Kan man förändra världen om man inte syns?

Mitt förra inlägg hette "Kulturella godbitar" och var ett ABC över kulturskapare med funktionsnedsättning. Efter en uppmaning att njuta så avslutade jag med "Imorgon tar vi nya tag och förändrar världen!"...

Grejen är att alla de i alfabetet redan gör det. Förändrar världen alltså. De gör det genom att bara göra det dom gör. Det unika är nämligen att dom syns när dom gör det. Och det är inte helt självklart om du har en funktionsnedsättning.

Med i medier heter en utmärkt sajt om relationen mellan personer med funktionsnedsättning och medier. På ett pedagogiskt sätt får vi testa vår kunskap/fördomar för att därefter lära mer. Och det behövs.

Vi blir t.ex. tipsade om den brittiske forskaren Colin Barnes, som undersökt bilderna av människor med funktionsnedsättning i media. Han radar upp stereotyperna – ”patetiska, våldsamma, onda, underliga, fantastiska, löjliga, utestängda, en belastning för sig själva eller samhället, samt normala”.

Upp mot var femte svensk har någon form av funktionsnedsättning. Bland de i arbetsför ålder upplever ca en halv miljon personer att de har en funktionsnedsättning som påverkar deras möjlighet att utföra ett arbete.

Hur stort utrymme får då funktionshinder i nyheterna? 0,7 promille i SVT enligt en forskningsrapport från 2006.

Hur vanligt är det med program om och med personer med funktionsnedsättning? Sedan 60-talet/SVT ca 2 promille.

Nu vet vi ju inte om t.ex. Peter Settman, Anders Lundin eller Anna Hedenmo har en dold funktionsnedsättning? Och den som i så fall har det ska inte tvingas redovisa sin uppenbarligen irrelevanta funktionsnedsättning för att förbättra representativiteten och statistiken på SVT. Men vi mäter i promille, gott folk. Det lämnar en del utrymme för utveckling, eller hur?

Annika Taesler, journalist och ambassadör vid STIL (Stiftelsen Independent Living) visar på detta i sin artikel från 31 januari 2010 på DN debatt. Hon får intervjusvar från en chef i rekryteringspositionom att ”det skulle bli bökigt” att anställa en med funktionsnedsättning. En annan svarar att det är för den funktionshindrades egen skull, då mediaexponeringen kunde bli ””svår för dem att hantera”.

Med den här kunskapen ser jag intervjun (länk svtplay) mellan Lotta Bouvin Sundberg (LBS) och Jesper Odelberg (JO) under bevakningen av Almedalsveckan. (Den del jag skriver ut börjar 5.56 in i inslaget)

LBS: Hur långt Jesper är det kvar till ett jämställt samhälle när det gäller funktionshindrade?

JO: Det är långt. Så här tänker jag. Jag har, jag har en dröm, och det är att jag skulle vilja se en nyhetsuppläsare i Rapport eller Aktuellt…

LBS: En nyhetsuppläsare?

JO: Ja, som sitter i rullstol, och där man inte tänker på att människan sitter i rullstol. Och när vi kommit dit så kan jag gå i pension.

Lotta Bouvin Sundberg skrattar.

LBS: Är det det du ska jobba för som politiker?

JO: Bland annat…

LBS: En handikappad nyhetsuppläsare?

JO: Ja. Det kanske finns redan?

LBS: Ja kanske inte synligt i alla fall.

JO: Nej, men alltså få in…att vi blir en del av, att vi får vistas i det offentliga rummet precis på samma premisser som alla andra.

LBS byter ämne.

Skrattet åt tanken på en ”handikappad nyhetsuppläsare” går att problematisera. Den tanken är så långt borta att den är kul. Men det Jesper Odelberg vill uppnå är redan ett uppdrag för Public Service att åstadkomma. Kön, ålder, etnicitet, religion eller trosuppfattning, sexuell läggning och funktionshinder ska avspeglas i såväl propgramutbud som personalsammansättning.

När jag hörde cheferna på Public service (Hamilton, Svegfors, Fichtelius) svara på frågor om varför de inte rekryterar medarbetare med funktionsnedsättning när underrepresentationen är så makaber, så skyllde man mangrant på LAS, lagen om anställningsskydd. Den gjorde att ingen av cheferna kunde styra rekryteringen på något sätt över huvud taget, hette det.

Inte alls. Inte på något sätt alls. Det går bara inte. Det är omöjligt. Nix. Nej. Kan inte. Och det utan att det är deras fel, för det är nån annans.

Något att tänka på nästa gång något av public service-företagen stoltserar med att ha lockat över någon av konkurrenternas stjärnor. Den rekryteringen görs nämligen också medan LAS existerar…

(läs även Susanne Bergs ”Varför detta tjat om tillgänglighet?”)

Detta inlägg postades i Media, Okategoriserade den av .

Om Författaren

Kjell Stjernholm är verksamhetsutvecklare på Studieförbundet Vuxenskolan med ansvar för folkbildning för personer med funktionsnedsättning. Kjell startade och utvecklade Moomsteatern 1987-2012. Idag är det en professionell integrerad teater baserad på skådespelare med intellektuella funktionsnedsättningar.

2 reaktion på “Kan man förändra världen om man inte syns?

  1. Veronica

    Har du några bra idéer på aktioner så tror jag nog vi är många som är på nu. Jag känner mig väldigt illa berörd av att det tycks skrattretande för personer inom media att dela rummet med personer med funktionsnedsättningar!

    Svara
  2. Kjell Winberg

    Kan man förändra världen om man inte syns? Inte mycket i alla fall. Trots att en del har synts i Marschen för tillgänglighet, så är det inte mycket som förändrats genom politisk påverkan. Civil olydnad vore något som massmedia skulle fastna för. Se vilken verkan Gudrun Schymans agerande fick när hon eldade upp 100 000 kronor. Billigare än vad några få annonser skulle kostat.

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *