Kommunen vill dra ner på min ledsagning. Då jag fått ledarhund, påstår de att jag inte behöver lika många timmars hjälp. Men hunden kan varken shoppa kläder eller ställa in maskinerna på gymmet. Färdtjänsten tackar ja till min körning, men dyker aldrig upp. Jobbet jag sökt går till en seende. I affären pratar de till mig som om jag vore ett barn. För tredje gången denna vecka går jag vilse. Jag öppnar en burk vita bönor istället för krossade tomater, för det finns ingen punktskrift på konserverna.

I min stand up brukar jag skoja om att det är lätt att bli en BBB – en Blind Bitter Bitch. Bakom skämtet döljer sig förstås ett allvar. För sanningen att säga är det lätt att hamna i gnällträsket när man ofta utsätts för orättvisor. Som när ovanstående inträffar. Det kan vara skönt att få vara arg ibland, absolut. Men stopp och belägg, fastna inte i det. Hur konstruktivt blir det i längden att jämt gå runt och vara sur. Ibland måste man faktiskt släppa ilskan och se till det som funkar, vilket faktiskt är en hel del. Så i detta inlägg vill jag slå ett slag för det positiva. Det som gör/har gjort mig glad och delaktig. Var så god – här kommer några godbitar ur mitt liv.

Jag börjar med mina föräldrar som aldrig sett min funktionsnedsättning som ett hinder, utan hittat fördelarna. Heja tappra mamma som lät bli att lyfta mig över kanten till lekplatsen när jag hade svårt för att gå. Hjälpen hade blivit en stjälp. Vidare vill jag lyfta mina lärares fantastiska inställning. De som stoppade min personliga assistent från att ta över. Och ni fina klasskamrater, som lät mig och min rullstol bli pansarvagn under rastens krigslek.

Senare i livet hamnade jag i Stockholm. Under flera år har ni på Konsum i Gubbängen gått runt med mig och hjälpt mig med min handling. Otroliga ni som alltid berättat om extrapriser och gett mig den tid jag behöver. Café G-star, även det i Gubbängen som jämt tar emot med öppna armar och ställer fram vatten till min ledarhund. Detsamma har jag att säga om Friskis och Svettis i Farsta. NI fina instruktörer som beskriver något mer, när jag deltar i era pass. Och en stor eloge till min frisör som låter mig behålla min frihet och ta med voven, trots den enorma rädslan för hundar.

Vidare gläds ja över fina vännerna som visar foton för mig i mobilen och går ifrån mig när vi är ute. NI glömmer bort att jag inte kan se, för er är jag Anna. Tack älskade Martin som tålmodigt läser min post fast att svenska inte är ditt första språk och fast att du har dyslexi.

Yrkesmässigt vill jag lyfta Tomas Granryd. Du som var min handledare under min praktik på Radio Stockholmn. Du som först inte trodde att en blind kunde arbeta, men som efteråt modigt erkände ditt misstag och erbjöd mig jobb. Matz Lundin som trodde på mig och lärde upp mig som programledare, fast att jag var nyblind och långsam.

Alla behöver vi bli påminda om det positiva. Nu vill jag gärna höra dina godbitar. Berätta, berätta.