Bort från den patologiska tvångströjan

När Martina Lowden i DN skriver om att hennes skräckslagna hjärta vill tala om rädslan, stannar mitt hjärta en sekund, hoppar över ett slag och slår sedan starkare än förr. Det Lowden gör är att i Sveriges största dagstidning tala normkritiskt om oss med neuropsykiatriska eller psykiatriska diagnoser – och det är inte vanligt. Det är snarare så ovanligt att jag nästan vill gråta. Fast slåss också.

Lowden, som när hon var 18 år fick diagnosen Asperger, passerar ofta som det hon kallar ”neurotyp”, det vill säga en människa ”utan neuropsykiatriska funktionsskillnader”. Det gör att hon ofta för höra saker som att Anders Behring Breivik verkar som ”en typisk empatistörd Aspergare”, eller att någon pluggar om autism och att det är ”så himla intressant och fascinerande och bisarrt”.

Själv passerar jag oftast som någon utan psykiatrisk diagnos, och känner helt igen mig i det hon beskriver. Just denna höst har jag varit i chock över vad som uttalas på Socialhögskolan, där jag börjat läsa till en master. Bland annat har jag lärt mig att ”man kan vara briljant även om man har en diagnos”. I min ilska har jag velat svara att ”det går också jättebra att vara en idiot helt utan diagnos”. Men jag har mestadels försökt förhålla mig på ett mer pedagogiskt vis. Fast precis som Lowden orkar jag inte alltid vara folkbildare, utan knyter istället knogarna i fickorna, går hem och ringer mina vänner.

Lowden är rädd för att bli särbehandlad, bli av med jobbet, få sin kompetens ifrågasatt – bara för att hon uttalar orden. För att hon berättar om det osynliga. Och hon är inte ensam. Jag undrar om det är någon av oss med sådana här diagnoser som inte känner på det sättet. Det är lätt att dra en parallell till andra osynliga grunder för diskriminering, som sexualitet, men det som kanske är skillnaden idag är att vi som har en diagnos fortfarande trycks in i en medicinsk förståelse av oss själva. Av hela vårt jag.

Peter Beresford, forskare med egen erfarenhet av psykisk ohälsa menar att vi fortfarande är fast i en patologiserande syn. Vi kanske inte använder samma begrepp eller ord som tidigare, men fortfarande finns samma tolkningsram:

”Something is wrong with the person. They are ‘ill’. Their experience, behavior, perceptions – they themselves – are pathologised.”

Att Lowden kommer över sin rädsla är att ta ett steg bort från den här patologiserande tvångströjan. Jag hoppas mitt hjärta fortsätter vara starkt. För vi vill inte vara diagnoser för er. Vi vill bara vara oss själva.

6 reaktion på “Bort från den patologiska tvångströjan

  1. Camilla

    Tänk att så många ”normala” människor har så mycket att säga om detta. Jag har en son med ADHD med drag av autism o Asperger. Tycker nog att han är mer ”normal” än många människor jag känner och träffar. Vad är igentligen normalt?

    Svara
  2. Lena

    Diagnoser är verkligen inte bara av godo … dessutom blir det som vanligt i sjukvården, man lägger så mycket på utveckling av diagnoser som bara är en sammanställning av ”symtom”, vilket i sin tur leder till att man aldrig går till grunden med ”sjukdomar”. Sedan vill man gärna medicinera mot dessa symtom.

    Kanske lite OT men jag vet av egen och andras erfarenhet att mycket av det vården också räknar i tex autism – är sådant som går att läka ut med bland annat anpassad kost och näringstillskott. Jag har min son som levande bevis, har man fysiska skador i kroppen (inflammationer) så är man ständigt i stress och kan leva ut den på olika vis. Har man på detta en känslighet, och beter sig lite annorlunda än normen i samhället – ja då blir du ju ett sånt där konstig men intressant objekt, och kanske lite jobbig med.

    Min son har autism, och när vi läkt hans kropp från de vanliga åkommorna känsliga kroppar ofta får i vårt samhälle idag, så är han fortfarande ”speciell” och annorlunda än majoriteten av barn. Och visst är han intressant, hans tankar är otroligt häftiga, och kanske kommer han slippa växa upp och bli en sådan med alltför mycket förutfattade och fördömande åsikter om andra människor. ;)

    Jag är övertygad om att min far och jag själv skulle kunna få oss ett litet papper med en diagnos på asperger vi med – blir det då legitimt för oss att vara så konstiga men intelligenta som vi är?

    Nä vi ska inte fastna i diagnoser, vi ska se helheten och individer, alla är lika och olika, diagnos eller icke.

    Lånar citatet ”det går också jättebra att vara en idiot helt utan diagnos” – det var mycket talande. ;)

    Svara
  3. Hans von Axelson

    Tydligen var det någon som inte kunde läsa länken.

    Här:

    ”Normal eller Neurotypisk 2009-02-28

    Var går gränsen för ”normal”?

    Jag var med i projektet Design för alla.se. Design för den mänskliga mångfalden och allas delaktighet. Vi verkade vi för att befria olikheten, för att det är en bra affär för den som tänker strategiskt och för att det utmanar de bästa kreatörerna och utvecklarna (www.designforalla.se).

    Jag har också jobbat mot diskriminering av personer med funktionsnedsättning.

    De bägge spåren är inte lätt att förena. Nu börjar jag inse att mångfaldsarbete inte sällan lite enfaldigt fokuserar på att hitta minsta gemensamma nämnare för likhet. Jag tror att vi för för att skapa processer för en socialt och ekonomisk hållbar utveckling måste klara både att befria olikheterna och hittar minsta gemensamma nämnare för likabehandling. Det är inte lätt, men det är nog det som är grunden för att kunna skapa förutsättningarna för ett samhälle med en värdegrund baserad på de mänskliga rättigheterna. En fingervisning tror jag är att skilja på politiska processer för alla och skydd mot diskriminering för enskilda och grupper. Men att klara att tänka både/och.

    Ofta tänker vi oss medvetet eller omedvetet en genomsnittsmänniska när vi planerar och tänker på vem som är slutanvändare av det vi gör. Denne är också normal.

    För några år sedan växte begreppet ”neurotypiska” fram för att slippa kalla alla utan autism för ”normala”. Så här beskrevs neurotypiskt syndrom på en satirisk sajt: ”en stark upptagenhet av sociala bekymmer, ofta intolerans mot avvikelser och besatthet av likriktning och gruppidentitet”.

    Vi med den störningen frodas onekligen här på Facebook.”

    Svara
    1. Marian

      Det går inte att komma åt sidan tyvärr. Kanske för att bara dina Facebook-vänner har tillåtelse att se? Vore intressant att läsa.

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *