristande tillgänglighet ska vara en form av diskriminering är C, FP och MP.

Det brukar sägas att det finns ett förlamande samförstånd när det gäller politiska ställningstaganden som rör funktionshinderfrågor och att det skulle vara förklaringen till att utvecklingen går långsamt och till att det inte blir några diskussioner i det öppna.

Jag tror vi måste frigöra oss från den föreställningen. Det finns skillnader, bland annat visar valmanifesten på det.

Nu säger naturligtvis inte ett valmanifest allt. Exempelvis var Lars Ohly den ende partiledare som i sitt tal i Almedalen nämnde personer med funktionsnedsättning, dessutom i ett ovanligt långt inlägg på flera minuter. Samtidigt har V i sin valplattform helt tappat bort allt vad funktionshinderperspektiv heter.

Att jämföra valmanifest är ett sätt att mäta och jämföra partiernas engagemang och ställningstaganden, ett annat är naturligtvis att jämföra i vilken mån partiledarna i de debatter som nu kommer väljer att ta ställning för eller emot exempelvis bristande tillgänglighet som diskriminering.

11 svar

Ett förvarstal för alla ”bittra invalider”!

, 15 augusti, 2010
4 svar

Kanske gick jag åt för hårt mot Sveriges mönsterkrympling numer ett David Lega i mitt förra inlägg, men detta var bakgrunden till mina ord och min åsikt.

Jag tillhör en av de första generationerna barn och ungdomar där det var självklart att jag skulle växa upp hos min familj, i min hemstad, och inte på institution. Under min uppväxt fick jag ofta hör hur bra det var att bo i Sverige om man hade ett ”handikapp”. Här fick vi hjälpmedel gratis, färdtjänst och kunde gå inkluderad i skolan. Landet Lagom var helt enkelt bäst att bo i om man hade ett ”handikapp”.

I tonåren hade jag precis börjat använda rullstol på heltid. Det var inte längre självklart att gå hem till kompisar för där kom jag inte in på grund av trappor. Inte heller kunde jag träffa mina vänner på fritidsgården för där kom jag inte heller in.

Under högstadiet fick jag höra saker som: ”Emma behöver inte vara med på gympan”, ”Emma behöver inte ha träslöjd”, ”Emma behöver inte vara med på tekniklektioner”, ”Emma behöver inte vara med på friluftsdagar”, ”Emma behöver inte ha praktik”. I efterhand har jag tänkt på att allt detta berodde på att det inte var tillgängligt. Jag kunde inte delta vid gymnastik, träslöjd, friluftsdagar, praktikperioder på grund av att det var otillgängligt. Det var inte någon i min omgivning; skola, föräldrar eller habilitering som tyckte att det var fel. Det bara var så och då var det bättre att jag slapp vara med. Jag blev liksom ”bortplockad”.

Mina upplevelser från tonåren bidrog till en känsla av att det var ok att inte vara med på allt, det var ju mitt fel, jag satt i rullstol och det var ju självklart att jag inte skulle vara med.

I tonåren kände jag hur min värld krympte, jag började känna mig instängd. Kommer ofta ihåg hur små hinder i miljön kunde vara helt avgörande för om jag skulle kunna vara med eller inte. Hur alla besvikelser och svårigheter på grund av otillgängligheten gjorde mig mer och mer osäker. Jag valde allt mer ofta att endast gå till platser och miljöer som fungerade för att jag inte ville bli besviken, inte ta diskussionen om ”att vi kan bära dig upp”, ”att du kan ju gå den där bakvägen genom köket” eller ”Tyvärr så kommer man inte in med rullstol här, men det är ju så med sådana hära hus”.

I våras gick jag, tillsammans med den lokala handikapprörelsen, lokala politiker och tjänstemän och tittade på (o)tillgängligheten i centrala Norrköping. Vi såg uteserveringar som tvingade ut oss i gatan och reklamskyltar för lokala näringsidkare som personer med nedsatt syn lätt skulle kunna gå in i. När vi skulle summera våra intryck sa min kloka kollega Gunnar, som inte har en funktionsnedsättning, ”Det krävs ett oerhört mod att med nedsatt rörelsehinder eller syn att överhuvudtaget våga röra sig ute på stan, med alla hinder som ständigt är i vägen” och jag tänkte att Gunnar hade en viktig poäng.

Nya platser och miljöer krävde mod och jag fick uppmana kraft för att våga. En speciell händelse var när jag ville gå på bio på det lokala konstmuseet. Hur jag oroade mig och ängslades över att det nog inte skulle gå, att jag nog inte skulle komma in och hur jag tillsammans med en personlig assistent la upp en strategi för vad som skulle hända om det var en kant eller trappa i vägen. Vi gick dit och jag kom in utan problem! Det gav mig mod att våga mer.

Eller som den gången jag vågade åka spårvagn i min hemstad, inte alltid superenkelt men det funkade. En helt ny värld öppnade sig för mig. Att våga och vinna gav mig känslan av att vilja ha mer, att inte nöja mig. Att ta för mig och kräva mer.

Mitt engagemang i Marschen för tillgänglighet och min fasta övertygelse om att OTILLGÄNGLIGHET ÄR DISKRIMINERING är inget som har varit självklart för mig. Det har varit en resa mot en personlig insikt. Men efter att ha skaffat mig mod att vilja och kräva mer började jag se på mig själv i relation till det samhälle jag lever i.

Det var inte mig det var fel på. Jag kommer aldrig att kunna gå igen så då måste ju samhället jag lever i ändras, då det är något som går att ändra. Landet Lagom var helt enkelt inte bäst längre. Kom av en slump in på Marschens hemsida under första året den var igång: Svart på vitt stod det: Otillgänglighet är diskriminering. Och för mig var det helt självklart att det var så. Jag är diskriminerad varje gång jag utestängs.

Jag åkte upp till Stockholm med min lokala handikapporganisation och gick Marschen 2005. Rejält nervös undrade jag om jag överhuvudtaget skulle våga gå med. Var det inte lite väl radikalt? Att liksom skrika ut över centrala Stockholm att jag var diskriminerad, att jag lever i ett samhälle som inte räknar att jag ska vara med. Att jag lever i ett samhälle som inte ser mig som en fullvärdig medborgare som ska ha samma möjlighet till delaktighet som andra medborgare. Men jag skrek som jag aldrig har skrikit förut och jag kände en enorm stolthet, både över mig själv för att jag tog ställning och ställde krav, men också för att vi alla med olika funktionsnedsättningar och utan funktionsnedsättningar gemensamt krävde att nu fick det vara nog.

Det är inte självklart att personer med funktionsnedsättningar ser sig själva som diskriminerade på grund av otillgänglighet och det är inte heller en accepterad tanke bland människor utan funktionsnedsättningar. Jag har många gånger i Landet Lagom är bäst fått ta diskussionen om att människor med funktionsnedsättning diskrimineras på grund av otillgänglighet.

Jag tror även att detta är en av anledningarna till att inte fler människor med funktionsnedsättningar och organisationer som ska driva frågor av vikt för sina medlemmar inte deltar i Marschen och driver frågan.

Jag och Hans Filipsson som även han är språkrör i Marschen för tillgänglighet diskuterade en gång att vi under en dag skulle räkna alla gånger vi diskriminerades på grund av otillgänglighet. Det lät som en bra idé men så sa jag att vi både omedvetet och medvetet anpassar oss. Vi vet vad som funkar och vad som inte funkar.
Några exempel av otillgängligheten i vardagen för mig är:

  • Att sitta ute på huvudgatan och växla pengar till utlandsresan
  • Att äta middag på restaurang utifrån var jag kommer in och inte vad jag är sugen på
  • Att inte kunna hämta sina syskonbarn på dagis
  • Att inte kunna leka med sina syskonbarn på en offentlig lekplats
  • Att inte kunna åka med kollektivtrafik eller tåg
  • Att vara en ”logistikcentral” i livets alla delar – Jag är alltid den som bokar konferenser och lokaler på jobbet eller bestämmer var vi ska gå ut käka med familj och vänner – allt utifrån var jag kommer in eller ej
4 svar

Lilian och Jag – The Real Story.

