Kategoriarkiv: Diskriminering

Dagens funkofobi – när ska MP ta avstånd?

, 20 april, 2012
9 svar

Det har sagts mig att jag skriver bäst när jag är arg. Och det är tur idag – för då kommer den här texten bli alldeles lysande.

Vi ska nysatsa här på FullDelaktighet. Läget när det gäller full delaktighet, när det gäller fullt medborgarskap för alla –  ja, det är just nu faktiskt helt jävla bedrövligt. Den personliga assistansen nedmonteras dag för dag, med förstörda liv som följd. Igår meddelade Socialutskottet att de, återigen, tänker vänta med med att föreslå en lagändring i LSS (lagen som ger rätt till personlig assistans). En lagändring som är nödvändig för att säkerställa lagens ursprungliga intentioner. SKL, Sveriges kommuner och landsting, meddelar att de tycker att insitutioner är det boende som ska erbjudas vissa människor. Och det färdiga lagförslag som finns för att äntligen klassa otillgänglighet som diskriminering, ja, det gömmer regeringen undan på departementet. För att nu nämna några saker.

Och så idag, när jag sitter och ska skriva om just den här nysatsningen, får jag höra att kommunalrådet Mattias Stenberg (MP), under ett möte om den dåliga tillgängligheten i en park som ska byggas i Norrköping, sagt att:
”- Om 20 år behöver vi inte rullstolar längre”. Om detta står att läsa i pappersupplagan av Norrköpings Tidningar, och snart även på deras hemsida.

Allvarligt talat. Låt oss nu stanna upp. Vad är det som pågår? Jo, nu visar funkofobin ett tydligt ansikte. Nu ska vi inte bara ha ett halvdant medborgarskap, bo på insitution, eller stängas ute – nu ska tydligen hela vår existens ifrågasättas.

I tidningen förklarar Stenberg att han tycker att hans uttalande har vinklats ”fult” och att detta var en ”fråga från en intresserad medmänniska. Att han ställde frågor om forskning kring stamceller och annan forskning.”

För att ytterligare förklara vad han menar säger därför Mattias Stenberg, kommunalråd för Miljöpartiet i Norrköping:

”Jag hoppas naturligtvis att vi kommer så långt att rullstolar och andra hjälpmedel inte behövs, men att påstå att jag vet hur lång tid, eller ens att det kommer att ske, vore exceptionellt korkat? Herregud!”

Jag har nu, mitt i all ilska, två frågor:

1) Inväntar Mattias Stenberg även medicinsk forskning som utvecklar ett piller som kan göra oss alla till heterosexuella, vita och män?

2) När hör vi MP centralt ta avstånd från denna funkofobi?

För att citera ur MPs eget partiprogram:

”Kön, funktionshinder, sexuell läggning, etnicitet, ålder, utbildning och bostad sätter upp villkor för vem som har makten i samhället. Detta sker genom att de som har makt upphöjer sin egen grupp till norm och därmed pekar ut andra grupper som avvikare från det normala. På så sätt uppstår strukturer där vissa grupper får utgöra måttstock också för resten av mänskligheten.”

_____________________________________________________________________

UPPDATERING 2012-04-22 MP tar ställning genom att dementera

Mattias Stenberg har nu skrivit ett inlägg på MP Norrköpings hemsida.

Partisekreterare Anders Wallner skriver därefter på Facebook att: ”Det råder delade meningar om vad som sagts på det här mötet och Mattias bild är att han inte sagt det citat som påstås i det öppna brevet. Bland annat menar han att han även på mötet gjort tydligt att det för honom och partiet uttryckligen i n t e är politikens roll att invänta andra sorters hjälpmedel innan man verka för tillgänglighet utifrån den sortens hjälpmedel som finns idag. I just det här fallet med parken tycker MP att det är bättre att göra de förändringar som är föreslagna än att låta parken vara så otillgänglig som den är idag.”

Jag svarar: ”Tack för att du svarar. Jag skulle önska att den här diskussionen inte reducerades till en fråga om tillgänglighet i ett specifikt parkbygge, eftersom jag tycker att det uttalande som Mattias Stenberg gjorde i fredagens Norrköpings tidningar (dvs som en egen förklaring till vad han sagt på mötet) illustrerar vad frågan om ett tillgängligt samhälle egentligen handlar om, dvs rätten att vara en medborgare som alla andra, rätten till ett fullt medborgarskap. Rätten att inte bli förminskad på ett kränkande sätt. Eller att få sitt liv insinuant ifrågasatt och utmålat som något som man självklart skulle vilja ”slippa”, om man bara hade haft det valet.

Stenberg säger i NT: ”Jag hoppas naturligtvis att vi kommer så långt att rullstolar och andra hjälpmedel inte behövs, men att påstå att jag vet hur lång tid, eller ens att det kommer att ske, vore exceptionellt korkat? Herregud!”.

Jag ställer mig fortfarande frågan om Stenberg också hoppas att den medicinska utvecklingen kommer så långt att vi får fram piller som kan göra oss alla till vita, heterosexuella och män. Och vad MP skulle tycka om ett sådant uttalande.

Ett konkret sätt att göra något för tillgängligheten, och visa vart ni står, är förstås att se till att det blir ett riksdagsinitiativ för att lagstifta om otillgänglighet som diskriminering. Gustav Fridolin gick ju redan i den första Marschen för tillgänglighet år 2003 och i pressreleasen sa MP då: ”Att göra Sverige tillgängligt för alla är ett av de mest grundläggande rättvisekraven vi står inför idag.” Jag vet ju att du Anders också har ett engagemang i det här och har gått i Marschen. Eftersom det finns en riksdagsmajoritet för en ny lagstiftning – och hela oppositionen såklart är för – kunde kanske MP se till att riksdagsinitativet blir av? ”

9 svar

Yttrandefriheten handlar om oss

, 28 november, 2011
1 svar

När jag var 16 år gick jag med i Amnesty. Det blev mitt politiska uppvaknande. Vi diskuterade mänskliga rättigheter, skrev brev till politiska ledare, arrangerade ungdomsläger och började ifrågasätta varför saker var som de var. Det handlade mest om hur saker var någonannanstans. Yttrandefrihet handlade inte riktigt om oss, om mig.

Idag är det inte längre så. Idag ska jag skriva i Amnestys blogggstafett Skriv för frihet. Och jag skriver för mig. För lika lite som fullt medborgarskap bara handlar om legala rättigheter, lika lite handlar full yttrandefrihet bara om relativt välstånd och demokrati. Yttrandefriheten är inte vunnen så lätt.

Jag skriver för att idag ställer yttrandefriheten mig frågan: Vem lyssnar på mig om jag blir tvångsomhändertagen?

Så här 20 år senare skriver jag för att påminna både mig själv och Fredrik Reinfeldt, som nyligen har blandat samman mänskliga rättigheter med känslor, att:

Yttrandefriheten bryr sig inte om människors diagnoser. För yttrandefriheten finns ingen medicinsk modell som reducerar oss, gör oss mindre än de subjekt vi självklart är. Däremot finns det ibland människor som gör det.

Yttrandefriheten kräver att vi vill veta. Kräver att våra åsikter efterfrågas. Den vill inte bara veta vad vissa, de som oftast blir tillfrågade, tycker.

Yttrandefriheten förutsätter inte tal, den förutsätter att jag har något att uttrycka.

Yttrandefriheten intresserar sig för praktiska lösningar, för hörselslingor, minnesappar, tolkar, punktskrift, ramper, kanske tabletter.

Yttrandefriheten handlar om personlig assistans, om jag behöver det.

Yttrandefriheten förstår inte varför dagens svenska lagstiftning inte efterlevs. Förstår inte heller varför FN-konventioner ratificeras men inte implementeras.

Yttrandefriheten är ingen särlösning, men kan ibland acceptera detta. Dock bara temporärt, dock bara i andra hand.

Yttrandefriheten behöver tillgänglighet. Rum där alla är välkomna. Där alla har plats. Därför förväntar sig yttrandefriheten självklart att otillgänglighet klassas som diskriminering.

Yttrandefriheten blir en utopi om den tas för given. Oavsett demokrati.

Yttrandefriheten betyder ”nothing about us without us”.

 

______________________________________________________________________

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj “Skriv för frihet”. Mer information om bloggstafetten hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till Carolina Hemlin och Kristina Lindquist som bloggar på adressen http://www.ottar.se/redaktionsblogg i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter.

 

1 svar

Hej Fredrik

, 27 november, 2011
1 svar

Jag heter Emma och du känner inte mig, men när du har läst det här så hoppas jag att du vet lite mer om mig och hur mitt liv ser ut. Jag vill skriva ett brev till dig för du har sagt något som gör mig och många av mina vänner upprörda och illa till mods.

Jag håller inte alltid med om den politik du driver, men jag har alltid uppfattat dig som en korrekt, kunnig och saklig person. Nu tycker jag inte det längre. Inte bara för att den regering du leder har en total avsaknad för visioner gällande funktionshinderspolitiken, utan för att du har uttryckt dig på ett sätt som får mig att tro att du är fördomsfull.

I Svenska Dagbladet den 20 november 2011 sa du så här:
”Att öka tillgängligheten för en stor grupp av funktionshindrade är lätt att känslomässigt hålla med om men det är förknippat med stora resursbehov. Problemet är att man alltid måste ha kontroll över vad man egentligen lovar. Om man säger sig vilja göra en samhällsförändring ska det definieras vad vi behöver för resurser att åstadkomma det, säger Fredrik Reinfeldt.”

Då jag är född och uppvuxen med min funktionsnedsättning innebär det att jag systematiskt diskriminerats och inte fått tillgång till det som mina jämnåriga utan funktionsnedsättningar har fått. Bland annat är jag en av många i den generationen som i slutet av 1990-talet systematiskt förtidspensionerades för att snygga till arbetslöshetsstatisktiken. Nu mer än tio år senare innebär det att jag har en del att ta igen gällande både arbete och utbildning. Så förutom att arbeta heltid måste jag studera heltid på högskola för att få en examen så att jag klarar mig i det ”Nya tuffa Sverige”. Det som är bra med att studera är att man lär sig nya saker. Just nu läser jag ”Lindqvists Nia” från 1999. Lika aktuell då som nu, tro mig! Om du inte vet vad ”Lindqvists Nia” är så be någon sakkunnig på Socialdepartementet förklara, de har säkert koll.

När jag läste detta i ”Lindqvists Nia” så tänkte jag på dig:
”Fördomar och myter tycks alltid ha varit starka inslag i synen på funktionshinder. Det som skiljer sig från det vanliga verkar i alla tider ha intresserat människor, men också skrämt. Fördomar, föreställningar som inte har någon grund i verkligheten, har skapats för att hålla det skrämmande och annorlunda på avstånd.

Bo Andersson (1987) skriver i sin bok –Myter i dagsljus:
”Till fördomarnas många uppgifter hör, som en av de främsta, att avskilja de avvikande, att utstöta dem ur samhällets gemenskap eller att tilldela dem en plats där på villkor som andra bestämmer för dem. Den rädsla som ofta är den innersta drivkraften bakom denna utstötning kan gälla risken att tvingas tillstå ett släktskap, som – genom att kännas alltför främmande – kan upplevas som ett hot mot den egna självuppfattningen, den egna identiteten.” 

