Kategoriarkiv: Okategoriserade

Syns inte ➔ finns inte!

, 19 juni, 2010
3 svar

Idag sitter Sverige fjättrat vid TV-apparaterna. Ska Victoria och Daniel säga Ja till varandra? Självklart kommer de att göra det. Det anstår inte kungligheter att ställa till rabalder på självaste bröllopsdagen! Kungligheter och kanske då i synnerhet de från Sverige skulle aldrig genera sin befolkning med oanständiga bilder, historier eller nåt annat. Tja, förutom då de uttalanden som då och då hoppar ur självaste Kungens mun – fast de uttalandena är ju helt oavsiktliga.

Vår bild av kungahuset är entydig. En förmodligen alldeles på tok för överdimensionerad och i dagarna hyperaktiv pressavdelning ser till att forma omvärldens syn på vad kungligheter gör.

Vi vet hur kungafamiljen är. Vi vet hur befolkningen i Sjöbo är. Vi vet hur invandrare i Rosengård är. Herregud – jag känner ju till och med hela Bush-administrationen som tack och lov är ute ur vita huset! Medias bild är entydig och väldigt tydlig. Vi ”känner” snart hela världen utan att ha rest oss ur TV-soffan.

Vi kan med all säkerhet slå fast att det som visas i massmedia blir efter tillräckligt många timmar sändningstid och spaltmeter, en vedertagen Sanning. Att ens tro att du kan värja dig mot det entydiga massiva budskapet är korkat.

På samma sätt låter vi forma våra fördomar om folk med funktionsnedsättningar. Hur ser den bilden ut? Ja, för det första finns vi ju faktiskt inte med i det stora garde som är programledare. Folk med funktionsnedsättningar får komma med i TV under förutsättning att de är offer. Inte uttala sig om fotbolls-VM, vara i melodifestivalen, vara väderpresentatör eller expert i Antikrundan.

Automatiskt förmedlas bilden av att vi inte duger. Vi får nöja oss med att vara offer (om man inte bor i Halland förstås; där har vi fått lära oss att en funktionsnedsättning innebär att man ljuger för att få bidrag från Försäkringskassan). Precis som i resten av samhället där jag inte platsar. Arbetsmarknaden ratar oss. Samhällets otillgänglighet utestänger oss. Vi går varken in på herr- eller damtoaletten – vi måste välja den könlösa handikapptoaletten om det mot förmodan finns en sådan. En bild av passiva människor som behöver hjälp och bidrag.

Oavsett om du vill acceptera det eller ej så kan faktiskt massmedia förändra människors syn och fördomar. Om man säger sig äga rätten till ordet Public Service (och t.o.m. stämmer små aktörer för att få ensamrätt på ordet public service) så ska man bannemej anstränga sig för att ge en rättvis bild av sina finansiärer och tillika publik. SVT har misskött sitt uppdrag och det förtroende vi givit dem. Eva Hamilton – vad har du att säga till ditt försvar?

Som sagt; större delen av Sveriges befolkning tittar på Vigseln idag. Kanske sitter nåt gammalt ras till hertiginna i rullstol, men nej – kungligheter och deras vänner sitter inte i rullstol. Så enkelt är det!

PS. Ja, Jag ska villigt erkännna att jag inte sett Köping Hillbillies. Kanske är det undantaget som bekräftar min regel? Jag kan ändå våga mig på den inte alltför vågade gissningen att anledningen till att Köping-killarna finns i rutan är inget annat än att de sitter i rullstol. Jag blir gärna motbevisad (och det gör du lättast bland kommentarerna)!

3 svar

Om att vara maktlös

, 18 juni, 2010
2 svar

Lyssnade på radions Ring P1 – kortversionen – här om morgonen, som jag gör de flesta mornar. Rätt ofta är det lite väl ”kinkigt” i mina öron, som ju i och för sig har rätt luttrade öron, så jag förundras för det mesta över att människor orkar hetsa upp sig över saker som jag tycker är bagateller. Jo, jag vet att jag inte borde betygsätta andra människors upplevelser och känslor – men att veta och göra är två skilda saker…

Den här morgonen spetsade jag öronen när Gisela, 87 år beskrev sina nyvunna erfarenheter av att ”vara brukare” av hemtjänst. Reportern och Gisela blev hängande ett tag vid ordet, benämningen ”brukare” och försökte få det till att det var begreppet som det är fel på. Det är det kanske även om jag inte känner det så eftersom jag upplevt mig gå från ”pensionär” (utan att vara det) till ”vårdtagare” utan att vare sig vara sjuk eller ”ta” något. Det var ord vi vände oss mot en gång, med all rätt. Jag är definitivt av den meningen att ord som i sig signalerar fel budskap ska vi ändra på. Men vad hjälper det då i det långa perspektivet om inte själva företeelsen förändras?

Det var detta som blev så isande tydligt när Gisela – 87 år – med tre månaders erfarenhet av hemtjänst beskrev vad hon upplevde och kände. Jag blev så tagen, så gripen, så fångad. För det hon uttryckte var nästan ordagrant det jag själv en gång formulerat i vår kamp för en människovärdig insats – den gången på 80-talet. Vår kamp som trots allt ledde fram till rätten till personlig assistans 1994. Om vilken det har sagts mycket – och väl kommer sägas mera om här på bloggen – för utifrån vissa företeelser så är den kampen inte vunnen heller ännu, vi är bara en bit på väg. Men en bra mycket bättre bit på väg.

Det är inte den kommunala – eller möjligen på entreprenad utlagda – hemtjänsten där Gisela bor. Trots att arbetet med att förändra den pågått i decennier så har den på vissa håll uppenbarligen inte förändrats alls.

Så Gisela berättar om känslan av att hon måste vara tacksam för det hon får – fast det inte är det hon efterfrågar. Hur kränkt hon känner sig när hon förstår att hon bara är en pusselbit i det kommunala hemtjänstpusslet. En pusselbit som ska passa in i det förbestämda mönstret. Hur känslan av objektifiering för henne kopplas till begreppet brukare. Hon berättar hur maktlös hon är. Hon styr inte över vem som kommer – inte över om det ens är någon hon träffat förut – bara ett pling på dörren, in med nyckeln och där står ”någon”. Gisela vet inte heller i förväg vilken instruktion personen har om vad som ska göras, men instruktion har hon/han. Det handlar inte om vad Gisela vill använda sin tid till. Gisela beskriver sin totala maktlöshet och sin kränkthet – för hon bestämmer inte av VEM, inte NÄR, inte med VAD och inte HUR hon ska få sin hemtjänst/service/hjälp – vi kan kalla den vad som helst, så länge det inte är med respekt och egenmakt den fås.

Jag känner en oerhörd respekt för Gisela som vågade känna sig trampad på och berätta det i radion. Bra rutet! Stå på dig!

(Men oss emellan Gisela – det är för jäkligt helt enkelt – att det ska vara nödvändigt! Kram på dig!)

2 svar

Nu börjar det bli lite pinsamt

, 17 juni, 2010
3 svar

I inlägg efter inlägg på den här bloggen har skribenterna, inklusive jag själv, vittnat om Försäkringskassans hårdare bedömning av olika assistansbehov. Det har t.o.m. gått så långt att folk skriver att de räds varje gång de går igenom posten.

Det gör jag också om jag ska vara ärlig.

Men nu får det vara nog.

Vi har faktiskt också ett ansvar som företrädare och förebilder.

Vi har ett ansvar att arbeta för att ta fram idéer och förslag till hur Försäkringskassans framfart kan hejdas. Vi har ett ansvar att erbjuda våra kamrater bästa möjliga stöd när deras behov ska omprövas. Vi har ett ansvar att fråga oss vad det är som kan göras istället för att bara resignera och ge upp. Vi kan inte stanna vid att bara ta upp frågan med politikerna. De tycks ju mer eller mindre strunta i situationen ändå. Många av dem är säkert bara glada över att det är Försäkringskassan som självmant håller i yxan.

Vad är det då som vi kan göra?

Ett första steg skulle kunna vara ett bygga upp ett gemensamt rättsskydd. Det är inte längre försvarbart att varje brukarkooperativ och handikapporganisation har sin egen jurist. Dessa resurser borde samordnas. På samma sätt har facket sedan länge sitt gemensamma rättsskydd, se LO-TCO Rättsskydd AB.

Där jobbar ett 50-tal jurister som har specialiserat sig på att företräda arbetstagare och fackliga organisationer i olika sorts tvister. De har möjlighet att stötta varandra och lära sig av varandra och kan härigenom utveckla en argumentation som håller i olika situationer. Det stöd som de kan erbjuda blir starkare än om varje fackförening skulle ha sin egen jurist.

