Tillgängliga hotell, eller … ?

Förra veckan var jag med jobbet på Leva & Fungera-mässan i Göteborg, och tänkte börja denna blogg med att ge lite beröm åt SJ. Både resan dig och hem fungerade otroligt smidigt med liftar och allt. Det är nog första gången jag upplevt det. Bara några minuters försening också, och det berodde inte på mig. Sen att man blir imponerad av detta, som ju borde vara en självklarhet, är mer tragiskt. Men, men …

Mindre imponerad var jag dock av tröskeln in på badrummet i handikapprummet på Gothia Towers. En annan är ju tvungen att släpa med sig en otymplig lift och då badrummet var så pass litet fick jag sonika åka upp utanför och sedan ta mig över tröskeln hängandes i liften. Liften skrapade i, så hög var tröskeln, och det var inte den mest angenäma upplevelsen att hänga och gunga där medan assistenterna kämpade att få över den. Kvistberga var snälla och gav mig en tröskelramp, men den fungerade tyvärr rätt dåligt just för detta ändamål. Men stort tack till Kvistberga (vår montergranne för övrigt)!

En annan rätt intressant iakttagelse från mässan var Likos monter. Liko gör liftar, liknande den jag släpar runt på, och upp till deras monter var en skarp kant på sisådär 7-8 cm. Mer eller mindre omöjlig att ta sig upp för med rullstol. Och rullstolsburna är väl en av deras större slutanvändare? När jag och Erik Ljungberg frågade hur de hade tänkt, så blev svaret att montern kom från deras utländska moderbolag och de hade ingen inverkan på hur den skulle se ut. Man kan ju tycka att de då kunde ha lånat någon ramp, av till exempel Kvistberga, men … ja, tydligen inte. Fascinerande ändå, att man kan ha en otillgänglig monter på en hjälpmedelsmässa. Plötslig blev jag väldigt anti Liko. Synd att de är så stora på marknaden och man inte har så mycket val gällande sådana hjälpmedel, annars hade jag valt bort dem i protest.

En annan kedja som jag förvånande nog blev negativt inställd till var Scandic. På tisdagen gick jag på GILs seminarium om tillgänglighet (Erik fick pris. Grattis Erik!) där Scandics tillgänglighetsambassadör Magnus Berglund pratade. Det började bra, han pratade om deras arbete med att förbättra tillgängligheten och allt lät fint. Bland annat tog han upp att den viktigaste kunden var den med funktionsnedsättningen för den personen avgör vart en konferens med 200 gäster kommer äga rum. Väldigt sant!

Det Scandic har gjort de senaste åren är bra, inte tal om något annat, men … sedan började folk ställa lite frågor. Takliftar till exempel, vore inte det nåt? Nej, det gick inte, för engelsk statistik visade att dessa rum enbart hade 3% beläggning då de enbart bokades för dem med behov. Nehe, men manuella då, så man slipper släpa runt på en egen? Nej, för det fanns inga försäkringar eller någonstans att hyra dem ifrån. En annan fråga var ifall de hade höj- och sänkbara sängar. Nej, för det har hänt att barn har klämt sig, och rummen hyrs oftast ut till barnfamiljer.

Sedan tog jag upp att deras tillgänglighetsinformation på webben inte gav särskilt mycket, utan att jag önskade bilder och planritningar så att jag själv kunde avgöra om det fungerar. Till detta fick jag till svar att de inte hunnit så långt, och att det de hade var bättre än alla andras kedjor. Måhända, men hur svårt är det för någon att ta lite bilder när jag ber om det? Andra hotell gör det, inte alltid men oftast, men jag har aldrig fått några från Scandic. Vilket hotell väljer jag?

Här någonstans insåg jag att det inte var någon idé att försöka ge konstruktiv kritik på just då. Det ledde ingenstans, och gjorde mig bara irriterad, och därför skriver jag om det här istället. För jag vill ha en diskussion om det. Jag är övertygad om att tillgängligheten på svenska hotell med enkla och billiga medel kan förbättras avsevärt för oss med fysiska funktionsnedsättningar. Men då måste man åtminstone vilja lyssna på våra förslag, något som jag inte upplevde på seminariet.

