Tack till alla som läst, spridit och skrivit!

En vän som jag träffade för några veckor sedan berättade hur hans kvarterskrog, som precis öppnat efter ombyggnation, numera är otillgänglig. Den tidigare tillgängliga restaurangen, i två halvplan, med plattformslift mellan våningarna och stor toalett på det övre planet har inte längre någon hiss.

Att bygga om så tillgängligheten sätts ur spel är inte tillåtet och självklart kommer åtgärder vidtas och ombyggnationen anmälas. Det anmärkningsvärda med historien är dock inte enbart att regelverket för hur man får bygga och bygga om inte efterlevs – något som sker ständigt. Nej, det som grep tag i mig och som kan få även den mest positiva att tappa hoppet om mänskligheten är det jag såg och kände när min vän berättade om sin flera decennier långa vänskap med restaurangägaren. Om att de har barn i samma ålder och om hur högtidsdagar och familjesammankomster firats och avnjutits på restaurangen. När inte ens denna nära relation satt spår som fått hen att tänka ett varv extra när idén om att ta bort hissen för att på så sätt kunna få in ett bord till räcker. Vad krävs då?

Situationer som den ovan gör mig modfälld men också arg och manar till kamp. Samtidigt som vi på område för område ser hur det går bakåt upplever jag ändå ett ökat engagemang för funktionshinderperspektivet, för ett tillgängligt samhälle, till försvar för assistansen, bland personer som traditionellt inte varit engagerade i frågorna. Och framstegen och framgångarna finns samtidigt som klimatet hårdnar. Kanske är det så att frågorna börjar polariseras, istället för en ljum konsensus synliggörs skillnaderna mellan åsikterna från de som tycker att det räcker nu och oss som kämpar för full delaktighet på riktigt.

I år är det fem år sedan Erik Ljungberg startade bloggen fulldelaktighet.nu inför valet 2010. Jag minns fortfarande hans entusiasm och jag kommer ihåg vad jag gjorde då jag tog emot telefonsamtalet när Erik ville berätta om idén och fråga om jag ville vara med. Självklart ville jag det. Erik var och är en stor inspiration för mig och våra samtal, per telefon och i verkligheten, bär jag med mig som värdefulla minnen och pepp när han inte längre finns bland oss utan lämnat oss med ett stort tomrum.

Ett tomrum som måste fyllas, av nya aktivister, av ständigt nya sätt att bedriva påverkan. Till Eriks minne instiftade Anna Bonnevier, Eriks livskamrat och kärlek, den stiftelse som på Eriks födelsedag i år för första gången delade ut stipendier för kamp i Eriks anda.

Jag har under våren, i den satsning vi gjorde på att inför denna första utdelning åter publicera texter på bloggen som Erik tog initiativ till, haft förmånen att få fungera som redaktör. Det har varit en ynnest att få hålla i kontakten med skribenterna och att få läsa texterna först av alla. De visar en stor spännvidd, de visar på livet och de visar på engagemang, kunskap och insikt.

Vi vet inte hur det blir med bloggen framöver. Men att kampen består och behövs, det är det ingen tvekan om. Nu säger vi tack för den här gången. Tack till dig som har läst. Tack till dig som har spridit inläggen. Tack till alla skribenter.

2 reaktion på “Tack till alla som läst, spridit och skrivit!

  1. Andréa Edwertz

    Har läst den här bloggen till och från ( en av mycket få jag följer!) och känner igen många situationer, dels för att jag själv har ett skelettsyndrom ( dock ingen personlig assistans) och även hade en kompis som dog för åtta år sedan, som av sin situation behövde assistans. Enligt mig behövs den här bloggen som väckarklocka för de som bestämmer, de som ”tror saker” och har förutfattade meningar om vad de SER då de ser en person som av olika anledningar inte kan göra allt för egen maskin. Människors beteenden, människors åsikter gentemot personer med olika former av funktionsnedsättning ( som omgörs till förmågor hos alla, bara man väljer att SE det) behöver komma upp i ljuset, ut i tal, ut på debattforum, det behöver talas MER om just för att det fortfarande förekommer barriärer av fördomar gentemot oss som inte ser ut, rör oss, kan röra oss, som övriga människor.

    Jag vet, för jag känner igen känslan, att det är ett tungt lass att dra, att vara språkröret utåt, vara en kämpe, prata för både sig själv och för andra. Så många ggr jag själv hållit föredrag, skrivit krönikor i min egen lokaltidning om just människors beteenden. Många tycker det jag gör, är bra…. så bra då, ta då till dig det jag säger och skriver och förändra din egen tanke aktivt, blir min omedelbara reflektion.

    Slutligen: Vad som sker med bloggen eller inte, avgör ni som står bakom den, men bara ni inte tystnar i övriga debatten! Ni behövs för vi behövs! :-) Allt gott och frid och omtanke!! Varma hälsningar//Andréa

    Svara
  2. Stefan Reitersjö

    Betyder det här att bloggen nu går i graven? Det tycker jag vore synd därför att vi behöver öka pressen ytterligare och inte dra ner på den. Att då lägga ner en uppenbart framgångsrik plattform, tycker jag, vore förkrossande för kampen. Jag kan ta på mig att skriva några inlägg om det är material som fattas. om det är pengar som fattas kan jag titta på fundraising som en möjlig finansiering.

    Svara

Lämna ett svar till Andréa Edwertz Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *