Kategoriarkiv: Politikerveckan i Almedalen

Öppet brev till riksdagsledamot Lars U Granberg (s)

Hej Lars! Jag skriver till dig bara för att du är en av de få socialdemokrater som jag vet är insatt i handikappolitiken. Jag har förstått det som att du är talesman i dessa frågor fram till valet.

I förra veckan var det Almedalsvecka både på Gotland och här på den här bloggen. Vi hade bjudit in företrädare för alla riksdagspartierna att skriva var sitt inlägg.

Ditt parti svarade sist. Först ville man inte alls medverka. Sedan ändrade man sig i sista sekunden.

Det inlägg som man till slut skickade in lämnade dessvärre mycket att önska. Det räcker att ögna igenom några få inlägg på den här bloggen för att förstå att det finns två frågor som överskuggar allt annat inom handikappolitiken idag, nämligen personlig assistans och tillgänglighet. Det inlägg som Ylva Johansson skickade in hit berörde ingen av dessa frågor.

Under lång tid har ni varit det enskilt största partiet i riksdagen. Under den senaste mandatperioden befann ni er i opposition. Det har alltså funnits tid att bygga upp en kompetens kring handikappfrågorna. Tyvärr tror jag inte att det har funnits ett sådant intresse.

Inför Almedalsveckan skickade Handikappförbunden ut en enkät till samtliga sju riksdagspartier om handikappfrågorna. I en rapport konstaterar man att ambitionsnivån är skrämmande låg, inte minst hos moderaterna och socialdemokraterna.

Men det har varit annorlunda. Olof Palme betraktade på sin tid handikappfrågorna ur ett medborgarrättsligt perspektiv. Han hade ambitioner. Han och Sten Andersson handplockade Bengt Lindqvist till Regeringen. Flera budgetar under den tiden innehöll särskilda handikappramar med extraanslag för reformer på handikappområdet.

Bengt Lindqvist återkom aldrig i Regeringen sedan Göran Persson tog över. Istället tog Folkpartiet över initiativet och genomdrev LSS-reformen – en reform som många av dina partivänner tyvärr aldrig förstod. Man kände sig kränkta av vår kritik av den kommunala servicen. Man förstod inte våra krav på självbestämmande och oberoende.

I det här valet har ni profilerat sig som ett parti som står för välfärd och rättvisa. Ändå nämndes knappt något om handikappfrågorna i Mona Sahlins tal i Almedalen. Lars Ohly ägnade minst tio minuter i sitt tal åt våra frågor. Mona nämnde handikappfrågorna i en bisats.

Jag tolkar detta som att det finns en ambition från Lars Ohlys sida att göra allmänpolitik av handikappolitiken. Han sa också mycket riktigt att vi alla måste räkna med att förr eller senare i livet drabbas av någon form av funktionsnedsättning.

För mig är det just detta perspektiv som gör att man inte kan betrakta våra frågor som ett särintresse. Det skulle vara värdefullt om fler politiker kunde uttala sig på det klara och tydliga sättet.

Ylva Johanssons inlägg på den här bloggen lämnade alltså mycket att önska. Därför skulle jag vilja ställa dig några konkreta frågor:

1. Vilka ambitioner har ni att föra in handikappfrågorna i den allmänpolitiska debatten?

2. Vilka planer har ni på att öka antalet politiker med egen erfarenhet av funktionshinder i ert parti?

3. Anser ni att det är moraliskt riktigt att Statskontoret ska utreda kostnaderna innan otillgänglighet kan klassas som diskriminering? Finns det i så fall inte också andra diskrimineringsgrunder vars kostnader egentligen borde utredas? Vi kanske inte har råd att bekämpa diskrimineringen mot exempelvis invandrare.

4. Vad kommer ni att göra åt att Regeringsrätten på ett felaktigt sätt har tolkat en arbetsförmåga som skäl för att dra in den personliga assistansen, se tidigare inlägg? Enligt förarbetena till LSS ska personlig assistans istället betraktas som något som kan underlätta vägen till arbete.

5. Ovanstående är alarmerande eftersom det handlar om några av landets högsta domare. Vad kommer ni att göra åt den okunskap som uppenbarligen finns kring funktionshinder hos domare och nämndemän i våra förvaltningsdomstolar?