Jag tror att vi skulle tjäna på att förstå att vårt område inom juridiken är ännu smalare. Här finns verkligen inga stora pengar att tjäna. Därför krävs det att de jurister som tar sig an våra frågor har möjlighet att träffas och samarbeta. På så sätt kan deras kompetens vidareutvecklas. En vanlig missuppfattning är att en jurist är en jurist och att han eller hon är kompetent att jobba med vilka frågor som helst, men så är det inte. Vi måste själva ta ansvar och vidareutbilda de jurister som vi anlitar.

Inom den amerikanska IL-rörelsen insåg man tidigt betydelsen av att anlita jurister i sitt arbete. Kanske kan det bero på att det i USA finns en tradition av att använda juridiken som verktyg för att hävda sina rättigheter. Som en tidig avknoppning bildades DREDF – Disability Rights Education & Defense Fund. Det är nog hög tid att vi startar något liknande här i Sverige. På så sätt kan vi förstärka våra möjligheter att hävda vår rätt gentemot Försäkringskassan och andra myndigheter.

Den dagen otillgänglighet blir klassat som diskriminering kan vi inte bara slå oss till ro. Det är då som själva arbetet börjar. Troligen får man räkna med ett stort antal anmälningsärenden och tvister. Behovet av juridisk hjälp kommer att tillta.

Men det räcker inte enbart med att anlita jurister. I USA insåg man också vikten av att utarbeta praktiska och pedagogiska metoder för kamratstöd. Det myntades sådana begrepp som advocacy och peer support. I den svenska handikapprörelsen finns inte samma tradition på det här området. Vi har därför all anledning att bjuda in vår vänner från andra länder och lära av dem. Det finns ingenting som är så starkt som de argumentet och det stöd som kommer ifrån en nära kamrat som också har egen erfarenhet av funktionshinder.

Så visst finns det mycket som vi kan göra rent praktiskt istället för att hänge oss åt ångest och förtvivlan.

3 svar

Kära Victoria – Bröllopsspecial

, 15 juni, 2010
2 svar

Det är bröllop. Stan gör sig redo. Folk frågar mig om jag känner brudgummen, vi är ju uppväxta i samma by. Men jag känner honom inte, kan faktiskt inte ens minnas att jag har träffat honom, men min mamma har en gång pratat med hans pappa i telefon.

Däremot har jag haft visst samröre med bruden. Vi har samlat in pengar till varandra. Hon via Kronprinsessans fond, jag via Unga Rörelsehindrades fond ”Stackars Victoria”.

En gång i tiden blev våra insamlingar väldigt uppmärksammade. Så är det inte längre. Den enda tidning som har hört av sig till mig angående ”Stackars-Victoria-fonden” i år är den gamla vänstertidskriften ”Folket i Bild”. Kanske är det lika bra. För som jag säger i ”Folket i Bild intervjun” (som inte har blivit publicerad än): ”Jag tycker hela bevakningen av bröllopet är ganska larvig men jag blir inte så provocerad av den. De använder i alla fall inte sin makt för att sprida fördomar om den grupp som jag tillhör”.

Annat var det förr. Då försatte inte hovet och Radiohjälpen ett tillfälle att utmåla oss  funkisar som en svag grupp som allmänheten i sin godhet kunde skänka några slantar, så att vi någon gång per år skulle få uppleva nåden att få skumpa runt på en hästrygg.

När vi för exakt tio år sedan presenterade vår fond (där vi alltså samlar in pengar till Kronprinsessans fritid med argumentet att hon också, i och med sin roll som kronprinsessa, är rörelsehindrad) så väckte det en väldig uppståndelse. Och när journalisterna några år senare snokade reda på att både jag och Daniel Westling kom från Ockelbo så visste de inte till sig av glädje.

Jag blev tillfrågad av Aftonbladet att skriva en artikel om fonden – med Ockelboanknytning. Det blev ett öppet brev till Victoria som publicerades några dagar innan den första Marschen för Tillgänglighet gick av stapeln, i augusti 2003. Det kändes symboliskt. Vi ville ju inte ha några allmosor, bara våra medborgerliga rättigheter.

