Etikettarkiv: Fredrik Reinfeldt

Tal av Tobias Holmberg och Maria Johansson vid Marschen för tillgänglighet 2012

Tal av Tobias Holmberg, ordförande i Unga Rörelsehindrade, Sergels torg 26 maj 2012

Fredrik Reinfeldt. Vår kära statsminister lät i en artikel i Svenska dagbladet den 20 november meddela att han har känslor. Känslor om att en lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering, är lätt att hålla med om. Det är trevligt att vi har en sentimental statsminister, att han trots sin höga position vågar prata öppet om sina känslor.

Men kära Fredrik, dina känslor i detta fall hjälper inte oss som står här idag. Vi möts dagligen av nog medlidande från gamla tanter på bussen, eller i affären. Du har så mycket mer makt än dessa gamla tanter. Makt, som inte ska yttra sig i form av medlidande, utan en makt som du ska utnyttja för att garantera mänskliga rättigheter i Sverige.

För 2 veckor sedan sökte en grupp rörelsehindrade personer asyl i Norge, vårt grannland i väst. Detta för att Norge tillskillnad från Sverige garanterar sina invånares mänskliga rättigheter. Bara några veckor tidigare påbörjade en grupp ledarhundsförare sin flytt till Australien av precis samma skäl.

I Sverige finns det en strukturell funkofobi, fördomar om att personer, med normbrytande funktion, har mindre förväntningar på livet och är utan intresse av att delta i samhällslivet. Funkofobi genomsyrar våra politiker, media och folk i allmänhet. Något som oftast manifesteras subtilt, och ibland omedvetet.

Det är funkofobi när ett kommunalråd i Norrköping säger att personer med normbrytande funktion, att vi här idag, inte kommer finnas inom 20 år. Det är funkofobi när SVT gör en dokusåpa speciellt för personer med en annorlunda funktionsförmåga, och det är funkofobi när Fredrik Reinfeldt minimerar diskrimineringslagstiftning till en känslomässig fråga.

Vi är inte här idag för att manifestera våra känslor. Vi är här idag med ett krav, och det är att vi ska ha samma rättigheter som våra medmänniskor att vara en del av samhället! Vi har rätt att studera, vi har rätt att ha ett jobb, och vi har rätt att kunna ta del av det samhälle vi alla tillhör. Vi kräver våra mänskliga rättigheter!

Otillgänglighet är diskriminering, oavsett Fredriks känslor.

_______________________________________________


Tal av Maria Johansson, förbundsordförande DHR,  Sergels torg 26 maj 2012

Då har vi samlats igen.
För tionde året har Marschen för tillgänglighet genomförts i Stockholm.
Heja oss!

Det är lätt att bli känslosam,
över hur långsamt det går,
över hur tröstlöst det kan kännas,
över hur det känns som att vi upprepar oss och upprepar oss och ingen lyssnar.
Men – jag tycker vi lämnar känslorna till Reinfeldt –
här pratar vi fakta,
här pratar vi lika rättigheter och lika värde!

För – Fredrik Reinfeldt! – som sedan vi senast sågs här uttalat att han känslomässigt kan förstå frågan men att det handlar om pengar –
– det är inte tråkigt att på grund av otillgänglighet inte kunna välja samma skola som sina syskon eller kompisar, eller att som förälder med funktionsnedsättning inte kunna följa sina barns skolgång,
det är inte ledsamt att inte – på grund av otillgänglighet –  kunna delta i arbetslivet, vara konsument, vara teater-/bio-/konsert-/restaurang-/café-/evenemangsbesökare,
det är inte sorgligt att endast ha två tågavgångar att välja på, eller ingen alls, när andra har tio.
Det är fel! Inget annat.

Jag hoppas ju och tror att även Reinfeldt kan gå bakom sitt hittills emotionella ställningstagande och komma till insikt om att det här handlar om tunga grejer.
Det handlar om konventioner,
det handlar om lagstiftning vi haft i decennier,
det handlar om att alla har rätt och ska ha möjlighet att delta i samhällslivet.