Om nu Magnus, eller något annat hotell, läser detta vill jag därför meddela att det faktiskt finns lösningar för alla dessa saker som togs upp på seminariet. En enkel digitalkamera och en tumstock i receptionen är nog det enklaste. Dosan på sängen går att koppla loss så att inte elfunktionerna fungerar för andra än de som behöver det. Takliftar finns idag i modeller där enbart skenan sitter kvar i taket när man inte behöver dem. Eller i varianter inbyggda i låsbara skåp. Samma sak gäller hjälpmedel för synskadade och hörselskadade. De går att plocka fram när de behövs. Voila! Rummen kan hyras ut till vem som helst. Och personligen begär jag inte att dessa fasciliteter ska finnas på minsta hotell över hela vårt avlånga land. Men ett hotell med åtminstone ett sådant rum i Stockholm, Göteborg och Malmö är väl det minsta man kan begära?

Vilken kedja blir först? För kom ihåg, den som ordnar det kommer vara garanterad ett antal stora konferenser och fullbokade rum under en lång tid framöver. För det är ju jag, och andra med likartade behov som mina, som beslutar om vart dessa ska förläggas.

När ska RBU sluta tigga

Inom den traditionella handikapprörelsen har inslaget av välgörenhet alltid varit betydande. Det tycks vara så att ju mindre kontroll vi har på våra organisationer desto större satsningar görs på insamlingar, basarer och liknande.

Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar (RBU) har alltid varit en katt bland hermelinerna eftersom organisationen styrs av föräldrar. Tyvärr har de aldrig dragit sig för att exploatera sina egna barn i penningsyfte.

RBU bildades 1955 men hette länge Sveriges föräldraföreningar för CP-barn. Jag minns själv den årliga julbasaren som anordnades i Norra Latin här i Stockholm. CP-barnens julbasar var ett känt julevenemang här i Stockholm.

Dessutom hade man exempelvis ett nära samarbete med Lions som varje år bjöd oss till Gröna Lund. Men vi bjöds inte dit på en vanlig dag. Istället bjöds vi dit strax innan nöjesparken skulle öppna för säsongen. På så sätt slapp vi att beblanda oss med andra besökare. Lions stod för hela kalaset.

När fler och fler handikapporganisationer har insett det orimliga i att tigga pengar, har RBU utvecklats i motsatt riktning. RBU har inte dragit sig för att anordna den ena Radiohjälpskampanjen efter den andra. På Nationaldagen sänds åtminstone ett TV-inslag om hur Victoria stöttar de stackars rörelsehindrade barnen t.ex. genom att bidra till handikappridning eller handikappsimning.

Det är nästan som om man tycker om att sola sig i Kungahusets glans. De kungliga och RBU tycks leva i något konstigt symbiosförhållande där båda parter är ute efter att så långt som möjligt utnyttja de rörelsehindrade barnen.

Rörelsehindrade barn utgör av naturliga skäl ett extra tacksamt offer i detta sammanhang. Är man både barn och rörelsehindrad så kan det ju inte bli mycket bättre. Där finns alla de viktiga ingredienserna för att slänga ihop en bra snyfthistoria. Sedan är det bara att vänta på att håva in miljonerna.

I DN den 28/3 annonserades stort om 48H – en reklamtävling som hade vunnits av några studenter som hade utformat en tiggeriaffisch för RBU, se även Dagens Media. Uppriktigt talat så förstår jag inte det unika med affischen. Jag förstår inte varför den belönades.

Kan det vara så simpelt att man alltid belönas bara man tar sig an barn med rörelsehinder?

Är det så enkelt – ja, då borde ju vi på den här bloggen använda samma knep. Vi sätter Oscar, 9, i en rullstol och ger honom plakat med texten Rör inte min assistans. Vi vänder några bokstäver på plakatet så att det ser ut som om han har skrivit det själv. Vi fotar av honom och lanserar vår nya kampanj. Sedan kommer assistansen vara ohotad för resten av det här seklet.

Jag är rädd att föräldrarna i RBU är väl medvetna om den effekt och att de med åren har lärt sig konsten att utnyttja den till fullo. Men vad tycker Oscar? Är det någon som har frågat honom hur det känns att bli utnyttjad på det här sättet?

Vi kom fram

Att kunna ta sig fram, in, ut, upp och ner överallt är en självklarhet för alla. Men inte för den som har någon typ av rörelsenedsättning. Under hösten 2010, som ett led i att förbättra tillgängligheten, genomförde GIL kampanjen ”Alla ska fram”. Tack vare kampanjen har nio restauranger hittills tagit tag i problemet och gjort sig av med sina enkelt avhjälpta hinder, samt att media, i stor utsträckning, uppmärksammade och gjorde inslag om den.