Det var länge sedan, men brevet har fortfarande sina poänger. Med inspiration från Expressen, som förra veckan publicerade sin bröllopsspecial från 1976 i dess helhet, kommer här hela brevet i repris. Se det som Fulldelaktighets alldeles egna ”bröllopsspecial”.

Kära Victoria

Eftersom din pojkvän kommer ifrån min uppväxtort Ockelbo, och eftersom du liksom jag har tillbringat delar av din semester där, så passar jag på att skriva några rader till dig nu när sommaren börjar lida mot sitt slut. Du kanske inte känner mig till namnet, men du och jag samlar in pengar till varandra. Du genom din fond som ska främja funktionshindrade barns och ungdomars fritid, jag som ordförande i förbundet Unga Rörelsehindrade genom vår fond ”Stackars Victoria” som ska främja din fritid. Vi har ännu inte fått in lika mycket pengar till dig som du har fått till oss. Bara sextusen kronor kan du söka från vår fond, men låt dig inte nedslås av det. Jag vet att du har ett brett folkligt stöd och jag vet också att många tycker synd om dig. Förklaringen är nog snarare att vi inte har lika stora möjligheter att marknadsföra vår fond, inte ens Arla supportar den.

Vi har ganska många likheter du och jag. Vi är födda samma år, du växte upp i ett slott, jag i ett kråkslott. Vi har båda en medfödd rörelsebegränsning, du i egenskap av att vara kronprinsessa, jag i egenskap av att ha ett rörelsehinder.

När du började samla in pengar till mig så började jag samla in pengar till dig. Och nu har du alltså dina svärföräldrar i Ockelbo och har börjat hänga där ibland. Min pappa och två av mina syskon bor i Ockelbo så jag är också där med jämna mellanrum. Ockelbo är ett relativt bra ställe att vara på både om man är kronprinsessa eller har ett rörelsehinder. Det är någorlunda lätt att få vara ifred för dig och det är någorlunda tillgängligt för mig. Fast eftersom du bryr dig så mycket om oss med rörelsehinder, kanske du skulle kunna fixa så vi får tillgängliga bussar. Det är ju gratis att åka lokalbuss i Ockelbo, som du vet. Och det är ju trist att några inte kan använda dem.

Att växa upp i Ockelbo med ett rörelsehinder är väl ungefär lika jobbigt som att växa upp någon annanstans med ett rörelsehinder, d v s ganska jobbigt. För mig var det ett helvete ibland, men något bra har jag fått med mig: känslan av att inte vara speciellt annorlunda.

Visst kunde vissa vara jävligt taskiga, visst hände det ofta att man inte tog hänsyn till mina behov. Men jag stod på samma nivå som alla andra. Jag upplevde inte att någon såg ner på mig.

Äldre människor kunde tycka synd om mig och jag fick lite pengar i små blommiga kuvert av ”majblomman” vid terminsavsluten. Jag minns såna saker med stort obehag, men det var enskilda händelser, man kunde skaka av sig det. Det var värre med föräldraföreningen RBU:s radiohjälpsinsamling till rörelsehindrade barn som ägde rum när jag gick i åttan. Jag minns hur det var att sitta i matsalen på Perslundaskolan och framför sig ha ett mjölkpaket med en bild på en pojke som sitter i rullstol och fiskar, och under honom en text med uppmaningen att skänka pengar. Jag minns mina kamraters sneda leenden, jag minns att helt plötsligt var vi inte på samma nivå längre. Helt plötsligt var jag inte som alla andra, jag var pojken som fiskade på bilden, jag var en sån som inte hade någon meningsfull fritid. Skillnaden mellan mig och mina kamrater växte för varje dag som kampanjen pågick. Jag var lättad när kampanjen var över. Jag visste inte då att jag några år senare skulle få vara med om samma sak årligen, och att det var du som skulle ligga bakom det.

Jag har sett dig en gång i Ockelbo. När jag var på väg till min farmors grav svischade du förbi i en bil. Jag önskar att jag hunnit stoppa dig så att jag hade kunnat förklara vad din insamling gör med människors attityder och med vårt självförtroende. Vi hade kunnat sätta oss på serveringen vid Sjöbacken där jag tror att du har varit. Jag hade kunnat berätta för dig att pengar ibland kan göra mer skada än nytta. Jag hade kunnat berätta om min rädsla för att ännu fler personer ska börja tycka synd om mig och inte kunna se att jag är på samma nivå som andra.

