Etikettarkiv: funkofobi

Tal av Tobias Holmberg och Maria Johansson vid Marschen för tillgänglighet 2012

Tal av Tobias Holmberg, ordförande i Unga Rörelsehindrade, Sergels torg 26 maj 2012

Fredrik Reinfeldt. Vår kära statsminister lät i en artikel i Svenska dagbladet den 20 november meddela att han har känslor. Känslor om att en lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering, är lätt att hålla med om. Det är trevligt att vi har en sentimental statsminister, att han trots sin höga position vågar prata öppet om sina känslor.

Men kära Fredrik, dina känslor i detta fall hjälper inte oss som står här idag. Vi möts dagligen av nog medlidande från gamla tanter på bussen, eller i affären. Du har så mycket mer makt än dessa gamla tanter. Makt, som inte ska yttra sig i form av medlidande, utan en makt som du ska utnyttja för att garantera mänskliga rättigheter i Sverige.

För 2 veckor sedan sökte en grupp rörelsehindrade personer asyl i Norge, vårt grannland i väst. Detta för att Norge tillskillnad från Sverige garanterar sina invånares mänskliga rättigheter. Bara några veckor tidigare påbörjade en grupp ledarhundsförare sin flytt till Australien av precis samma skäl.

I Sverige finns det en strukturell funkofobi, fördomar om att personer, med normbrytande funktion, har mindre förväntningar på livet och är utan intresse av att delta i samhällslivet. Funkofobi genomsyrar våra politiker, media och folk i allmänhet. Något som oftast manifesteras subtilt, och ibland omedvetet.

Det är funkofobi när ett kommunalråd i Norrköping säger att personer med normbrytande funktion, att vi här idag, inte kommer finnas inom 20 år. Det är funkofobi när SVT gör en dokusåpa speciellt för personer med en annorlunda funktionsförmåga, och det är funkofobi när Fredrik Reinfeldt minimerar diskrimineringslagstiftning till en känslomässig fråga.

Vi är inte här idag för att manifestera våra känslor. Vi är här idag med ett krav, och det är att vi ska ha samma rättigheter som våra medmänniskor att vara en del av samhället! Vi har rätt att studera, vi har rätt att ha ett jobb, och vi har rätt att kunna ta del av det samhälle vi alla tillhör. Vi kräver våra mänskliga rättigheter!

Otillgänglighet är diskriminering, oavsett Fredriks känslor.

_______________________________________________


Tal av Maria Johansson, förbundsordförande DHR,  Sergels torg 26 maj 2012

Då har vi samlats igen.
För tionde året har Marschen för tillgänglighet genomförts i Stockholm.
Heja oss!

Det är lätt att bli känslosam,
över hur långsamt det går,
över hur tröstlöst det kan kännas,
över hur det känns som att vi upprepar oss och upprepar oss och ingen lyssnar.
Men – jag tycker vi lämnar känslorna till Reinfeldt –
här pratar vi fakta,
här pratar vi lika rättigheter och lika värde!

För – Fredrik Reinfeldt! – som sedan vi senast sågs här uttalat att han känslomässigt kan förstå frågan men att det handlar om pengar –
– det är inte tråkigt att på grund av otillgänglighet inte kunna välja samma skola som sina syskon eller kompisar, eller att som förälder med funktionsnedsättning inte kunna följa sina barns skolgång,
det är inte ledsamt att inte – på grund av otillgänglighet –  kunna delta i arbetslivet, vara konsument, vara teater-/bio-/konsert-/restaurang-/café-/evenemangsbesökare,
det är inte sorgligt att endast ha två tågavgångar att välja på, eller ingen alls, när andra har tio.
Det är fel! Inget annat.

Jag hoppas ju och tror att även Reinfeldt kan gå bakom sitt hittills emotionella ställningstagande och komma till insikt om att det här handlar om tunga grejer.
Det handlar om konventioner,
det handlar om lagstiftning vi haft i decennier,
det handlar om att alla har rätt och ska ha möjlighet att delta i samhällslivet.

Vi har inte pratat färdigt om tillgänglighet och användbarhet och Design för alla, även om jag ibland känner mig som en gammal LP-skiva med hack i.
Så länge en självklarhet inte tas på allvar som den självklarhet den är så kommer vi fortsätta att hävda våra rättigheter. För det är precis det som det handlar om.
Rätten att delta i samhällslivet.
Rätten att vara medborgare på jämlika villkor.
Rätten att vara den man är och att räknas med.