, 14 augusti, 2010
2 svar

Jag heter Iki och jobbar som projektledare för ett projekt som heter Utopia. I stora drag och för att inte bli långrandig så kan man beskriva Utopia snabbt genom att säga att vi jobbar för att skapa en kultur som är till för alla. Då menar vi alla. Inte det alla som man säger när man egentligen menar vissa speciella med full funktion, mycket pengar och hög status i samhället. Alla är i alla fall vår dröm och vår vision!

När man börjar jobba med tillgänglighet och funktion så är det som att få en smäll på käften. Milt sagt. Man inser hur mycket man aldrig fattat och man fattar hur mycket man har missat. Listan blir längre och längre med önskemål och förhoppningar och man blir argare och bittrare ju längre man kommer. Självklart öppnas det ju dörrar till helt fantastiska upplevelser och möten också. Men ett samhälle som var anpassat för alla skulle ju underlätta dessa möten väldigt mycket. Att komma in genom dörrhålet till fiket där man ska ha mötet är ju en fördel!

För att på något sätt kunna greppa hela tillgänglighetsdealen och för att få perspektiv, så satte jag mig i en rullstol i en och en halv månad. 24-7.

Jag kände att jag var tvungen att vidta åtgärder så att jag inte förvandlades till den vita politikermannen som åker ut till Bergsjön och klipper ett band på Iranska kvinnoföreningens invigning för att sen ta taxi hem och efter detta veta allt om Iran, kvinnor och den muslimska tron. Dock är 1,5 månad en fis i rymden, men jag kände i alla fall att jag fick mer kött på benen!

Jag införskaffade mig en rullstol, som jag döpte till Lilian, och vi gjorde allt tillsammans. Det är i detta nuet jag får en smäll på käften för att jag och Lilian kan ju typ inte göra någonting. Bara att åka kollektivt är ett dagsverke. Västtrafik som vi har här i Göteborg är det sorgligaste jag upplevt. Med eller utan stol. Men att planera en så kallad kollektivtrafik där inte alla kommer med (eller i bästa fall endast en person) är ju bisarrt! Även att hela Göteborg accepterar detta och kanske inte ens vet om det…

Hela tiden dyker det upp nya situationer som gör en galen. Alla pratar med mig som att jag var ett barn, med oerhört dålig hörsel. Mycket skrikande och mycket prat med ”dada”-röst. Jag behöver nästan aldrig betala eller visa leg om jag går ut. Jag hade alltså kunnat vara Sveriges yngsta funkisalkis. ”För det är ju så kul att jag faktiskt tar mig ut”, för att citera en vakt på ett uteställe.

Saker jag aldrig tänkt på gör mig frustrerad och galen. Att handla saker är sjukt svårt för man ser ingenting. I frysdisken kan jag lika gärna få upp kycklinglår som de frysta ärtorna jag egentligen vill ha. För om man sitter ner så kan man inte luta sig fram som det förväntas av en och detta resulterar i ett evigt petande i frysdisken. Och en mycket kall hand.

Jag hade kunnat skriva en roman om detta men det skall jag inte. Jag fick insikt. Lite i alla fall. Och nu är mitt mål i livet att förändra. Att sluta leva i ett fantasisamhälle där jag ignorerar saker för att det kanske inte berör mig direkt. Att säga till min kollega som tycker att utestället som vi går till är bra. Även om detta stället har 3 anmälningar mot sig för diskriminering så ska vi vara glada att vi faktiskt kommer in. Bakvägen. Kanske igenom grovsoprummet och köket, MEN vi kommer in. Noll tolerans på detta! Burna ner deras röda matta med bakhjulen och töm sonden innan för dörren. Nu sätter vi ner foten, med eller utan faktisk fot. Vi bara gör det. Sluta vara så himla glad och nöjd hela tiden. Nu är vi förbannade, det är mycket roligare i längden!

2 svar