Jag skulle förklara att varje gång jag eller mina kamrater ser något om fonden på tv eller på mjölkförpackningar så känns det som att du trampar på vårt människovärde.

Jag skulle också berätta att det finns folk som tycker att vi var taskiga mot dig när vi instiftade vår fond. Folk som tycker synd om dig och menar att du inte vet vad du gör, som om du vore mindre vetande fast du är fullvuxen. Det är samma attityd som folk kan ha gentemot mig. Vi skulle ha skrattat åt att det finns så mycket fördomar gentemot oss. Sen skulle vi bestämma oss för att vi inte ville spä på dessa fördomar mer, att vi ville förändra världen så att vi blev mer jämlika i stället för tvärtom. Och så hade vi lagt ner våra respektive fonder och gått till Sadelmakaren och festat upp alla pengar som fanns i dem. Och morgonen därpå hade vi båda vaknat upp i en något bättre värld.


Fotnot: Pengar till Kronprinsessan Victorias fritid sätts in på Pg 85 89 20-2. Märk talongen ”Stackars Victoria”.

P.S. Sadelmakaren är numera nedlagd. Vi får gå på Baren iställlet.  ”Stackars-Victoria”-fonden ska dock fortfarande finnas kvar. Ett bra sätt att uppmärksamma bröllopet är att sätta in pengar på postgirot ovan. D.S

2 svar

IG

, 13 juni, 2010
3 svar

Handikappförbunden gick för några veckor sedan ut med ett öppet brev till utbildningsminister Jan Björklund och riksdagens utbildningsutskott. Man menar att den nya skollagen innebär en fallucka för elever med funktionsnedsättning.

Rättigheten till särskilt stöd i undervisningen har minskats till att endast gälla till betygsnivån ”godkänt”. Det strider mot nya skollagens portalparagraf. Den säger att ”varje elev ska ges stöd och stimulans för att utvecklas så långt som möjligt” (inte bara till ”godkänt”) och ”skolan skall uppväga skillnader i elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.”

Om alla ska ha rätt till lika skolgång så ska även elever med funktionsnedsättning ha rätt att sträva efter högsta betyg och maximal kunskapsinlärning. Nu föreslår regeringen ett tak vid godkänt, om du använder dig av särskilt stöd. Det blir en särbehandling av elever med funktionshinder, dvs diskriminering.
Men kritiken stannar inte där.

Det är som bekant miljön som funktionshindrar, inte hjälpmedlet. Specialpedagogiska skolmyndigheten dömde i november ut de digitala skolplattformar som används idag i Sverige. Inte en enda utav dom är tillgänglig för elever med funktionsnedsättning.

Men det kommer mera.

Unga Hörselskadade och Unga synskadade delade i april ut Årets Vaxpropp och Förstoringsglas till ministrarna Björklund och Krantz. Priset delas årligen ut till ”person, organisation, en myndighet eller ett företag som på något sätt visad brist på lyhördhet gentemot unga människor med hörselskadors behov och intressen.”

Varför? För att den nya lärarutbildningen inte ges ett obligatoriskt inslag av funktionshinderkunskap. Skolinspektionen har skrivit en rapport om detta. Lärarna kan inte tillräckligt, man vältrar över ansvaret för skolans tillkortakommanden på eleverna, trots att fortbildning erbjuds väljs den bort. Men det stannar inte där. Huvudmännens och skolornas ansvar slås fast bortom allt tvivel i samma rapport.

Var det allt, tror ni? Icke.

Sen 90-talet så har inskrivningarna till särskolan mer än fördubblats. Är det någon som verkligen tror att det skulle bero på att det föds fler barn med inskrivningskriteriet betydande och bestående begåvningsmässiga funktionshinder. Trots fostervattensprov, KUB och NUPP-test? Jag tror inte det. Vad jag vet så finns det ingen undersökning som reder ut varför den här ökningen skett, men i en Expressen -artikel om Skolinspektionens kritik gällande Örebro kommuns arbete så är bristande utredningar den genomgående orsaken. Med en skvätt av särbehandling på grund av etnicitet. Den nya skollagen har inga förslag om tvingande återutredningar, i syfte att öka särskoleelevernas rättssäkerhet. ”Att lagstifta om det ter sig lite för omfattande och mer resurskrävande. Blir det nya åtaganden för kommunerna ska det finansieras från första kronan”, sa departementssekreterare Bertil Östberg till Sydsvenskan för några månader sedan. Läs: det är inte värt pengarna. Problemen, som varit kända sedan början på 2000-talet, tas inte upp i den nya skollagen.