Det handlar inte om några nya rättigheter eller några andra, speciella rättigheter än andra medborgare har. Det handlar om vad som krävs för att personer med funktionsnedsättning ska kunna tillgodogöra sig sina mänskliga rättigheter som vi precis som alla andra har.

Att planera samhället på ett sätt så inte alla kan delta är naturligtvis diskriminerande för den som ställs utanför. Att det dessutom på de flesta områden finns lagstiftning, bestämmelser, politiska mål och kunskap gör motståndet mot ett utökat diskrimineringsskydd skandalöst!

Frågan om bristande tillgänglighet som diskriminering är större än sig själv!
Självklart är det viktigt att vi som individer får möjlighet att hävda vår rätt när vi utestängs, men det är inte skadestånden vi är ute efter – det är åtgärderna och undanröjandet av hinder vi vill åt.
Men det stannar inte vid det, för frågan är större än att avgränsas till just tillgänglighet och användbarhet. Den berör alla politikområden och samhällsområden. Den handlar om vilken syn Sverige ska stå för när det gäller personer med funktionsnedsättning. Den handlar om vilket ställningstagande Sverige ska ha till att vi människor är olika.

Den utestängning som pågår måste juridiskt kallas vid sitt rätta namn, nämligen diskriminering!

Frågan är dessutom större än just oss, personer med funktionsnedsättning. Även om det är vi som konkret utsätts för diskrimineringen, så påverkar utestängningen fler: våra vänner, familjer, kollegor, studiekamrater utestängs också när de umgås med oss.
Samt, det som är nödvändigt för några är bekvämt för alla och vid något tillfälle i livet för de allra flesta faktiskt en förutsättning.

Naturligtvis finns det ett ekonomiskt perspektiv på frågan – men inte utifrån det kostnadsargument  som ständigt hålls emot förslaget.
Det finns de som anser att man kan sätta pris på människors rätt till deltagande,
sätta pris på vad allas lika värde får kosta,
sätta pris på demokrati och gradera diskriminering  utifrån hur mycket den kostar att undanröja.

Från DHR hävdar vi att bara det faktum att sådana åsikter framhålls i ett sammanhang som handlar om människors rätt att delta i samhällslivet gör det tydligt att ett diskrimineringsförbud mot bristande tillgänglighet krävs och att det måste införas nu!

Vår övertygelse är tvärtom att man inte kan sätta pris på en mänsklig rättighet, att man inte kan begränsa medborgarrätten för en viss grupp med hänvisning till att det skulle kosta för mycket att inkludera alla i samhällsplaneringen eller samhällsgemenskapen.

De farhågor som uttrycks för att ett utökat diskrimineringsskydd skulle orsaka orimliga kostnader bedömer vi dessutom som kraftigt överdrivna. Vi instämmer i utredaren, Hans Ytterbergs konstaterande, att till allra största delen kommer det inte handla om några nya kostnader, utan i så fall om gamla försyndelser som äntligen rättas till.

Det är klart det kommer kosta att rätta till tidigare misstag, att rätta till det som under decennier tillåtits mot gällande lagstiftning.

Men jag vill vända på det – vad kostar det inte att låta bli?
Att fortsätta sanktionera felaktigheter?
Att utestänga en stor del samhällsmedborgare från samhällslivet?
Det är inte ekonomiskt försvarbart!
Vad kostar det inte att i form särlösningar, i att tvingas göra om, i onödig ohälsa och så vidare, fortsätta utestänga?
Såg ett plakat i marschen med texten: ”Arbetslinjen kräver tillgänglighet”

Om vi gjort rätt i de decennier vi haft bestämmelser hade det kostat mindre nu, det blir inte billigare utan snarare dyrare för varje dag regeringen väntar!

Oavsett – en kränkt rättighet blir inte mindre diskriminerande för att den kostar att undanröja.

Fast – jag tror egentligen inte att det handlar om pengar.
Jag tror det handlar om vilja.
Det finns de som vill, både i regering och riksdag, det vet vi och de har vårt stöd. Nu är det upp till bevis för våra politiska företrädare, för våra folkvalda!
Men det finns också de som inte vill och som tar till argument om främst kostnader – en argumentation som inte håller.
Sverige har ett val,
mellan å ena sidan utestängning, kortsiktighet, avsaknad av helhetssyn, regelbrott, förlorade intäkter och ökade kostnader
eller
å andra sidan inkludering, långsiktighet, hållbarhet, innovation, design för alla, mänskliga rättigheter, investeringar för framtiden, rättvisa och kvalitet.