Vi har inte pratat färdigt om tillgänglighet och användbarhet och Design för alla, även om jag ibland känner mig som en gammal LP-skiva med hack i.
Så länge en självklarhet inte tas på allvar som den självklarhet den är så kommer vi fortsätta att hävda våra rättigheter. För det är precis det som det handlar om.
Rätten att delta i samhällslivet.
Rätten att vara medborgare på jämlika villkor.
Rätten att vara den man är och att räknas med.

Det handlar inte om några nya rättigheter eller några andra, speciella rättigheter än andra medborgare har. Det handlar om vad som krävs för att personer med funktionsnedsättning ska kunna tillgodogöra sig sina mänskliga rättigheter som vi precis som alla andra har.

Att planera samhället på ett sätt så inte alla kan delta är naturligtvis diskriminerande för den som ställs utanför. Att det dessutom på de flesta områden finns lagstiftning, bestämmelser, politiska mål och kunskap gör motståndet mot ett utökat diskrimineringsskydd skandalöst!

Frågan om bristande tillgänglighet som diskriminering är större än sig själv!
Självklart är det viktigt att vi som individer får möjlighet att hävda vår rätt när vi utestängs, men det är inte skadestånden vi är ute efter – det är åtgärderna och undanröjandet av hinder vi vill åt.
Men det stannar inte vid det, för frågan är större än att avgränsas till just tillgänglighet och användbarhet. Den berör alla politikområden och samhällsområden. Den handlar om vilken syn Sverige ska stå för när det gäller personer med funktionsnedsättning. Den handlar om vilket ställningstagande Sverige ska ha till att vi människor är olika.

Den utestängning som pågår måste juridiskt kallas vid sitt rätta namn, nämligen diskriminering!

Frågan är dessutom större än just oss, personer med funktionsnedsättning. Även om det är vi som konkret utsätts för diskrimineringen, så påverkar utestängningen fler: våra vänner, familjer, kollegor, studiekamrater utestängs också när de umgås med oss.
Samt, det som är nödvändigt för några är bekvämt för alla och vid något tillfälle i livet för de allra flesta faktiskt en förutsättning.

Naturligtvis finns det ett ekonomiskt perspektiv på frågan – men inte utifrån det kostnadsargument  som ständigt hålls emot förslaget.
Det finns de som anser att man kan sätta pris på människors rätt till deltagande,
sätta pris på vad allas lika värde får kosta,
sätta pris på demokrati och gradera diskriminering  utifrån hur mycket den kostar att undanröja.

Från DHR hävdar vi att bara det faktum att sådana åsikter framhålls i ett sammanhang som handlar om människors rätt att delta i samhällslivet gör det tydligt att ett diskrimineringsförbud mot bristande tillgänglighet krävs och att det måste införas nu!

Vår övertygelse är tvärtom att man inte kan sätta pris på en mänsklig rättighet, att man inte kan begränsa medborgarrätten för en viss grupp med hänvisning till att det skulle kosta för mycket att inkludera alla i samhällsplaneringen eller samhällsgemenskapen.

De farhågor som uttrycks för att ett utökat diskrimineringsskydd skulle orsaka orimliga kostnader bedömer vi dessutom som kraftigt överdrivna. Vi instämmer i utredaren, Hans Ytterbergs konstaterande, att till allra största delen kommer det inte handla om några nya kostnader, utan i så fall om gamla försyndelser som äntligen rättas till.

Det är klart det kommer kosta att rätta till tidigare misstag, att rätta till det som under decennier tillåtits mot gällande lagstiftning.

Men jag vill vända på det – vad kostar det inte att låta bli?
Att fortsätta sanktionera felaktigheter?
Att utestänga en stor del samhällsmedborgare från samhällslivet?
Det är inte ekonomiskt försvarbart!
Vad kostar det inte att i form särlösningar, i att tvingas göra om, i onödig ohälsa och så vidare, fortsätta utestänga?
Såg ett plakat i marschen med texten: ”Arbetslinjen kräver tillgänglighet”

Om vi gjort rätt i de decennier vi haft bestämmelser hade det kostat mindre nu, det blir inte billigare utan snarare dyrare för varje dag regeringen väntar!

Oavsett – en kränkt rättighet blir inte mindre diskriminerande för att den kostar att undanröja.