Som en del av kampanjen stiftades ett ”Alla ska fram-pris” till den personen med det bästa förslaget på förändring i Göteborgs/Varbergs krogvärld. Vinnaren fick 50 000 kronor i bidrag för att förverkliga sina idéer på förbättrad tillgänglighet. Igår, i samband med Leva & Fungera mässan, delades priset ut. Trots att nio krogar förbättrade sin tillgänglighet, valde juryn att tilldela, Erik Ljungberg priset, för Projekt God Tillgänglighet som välbehövligt tar över stafettpinnen när han skapar webbsida och en mobil applikation för att svenska folket ska kunna dela med sig av tillgänglighetsinformation. Det är inte bara personer som har egna funktionsnedsättningar, utan också deras familjer, arbetskamrater och vänner, som är i behov av möjligheten att kunna hitta information om ett ställes tillgänglighet ur olika aspekter. Ni kommer bli väl informerade när projektet är tillämpbart.

Det går att göra skillnad, det får vi inte glömma, kampanjen visade detta. Likväl, får det inte förglömmas att mycket kvarstår! GIL tar nu tag om en ny stafettpinne och kommer under hösten 2011 genomföra en ny socialpolitisk kampanj, än mer kraftfull, håll utkik!

Otillräcklig förändring om hjälpmedel

ÄNTLIGEN jublades det i Hudiksvall och i Gävle för några veckor sedan. ÄNTLIGEN jublade jag med. Nu skulle det vara slut med den eländiga situation som IfA har arbetat så hårt för att förändra i många, många år.

Det handlar om vems hjälpmedel det egentligen är när en assistansberättigad person till exempel behöver en lift för att flytta sig från sängen till rullstolen.

Den kloke inser med en gång att det naturligen måste vara den assistansberättigades hjälpmedel eftersom det är han eller hon som behöver hjälpmedlet för att kunna förflytta sig. I vissa landsting har det här emellertid inte varit så naturligt. Istället har man sett både lift och andra hjälpmedel som så kallade ”arbetstekniska” hjälpmedel. Vilka hjälpmedel som räknas till ”arbetstekniska” och vilka som ses som personliga varierar lite mellan olika landsting men en av de mer vanliga tolkningarna är att den assistansberättigade själv måste vara den som använder hjälpmedlet, trycker på knapparna, för att det ska ses som personligt. Det räcker inte att man säger till assistenten att trycka på knappen utan man ska trycka på knappen själv för att det ska räknas…

Och om hjälpmedlet räknas som ett arbetstekniskt hjälpmedel betalar inte landstinget eller kommunen det utan då är det arbetsgivaren som ska stå för kostnaden. För de assistansanvändare som har valt ett privat alternativ kan det här bli så stora kostnader att valfriheten i praktiken förminskas. Vem vill ha en kund som kostar mer än den kan betala?

Nåja. Varför prata om eländet om det nu är åtgärdat? Dessutom har jag redan redogjort för problematiken i en tidigare blogg

OM det nu är åtgärdat för det är det som är temat för den här bloggen.

Regeringen valde att ändra i förordningen om assistansersättning för att komma tillrätta med problemet. I den förordningen regleras hur assistansersättningen får användas. Det är den assistansberättigades assistansersättning. Enligt 51 kap 4 § Socialförsäkringsbalken får den assistansberättigade bara använda assistansersättningen till en enda sak; köpa assistans för. När man har gjort det är det inte längre den assistansberättigades pengar utan assistansverksamhetens. Förordningen om assistansersättning kan INTE reglera hur assistansverksamheten använder SINA pengar. Således är att ändra i förordningen om assistansersättning är en totalt otillräcklig åtgärd!

Det som, i alla fall teoretiskt, skulle kunna hända nu är att Skatteverket när de granskar hur ett företag använt sina pengar ser att företaget har köpt eller leasat hjälpmedel. För Skatteverket är det en naturlig kostnad för verksamhet med personlig assistans men Skatteverket samarbetar med Försäkringskassan och VET att man inte får använda assistansersättningen till kostnader för hjälpmedel. Skatteverket skickar därför en signal till Försäkringskassan som kollar vilken assistansanvändare som på detta sätt har gynnats av sin anordnare. Försäkringskassan kan sedan hävda att den assistansberättigade ska betala tillbaka pengarna som använts till hjälpmedel. Observera att det inte är FÖRETAGET som krävs på pengar utan den assistansberättigade eftersom Försäkringskassan inte har någon som helst relation med företaget.