Det senare alternativet är definitivt det smartare!

Avslutningsvis tänker jag, (trots mina inledande ord), tillåta mig att bli lite känslosam.
Jag är arg och känner stor ilska! Hans talade här tidigare i dag om det stora svek hanteringen av hela frågan om tillgänglighet bevisar.
Samtidigt – det är häftigt att samlas så här, i kampen för lika värde och rättigheter.
Det är underbart att göra detta tillsammans just nu över hela landet.
Det är inspirerande hur kampviljan spridit sig som ringar på vattnet.
Tillsammans kan vi, det är jag fullkomligt övertygad om.

Att benämna förtrycket – och känna stoltheten

”We´re here, we´re queer get used to it’”. Jag är liksom uppväxt i feminismen och hbtq-rörelsen. Könsmaktsordning. Homofobi. Pride. Självklara grejer. Likaså ironi, knappar med budskap, coola t-shirts, magasin och ja, en sorts gemensam kultur. På det sättet är det inte så svårt att definera sig som kvinna och bisexuell. Det finns en sorts plats. Det finns en sorts ord. Ord för förtryck. Och plats för stolthet.

Men sen är jag ju ett psyko också. Och well, nu blir det ju liksom svårare. Igår läste jag om hur ordföranden för Vårdförbundet i Uppsala inte tycker att psykiskt sjuka ska få åka taxi. Idag läser jag om hur tjejer som skär sig blir fastspända, inlåsta och inte lyssnade på. Även om de skriver böcker om övergreppen.

Det handlar om hur vissa erfarenheter reduceras, förminskas och osynliggörs. Hur vissa människor inte räknas. Eller, vi skulle kunna säga: det handlar om rasimen mot oss med erfarenheter av psykisk sjukdom, ohälsa eller så kallad funktionsnedsättning. Och se där, ännu ett ord för maktojämlikhet, det vill säga rasism.

För några timmar sen föreläste jag för en grupp personer som alla har egna ”psyko-erfarenheter”. Det ger en mäktig känsla. För när jag pratar om Aktion T4, om hur Förintelsen inleddes med ett massmördarprogram riktat mot oss, mot personer med funktionsskillnad, inte minst psykisk sådan, ja, då är det stärkande. Då blir det så tydligt hur saker hänger ihop. Hur föreställningar, attityder och diskriminering är svårföränderligt och har en historia. Hur tvångssteriliseringarna handlade – och för transpersoner som vill byta juridiskt kön fortfarande handlar – om maktens konsekvenser mot den som bryter mot normen.

Och jag tänker att den mäktiga känslan jag får handlar om att när vi med delade erfarenheter tillsammans pekar ut förtrycket så läggs en grund för stolthet. För vi måste benämna förtrycket för att bekämpa det. Kunna peka ut det. Sätta ord på det och begripliggöra det. Våra erfarenheter måste börja räknas innan vi kan vända på maktpyramiden.

Därför önskar jag detta: Att vi hittar och börjar använda ord för att benämna strukturella maktojämlikheter ännu mer. Att vi börjar prata mer om funkofobi. Om psykofobi. Om funktionsnormer. Kanske om patologism, som en parallell till rasism och sexism, men riktat mot oss som har, eller har haft, vissa diagnoser, eller erfarenheter.

Till exempel så här: På lördag går Marschen för tillgänglighet. Att otillgänglighet fortfarande inte är klassat som diskriminering enligt svensk lag, det är ett uttryck för funkofobin i samhället. Att vissa taxiåkare i dagspressen pekas ut som potentiella våldsverkare bara för att de har en psykisk sjukdom, det är inte bara ofräscht, det är ett uttyck för psykfobi och patologism.

Och när vi sen har gjort detta, ja, då kan vi behöva peppa också! Här kommer därför nåt att titta eller lyssna på gjort av fantastiska Utopia och Grunden Media.

Fredrik, när stoppade SJ dig senast?

”Vi har problem med att nå ut med vad vi menar – det handlar ju inte om att bygga om Kebnekaise”, var det någon smart aktivist som sa på ett möte för någon månad sen. Vad pratar jag om? Jo, problemet med att få igenom en lag som klassar bristande tillgänglighet som diskriminering. Det vill säga, för att vara frank, problemet med att statsminister Fredrik Reinfeldt vägrar inse att mänskliga rättigheter handlar om alla, inte om vissa.

