Visst finns det sanktioner i vår nuvarande Plan- och bygglag – sanktioner där vissa av dem, enligt förarbetena till lagen, just är formulerade för att man ska kunna garantera tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättningar! I propositionstexten från 1994 (Ändring i plan- och bygglagen, mm , pro 1993/94:178) står gällande möjligheten att sätta användningsförbud på delar av eller en hel byggnad – vilket är den strängaste sanktionen av alla: ”Förevarande bestämmelse är utformad främst med avseende på mindre omfattande men betydelsefulla brister, som t.ex. att det framkommer att arbeten utförts så att reglerna om tillgänglighet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga inte uppfylls fullt ut.” Denna formulering har Boverket citerat i utbildningsmaterial redan 1995.

Samma sanktioner kommer också att finnas i den nya Plan- och bygglagen som träder ikraft den 2 maj i år 2011! Det gäller att kräva att dessa används – när behov uppstår!

I Göteborg installerades 25 hissar i ett bostadsområde som byggdes om – hissar som byggnadsnämnden från början ansåg inte behövdes. Jag såg till att det överklagades ända upp till Regeringsrätten. Boverket är remissinstans till Regeringsrätten och fick detta ärende för yttrande. Boverket tillstyrkte överklagandet och ansåg att för att få långsiktigt godtagbara egenskaper inom detta bostadsområde skulle åtminstone hälften av bostäderna vara tillgängliga för personer med rörelsenedsättningar. Fastighetsägarna backade då – och 25 hissar installerades.

Under årens lopp har jag också t ex drivit igenom ombyggnad av utemiljön kring 10 entréer som enligt lagstiftningen var felbyggda, byte av 44 pardörrar som blev feldelade, flyttning av felplacerade vägghängda toalettstolar.

Självklart är det bäst om det som ska byggas från början projekteras och byggs så att man slipper att använda dessa sanktioner. Det blir alltid sämre lösningar när man ska ändra i ett senare skede.

Man måste vara envis och inte ge upp – det kan ta ganska lång tid innan sådana ärenden är avklarade. Ska man driva sådana ärenden måste man också ha lagstiftningen klar för sig. Det borde handikapprörelsen kunna ha – kanske i en central organisation – för att kunna ge stöd ute i landet så att anmälningar blir rätt. Men om vi inte anmäler felaktigt byggande och får igenom rättelser i form av ombyggnader så kommer man aldrig att följa lagen – hur bra den än blir! Då lär sig byggherrarna att man kan strunta i de regler som gäller tillgänglighet och användbarhet för personer med funktionsnedsättningar.

I Lund har tillgänglighetsrådgivare i kommunen under senare år – för att få till stånd åtgärdandet av enkelt avhjälpta hinder där fastighetsägaren eller hyresgästen skyllt på att det skulle bli för dyrt – i enlighet med intentionerna i HIN 1 (föreskrifterna och råden till lagen om Enkelt avhjälpta hinder) krävt in en kostnadsberäkning för åtgärden samt senaste årsbokslut för den rörelse som ska bekosta åtgärden. I de allra flesta fall har årsboksluten inte kommit in. Man har istället frivilligt åtgärdat det man skulle!

Med nya Plan- och bygglagen kommer byggnadsnämnderna att ha skyldighet att redan vid bygglovet granska hur de kommande miljöerna uppfyller tillgänglighets- och användbarhetskraven för personer med funktionsnedsättningar. Detta är en förbättring! Det som oroar mig är huruvida man i kommunerna tillsätter de nya resurser som behövs för att tjänstemännen ska få tid och få kunskap att göra denna granskning. Denna uppgift har man inte haft sedan 1995 på stadsbyggnadskontoren eftersom detta ansvar har legat på byggherrarna sedan dess.

Jag tar varje tillfälle att koppla upp mig för att följa utvecklingen i Japan. Jag förfäras över förödelsen, lider med de som sörjer och saknar, känner skräck inför härdsmältorna.

Erik skickar en påminnelse. Har du en text tills imorgon (läs idag) till fulldelaktighet? Har jag det?

Minns ni Katrina, orkanen som 2005 slog till mot New Orleans och skapade massiv förstörelse? I efterspelet konstaterades att katastrofplanerna till stora delar hade glömt bort ett helt segment av befolkningen – de med funktionshinder.

2004 gav dåvarande president Bush order där statliga och lokala myndigheter uppmanades att se över skyddet för personer med funktionshinder i sina rutiner vid katastrofhantering, till exempel räddning/evakuering och tillfälliga förläggningar. 2009 kom en uppföljande rapport från National Council on Disability. Resultat: Trots att alla sett misslyckandet vid Katrina, så var medborgarna med funktionshinder fortfarande osynliga i landets katastrofplaner. (Läs mer i Washington Times från 12 augusti 2009) Fredag 11 mars, samma dag som jordbävningen, postas ett inlägg i Vita Husets blogg om nya åtgärder för att inkludera människor med funktionshinder i katastrofplaneringen på alla plan.

Minns ni Haiti? Rapporterna sa likadant. Personer med funktionshinder drabbades värre.

Hur har det gått i Japan?

Vet ej. Jag har inte lyckats hitta källor som kan ange i vilken mån katastrofen slagit värre mot personer med funktionshinder i jordbävningens och tsunamins Japan. Och medan jag skriver den meningen så reflekterar jag över om det verkligen är möjligt för några att ha det värre än värst. Men likaväl…

Genom mina dagliga sökningar av internationella bloggar får jag läsa ett meddelande från Portlight Strategies, en liten ideell organisation i USA. De var bland de första att ta initiativ till förmån för att speciellt tillgodose behoven hos personer med funktionshinder i Haiti. Nu sätter de igång i Japan. Du som vill kan hjälpa till via Paypal eller check. Läs mer här.

Är de seriösa? Christopher och Dana Reeve foundation (Christopher Reeve=skådisen som spelade Stålmannen och sedemera blev förlamad) rekommenderar organisationen under Haitikatastrofen här.

Så har jag skrivit en text som propagerar för välgörenhet som riktas till personer med funktionshinder. Det trodde jag aldrig om mig själv.

Heja SVT! Tänkte jag efter mitt förra inlägg 5 januari 2011. För plötsligt efterlyste Bolibompa en programledare med funktionsnedsättning. Nu händer det. Nu får vi vara med som vem som helst. Sedan kom pressmeddelandet om ”Mot alla odds”. En ny realityshow där tio deltagare med funktionsnedsättning ska ta sig genom Afrikas farliga marker.

”Tänk dig att du befinner dig mitt i Afrika, och att du sedan ska ta dig 150 mil genom djungel, öken och snårig savann med mängder av vilda djur. Tänk dig nu att du dessutom är funktionshindrad och helt beroende av övriga gruppen för att kunna ta dig till slutmålet…

Tv-tittarna kommer att lära känna människorna bakom olika funktionshinder, och följa dem på deras resa genom Afrika. Utmaningen för dem blir att testa sina egna begränsningar och att samtidigt samarbeta med övriga deltagare och deras olika funktionshinder. De får lära sig att utnyttja varandras styrkor och samtidigt bemästra svagheterna. Målet är att genomföra expeditionen och bevisa att det är möjligt att övervinna sina egna hinder och begränsningar.”

Yes, nu får vi synas ännu mer var min första reaktion. Sedan tänkte jag om. För på vilket sätt får vi egentligen ta plats? Som offret eller hjälten? Ja, i alla fall inte som vem som helst. Dessutom buntas man som funktionsnedsatt ihop till en för tittarna homogen grupp. Därutöver känns det som om man per automatik ser funktionsnedsättningen som ett hinder och att det är något man ska övervinna. Jag ringer upp Christian Wikander, chef för drama och nöje på SVT.

– Det är människan bakom som är intressant och inte funktionsnedsättningen i sig, säger han. Alla människor har hinder och programmet handlar om att övervinna dem.

– Varför har man då enbart deltagare med funktionsnedsättning, undrar jag.

– Så är programformatet, förklarar Christian och hänvisar till förlagan Beyond Boundaries som blivit en stor succé i Storbritannien.

Sveriges Television har köpt in ett koncept och då uppenbarligen inte tänkt särskilt långt. Tydligt är också att man missat eller ignorerat debatten som förts mot programmet i Storbritannien där många kategoriserar programmet som freakshow, där icke funktionsnedsatta tittare får förundras över vad ”krymplingarna” klarar av. Effektsökeri? För mig känns det solklart att man i det här fallet utnyttjar funktionsnedsättningen för att skapa tittarsiffror.

Många tycker att jag borde vänta med mina känsloyttringar tills programmet börjar sändas i höst. Att helt enkelt ge showen en chans. Men efter att ha tagit del av klipp från Beyond Boundaries, kan jag faktiskt inte förbli passiv och tyst.

Jag vill verkligen inte se den här typen av program sändas i Sverige. Jag vill inte att Public Service ska spä på fördomarna om personer med funktionsnedsättning. Plocka istället in deltagare med funktionsnedsättning i övriga realityshows och fortsätt på Bolibompas mångfaldslinje.

För att visa mitt misstycke har jag nu startat facebooksidan Mot ”mot alla odds” där jag uppmanar Sveriges Television att stoppa programmet eller att göra om formatet. Håller du med mig, gå med i facebooksidan du med.