6. Rättspraxis har slagit fast att för att ett behov ska anses som grundläggande enligt LSS, så ska det även vara integritetskänsligt – ett begrepp som varken återfinns i lagtexten eller i förarbetena. Delar ni den tolkningen? Om inte, hur kommer ni i så fall att klarlägga lagstiftarens intentioner på den här punkten?

7. Ovanstående har bl.a. lett till att 300 personer hittills har mist sin rätt till personlig assistans. Vad som också har spelat in är Försäkringskassans minuttänkande där man bara räknar aktiv tid som behovsgrundande. Hur många fler personer ska behöva mista sin rätt till assistans innan ni politiker stämmer i bäcken?

8. Du och ditt parti hade chansen att klart och entydigt uttala er ståndpunkt när LSS diskuterades i Riksdagen i slutet av maj. Varför gjorde ni aldrig det? Istället fick vi ett vagt utskottsutlåtande – ett tillkännagivande som Försäkringskassan säger sig kunna ignorera enligt verksamhetsutvecklare Tomas Sundberg. Vad som uppenbart behövs är att ni politiker talar om var skåpet ska stå. När får vi se ett sådant ställningstagande?

Desillusion och demokratisk skamvrå

För 28 år sedan, när jag just spenderat ett halvår på sjukhus introducerades jag för den medicinska professionens idéer om hur jag skulle leva mitt framtida liv: min mor skulle säga upp sig från sitt arbete, sälja huset, tvinga mina morföräldrar att flytta från sin lägenhet (i samma hus) och flytta upp till Uppsala för att ta hand om mig. Jag vägrade. I min journal från den här tiden står det: ”Susanne ser inte realistiskt på sin situation.”

I snart tre decennier har jag sett ”orealistiskt” på det mesta i mitt liv. En inställning som har gagnat mig väl. En av orsakerna att jag i dag har min hemvist i Independent Livingrörelsen är att jag tror starkt på individens kapacitet till självbestämmande. Jag tror också att jämlikhet och medborgarskap är något man erövrar inte får av ren välvilja. Jag tror på eget ansvar.

Samtidigt har jag mer och mer börjat fundera över det där med eget ansvar. Hur mycket klarar enskilda individer att ta ansvar för i ett demokratiskt samhälle? I klartext, hur mycket skit ska man behöva ta när det gäller allmänna politiska frågor? Hur mycket politisk rappakalja, snömos och försök till blå dunster? Mitt deltagande i den här bloggen är ett försök att ta mitt ansvar för vårt gemensamma samhälle. Men har inte också politiker, valda representanter ett ansvar för frågor om demokrati och jämlikhet?

Jag ska inte sticka under stolen med att jag tillhörde dem av oss som inte ville upplåta plats för partierna här på bloggen. Ändå hade jag bestämt mig för att ta mitt ansvar och kommentera deras inlägg. Så kom det första av dessa på mejlen – och jag tappade intresset totalt. Värre blev det efter varje dag som gick. Det ena partiet talade om hur man tänkte, det andra vad man ansåg. Det var loftiga visioner och svepande uttalanden. Därför borde jag varit extatisk inför de fåtal fall där man faktiskt åtminstone beskrev övergripande målsättningar som i t.ex. Miljöpartiets text. Det är jag inte! Jag är bara helt desillusionerad, tror inte på ett ord.

Miljöpartiet var ett av de första partierna som engagerade sig i Marschen för tillgänglighet. 2003, Marschens första år deltog bl.a. Gustav Fridolin och i rubriken till partiets pressrelease kunde vi läsa: ”Att göra Sverige tillgängligt för alla är ett av de mest grundläggande rättvisekraven vi står inför idag.” 2010, sju är senare deltar Fridolin (han kandiderar ju till riksdagen igen) och (mp) i Marschen igen. Denna gång tillsammans med representanter för all partier. Moderaterna, Vänsterpartier, Folkpartier, Centerpartier, Socialdemokraterna, Kristdemokraterna såväl som Miljöpartiet – alla är de där och visar upp sig på samma sätt som de nu har visat upp sig här i bloggen.