Nu på lördag den 26 maj går återigen Marschen för tillgänglighet runt om i Sverige. Marschen har ett enda krav: att otillgänglighet ska bli klassat som diskriminering. På ett av plakaten från förra årets marsch står det: ”Fredrik! När stoppade SJ dig senast?”. Och det här är precis vad det handlar om.

Demonstrant i Marschen för tillgänglighet 2011

Ett diskrimineringsskydd mot otillgänglighet kommer inte att över en natt radera ut all otillgänglighet i samhället, precis som nuvarande diskrimineringlagstiftning inte i ett slag har gjort arbetsmarknaden jämställd, eller vaccinerat Sverige mot homofobi.

Ett diskrimineringsskydd handlar om vilket samhälle vi vill ha. Om vilka normer vi vill ska råda i samhället. Om inkludering eller utestängning.

En lag som klassar otillgänglighet som diskriminering handlar om vem som förväntas – och därmed får och kan – åka kollektivtrafik, gå i en skola jag själv har valt, ta mig in i vallokalen, boka tid hos läkaren, läsa offentliga handlingar eller besöka en kommunal simhall.

Ett utökat diskrimineringskydd handlar om samma sak som när den svarta medborgarrättskämpen Rosa Parks vägrade ge upp sin plats på bussen, bara för att någon hade bestämt att den var reserverad för vita personer. Det handlar om vem som förväntas vara fullt delaktig i samhället, på jämlika villkor.

Det här har oppositionen förstått, och det här har FP och C nyss gått ut med att de förväntar sig att Fredrik Reinfeldt inser. Och detta har även KD gett som ett vallöfte. Det finns alltså i riksdagen en majoritet för att rösta igenom en lag som äntligen kallar otillgänglighet för sitt rätta namn, det vill säga diskriminering. Återstår då bara att ytterst få statsministern att gå med på att lägga ett lagförslag. Ett lagförslag som sedan flera år tillbaka finns färdigt, genom utredningen Bortom fagert tal.

Och Fredrik Reinfeldt, nog tänker du väl egentligen att rätten till full delaktighet i samhället inte bara gäller för vissa människor? Utan att mänskliga rättigheter omfattar oss alla?

Det är dags att visa det nu.

Jag har en dröm

Många har kämpat för mänskliga rättigheter. En av de mest kända är förstås Martin Luther King. När han 1963 höll sitt berömda tal I have a dream betraktades hans framtidsönskan om ett samhälle fritt från segregation och rasism av många som rena fantasier. Men idag har mycket hänt även om det är en bit kvar. Det var nog bara ett fåtal som trodde att USA skulle få sin första svarta president 50 år senare. Jag undrar vad Martin Luther King skulle ha sagt om dagens Sverige om han hade varit en trettiofemårig svensk man med omfattade funktionsnedsättningar. Kanske något av detta:

Nu är det dags att för världen visa vad vi anser att en nation ska göra för att ge alla människor fullständiga medborgerliga rättigheter.

För arton år sedan trädde en historisk lag i kraft: Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Ett ganska torrt och blygsamt namn för en fantastisk reform. Lagen innebar en omvälvande förändring för många av oss människor med omfattande funktionshinder. Helt plötsligt kunde vi börja leva livet! Med allt vad det innebar av jobb, fritidsaktiviteter, självvalt boende, trygghet, frigörelse från föräldrar, resor, studier och familjebildning.

Men vi kan inte leva i lugn och trygghet. Gång på gång hotas våra medborgerliga, lagstadgade rättigheter till allt det ovan nämnda av juridiska spetsfundigheter och politiska utspel. Därför samlats vi nu, för att protestera mot enmansutredares okunskaper och myndigheters orättvisor.

Nu är vi här för att få ut det som lovats i lagen. Det finns så många fina ord om att vi ska bli jämlika, fullt delaktiga, leva som andra och uppnå självbestämmande att vi nu vill växla in den där checken som ger oss detta.

Vi kan, vi är redo, vi behöver detta och Sverige behöver detta!

Det är dags att vi visar vägen till ett samhälle där alla människors kompetenser tas tillvara, där alla får en möjlighet att känna sig nyttiga och sedda för dem de är. Det är dags att miljön planeras på ett sätt som gör att alla människor kan ta sig fram, oavsett fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar. Ett samhälle fritt från hinder skapar tillgänglighet vilket ger jämlikhet, solidaritet och frihet.