Fast – jag tror egentligen inte att det handlar om pengar.
Jag tror det handlar om vilja.
Det finns de som vill, både i regering och riksdag, det vet vi och de har vårt stöd. Nu är det upp till bevis för våra politiska företrädare, för våra folkvalda!
Men det finns också de som inte vill och som tar till argument om främst kostnader – en argumentation som inte håller.
Sverige har ett val,
mellan å ena sidan utestängning, kortsiktighet, avsaknad av helhetssyn, regelbrott, förlorade intäkter och ökade kostnader
eller
å andra sidan inkludering, långsiktighet, hållbarhet, innovation, design för alla, mänskliga rättigheter, investeringar för framtiden, rättvisa och kvalitet.

Det senare alternativet är definitivt det smartare!

Avslutningsvis tänker jag, (trots mina inledande ord), tillåta mig att bli lite känslosam.
Jag är arg och känner stor ilska! Hans talade här tidigare i dag om det stora svek hanteringen av hela frågan om tillgänglighet bevisar.
Samtidigt – det är häftigt att samlas så här, i kampen för lika värde och rättigheter.
Det är underbart att göra detta tillsammans just nu över hela landet.
Det är inspirerande hur kampviljan spridit sig som ringar på vattnet.
Tillsammans kan vi, det är jag fullkomligt övertygad om.

Fredrik, när stoppade SJ dig senast?

”Vi har problem med att nå ut med vad vi menar – det handlar ju inte om att bygga om Kebnekaise”, var det någon smart aktivist som sa på ett möte för någon månad sen. Vad pratar jag om? Jo, problemet med att få igenom en lag som klassar bristande tillgänglighet som diskriminering. Det vill säga, för att vara frank, problemet med att statsminister Fredrik Reinfeldt vägrar inse att mänskliga rättigheter handlar om alla, inte om vissa.

Nu på lördag den 26 maj går återigen Marschen för tillgänglighet runt om i Sverige. Marschen har ett enda krav: att otillgänglighet ska bli klassat som diskriminering. På ett av plakaten från förra årets marsch står det: ”Fredrik! När stoppade SJ dig senast?”. Och det här är precis vad det handlar om.

Demonstrant i Marschen för tillgänglighet 2011

Ett diskrimineringsskydd mot otillgänglighet kommer inte att över en natt radera ut all otillgänglighet i samhället, precis som nuvarande diskrimineringlagstiftning inte i ett slag har gjort arbetsmarknaden jämställd, eller vaccinerat Sverige mot homofobi.

Ett diskrimineringsskydd handlar om vilket samhälle vi vill ha. Om vilka normer vi vill ska råda i samhället. Om inkludering eller utestängning.

En lag som klassar otillgänglighet som diskriminering handlar om vem som förväntas – och därmed får och kan – åka kollektivtrafik, gå i en skola jag själv har valt, ta mig in i vallokalen, boka tid hos läkaren, läsa offentliga handlingar eller besöka en kommunal simhall.

Ett utökat diskrimineringskydd handlar om samma sak som när den svarta medborgarrättskämpen Rosa Parks vägrade ge upp sin plats på bussen, bara för att någon hade bestämt att den var reserverad för vita personer. Det handlar om vem som förväntas vara fullt delaktig i samhället, på jämlika villkor.

Det här har oppositionen förstått, och det här har FP och C nyss gått ut med att de förväntar sig att Fredrik Reinfeldt inser. Och detta har även KD gett som ett vallöfte. Det finns alltså i riksdagen en majoritet för att rösta igenom en lag som äntligen kallar otillgänglighet för sitt rätta namn, det vill säga diskriminering. Återstår då bara att ytterst få statsministern att gå med på att lägga ett lagförslag. Ett lagförslag som sedan flera år tillbaka finns färdigt, genom utredningen Bortom fagert tal.

Och Fredrik Reinfeldt, nog tänker du väl egentligen att rätten till full delaktighet i samhället inte bara gäller för vissa människor? Utan att mänskliga rättigheter omfattar oss alla?

Det är dags att visa det nu.