Låter det som ett problem som är åtgärdat? Nej minsann. Ska man lösa problem så är det nog bättre att göra det så att det blir löst på riktigt. I det här fallet är det HSL som behöver ändras. Och ett sådant förslag ligger hos regeringen sedan flera år tillbaka. Hög tid att använda det. Nu!

Långsiktigt satsande riskkapitalist sökes!

Ingen slår väl en kvinna som är blind?
Ingen lurar väl en kvinna som har en intellektuell funktionsnedsättning?
Ingen struntar väl i att ge en kvinna hennes nödvändiga medicin?

Låt mig inleda med att introducera mig. Jag leder arbetet på Utvecklingscentrum Dubbelt Utsatt, som arbetar med att synligöra att kvinnor med funktionsnedsättning ingår i gruppen våldutsatta kvinnor. Vi utvecklar kunskap inom området och verkar för att kvinnor som är utsatta för våld ska få det stöd de behöver och har rätt till. (Mer information på vår hemsida).

Att vara drivande i arbetat med att synliggöra gruppen våldutsatta kvinnor med funktionsned  sättning möter oftast inget motstånd. Någon enstaka gång lyfts frågan om varför vi inte jobbar för våldutsatta män med funktionsnedsättning. När vi förklarar att den kunskap och de utbildningsinsatser vi bidrar med även spiller över på den gruppen brukar det vara frid och fröjd. Och så här långt är allt väl! ”Alla” tycker att frågan är viktig, vi hör ständigt hur viktigt arbete vi genomför och att kunskap vi bidrar med är omistlig.

Vi sträcker på oss stolt och tänker – då är det klart! Självklart kommer det att finnas medel till vår verskamhet när medlen från Arvsfonden är slut år 2012. Tack och lov för Arvfonden – Sveriges största riskkapitalist inom det sociala området. Utan sex års projektmedel hade vi inte kunnat bidra med ”omistlig” kunskap.

Men, fina ord räcker inte. Att sparka in öppna dörrar gör oss inte svettiga. Men vi svettas när vi tänker på att vi kanske inte ska lyckas ska finna former och finansiering efter 2012. För den stora frågan är – vem ska betala för det omistliga arbetet?

Men tänker du, ni påpekar ju alltid i ert arbete att kvinnor med funktionsnedsättning ska betraktas som kvinnor i första hand och att deras våldutsattahet ska kopplas till det våld kvinnor utsätts för, inte kopplas till deras funktionsnedsättning. Då ingår väl gruppen våldutsatta kvinnor med funktionsnedsättning i det generella arbetet för kvinnofrid? Det är alldeles riktigt, vilket är just ett av centras stora utmaningar – att arbeta för en ”inkludering” av vår ”målgrupp” i gruppen kvinnor och men ändå lyfte det särskilda.

Som en politiker skrev för några år sedan i G-P ”Människor med funktionsnedsättning har inte särskilda behov. De har vanliga behov som behöver tillgodoses på ett särskilt sätt”. Vi måste våga se det faktum att vara kvinna med funktionsnedsättning och våldsutatt kan ge andra konsekvenser än för kvinnor generellt och det därför bl.a. behövs särkild kunskap.

Regeringen lyfter i handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor  att ”Vissa grupper av kvinnor är särskilt utsatta när det gäller våld. Många med egen erfarenhet av utsatthet för våld vittnar om att omgivningen fokuserar mer på deras funktionshinder, utländska bakgrund, missbruk eller ålder än att de blivit utsatta för våld.”

Vi  anser att det är för tidigt att Dubbelt Utsatts kompetens och arbete inkluderas i befintligt kvinnofridsarbete. Vi behöver kunna arbeta långsiktigt och med nationell spridning under en övergångsperiod, 5-10 år, innan det kan inkluderas i det genrella arbetet för kvinnofrid.

Frågan är bara – vem ska stå för notan?

Teknikoptimistens mardröm

Trådlös kommunikation är den viktigaste uppfinningen sedan hjulet, jag är medveten om det. Därför blir det väldigt mycket friktion när inte alla kan hoppa på tåget till trådlösheten.

Elöverkänslighet kan smyga sig på, eller komma ganska plötsligt som i mitt fall. Från en dag till en annan blev min egen invanda bostadsmiljö otillgänglig när jag inte längre tålde WiFi, sladdlös telefon eller de nya mobilsändarna. Plötsligt hade jag tinnitus, helt förstörd nattsömn, koncentrationsrubbningar, andningsproblem – hemma i bostaden som jag älskade! Gick jag hemifrån blev det bättre, åkte jag ut i skogen blev jag snabbt symtomfri.

Det var en mardröm för en teknikoptimist och pryltok. Det var det sista jag trodde kunde hända, fullständigt oväntat och till en början helt obegripligt. Både tinnitus och sömnrubbningar sägs ju orsakas av buller eller stress – men jag hade inte något sådant, jag kunde inte ens med stor ansträngning koppla samman den plötsliga ohälsan med vare sig det ena eller andra.

De läkare jag besökte under det följande halvåret var av två slag: De som inte vet vad elöverkänslighet är, och de som vet men tvingas att hålla tyst för att inte få reprimander från Socialstyrelsen.

Användningen av hemelektronik växer ju med raketfart, och ett av svenskens allra tyngsta I-landsproblem har blivit att sladdarna i hemmet är för många … plötsligt framstår en sladdlös telefon, internetuppkoppling, högtalare, stavmixer-med-webbradio (åh, var kan jag köpa den?) som en praktisk lösning.

Jag och min sambo var tvungna att göra ett val:
1.) Bita oss fast i stan trots att ingen hjälp ges i sjukvården, med okända hälsokonsekvenser på lång sikt.
2.) Flytta ut från staden och pendla till jobbmiljöer som jag nu inte heller tålde att vistas i.
3.) Lämna jobbet och bostaden för att ge kroppen förutsättningar att fungera.

Bara det sista alternativet kändes rimligt med tanke på den djupa okunnighet vi mött nästan överallt. Utan jobb, ingen lön – men man riskerar inte sin hälsa och framtid för lite pengar, eller hur?

Bild på lantlig idyll med kossor.

Att vistas hemma ens korta stunder var obehagligt, som om husets väggar tapetserats med äkta blåräv och jag vore pälsallergiker. Tänk dig att man sprider jordnötter från hustaken, dygnets alla timmar, och du är jordnötsallergiker. Tänk dig att du är rörelsehindrad och hissen plötsligt bytts ut mot en spiraltrappa – bara för att det anses fräckt och modernt.

Jag ska inte bli tjatig: Poängen är att de här scenariona är olagliga, att de har likheter med min situation, och att ingen borde få försämra tillgängligheten bara för nöjes skull. Valet att flytta ifrån problemet kan tyckas fegt, men det var först efter ihållande handfallenhet och undvikandebeteende från alla berörda instanser som vi gav upp bostaden. Mötet med en mänsklig mur av dålig lagstiftning, tomma löften och likgiltighet fick oss att sätta hälsan främst och flytta ut.

Vi elöverkänsliga förväntas hålla tyst när man tar ifrån oss arbete, bostad och sociala sammanhang: Enligt en myndighetsexpert jag talat med bör vi se oss själva som trafikdödade på motorvägen mot ett modernare samhälle. Hans uppriktighet var lite … rörande, men det är ändå en idiotisk och kränkande åsikt. Jag gjorde en anmälan till DO.

Mycket talar för att mobiltekniken är lika ”riskfri” som tidigare DDT, amalgam, asbest och cigaretter. Vi som redan fått mer än vi tål väntar tappert på att efterklokheten ska hinna ikapp tillräckligt många, så att säkrare teknik äntligen drivs fram.

Fram till dess lever jag på landet, och ler bekymrat när vännerna från stan berättar att de får så ont i huvudet av sin iPhone, att de haft så dålig nattsömn sedan internet blev trådlöst därhemma. Det tar emot att inse att man bytt bort sin hälsa mot lite tekno-”bling”. Den dolda prislappen är svår att upptäcka i tid. Det finns en nedtystad baksida på all utveckling.

När något är billigt, fråga dig varför. När något är trådlöst, fråga dig varför. Även om det är en iPad. There’s no such thing as a free lunch.