Vi köper inte argumenten om att vi kostar för mycket, det kostar mycket mer i både pengar och människoliv att inte göra verklighet av lagar och löften. Vi vill inte vänta till nästa högkonjunktur eller på en annan regering. Vi tycker att den bästa tiden för full demokrati är nu. Nu är tiden inne för att sluta dela in människor i normala och onormala, att kategorisera folk efter medicinska diagnoser eller utifrån föreställningar om hur man ska bete sig, vara eller se ut.  Nu är tiden inne för att se oss som experter på våra egna liv och våga ge oss det fulla förtroendet att utforma vår egen service så vi kan leva som medborgare med både rättigheter och skyldigheter.  Vi har i arton år visat att vi är värda det förtroendet.

Det finns de som frågar när vi ska bli nöjda. Till dem vill jag säga att vi kan inte vara nöjda förrän vi alla får en reell möjlighet att styra våra egna liv. Vi kan inte vara nöjda förrän makthavare och andra talar till oss och inte om oss. Vi kan inte vara nöjda förrän vi kan välja fritt var vi vill äta och hur vi vill resa. Vi kan inte vara nöjda förrän vi är säkra på att vi får utforma den service vi behöver för att klä på oss, äta, kommunicera med andra och sköta vår personliga hygien. Vi kan inte vara nöjda förrän folk med funktionsnedsättningar finns representerade i maktens korridorer och i det offentliga rummet. Vi kan inte vara nöjda förrän allt detta ses som lika självklart som rösträtten eller rätten att uttrycka sig fritt.

Vi lever i en svår tid. Rätten till våra mänskliga rättigheter, ibland hela vår existens, ifrågasätts. Men jag har en dröm.

Jag har en dröm om att makthavare och andra medborgare ska resa sig och i praktiken visa vad som menas med alla människors lika värde.

Jag har en dröm om att alla kan ta sig runt överallt i ett samhälle utan fysiska eller psykiska hinder. Att vi kan sitta jämsides på tåget och på restaurangen.

Jag har en dröm om ett liv där mina små systrar och bröder inte behöver bli utpekade, stämplade som något särskilt utan kan vara med i leken och i skolan på samma villkor som andra.

Jag har en dröm om ett samhälle där föräldrar som får barn med funktionsnedsättningar gratuleras och inte beklagas. Där föräldrar med funktionsnedsättningar inte ifrågasätts utan ses som en förälder bland andra.

Jag har en dröm om att få gå på stan som vem som helst, utan att vara föremål för andras nyfikna blickar och/eller kommentarer.

Jag har en dröm, att få slippa fundera på om och när jag får den assistans jag behöver för att leva ett gott liv.

Jag har en dröm idag. Och jag har hopp.

 

Inspirerat och till vissa delar fritt översatt från Martin Luther Kings tal I have a dream. 

Imorgon den 2 maj inleds aktionen ”Utan assistans stannar livet”. 

 

Dagens funkofobi – när ska MP ta avstånd?

Det har sagts mig att jag skriver bäst när jag är arg. Och det är tur idag – för då kommer den här texten bli alldeles lysande.

Vi ska nysatsa här på FullDelaktighet. Läget när det gäller full delaktighet, när det gäller fullt medborgarskap för alla –  ja, det är just nu faktiskt helt jävla bedrövligt. Den personliga assistansen nedmonteras dag för dag, med förstörda liv som följd. Igår meddelade Socialutskottet att de, återigen, tänker vänta med med att föreslå en lagändring i LSS (lagen som ger rätt till personlig assistans). En lagändring som är nödvändig för att säkerställa lagens ursprungliga intentioner. SKL, Sveriges kommuner och landsting, meddelar att de tycker att insitutioner är det boende som ska erbjudas vissa människor. Och det färdiga lagförslag som finns för att äntligen klassa otillgänglighet som diskriminering, ja, det gömmer regeringen undan på departementet. För att nu nämna några saker.

Och så idag, när jag sitter och ska skriva om just den här nysatsningen, får jag höra att kommunalrådet Mattias Stenberg (MP), under ett möte om den dåliga tillgängligheten i en park som ska byggas i Norrköping, sagt att:
”- Om 20 år behöver vi inte rullstolar längre”. Om detta står att läsa i pappersupplagan av Norrköpings Tidningar, och snart även på deras hemsida.

