Från 2004 till 2008 arbetade den så kallade LSS-kommittén med sin utredning om personlig assistans. Det var en utredning som utgick från de eftertryckligt fastställda politiska direktiven att landa i hårda besparingar på statens utgifter för assistansersättning, dvs den personliga assistansen i vårt land.

För mig som en av de två brukarföreträdarna i denna utredning betydde det en pressande tid. Särskilt förslagen som låg på utredningens bord våren 2006 var av katastrofal karaktär för assistansberättigade i Sverige. Jag kan ärligt säga att jag är stolt över att tillsammans med Gerd Andén, den andra brukarföreträdaren, ha lyckats avvisa de allra värsta förslagen. Man ska inte tro att de föll av sig själv. Man ska inte heller inbilla sig, om man nu väljer att ställa sig utanför den parlamentariska beslutsprocessen, att sådana förslag inte kan genomföras. De kan genomföras och få fruktansvärda konsekvenser för dem som berörs.

Vad återstår då i dag av LSS-kommitténs nedskärningsförslag? Det är faktiskt svårt att säga. Den LSS-proposition som nu ligger på riksdagens bord för slutgiltigt avgörande den 26 maj kan se beskedlig ut i jämförelse med hoten vi mötte för fyra år sedan. Mycket beskedlig. Men den rymmer också fortsatta oklara skrivningar om så kallade kostnadsdämpningar som kan leda vart som helst!

Och inte minst på en punkt ser dagens verklighet ut att gå hårdare fram än LSS-kommittén slutligen skrev. Kommittén deklarerade att de med de stora funktionsnedsättningarna och stora assistansbehoven inte skulle drabbas. Man tänkte sig i stort sett att likvärdiga behovsbedömningar över hela landet skulle pressa överflödig ”luft” ur mängden assistanstimmar, ta bort ett överflöd utan att någon egentligen skulle råka illa ut.

Men Försäkringskassans aktuella behovsbedömningar har ställt allt sådant på huvudet. Genom nya tolkningar av vad som är grundläggande behov, de behov som berättigar till assistans, går i princip ingen, säger ingen, säker. Att gå på toaletten hör självklart till det grundläggande behovet att sköta sin personliga hygien. Men nu berättar exempelvis en kvinna att endast tiden för förflyttning dit och därifrån räknas, inte när hon sitter på toalettstolen!

Också många med de svåraste funktionsnedsättningarna kan sitta på en toalettstol. Hur går det då för tiden med grundläggande behov? Räcker den till för att ge rätt till assistans?

Rättsosäkerheten för oss assistansberättigade framstår i dag som allt större. Också den totalförlamade har att bevisa att de grundläggande behoven är tillräckligt stora. Minst omkring tre timmar om dagen i genomsnitt. Och med den rådande anarkin i behovsbedömningen, där en del handläggare tycks gå nedskärningsdirektivens ärenden utan föregående riksdagsbeslut, kan utgången bli hur som helst.

Detta är realiteter maj 2010. Det som sker ligger nu i riksdagens händer.