Yttrandefriheten handlar om oss

När jag var 16 år gick jag med i Amnesty. Det blev mitt politiska uppvaknande. Vi diskuterade mänskliga rättigheter, skrev brev till politiska ledare, arrangerade ungdomsläger och började ifrågasätta varför saker var som de var. Det handlade mest om hur saker var någonannanstans. Yttrandefrihet handlade inte riktigt om oss, om mig.

Idag är det inte längre så. Idag ska jag skriva i Amnestys blogggstafett Skriv för frihet. Och jag skriver för mig. För lika lite som fullt medborgarskap bara handlar om legala rättigheter, lika lite handlar full yttrandefrihet bara om relativt välstånd och demokrati. Yttrandefriheten är inte vunnen så lätt.

Jag skriver för att idag ställer yttrandefriheten mig frågan: Vem lyssnar på mig om jag blir tvångsomhändertagen?

Så här 20 år senare skriver jag för att påminna både mig själv och Fredrik Reinfeldt, som nyligen har blandat samman mänskliga rättigheter med känslor, att:

Yttrandefriheten bryr sig inte om människors diagnoser. För yttrandefriheten finns ingen medicinsk modell som reducerar oss, gör oss mindre än de subjekt vi självklart är. Däremot finns det ibland människor som gör det.

Yttrandefriheten kräver att vi vill veta. Kräver att våra åsikter efterfrågas. Den vill inte bara veta vad vissa, de som oftast blir tillfrågade, tycker.

Yttrandefriheten förutsätter inte tal, den förutsätter att jag har något att uttrycka.

Yttrandefriheten intresserar sig för praktiska lösningar, för hörselslingor, minnesappar, tolkar, punktskrift, ramper, kanske tabletter.

Yttrandefriheten handlar om personlig assistans, om jag behöver det.

Yttrandefriheten förstår inte varför dagens svenska lagstiftning inte efterlevs. Förstår inte heller varför FN-konventioner ratificeras men inte implementeras.

Yttrandefriheten är ingen särlösning, men kan ibland acceptera detta. Dock bara temporärt, dock bara i andra hand.

Yttrandefriheten behöver tillgänglighet. Rum där alla är välkomna. Där alla har plats. Därför förväntar sig yttrandefriheten självklart att otillgänglighet klassas som diskriminering.

Yttrandefriheten blir en utopi om den tas för given. Oavsett demokrati.

Yttrandefriheten betyder ”nothing about us without us”.

 

______________________________________________________________________

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj “Skriv för frihet”. Mer information om bloggstafetten hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till Carolina Hemlin och Kristina Lindquist som bloggar på adressen http://www.ottar.se/redaktionsblogg i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter.

 

Alliansens bluff beträffande personer i utanförskap

I förra valrörelsen 2006 gjorde Alliansens Fredrik Reinfeldt en stor affär över de människor som hamnat i utanförskap. Det handlade om långtidssjukskrivna, långtidsarbetslösa och alla oss som lever med funktionsnedsättningar. Med andra ord alla människor som inte kunde vara med och bidra till välfärden och som får stöd från samhället på olika sätt. Han lovade oss att skapa flera jobb och se till att långtidssjukskrivna kunde byta passivitet mot aktiva åtgärder.

Hur blev det då efter fyra år med Alliansen och Fredrik Reinfeldt som statsminister?

  • A-kassan har försämrats genom att perioden man kan vara arbetslös med a-kassa har förkortats. Avgifterna har ökat kraftigt vilket innebär att allt fler löntagare avstår från att vara medlem i a-kassan och därmed står utan skydd vid arbetslöshet.
  • Antalet arbetslösa är 100 000 fler än 2006.
  • I år kommer 45 000 personer att bli utförsäkrade från försäkringskassan på grund av sjukdom och får ingen hjälp från arbetsförmedlingen till aktivitetsstöd eftersom arbetsförmedlingen anser att de är för sjuka för att jobba. Av dessa 45 000 är en så stor andel som 9 000 sjukskrivna på grund av psykisk sjukdom. Flera psykiatriker har vittnat om att en del förtvivlade patienter inom psykiatrin har tagit sitt liv för att deras ångest och oro över att förlora sin försörjning blir omöjlig att bära.
  • Fortsätter regeringen Reinfeldt att regera efter den 19 september i år så kommer 85 000 människor att bli utförsäkrade från försäkringskassan om det nuvarande omänskliga systemet är kvar.
  • Socialstyrelsen har i flera utredningar i sommar konstaterat att personer med psykiska funktionsnedsättningar lever med stora välfärdsförluster på samhällets botten utan möjlighet att unna sig någon som helst guldkant på tillvaron. Psykiskt sjuka har den absolut sämsta levnadsstandarden av alla personer som lever med någon form av funktionsnedsättning.
  • Socialstyrelsen har i sommar undersökt 70 kommuner avseende kommunalt stöd för personer med psykisk funktionsnedsättning. Av de 70 undersökta kommunerna har 45 stora brister avseende boendestöd, tillgång till bostad med särskild service och sysselsättning.