Jag har länge känt att svensk jämlikhetspolitik (det gäller inte bara funkisar) handlar mer om marknadsföring än faktisk realpolitik. Det är min absoluta övertygelse att vi inom funktionshinderrörelsen inte borde upplåta kraft, engagemang och arenor åt dessa PR-jippon. Vi borde inte ställa politiker och partier på talarpodium och bästa reklamplats. Vi borde lämna dem där de hör hemma – i den demokratiska skamvrån!

När det gäller min röst, min faktiska röst i det stundande valet är det min diagnos att: ”Partipolitiker i Sverige ser inte realistiskt på sin möjlighet att få den.”

Så där, nu har jag lagt över ansvaret på de politiska kandidaterna. Om det är någon av er som tror det gagnar er att ta ansvar så är ni hjärtligt välkomna att bevisa att jag har fel. Ni kan ju börja med att kommentera den här bloggen – från åskådarplats.

Inte i Almedalen i år heller – men i valrörelsen kan mycket hända

Midnatt i lördags kom jag hem från årets Politikervecka i Almedalen, Visby, Gotland. Det har varit en fantastisk vecka på många sätt, på andra rent av ett bottennapp.

Kalendariet innehöll 1 396 evenemang. Ett snabbt överslag ger resultatet att cirka 100 av dessa hade funktionsnedsättning som tema, helt eller delvis. Då har jag inte räknat med alla de seminarier eller debatter som handlade om framtidens kollektivtrafik, om arbetsmarknad, om hälsa och ohälsa, om att synas i medierna, om hållbarhet, om byggande eller om diskriminering, det vill säga alla de tillfällen till diskussion, samtal och erfarenhetsutbyte där det självklart finns ett funktionshinderperspektiv även om det inte kommer till uttryck i rubriken eller bland talarna. Det vill säga de arenor där det är som allra viktigast att våra frågor diskuteras.

Jag har med ett avbrott varit på plats i Almedalen varje år sedan 2003 och det är fantastiskt att de senaste åren ha sett hur allt fler organisationer som arbetar för rättigheter för personer med funktionsnedsättning finns på plats. Hur allt fler seminarier som behandlar den så kallande funktionshinderpolitiken funnits att välja mellan. Detta rekordens år 2010 slogs rekord även vad gäller funktionshinderrörelsens närvaro.

På båten hem läste jag den nyutkomna boken ”Bana väg – Välfärdspolitik och funktionshinder” vilken lanserades i Almedalen. Boken är skriven av Malena Sjöberg. Malena konstaterar att de handikappolitiska frågorna, som ju är just politiska, inte möter något större politiskt eller medialt intresse.

Så inte heller i år i Almedalen, vågar jag säga även om jag inte där i händelsernas mitt kunnat ha heltäckande bevakning på nyhetsrapporteringen.

Så inte heller i år i Almedalen, säger jag efter att ha lyssnat till alla partiledartal i flera år.

Å ena sidan vet vi att det är så, å andra sidan hade vi i år all rätt att förvänta oss något helt annat, detta valår 2010 då Sverige sedan drygt 1,5 år ratificerat konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning,  då de nationella målen ska vara uppfyllda  och då frågan om bristande tillgänglighet som diskriminering varit ett hett ämne och den fjärde utredningen precis gått ut på remiss.

De enda som brukar komma i håg att den mänskliga mångfalden inkluderar personer med funktionsnedsättning, genom att överhuvud taget nämna oss i sitt tal, har tidigare varit Ohly och Wetterstrand.