Nu räcker det väl i alla fall!! Men nej…

Doktoranden Elisabet Frithiof forskar om just särskolan. Jag kommer ihåg hur hon kom ursinnigt rusande ut ur lokalen när Jan Björklund hade talat klart vid invigningen av rikssärskolekonferensen i Varberg 2008. Ministern hade då förklarat att det föreslagna nya betygssystemet skulle vara detsamma för särskolan som för grund och gymnasieskola. Men i särskolan skulle man inte sätta några IG (icke godkänt). Och högsta betyg MVG (Mycket väl godkänt) skulle kunna ges med mer flexibla kriterier.

Varför hon blev så arg när ministern var så snäll mot eleverna i särskolan? För att ett sånt betygssystem kan bara finnas om dessa betyg aldrig ska användas till något!

Och vem kan egentligen förvånas? Systemen klickar ju perfekt i varandra. De som gått ut gymnasiesärskolan står i särklass längst ifrån arbetsmarknaden av alla grupper. Och de har idag, med undantag av några få Folkhögskoleutbildningar, inga som helst möjligheter till eftergymnasial utbildning. Vad ska de då med betyg som säger något deras kunskaper till?

3 svar

Harrisburg, Björn Borg och Lotto

, 9 juni, 2010
Lämna ett svar

Året var 1979. Hur gammal var du? Vad gjorde du? Vad hände?

Själv gick jag nu så här på försommaren ut fjärde klass. Jag lyssnade antagligen på ABBA. Ingen hade dator hemma. Telefoner hade sladd.

Claes Elfsberg berättade med allvarlig stämma i Rapport att “köerna till Musikerförbundets arbetslöshetskassa blev längre och längre” – och att den nya diskotekstrenden var orsaken. För att stoppa “dansbandsdöden” krävde Musikerförbundet inte bara en “särskild diskoteksavgift” utan även att myndigheterna skulle dra in rätten att servera alkohol för lokaler där det dansades utan dansband.

Det inträffade en kärnkraftsolycka i Harrisburg. Pol Pot-regimen störtades i Kampuchea. Björn Borg blev världsmästare i tennis ännu en gång. Den iranska monarkin störtades. Tipstjänst fick tillstånd att anordna ett nytt spel kallat Lotto. Första Stockholm Maraton anordnades. Spelet Trivial Pursuit uppfanns i ett kök i Kanada. Handelsnytt berättade att 10 000 jobb hotades av den nya EAN-koden på varor. I december sändes Trolltider som tv-julkalender.  

1979 var också året då de svenska skådespelerskorna Tuva Novotny och Noomi Rapace föddes och vi fick lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik.

Ovanstående tillbakablick drar vi, som kommer ihåg och var med, lite på munnen åt och det hisnar nästan. Vi kan se det som en nostalgitripp att för en stund flyttas tillbaka till en annan tid och en annan värld än den vi lever i i dag, även om vi fortfarade dansar till ABBA och det finns de som jublar varje gång Trolltider sänds i repris.

Rätten att kunna resa är dock ingen nostalgitripp. Tyvärr ingen ”tripp” överhuvudtaget som det verkar med den senaste tidens stora svårigheter för resenärer med nedsatt rörelseförmåga att resa med tåg. Detta trots att vi i Sverige alltså redan 1979 lagstadgade att trafiken skulle ”anpassas med hänsyn till resenärer med funktionshinder” och planeras och genomföras så att ”funktionshindrades särskilda behov beaktas”.

Nu, 31 år senare, föreslås en ny kollektivtrafiklag. Mycket har hänt under dessa tre decennier, i världen, i Sverige, i ditt och mitt liv, i synen på miljön och på kollektivt resande, i synen på människors rätt till delaktighet och självständighet. Dock – i det lagförslag som under våren behandlats av Trafikutskottet och nu i riksdagen finns följande förslag till lagtext:
§ 4 I lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik finns bestämmelser om hur kollektivtrafik ska anpassas till resenärer med funktionshinder.

