Etikettarkiv: pbl

Byggs verkligen alla våra bostäder för att kunna vara användbara även för personer med rörelsenedsättningar?

Trots alla diskussioner om en diskrimineringslagstiftning och trots allt arbete med att åtgärda enkelt avhjälpta hinder i offentlig miljö måste vi vara observanta så att den bygglagstiftning vi har inte försämras. Det finns ständigt krafter som arbetar för att det ska ställas lägre krav vid byggande när det gäller användbarheten för personer med funktionsnedsättningar – speciellt när det gäller bostäder.

Vid byggande av nya lokaler som allmänheten har tillträde till och nya arbetsplatser ställs idag enligt vår bygglagstiftning mycket starka krav för att dessa byggnader från början ska vara tillgängliga och användbara för personer med olika funktionsnedsättningar. Problemet är att man i verkligheten generellt lägger ribban lägre än lagstiftningen, vilket också PBL-utredningen och Regeringen konstaterar i propositionstexten till nya Plan- och bygglagen som träder ikraft den 2 maj i år. Åtgärden för att lösa detta problem är enkel – ställ krav enligt lagstiftningen! Och det finns massor av sanktionsmöjligheter enligt Plan- och bygglagen – kräv att dessa ska användas! Det finns kommuner som använder sanktionerna – men dessa kommuner är alldeles för få.

Men hur ser det ut för de bostäder vi bygger? I gällande propositionstext till Plan- och bygglagen står sedan 1987 att en bostad ska vara planerad så att den ska kunna bli en fullvärdig bostad för en person med rörelsenedsättningar. Det innebär att en bostad ska vara basutformad enligt Boverkets Byggregler och Svensk Standard. Med hjälp av bostadsanpassningsbidrag ska man kunna åtgärda det som ytterligare behövs för att en person med sina speciella funktionsnedsättningar ska kunna fungera i sin bostad. Jag återkommer till Bostadsanpassningen i en senare blogg.

För bostäder i två plan – alltså i princip alla bostäder med fyra rum eller fler och kök och en del stora lägenheter med tre rum och kök – räcker det enligt Boverkets Byggregler att man kan leva på entréplanet och till ”avskiljbar sängplats” kan avskilja en sovalkov i detta plan. Att man som person med rörelsenedsättning ska ha möjlighet att använda båda planen i sin bostad har det aldrig varit tal om!

Vaddå fullvärdig bostad?

Man ska alltså – om man får en rörelsenedsättning som förhindrar en att ta sig upp på övre plan – för all framtid sova någonstans på entréplanet bakom ett draperi utan möjlighet att stänga om sig och utan tillgång till fönster. Där ska man klä av och på sig, där ska man sova och där ska man ta sig till hygienutrymmet när resten av familjen t ex har besök av vänner. Krav på avskildhet finns inte! Att ha en parsängsuppställning kan man bara drömma om!

Denna utformning dök plötsligt upp som tillåten i Boverkets Byggregler 1993. Trots påpekanden vid ett flertal tillfällen om att detta definitivt inte uppfyller kravet om ”fullvärdig bostad” finns denna formulering kvar. Det mest allvarliga är nämligen att det är en försämring och ett oacceptabelt steg tillbaka från det krav som ställdes från 1978 då det i Svensk Byggnorm stod: ”Som bostad i flera plan, som är tillgänglig för personer med handikapp, godtas bostadslägenhet i vilken entréplanet rymmer kök, matplats och hygienrum samt antingen vardagsrum, i vilket sovplats kan avskiljas, eller två sovrum varav ett är möblerbart med soffgrupp.” I skriften ”Statens Planverk Aktuellt 1/1978” ställs frågorna: ”Hur stor ska den sovplats vara som ska kunna skiljas av från vardagsrummet om det inte finns annat sovrum på entréplanet? Behöver den ha fönster?” Statens Planverk svarar: ”Sovplatsen bör vara 7 kvm stor och försedd med fönster”.

Intressant att veta är att redan 1972 ritade vi tillsammans – min mentor professor Lennart Kvarnström, jag och andra medarbetare på Lunds Tekniska Högskola – på hur en bostad i två plan skulle kunna göras helt tillgänglig och användbar för alla – med hjälp av en enkel lyftplatta. Detta ledde till en utställning på Form Design Center i Malmö.

Att vänta i tio år för att få vänta i sex år.

Att vänta i tio år för att få vänta i sex år, finns det någon som gör det? Knappast, eller, ja, dessvärre finns det över 600 000 individer som gör det, mot sin vilja.

År 2000 var året då riksdagen antog den nationella handlingsplanen ”Från patient till medborgare” som sa att enkelt avhjälpta hinder ska vara eliminerade vid 2010 års utgång. Handlingsplanen visade sig vara allt annat än lyckad, den kan bättre beskrivas som tio år av fiasko. Tio år blev hastigt och lustigt ”utbytt” till 16 år; nu har man så fint flyttat fram målen till år 2016.  

Efter tio år är fortfarande begreppet ”Enkelt avhjälpt hinder” flytande, vilket gör en lag tandlös och i stort sätt omöjlig att applicera. Visst har många kommuner gjort tillgänglighetsinventeringar, tillika åtgärdsplaner, dessvärre har planerna hamnat allt längre ner i växande pappershögar. Därtill bör tilläggas att åtgärderna inte har en budgetanknytning vilket betyder att det inte har funnits några pengar avsatta till arbetet. Som en vet, inga pengar, inget gjort.

I plan och bygglagen bär ägaren till den publika lokalen eller till den offentliga platsen ansvaret att kraven uppfylls, dvs. att enkelt avhjälpta hinder undanröjs. Det torde inte vara svårt att förstå att kraven gent emot ägaren förfaller när kommunernas handlingsplaner grottar sig allt längre ner i växande pappershögar samt att definitionen av vad ett enkelt avhjälpt hinder är flytande och otydligt. Ägaren kan mer eller mindra bara avvakta utan att något händer eftersom tydlighet och enighet av vad som måste åtgärdas fattas.

Detta system eller åtgärdsplan hade alla ingredienser för att skapa ett misslyckande, det är skrämmande, än mer skrämmande är att över 600 000 individer ”snällt” fick infinna sig i väntans led för att få vänta i tio år för att få vänta i ytterligare sex år.

Mitt råd är att skrota handlingsplanen! Vad kommer gör den framgångsrik efter att varit verkningslös i tio år? Troligen inget! Istället hoppas jag att landets politiker med integrationsministern, Erik Ullenhag, i spetsen tar sitt förnuft till fånga och lagstiftar att bristande tillgänglighet är diskriminering. Erik med flera, tänk på, att vi redan väntat i tio år!