Årets resultat
Reinfeldt – Nej
Utifrån tidigare erfarenhet hade jag inte väntat mig det heller. Reinfeldt hade en lång utläggning om särintressen kontra allmänintressen. Läs Vilhelm Ekensteens briljanta blogginlägg. Men käre Reinfeldt, saken är den att problemen uppstår när allmänintressen ses som särintressen och detta tas som ursäkt för att annat prioriteras högre.
Ohly – Ja
Här kom ett riktigt trendbrott, Ohly ägnade ett helt stycke till att samhället är till också för personer med funktionsnedsättning, aldrig någonsin har jag hört en partiledare ägna så stort utrymme åt denna stora grupp i ett allmänpolitiskt tal, aldrig.
Dock ser jag ett problem i att han gjorde det i sin uppräkning av vallöften, vallöften som genast kritiserades för att vara orealistiska och kostsamma. Jag undrar hur det påverkar vår sak  att i en sådan listning av nya reformer som inte är beslutade  inkludera löften om tillgänglighet som ju redan är lagstadgat sedan decennier…
Björklund – Nej
Han nämnde ordet rullstol, men det var i ett inlägg om äldrepolitiken och äldres rätt att komma ut. Folkpartiet har helt tappat initiativet vad gäller funktionshinderperspektivet. Måste kännas otacksamt och hopplöst för de i frågorna mycket engagareade politiker partiet fortfarande har, men vars arbete aldrig får erkännande genom att nå högst upp i partiledningen. Att detta en gång sågs som det självklara alternativet för borgerliga väljare som satte möjligheter och delaktighet för personer med funktionsnedsättning främst börjar bli allt svårare att förstå.
Olofsson – Nej
Även här kan jag tänka mig att det finns de i partiet som känner sig förbigångna och bortglömda. Centerpartiet har med Kenneth Johansson lett assistansutredningen och assistansfrågan har varit mycket uppmärksammad de senaste åren bland annat på grund av pratet om besparingar och  Försäkringskassans förändrade bedömningar. Här kunde Maud tagit tillfället i akt att lugna alla oroliga assistansberättigade. Men nej.
Sahlin – Ja
Kors i taket! ”Alla ska med-partiet” har verkligen ingen tradition av att uppmärksamma personer med funktionsnedsättning, men se – i en bisats fick hon in oss och behovet av tillgänglighet. Dock lät det just som en liten bisats som stoppats in i sista stund. Nåja, trenden är bruten helt klart.
Hägglund – Ja
Även här kom ett trendbrott, i en bisats nämnde Göran personer med funktionsnedsättning. Men, på det ställe i talet där det hade varit naturligast och haft större betydelse, där han pratade om att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter och ingen diskrimineras räknade han upp på vilka grunder: kön, ålder, sexuell läggning eller etnicitet. Anmäkrningsvärt och mycket positivt att han inkluderade sexuell läggning, men Göran – att inte i denna uppräkning inkludera oss det ser jag i det närmaste som ett hån. Betänk att partiet innehar statrådsposten med ansvar för samordningen av handikappolitiken, jag undrar om Maria Larsson delar min frustration?
Wetterstrand/Eriksson – Nej
Här kom veckans besvikelse. Miljöpartiet beslutade vid sin kongress i maj att ta med frågan om bristande tillgänglighet i sitt valmanifest. Almedalstalet handlade till stora delar om byggande, om utbyggd kollektivtrafik och om den nya staden. Det fanns alltså åtskilliga tillfällen att visa att man i sin politik vill inkludera oss, men man tog inte den chansen.

Att så totalt nonchalera en stor andel väljare som man ändå kan konstatera görs är anmärkningsvärt och inget vi finner oss i längre. Vi har väntat, vi har trott på löften och tidsbestämda mål. Vi gör inte det längre! Vi kräver våra rättigheter, vi kräver att inkluderas i politiken på riktigt, vi kräver att synliggöras. Nu är det drygt två månader kvar till valet.

Jag uppmanar och utmanar alla, politiker, journalister, våra medlemmar, personer med funktionsnedsättning, att göra detta till det ödesval alla pratar om, att tvinga partierna att i den offentliga debatten ta ställning, inkludera och stå till svars.

Det är först om frågorna debatteras i det öppna vi kan få en allmän debatt och en allmän opinion.

I huvudet på en politiker

Det finns en fråga som måste ställas. Det finns en fråga som vuxit sig allt starkare. Det finns en fråga som vi väldigt gärna låtit bli att ställa. Men vi måste.

Efter Fredrik Reinfeldts Almedalstal tränger den sig på. Särintressen, det talade Reinfeldt om, inte utan förakt. Särintressen var inte bra. Kände vi oss träffade, vi med funktionsnedsättningar?