Vi kan således konstatera att regeringen Reinfeldt bedrivit en veritabel hetsjakt på personer i utanförskap och villkoren har drastiskt försämrats under de fyra år som Alliansen regerat. Samtidigt har inkomstskatterna sänkts med 100 miljarder kronor som kommit de allra rikaste till del. Mer och mer av privat sjukvård har kommit till där de rika och friska kan köpa sig förbi vårdköerna genom att privata försäkringslösningar finns för dem som kan betala.

Ett samhälle som inte värnar om de mest utsatta blir ett hårt och omänskligt samhälle där solidariteten sätts på undantag och där egoismen frodas. Ett sådant samhälle vill inte jag leva i.

I huvudet på en politiker

Det finns en fråga som måste ställas. Det finns en fråga som vuxit sig allt starkare. Det finns en fråga som vi väldigt gärna låtit bli att ställa. Men vi måste.

Efter Fredrik Reinfeldts Almedalstal tränger den sig på. Särintressen, det talade Reinfeldt om, inte utan förakt. Särintressen var inte bra. Kände vi oss träffade, vi med funktionsnedsättningar?

Ja, varför inte? Hur många gånger har vi inte haft anledning! Särintressen har vi ofta setts som.

Fast vi tror inte vi är det. Vi vet att vi är alldeles vanliga människor och medborgare.

Så man ska vara försiktig med begreppet särintresse. Men kanske går det hem för stunden i det retoriska illusionsmakeriet. Vi vill ju alla så gärna lyssna på Fredrik och känna att vi hör hemma i allmänintresset. Allmänintresset, det är bra. Men särintresset, det vet man ju hur det är med det.

Där står vi i hopen som Fredrik Reinfeldt förför och tycker med välbehag ”där får de, särintressena!” Där står vi och tänker på andra. Jag tänker förstås på några direktörer som jag tror Fredrik umgås med (fast jag är inte säker på att han tänker på dem), och arbetarklassen tänker på socialhjälpstagarna medan dessa tänker på invandrarna som i sin tur tänker på facket som bara slår vakt om de sina. Många män med bristande sinne för feminism tänker på kvinnor, som särintresse, allihop. Ja, det blir nästan tänkt på alla.

Fast många med funktionsnedsättningar tänker inte så mycket på andra, av bitter erfarenhet. De vet att det ofta är de som är särintresse, eller hör till dem som räknas dit. När vi nu efter rätt många år med assistansreform och en åtminstone uttalad medborgarskapstanke i våra nationella handlingsplaner plötsligt åter hör ordet särintresse rycker vi därför till. Jag vill inte säga att vi osäkrar vår revolver, men vi tar fram slangbellan.

Och frågan. Jag vill gärna ställa den också till Maud och Jan och Göran, om han hamnar på det han tycker är rätt sida om decimalerna. Och jag ställer den även till Mona och Lars, ty ibland har vi bestämt sett ut som ett särintresse också på första maj. Ja, inte så att det har framgått av de framförda parollerna, det är snarare just det att vi så sällan synts till på dem.

Maria och Peter, ni har väl mest annat på programmet? Jag riktar ändå frågan också till er.

Men till sist och framför allt, Fredrik Reinfeldt, vi som lever med funktionsnedsättningar vet att vi inte brukar hänföras till den minoritet som utgör allmänintresse, utan till den försumbara majoritet som är särintresse. Så du förstår, vi måste fråga:

Är det oss du tänker på?