Ska vi söka OS eller mainstreama?

I förra veckan skulle jag åkt till Japan på semester. Men det gick inte av väl kända skäl. Istället åker jag till Barcelona. Den katalanska staden har sin egen givna plats i den funktionshinderspolitiska historien. Hit har jag velat komma länge. I många år har jag i tillgänglighetssammanhang hört olika personer referera till Barcelona. Staden som prioriterat tillgänglighet och som bedrivit ett genomgripande förändringsarbete. Ett föredöme. Allt började med OS 1992. Till äran att stå som värd för Olympiska spelen hör även att ansvara för de efterföljande Paralympics – ett arrangemang med tusentals idrottsmän med olika funktionsnedsättningar. Dessa idrottsspel tycks resultera i kraftansträngningar hos värdstaden. Nationell stolthet i kombination med att befinna sig i världens fokus gör att gränser flyttas. Det omöjliga blir möjligt. Hinder för tillgänglighet försvinner. Hissar installeras. Tillgängliga bussar köps in. Inte bara i Barcelona. Samma förbättring har skett i de andra OS-städerna.  Att stödja och uppmuntra länder och städer att söka OS-värdskapet är allt av att döma en god funktionshinderspolitisk strategi. Men eftersom sannolikheten för att få denna åtråvärda uppgift begränsas av att ”många äro kallade, få är utvalda” så måste de flesta länder och städer söka andra vägar för förbättrad tillgänglighet. Under mina år i funktionshinderspolitiken jag har brottats och funderat över denna problematik. Vad är rätt väg och hur når man bäst resultat? I detta blogginlägg ska jag försöka bena upp olika strategier som brukar tillämpas och erfarenheterna av dessa.

Under senare delen av 1990-talet var jag mycket politiskt aktiv i socialdemokraterna. Något jag då var särskilt stolt över var när Stockholms arbetarkommun antog en motion jag skrivit för Handikapprörelsens socialdemokratiska förening (HSF) räkning om att Stockholm skulle bli Europas tillgängligaste huvudstad 2005.  Eftersom vi visste att arbetarkommunen hade en historia av att anta motioner som inte alltid blev verklighet låg vi i HSF på den dåvarande kommunalpolitiska ledningen. Efter ett möte med finansborgarrådet Mats Hulth tycktes motionen innehåll ha fått fotfäste för att bli realpolitik. Försäljningen av det kommunägda Birka energi (nuvarande Fortum) inleddes 1998 och resulterade i att det fanns ekonomiska resurser.  Försäljningen var inte okontroversiell så det fanns säkert politiska skäl att hitta bra ändamål för den nya rikedomen. Stockholm stad avsatte 100 miljoner kronor per år för tillgänglighetsåtgärder. En hiskelig summa då. Den politiska målsättningen kom att bli att Stockholm skulle bli världens tillgängligaste huvudstad år 2010. Hur resan dit exakt gick till vet jag inte. Men både målsättningen och medlen har levt kvar – oavsett politisk majoritet. Det intressanta är att Stockholms politiker för mer än tio år sedan valde att koppla samman en politisk målsättning med att reservera en viss mängd pengar.  Denna subventionsmodell har visat sig ha både möjligheter och problem. Inte bara i Stockholm. Att avsätta en viss summa pengar kan vara frestande för att få igång en utveckling. Det är synligt och konkret. Pengar kan riktas och resultat redovisas. Det går att behovsanpassa genom att åtgärder som kräver större insatser kan få mer pengar för att åstadkomma resultat. Det går att stimulera så att till exempel nya tekniska lösningar kommer fram. Men riktade pengar kan också drabbas av det man kan benämna som projektsjukan. Med nya medel sätter verksamhet igång men upphör ofta i samma stund som pengarna tar slut. Det blir också lätt för andra att avvakta eller inte ta sitt ansvar förrän pengar kommer. Tillgänglighet blir strikt en finansieringsfråga och inom en avgränsad verksamhet. I Stockholm har det varit uppenbart att tillgänglighetsfrågan inte varit något som genomsyrat stadens verksamhet eftersom t ex nybyggnation med tillgänglighetsproblem har tillåtits. Den förbättrade tillgängligheten blir mer fläckvis än genomgående.