Tittar vi 31 år bakåt förflyttas vi till en värld där serveringstillstånd skulle kopplas till förekomsten av dansband och internet knappt var påtänkt. Men – när det gäller kraven och formuleringarna om allas möjlighet till kollektivt resande finns i dag 2010 endast en hänvisning till 1979 års lag. Ingenting nytt har hänt och förslag som flyttar fram positionerna lyser med sin frånvaro – tiden verkar ha stått stilla.

Det är inte nostalgiskt, det är patetiskt

Lämna ett svar

De humanistiska valutorna

, 7 juni, 2010
Lämna ett svar

Jag har fått en rejäl inblick i vad framtiden skulle kunna bjuda på om nedskärningarna i assistansreformen skulle fortsätta. En kristallkula som ger en skrämmande tydlig bild av hur människovärden urlakas och förvandlas till ekonomiska kalkyler då de kapitalistiska vindarna blåser allt hårdare och privatiseringens lovsång sjungs.

Kanada har precis som resten av västvärlden följt storebror i hans politiska fotspår och även om deras politiska skala är lätt att jämföra med dagens svenska gissar jag att den geografiska närheten till USA har smittat av sig.

I Toronto träffar jag Gabby och Dolly. Två vanliga Kanadensiska tjejer som jobbar för Bloorview Kids Rehab. Ett kombinerat sjukhus/rehab/skola som till stor del är beroende av rika donatorers välgörenhetsbidrag.

När jag ber dem berätta vad som är bättre i Kanada än i Sverige (där Dolly gjort studiebesök), halkar de istället in på de saker som försämrats i Toronto. Till exempel kunde inte Dolly gå till skolan en enda dag på en hel termin, då den bistra vintern gjorde att hon inte kunde ta sig uppför trappan till skolan. ”Jag behövde ju bara någon som kunde hålla mig i handen då jag skulle gå i trappan”. Dolly vittnar om barn som halkar utanför samhället då det lätt går slentrian att döma ungdomar till ett liv i gruppboende och massvård. Tjejerna återkommer ständigt till ordet ”advocacy” (ungefärligt översatt till argumentationsteknik). Att argumentera för sin rätt i samhället är nåt alla på Bloorview lärs upp i. Som ett mantra är det genomgående i alla program att både ungdomarna och deras föräldrar lär sig regeln att ingenting är gratis. Den som hörs mest får sin vilja igenom.

De praktiska ting som trottoarkanter, ramper och en kollektivtrafik som fungerar för alla tar Gabby och Dolly för givet. ODA (Ontarians with Disabilities Act), Ontarios motsvarighet till den amerikanska ADA-lagstiftningen har sett till att tillgänglighetsfrågan i mångt och mycket röjts undan. De frågor vars svar kan mätas i ingenjörsmässiga enheter får sin lösning i lagen. Jag har på en vecka förträngt Göteborgs eländiga stadsplanering och kollektivtrafik.

De frågor vars svar mäts i mer humanistiska enheter som delaktighet och värdighet intresserar mig mer.

Det hårda sociala klimatet verkar inte brutit ner just dessa tjejer. Alla konfrontationer med myndigheter och charity rallies verkar tvärtom gett dem extra kämparglöd. Ordet ”missmod” verkar inte stå i varken Dollys eller Gabbys ordbok. Kampen har fört dem upp  på de barrikader som Jonas tidigare nämnde. Det känns uppfriskande på nåt vis, tills mina tankar återigen går till de som inte orkar kämpa. De som inte är födda med det svarta bälte i avocacy som dessa tjejer har.

Vår middag avbryts då Gabby måste ta sig hem innan personalen på gruppboendet släcker för natten. De hårda bedömningsinstrument, som för övrigt påminner mycket om det instrument som Socialstyrelsen filar på, innebär att ingen de träffat har mer än 6 timmars assistans per dag. Om man inte betalar ur egen ficka då förstås.

Den kostnadsfixering som präglar den svenska riksdagens debatter mäts endast i kronor och ören. Det är farligt att devalvera de humanistiska valutorna ”människovärde” och ”delaktighet”. Vis av min nya erfarenhet inser jag att den rådande trenden i Sverige måste brytas då det sluttande planet känns oroväckande nära. Något måste göras och det illa kvickt!

Lämna ett svar