Allvarligt talat. Låt oss nu stanna upp. Vad är det som pågår? Jo, nu visar funkofobin ett tydligt ansikte. Nu ska vi inte bara ha ett halvdant medborgarskap, bo på insitution, eller stängas ute – nu ska tydligen hela vår existens ifrågasättas.

I tidningen förklarar Stenberg att han tycker att hans uttalande har vinklats ”fult” och att detta var en ”fråga från en intresserad medmänniska. Att han ställde frågor om forskning kring stamceller och annan forskning.”

För att ytterligare förklara vad han menar säger därför Mattias Stenberg, kommunalråd för Miljöpartiet i Norrköping:

”Jag hoppas naturligtvis att vi kommer så långt att rullstolar och andra hjälpmedel inte behövs, men att påstå att jag vet hur lång tid, eller ens att det kommer att ske, vore exceptionellt korkat? Herregud!”

Jag har nu, mitt i all ilska, två frågor:

1) Inväntar Mattias Stenberg även medicinsk forskning som utvecklar ett piller som kan göra oss alla till heterosexuella, vita och män?

2) När hör vi MP centralt ta avstånd från denna funkofobi?

För att citera ur MPs eget partiprogram:

”Kön, funktionshinder, sexuell läggning, etnicitet, ålder, utbildning och bostad sätter upp villkor för vem som har makten i samhället. Detta sker genom att de som har makt upphöjer sin egen grupp till norm och därmed pekar ut andra grupper som avvikare från det normala. På så sätt uppstår strukturer där vissa grupper får utgöra måttstock också för resten av mänskligheten.”

_____________________________________________________________________

UPPDATERING 2012-04-22 MP tar ställning genom att dementera

Mattias Stenberg har nu skrivit ett inlägg på MP Norrköpings hemsida.

Partisekreterare Anders Wallner skriver därefter på Facebook att: ”Det råder delade meningar om vad som sagts på det här mötet och Mattias bild är att han inte sagt det citat som påstås i det öppna brevet. Bland annat menar han att han även på mötet gjort tydligt att det för honom och partiet uttryckligen i n t e är politikens roll att invänta andra sorters hjälpmedel innan man verka för tillgänglighet utifrån den sortens hjälpmedel som finns idag. I just det här fallet med parken tycker MP att det är bättre att göra de förändringar som är föreslagna än att låta parken vara så otillgänglig som den är idag.”

Jag svarar: ”Tack för att du svarar. Jag skulle önska att den här diskussionen inte reducerades till en fråga om tillgänglighet i ett specifikt parkbygge, eftersom jag tycker att det uttalande som Mattias Stenberg gjorde i fredagens Norrköpings tidningar (dvs som en egen förklaring till vad han sagt på mötet) illustrerar vad frågan om ett tillgängligt samhälle egentligen handlar om, dvs rätten att vara en medborgare som alla andra, rätten till ett fullt medborgarskap. Rätten att inte bli förminskad på ett kränkande sätt. Eller att få sitt liv insinuant ifrågasatt och utmålat som något som man självklart skulle vilja ”slippa”, om man bara hade haft det valet.

Stenberg säger i NT: ”Jag hoppas naturligtvis att vi kommer så långt att rullstolar och andra hjälpmedel inte behövs, men att påstå att jag vet hur lång tid, eller ens att det kommer att ske, vore exceptionellt korkat? Herregud!”.

Jag ställer mig fortfarande frågan om Stenberg också hoppas att den medicinska utvecklingen kommer så långt att vi får fram piller som kan göra oss alla till vita, heterosexuella och män. Och vad MP skulle tycka om ett sådant uttalande.

Ett konkret sätt att göra något för tillgängligheten, och visa vart ni står, är förstås att se till att det blir ett riksdagsinitiativ för att lagstifta om otillgänglighet som diskriminering. Gustav Fridolin gick ju redan i den första Marschen för tillgänglighet år 2003 och i pressreleasen sa MP då: ”Att göra Sverige tillgängligt för alla är ett av de mest grundläggande rättvisekraven vi står inför idag.” Jag vet ju att du Anders också har ett engagemang i det här och har gått i Marschen. Eftersom det finns en riksdagsmajoritet för en ny lagstiftning – och hela oppositionen såklart är för – kunde kanske MP se till att riksdagsinitativet blir av? ”