Den andra modellen är att satsa på en strategi som benämns som mainstreaming. Det innebär att  man sätter upp ett politiskt mål att alla ska beakta ett visst perspektiv. Jämställdhetspolitiken är kanske det främsta exemplet på ett sådant tillvägagångssätt. När jag jobbade med den nationella handlingsplanen för handikappolitiken studerade vi mycket hur andra politikområden och länder hade arbetat med genomförandet. Ett av de länder vi tittade på var Norge. I Norge hade man antagit flera nationella handlingsplaner för handikappolitiken under 1990- och  2000-talet. Gemensamt för dem var att handlingsplanerna bands ihop med projektpengar för än det ena och än för det andra, dvs i enlighet med subventionsmodellen. Denna väg valdes inte med den svenska handlingsplanen. Med undantag för bemötandefrågan fanns inga projektmedel till handlingsplanen. Istället blev det mainstreamingsmodellen som styrde utformningen av handlingsplanen. Fördelen är att det är tydligt att alla ska beakta frågan, ingen kan säga att perspektivet inte berör dem. Det stämme väl överens med det synsätt som länge gällt inom området nämligen ansvars och finansieringsprincipen. Enkelt uttryckt innebär den att varje ansvarig för en verksamhet ska se till att den är tillgänglig för alla och att kostnaderna ska finansieras på samma sätt som andra kostnader. En svaghet med mainstreamingsmodellen kan sammanfattas med: allas ansvar blir lätt ingens ansvar. Det fordras i praktiken tydlig styrning och resultatredovisning för att mainstreamingsmodellen ska fungera. Ett annat problem kan man säga är rent politiskt och kommunikativt. Om man har subventionsmodellen som strategi så framgår det ganska tydligt vad som ska göras och vad som blir resultatet.  Denna tydlighet finns inte alltid med mainstreamingsmodellen vilket gör att det inte alltid är så lätt att kommunicera vad som egentligen har blivit resultatet av politiken.

Den tredje modellen har jag valt att benämna som den amerikanska standardiseringsmodellen. Den kan man säga innebär att man sätter upp tydliga krav på vad som ska göras och att sanktioner utgår för de som inte uppfyller kraven.  I USA har denna modell används på ett effektivt sätt för att förbättra den generella tillgängligheten genom de amerikanska diskrimineringslagarna. Jag har varit i USA vid flera tillfällen och det går inte att än att imponeras över mycket av det som har åstadkommits. Det är tydligt vad som ska göras. Tjocka manualer med föreskrifter anger vilka åtgärder som restaurangägare, kommuner, affärer, myndigheter ska vidta. Det ger effekt på bred plan. Men inte heller denna modell saknar problem. Det stora problemet är att detaljeringsgraden gör systemet trögt. Det tar tid och är omständigt att ändra föreskrifter vilket gör att de blir lätt ålderdomliga. Det är svårt för nya funktionshindersgrupper med behov att komma in i reglementet. Det gäller särskilt områden som IT-området där utvecklingen går snabbt. Inom arbetsmarknadsområdet så är utvecklingen mellan USA och Europa tydlig. Å ena sidan så har de amerikanska kraven lätt till att IT-produkter i allmänhet är mer tillgängliga än de europeiska konkurrenterna. Microsoft, Adobe, Apple osv har i sina standardprodukter tagit med olika former av tillgänglighetsåtgärder till följd av de amerikanska myndigheternas krav. Å andra har de hjälpmedel som amerikanska arbetstagare med funktionsnedsättningar fått av sina arbetsgivare hållit lägre och sämre kvalitet än i Sverige. I Sverige så går staten in och kan finansiera hjälpmedel vilket gör att de mer utgår från behov, medan i USA så håller sig arbetsgivarna till vad de måste göra enligt lagen vilket ofta blir enklast och billigast möjligt. Mininivån blir maxinivån.

Alla modeller har sina styrkor och svagheter alltså. Den enkla och definitiva lösningen saknas. Min egen slutsats av detta är att man måste kombinera modellerna och att de ska användas inom ett område där de fungerar som bäst. Jag tror även att vi behöver lära av varandra, länder emellan. I Sverige tenderar vi tro att vi alltid att vi ligger i framkant. Det gör vi, inom vissa områden, men inom andra områden inom funktionshinderspolitiken ligger i efter.

Men det är kanske ändå inte för sent för Stockholm att söka OS, eller?