Ja, varför inte? Hur många gånger har vi inte haft anledning! Särintressen har vi ofta setts som.

Fast vi tror inte vi är det. Vi vet att vi är alldeles vanliga människor och medborgare.

Så man ska vara försiktig med begreppet särintresse. Men kanske går det hem för stunden i det retoriska illusionsmakeriet. Vi vill ju alla så gärna lyssna på Fredrik och känna att vi hör hemma i allmänintresset. Allmänintresset, det är bra. Men särintresset, det vet man ju hur det är med det.

Där står vi i hopen som Fredrik Reinfeldt förför och tycker med välbehag ”där får de, särintressena!” Där står vi och tänker på andra. Jag tänker förstås på några direktörer som jag tror Fredrik umgås med (fast jag är inte säker på att han tänker på dem), och arbetarklassen tänker på socialhjälpstagarna medan dessa tänker på invandrarna som i sin tur tänker på facket som bara slår vakt om de sina. Många män med bristande sinne för feminism tänker på kvinnor, som särintresse, allihop. Ja, det blir nästan tänkt på alla.

Fast många med funktionsnedsättningar tänker inte så mycket på andra, av bitter erfarenhet. De vet att det ofta är de som är särintresse, eller hör till dem som räknas dit. När vi nu efter rätt många år med assistansreform och en åtminstone uttalad medborgarskapstanke i våra nationella handlingsplaner plötsligt åter hör ordet särintresse rycker vi därför till. Jag vill inte säga att vi osäkrar vår revolver, men vi tar fram slangbellan.

Och frågan. Jag vill gärna ställa den också till Maud och Jan och Göran, om han hamnar på det han tycker är rätt sida om decimalerna. Och jag ställer den även till Mona och Lars, ty ibland har vi bestämt sett ut som ett särintresse också på första maj. Ja, inte så att det har framgått av de framförda parollerna, det är snarare just det att vi så sällan synts till på dem.

Maria och Peter, ni har väl mest annat på programmet? Jag riktar ändå frågan också till er.

Men till sist och framför allt, Fredrik Reinfeldt, vi som lever med funktionsnedsättningar vet att vi inte brukar hänföras till den minoritet som utgör allmänintresse, utan till den försumbara majoritet som är särintresse. Så du förstår, vi måste fråga:

Är det oss du tänker på?

Miljöpartiets syn på funktionshinderfrågorna

Almedals Special

MiljöpartietJag brinner för rätten att få vara den man är. Vi i Miljöpartiet vill att samhället ska vara medvetet utformat och anpassat efter den mångfald av människor som lever sina liv här. Tyvärr är vi långt ifrån där idag. Sverige är ett föregångsland inom vissa områden, men ligger långt efter på andra. När det gäller situationen för människor med funktionsnedsättning finns särskilt mycket kvar att göra.

Vi är högst medvetna om den utsatthet och diskriminering som riktas mot människor med olika funktionsnedsättningar. Ibland direkt och tydligt mellan människor, men ännu oftare utsätts man för strukturell diskriminering. Vårt likarättsperspektiv på politiken gör att vi hela tiden söker nya verktyg för förändring. Vi har lagt fram förslag om att stärka skyddet för enskilda och göra det mer möjligt i praktiken att kunna driva sina rättigheter när man upplevt diskriminering.

En av de allra viktigaste reformerna nästa mandatperiod blir att bristande tillgänglighet görs till en diskrimineringsgrund. Det tror vi kommer ha en avgörande betydelse för Sverige. Men det är inte det enda som behöver göras. Vi vill se en ny fond för processmedel, ändra reglerna för rättegångskostnader, möjliggöra ”situation testing” och säkra diskrimineringskompetensen i arbetsmarknadsdomstolen. Vi vill att strukturell diskriminering bör kunna processas i domstol, så att vi kan utkräva ansvar för diskriminering redan innan någon som blivit drabbad personligen har anmält. Vi vill se en total genomgång av svensk lagstiftning ur ett tillgänglighetsperspektiv.