Så långt vi kan överblicka historien har fördomarna och myterna alltid bidragit till att skapa utanförskap och oacceptabla livsvillkor för personer med
funktionshinder. Därför måste de dras fram i dagsljuset, granskas och gisslas. Vi har också lärt av historien att det är farligt när samhället som sådant låter sig påverkas av fördomar. När felaktiga föreställningar påverkar ivsvillkoren för grupper av människor har samhället skyldighet att försöka skingra fördomarna, inte inrätta sin politik efter dem. Än mindre får samhället utnyttja fördomar i politiskt eller ekonomiskt syfte. Politiker har alltså ett ansvar för att fördomar och nedsättande värderingar om personer med funktionshinder inte styr politiska beslut. Även om det finns personer, även bland politiker, som föreställer sig att ett funktionshinder gör att man har mindre förväntningar på livet och att man inte har samma intresse av att delta i samhällslivet, så får inte något politiskt beslut fattas utifrån den föreställningen.”

Du har medvetet eller omedvetet spätt på fördomar om människor med funktionsnedsättningar. Tillgänglighet är definierat som en mänsklig rättighet i den FN-konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar som Sverige ratificerat, du var stadsminister även då. Det krav jag ställer på att det samhälle som jag lever och verkar i ska fungera för trots att jag har en nedsatt rörelseförmåga har inte med några känslor att göra, det har med rättigheter att göra.

Visst upplever jag en känsla av att vara kränkt när jag dagligen stängs ut från sammanhang för att det är fysiskt omöjligt för mig att delta. Inte på grund av min nedsatta rörelseförmåga, utan därför att jag inte kommer in i en lokal eller kommer på en buss eller tåg. Känslan av kränkthet handlar inte om att jag bli ledsen eller sårad, utan därför att jag inte räknas med, att jag inte anses vara en medborgare som har samma rätt att leva fullt ut i det samhälle vi kallar vårt.

Det enda som var bra med ditt uttalande i Svenska dagbladet var att du sa det vi alla redan visste: Moderaterna tycker att det är för dyrt med mänskliga rättigheter!

Nu har jag inte tid att skriva mer för nu måste jag plugga!

Med vänliga hälsningar
Emma Johansson
Människa
Medborgare
Kvinna
Diskriminerad
Kommunal tjänsteman
Ordförande
Språkrör
Arbetsledare
Student
Rullstolsanvändare

1 svar

Bort från den patologiska tvångströjan

, 27 oktober, 2011
6 svar

När Martina Lowden i DN skriver om att hennes skräckslagna hjärta vill tala om rädslan, stannar mitt hjärta en sekund, hoppar över ett slag och slår sedan starkare än förr. Det Lowden gör är att i Sveriges största dagstidning tala normkritiskt om oss med neuropsykiatriska eller psykiatriska diagnoser – och det är inte vanligt. Det är snarare så ovanligt att jag nästan vill gråta. Fast slåss också.

Lowden, som när hon var 18 år fick diagnosen Asperger, passerar ofta som det hon kallar ”neurotyp”, det vill säga en människa ”utan neuropsykiatriska funktionsskillnader”. Det gör att hon ofta för höra saker som att Anders Behring Breivik verkar som ”en typisk empatistörd Aspergare”, eller att någon pluggar om autism och att det är ”så himla intressant och fascinerande och bisarrt”.

Själv passerar jag oftast som någon utan psykiatrisk diagnos, och känner helt igen mig i det hon beskriver. Just denna höst har jag varit i chock över vad som uttalas på Socialhögskolan, där jag börjat läsa till en master. Bland annat har jag lärt mig att ”man kan vara briljant även om man har en diagnos”. I min ilska har jag velat svara att ”det går också jättebra att vara en idiot helt utan diagnos”. Men jag har mestadels försökt förhålla mig på ett mer pedagogiskt vis. Fast precis som Lowden orkar jag inte alltid vara folkbildare, utan knyter istället knogarna i fickorna, går hem och ringer mina vänner.