Samhällets stöd ska vara utformat så att de ger förutsättningar för ett självständigt liv. Tidig, uthållig och professionell rehabilitering och habilitering och tillgång till rätt hjälpmedel är a och o.
Personlig assistans måste ges utifrån bättre helhetssyn. Idag har inte den som har assistans och tillfälligt läggs in på sjukhus rätt att ha kvar sin assistent. Det är absurdt. Det ska gå snabbt och lätt att få arbetshjälpmedel och stöd för att göra arbetsplatsen tillgänglig. Vi vill också ha fler och utökade särskilda anställningsformer, så att alla ska kunna ha möjlighet att arbeta efter sin förmåga.

Sverige skulle kunna bli ett föregångsland. Ett land där funktionsnedsättning inte möts med hinder.

Det är ytterst en fråga om människors rättigheter. Men att ta tillvara människors kompetens och utnyttja teknik smartare skulle dessutom få igång nya företag, öka turismen och ge många andra positiva följder. Många goda spiraler skulle sättas igång som skulle skynda på utvecklingen. Ytterst handlar det om vilja. Den har vi.

Maria Wetterstrand  (mp)

Om författaren: Maria Wetterstrand är språkrör för miljöpartiet.

Sktibenterna kommenterar

Kristdemokraterna: Fortsätt arbetet för tillgänglighet!

Almedals Special

Kristdemokraternas logotypIdag är det Kristdemokraternas dag i Almedalen och jag väljer att ha flera uppdrag kring personer med funktionsnedsättning. På morgonen svarade jag på frågor hos JAG – Jämlikhet, Assistans, Gemenskap och vid lunch är det utfrågning hos HSO. Ikväll kommer också Funkisbyrån att ha en modevisning på scenen före Göran Hägglunds tal, jättekul!

Många personer med funktionsnedsättning vittnar om att det finns tecken på ett perspektivskifte i synen på funktionsnedsättning, i positiv riktning. Samtidigt är många överens om att det i vardagen, hemma i bostadsområdet, i kommunen, är långt mellan ord och verklighet. Vår regering kunde snabbt efter tillträdet 2006 konstatera att arbetet gått för långsamt för att tillgänglighetsmålen skulle kunna nås i år. Det var inte svårt att se att bristerna var omfattande.

Strategin Enkelt avhjälpt som regeringen och Sveriges kommuner och landsting kom överens om är ett steg på vägen och vi kan konstatera att det gått framåt på de flesta områden. Nästan 70 procent av kommunerna uppger nu att de kommer att ha åtgärdat samtliga så kallade enkelt avhjälpta hinder i innemiljön 2012.

Ett annat mycket viktigt område gäller transporter. Vi öronmärkte ytterligare 150 miljoner kronor  förra året som ska göra 40 järnvägsstationer användbara. Dessutom ska 1500 busshållplatser på det statliga vägnätet, 19 flygplatser samt färje- och skärgårdslinjer vara tlllgängliga 2010. Det krävs dock ytterligare ansträngningar och satsningar för att nå målet om helt tillgängliga transporter.

Statliga myndigheters tillgänglighetsarbete har förbättrats och blivit mer systematiskt också när det gäller anställningar. 89 % har rutiner för att se till att krav på tillgänglighet uppfylls vid anställningsintervjuer.

På arbetsmarknadspolitikens område har  regeringen vidtagit flera åtgärder för att fler personer med nedsatt arbetsförmåga ska kunna försörja sig genom arbete. Det ekonomiska stödet för arbetshjälpmedel har fördubblats och stödet för personligt biträde har höjts. Därtill har social- och arbetsmarknadsdepartementen inbjudit till partssamtal för att tillsammans med fack, arbetsgivare och SKL ta fram initiativ som leder till att både stat, kommuner och näringsliv kan öka rekryteringen av personer med funktionsnedsättning.

En viktig del gäller också frågan om bristande tillgänglighet ska betraktas som diskriminering. Ett förslag till hur bristande tillgänglighet ska kunna värderas som diskriminering har tagits fram av Integrations- och jämställdhetsdepartementet. Förslaget ska nu skickas ut på remiss.

Alla vinner på att samhället görs tillgängligt. Tillgänglighet ska inte betraktas som ett särintresse utan ska ses som ett allmänintresse. Kristdemokraterna kommer fortsätta arbeta med kraft för ett tillgängligare Sverige.

Maria Larsson (kd)

Sktibenterna kommenterar

Bengt ElménBengt Elmén: I söndagens DN kunde vi läsa att storsimmaren David Lega nu kandiderar till riksdagen för KD. På vilka grunder har KD valt att knyta Lega till sig? Är det bara för att han är en rolig föreläsare? Har Lega överhuvudtaget utfört något handikappolitiskt arbete?

Apropå tillgänglighetsfrågan säger han i en intervju i DN att det är lika mycket den enskildes ansvar att först ringa och fråga om en lokal är tillgänglig. Kommer detta nu att bli KDs nya politik?

Kjell StjernholmKjell Stjernholm: Jag är på plats i Almedalen och lyssnade till den utfrågning av KG Bergström, (arr HSO) som Maria Larsson refererar till.

En sak vill jag säga direkt. Jag tror Maria Larsson om att verkligen vilja nå större framgång. Jag tror att hon är ärlig i sin framtoning av att detta är viktigt. Jag tror henne däremot inte om att lyckas få frågorna prioriterade inom alliansregeringen. KG Bergström pekade rätt bryskt på skillnaden mellan att vilja tillsätta en långsam utdragen parlamentarisk utredning i mandatperiod 2 mot att omedelbart ge sig på A-kassan och sjukförsäkringen dan efter valsegern.

Den splittringen mellan att själv vilja och att ändå tvingas försvara att annat varit viktigare för den sammantagna regeringen tycker jag slår igenom i texten.

Maria Larsson ser ett perspektivskifte i synen på personer med funktionsnedsättning. Ledare för olika funktionshinderförbund säger själva att de inte märker av det perspektivskiftet nåt särskilt än. Det är fortfarande för mycket ”patient” och rätt lite ”medborgare”. Något som bekräftats av i stort sett alla partier här på bloggen hittills. Alla pratar om mer stöd till individen. Få pratar om att problemet ligger hos den som diskriminerar.

70% kommer att ha klarat av innemiljön till 2012 skrivs som ett tecken på viss framgång. Hur är det utomhus? På nätet? Inga siffror eller utfästelser. Varför? Ja, vad tror ni?

En annan till synes rätt oväsentlig uppgift skrivs på framgångskontot. ”89 % har rutiner för att se till att krav på tillgänglighet uppfylls vid anställningsintervjuer.” Och vad har det lett till? Fick nån jobb i de statliga myndigheterna? Eller har man bara skaffat rutiner som säkrar att man inte diskriminerar medans man väljer bort alla med funktionsnedsättning?

Den bästa formuleringen i Maria Larssons text tycker jag är ”Tillgänglighet ska inte betraktas som ett särintresse utan ska ses som ett allmänintresse.” När hon fått Reinfeldt och Borg att säga detsamma och leva efter  detta så har hon en verklig framgång att skriva om. Då blir det läge att hylla. Nu finns det anledning att avvakta och hoppas på att Maria Larssons vilja leder framåt.

Socialdemokraternas syn på funktionshinderfrågor

Almedals Special

Socialdemokraternas logotypVi socialdemokrater blev bortröstade i förra valet. Det ledde till en omprövning av politiken. Jag hade förmånen att få leda rådslaget om välfärden där vi kritiskt granskade och utvecklade vår politik. Vi arbetade öppet och i bred dialog med många människor även utanför vårt eget parti. Jag hade bland annat många givande samtal med personer från handikapprörelsen. Det var lärorikt och fantastiskt kul och ledde till omfattande självkritik.

Vi har under de år som gått sedan förra valet även mötts av en massiv kritik mot den nedmontering och privatisering av välfärden som den borgerliga regeringen steg för steg genomför. Oron för att det nu snart blir plånboken och inte behoven som styr i vården och omsorgen är stor.

Många människor har blivit ratade från arbetsmarknaden, även när vi hade regeringsmakten. Människor som på grund av funktionsnedsättning eller sjukdom behöver extra stöd, kvalificerad rehabilitering och habilitering eller en anpassad arbetssituation blev ofta lämnade i passivitet utan aktiva insatser. Och kanske allvarligast utan att fullt ut bli tagna som fullvärdiga medborgare som kan och vill bidra till sin egen förändring. Vi socialdemokrater kom att alltför ofta förvalta befintliga system och försvara statliga myndigheter medan människor tilläts falla mellan stolarna.