Lowden är rädd för att bli särbehandlad, bli av med jobbet, få sin kompetens ifrågasatt – bara för att hon uttalar orden. För att hon berättar om det osynliga. Och hon är inte ensam. Jag undrar om det är någon av oss med sådana här diagnoser som inte känner på det sättet. Det är lätt att dra en parallell till andra osynliga grunder för diskriminering, som sexualitet, men det som kanske är skillnaden idag är att vi som har en diagnos fortfarande trycks in i en medicinsk förståelse av oss själva. Av hela vårt jag.

Peter Beresford, forskare med egen erfarenhet av psykisk ohälsa menar att vi fortfarande är fast i en patologiserande syn. Vi kanske inte använder samma begrepp eller ord som tidigare, men fortfarande finns samma tolkningsram:

”Something is wrong with the person. They are ‘ill’. Their experience, behavior, perceptions – they themselves – are pathologised.”

Att Lowden kommer över sin rädsla är att ta ett steg bort från den här patologiserande tvångströjan. Jag hoppas mitt hjärta fortsätter vara starkt. För vi vill inte vara diagnoser för er. Vi vill bara vara oss själva.

6 svar

Till DO: Anmälan av Kungliga Dramaten

, 29 maj, 2011
3 svar

I dessa tider när nästan allt som är kungligt står och faller som halverigerade käglor i lös sand, har det visat sig att även Den Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm är ute i blåsväder. När kungligt i allt högre grad blir synonymt med dubiösa och även brottsliga beteenden så har det visat sig att det även finns intelligensbefriade tendenser på Dramaten.

Teatern har blivit scen för ett sällan skådat motstycke till tragikomiskt stycke om ojämlikhet och orättfärdighet. Ridån har gått upp för en otidsenlig fars så här på sjävaste Mors Dag.

Så här skrev jag igår i min anmälan till Diskrimineringsombudsmannen:

Jag anmäler härmed Kungliga Dramaten för diskriminering.

I det här festivalprogrammet omnämns bl.a. föreställning Splitter. Här får man bl.a. veta att föreställningen inte är handikappanpassad. Jag bifogar festivalprogrammet även som ett pdf-dokument.

Jag använder rullstol och hade tänkt att gå och se föreställningen. Därför känner jag mig diskriminerad.

Jag vänder mig dessutom mot Dramatens språkbruk. För mig handlar det nämligen inte om att en teaterpjäs ska vara handikappanpassad eller ej. Använder man ett sådant språkbruk så är det i sig ett tecken på att man har missförstått hela frågan.

För mig handlar det istället om att vi ska ha ett kulturutbud som är tillgängligt för alla. Med tanke på att Kungliga Dramaten är en statlig kulturinstitution anser jag att de har ett särskilt ansvar härvidlag.

Andemeningen i det man skriver på hemsidan är att personer med funktionsnedsättning inte är välkomna. Således är inte alla medborgare välkomna till alla föreställningar på Dramaten – något som jag tycker är helt otänkbart i en västerländsk demokrati, men som tydligen är fullt acceptabelt för Dramaten.

Jag använder alltså rullstol och har själv sett föreställningen Splitter vid Teaterbiennalen i Gävle för två veckor sedan. Detta gjorde jag utan problem. Föreställningen var så bra att jag nu hade tänkt att se om den. Det är alltså inte själva föreställningen som inte är tillgänglig.

Istället måste det vara så att Dramaten har valt att förlägga föreställningen till någon lokal som inte är tillgänglig.

Orsaken till detta torde vara att föreställningen spelas på flera olika scener samtidigt. Publiken rör sig mellan de olika scenerna. Men så länge som dessa scener spelas upp i en tillgänglig lokal finns det inga som helst problem att ta del av pjäsen.

Hade Dramaten haft den goda viljan så hade man alltså kunnat göra även den här föreställningen tillgänglig för alla. Men tydligen har den goda viljan saknats och det tycker jag gör att det hela bara blir ännu mer graverande. ”Den goda viljan” förresten – det handlar väl snarare om en att ha kulturpolitisk ambition att alla ska kunna känna sig ha samma rätt att ta del av det som bjuds på vår nationalscen.

Och det här med det Kungliga – är det inte dags att Dramaten döper om sig till Republikanska Teatern så att man i fortsättningen slipper att förknippas med bestickning, porrklubbsbesök och annan tvivelaktig verksamhet.

3 svar

Är kärleken till livet hotad?

, 12 maj, 2011
5 svar

Den första tiden i livet går vi människor igenom ungefär liknande händelser. Vi går på dagis eller är hemma. Vi går alla i grundskolan och många av oss studerar vidare på gymnasiet och fortsätter sedan med att skaffa en högskoleutbildning. Men livet är så mycket mer och innehåller fantastiska, underbara och vackra upplevelser som de allra flesta av oss får uppleva. Jag talar om den första kyssen, den första kärleken och självklart också första gången vi har sex. Oavsett om du har en funktionsnedsättning eller inte är våra liv i stort sett lika den första tiden. Ja, det vill säga om vi bortser ifrån att vi inte har kunnat ta del av samhällets utbud eller haft samma möjlighet att röra oss fritt tillsammans med våra klasskamrater eller vänner utan funktionsnedsättningar på grund av otillgänglighet.

Fast livet innehåller också motsatsen till det fantastiska, underbara och vackra och för egen del fick jag erfara det genom ett bryskt uppvaknande i hur olika livet kan vara beroende på om du sitter i rullstol och har en funktionsnedsättning eller inte. Jag hade precis lämnade tonåren och var ofta ute på stan där jag alltför ofta fick ta emot hemska attityder och bemötanden. Allt det tillsammans med en otillgänglig kollektivtrafik och stadsmiljö tryckte ner min självkänsla och fick mig att ifrågasätta mitt eget värde som människa. Bor man i ett samhälle som tycker att man är konstig och inte är speciellt mycket värd och som hela tiden motarbetar möjligheten till att komma in på festen så är det inte underligt om övriga snappar upp den attityden och tycker att utanförskap är något naturligt. Det är inte heller underligt om man blir lite små knäckt och får lite dålig självkänsla när man hela tiden måste slåss för sin existens.

Men min kärleken till livet och allt det förunderliga som vi får vara med om höll mig på banan. Jag har alltid trott på att människan vill väl och att vi alla någonstans är goda till naturen. Om det finns något negativt med oss människor så är det framför allt tre saker jag kan komma på. Människor är förbaskat dumma. Vi är korkade. Rent av blåsta som dessutom ofta saknar förmågan att tänka längre än dit näsan når för vi är så fixerade på snabba belöningar. Och konsekvenser är någonting som kommer att lösa sig självmant och gör det inte det så spelar det ingen roll för det är ändå andras fel att konsekvenser uppstår. Det andra negativa som jag kan finna hos människan är egoismen eller girighet och det tredje är att vi tar oss själva på för stort allvar. Med andra ord, dum, egoism och högmod. Vet ni? Jag fick precis upp en bild i huvudet på Reinfeldt och Borg. Undrar varför?

Riksdagen och regeringen är inget undantag utan de är självklart lika korkade som vi andra. Med undantaget av att de också är egoister och skiter i om andra far illa på grund av deras politik och att de tar sig själva på allt för stort allvar. Vilket bevisas av det helvete som dom har åstadkommit för många av oss. Även för många andra medborgare som inte har en funktionsnedsättning men som är sjuka eller fattiga. Vad jag har hört ska det bli ännu värre för oss som är beroende av personlig assistans då de ska försämra assistansreformen igen.

De sista åren har fått mig att tänka tillbaka på tiden då jag fick mitt brutala uppvaknande i att det var skillnad på folk och folk. Det är något jag inte alls tycker om. Men så här illa som det är nu har jag aldrig varit med om tidigare. Det här är mer än en demokrati- och diskrimineringsfråga. För det känns nästan som om kärleken till livet är hotad.

5 svar

Det är skillnad på barn och barn

, 21 april, 2011
6 svar

Jag firar påsk i södra Spanien, som jag brukar. Solen skiner, som den brukar. Och jag rullar på strandpromenaden med min assistents hjälp. Det är helg och familjerna är ute och fingår. Alla generationer tillsammans promenerar och stannar och pratar med bekanta som de träffar på. Småbarn har med sina leksaker, dockvagnar och cyklar eller små elektriska motorcyklar eller bilar på trottoaren. De minsta motorförarna är säkert inte mer än två år. Föräldrarna tycks ha lika roligt och hejar på. Sådana elektriska barnfordon säljs i leksaksaffärerna i Sverige också.

Var finns personer som jag? Små funktionshindrade barn. Jo, i förstorade barnvagnar utan förmåga att leka eller förflytta sig. Precis som i Sverige. Det är skillnad på barn och barn. Så var det ju också när jag var liten för 45 år sedan. Jag fick bara titta på. Om ens det, eftersom jag satt bakåtlutad och oftast bara hade himlen att titta på.

Varför är det så här? Ingen människa saknar viljan att utforska omgivningen. Ingen saknar förmåga att röra sig på något sätt. Det är oberoende av begåvningen. Hindret är ofta istället en inlärd hjälplöshet, så som för mig.

Tänk om jag hade haft en sån där liten bil eller motorcykel när jag var två år! Om jag hade haft ett speciellt stöd för bålen, så som jag har i min rullstol idag, kunde jag suttit i bilen och kört med en joystick i stället för med gaspedal och styre!

Jag fick ingen hjälp att förflytta mig av samhället, för att jag är utvecklingsstörd. Man trodde, och tror än idag, att man inte kan eller vill förflytta sig för att man är dum. Ingen levande varelse är för dum för att försöka röra sig. Till och med en mask kryper igenom en öppning istället för rakt in i hinder. Om man bara kan se eller känna sig fram försöker man såklart ta sig genom dörren, i stället för genom en vägg. Men det tror man visst inte om mig.

Alla små barn behöver ständig stimulans för att utveckla sina förmågor. Jag som inte fick stimulans kunde förstås inte utvecklas av mig själv. Samhället erbjöd ingen annan lösning än förvaring av mig. Mina föräldrar blev informerade av specialisterna att jag var ett hopplöst fall, som man gjorde klokast i att överge så fort som möjligt.

Om jag istället fått ett förflyttningshjälpmedel ungefär i den ålder när andra barn börjar tulta omkring och upptäcka omvärlden hade jag säkert lärt mig mycket mer, kunnat kommunicera mer, utvecklat min syn som andra gör med rörelser, utvecklats på ett helt annat sätt än det blev. Jag skulle förstås ha haft mitt eller mina förflyttningshjälpmedel hela tiden, så som andra barn har sin förmåga att förflytta sig. Inte en stunds träning i skolan eller på habcenter, utan alltid.

Varför ser jag inte barn med funktionsnedsättningar som får detta idag, varken i Sverige eller i Spanien? Varför är det bara barn som kan gå som får förflyttningshjälpmedel? Är fantasin och ambitionerna obefintliga när det gäller tekniska hjälpmedel? Tänk på den teknik som utvecklats i leksaker, bilar och andra tekniska ting. Varför används den enbart till lek och lyx och inte också för oss som är livsberoende av tekniken?

Den goda viljan fattas. Mänskliga rättigheter för alla låter bra, men i praktiken är det en ständig diskriminering från medmänniskor och samhälle. ”Fritt val av hjälpmedel” är väl bra, men när landstingets riktlinjer inte ens ger rätt till hjälpmedel på fritiden, och det som verkligen behövs inte ens finns, så hjälper det inte. Så länge vi inte protesterar, anser samhället att vi fått nog.  Låt oss alla som är beroende av tekniska hjälpmedel för att leva som andra säga ifrån!

6 svar