Vår grundinställning är att alla människor behövs och att alla med rätt till stöd både vill och kan bidra till både sin egen och samhällets utveckling genom ett aktivt deltagande i arbetslivet. Samhället och arbetslivet måste göras tillgängligt för alla.  Det behövs bättre fungerande verktyg som stöder människors vilja och drivkraft till arbete och delaktighet. Människors behov måste styra, inte utbudet av vissa åtgärder. Målet är ett liv med arbete och lön.

Den borgerliga regeringen har kraftigt försämrat sjukförsäkringen och många har ställts utan ersättning. Detta för att möjliggöra stora skattesänkningar för dem som redan det gott ställt, Men ingen blir frisk av att förlora sin ersättning. Resultatet blir inte fler i arbete, utan enbart fler fattiga. Det är helt andra insatser som behövs.

  • Ge människor rätt till aktiva insatser. Kraven på individen måste motsvaras av möjligheten att ställa krav på myndigheter.
  • Prioritera ungdomar. Varje ung människa, med eller utan funktionshinder, ska ha rätt till utbildning och arbete, rätt att känna framtidstro och tilltro till den egna förmågan.
  • Slå samman väsentliga delar av Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan för att möjliggöra samordnade insatser och förhindra att människor faller mellan stolarna.
  • Ge individen rätt till en personlig handledare och en individuellt utformad plan.
  • Samla resurserna för individen i en ”påse pengar” för att låta de individuella behoven och inte stela regelverk styra användningen mot maximal nytta som leder till jobb på den ordinarie arbetsmarknaden.
  • Utveckla den alternativa arbetsmarknaden. Lönebidrag och Samhall måste kompletteras med andra flexibla former av anställningar där även sociala företag och kooperativ har en plats,
  • Gör det möjligt att arbeta också för den som har sjukersättning och möjlighet att bryta sjukersättningen för att pröva arbete utan att förlora möjligheten till ersättning senare.
  • Utveckla daglig verksamhet till en väg som leder mot arbetsmarknaden.
  • Sätt upp nationella mål för hur andelen funktionsnedsatta på arbetsmarknaden ska öka.

Varje människa behövs. Varje arbetad timme behövs. Sverige har inte råd att rata en enda människa från arbetsmarknaden. Det behövs en ny politik som utgår från människan och människans lika värde.

Ylva Johansson (s)

Om författaren: Ylva Johansson är Välfärdspolitisk talesperson för Socialdemokraterna. Hon har tidigare varit vård- och äldreomsorgsminister 2004-06 och skolminister 1994-98. Ylva är  socialdemokrat men var tidigare vänsterpartist.

Sktibenterna kommenterar

Bengt ElménBengt Elmén: Något som är grundläggande för all form av marknadsföring är att man först tar reda på vilken som är målgruppen. Därefter tar man reda på något som appilerar till just den målgruppen. Detta gäller oavsett om man ska sälja bananer eller politiska budskap.

S har varken bemödat sig om det ena eller det andra. Det räcker med att ögna 2-3 inlägg på den här bloggen för att förstå att den främst handlar om assistans och tillgänglighet. Man behöver inte heller läsa så många meningar för att förstå att jag och mina bloggvänner uppfattar dessa frågor som mer eller mindre livsviktiga.

S har inte bemödat sig om att läsa en enda rad. Man ignorerar såväl assistansfrågan som tillgänglighetsfrågan. Det gör mig bedrövad.

På mitt första möte i STIL 1985 deltog även  Bengt-Olof Mattsson som då jobbade som departementsråd och var utsänd av s-regeringen för att få information om vad vi höll på med. Detta var innan Bengt Lindqvist utsågs till minister. Inom s fanns det då en tradition att lyssna till olika strömningar och rörelser. Det kanske nu är dags att ni återupptar den traditionen.

Det är väsentligen mycket bättre än att ni skickar in standardiserade och intetsägande blogginlägg.