För några år sedan publicerades Folkhälsoinstitutets rapport Onödig ohälsa som visar att en stor del av den ohälsa som finns bland personer med funktionsnedsättning, framför allt personer med nedsatt rörelseförmåga, faktiskt är onödig. Det vill säga – den beror på faktorer som skulle kunna påverkas, inte på den enskildes funktionsnedsättning eller kroppsliga förmåga, utan på exempelvis bristande tillgänglighet.
Jag träffade härom dagen U. U är 45 år, bor i en lägenhet mitt i huvudstaden och arbetar heltid. U har en funktionsnedsättning och har efter att, som många andra, levt perioder helt utan träning och perioder med intensivträning nu kommit fram till att för att hålla sin kropp och sin hälsa i så bra form det går, för att hålla spasticiteten under kontroll och för att hitta en träningsnivå som fungerar i det aktiva liv U lever är en träningsmängd med två ibland tre pass per vecka det som blir bäst.
Dock – då U som sagt arbetar heltid och därför inte kan ansluta sig till de specialanpassade träningsmöjligheter dagtid som anordnas för personer med nedsatt rörelseförmåga blir det hela betydligt mer komplicerat.
U har hittat ett tillgängligt gym, visserligen tvingas U trots att U bor mitt i stan, åka långt utanför stan – men U är lycklig över att funnit gymet där det går att komma in, där flera träningsmaskiner fungerar att använda också för den som sitter och där det finns specialanpassade träningsredskap. Dock – U behöver en del hjälp, behöver någon som hjälper till att ändra vikter och som kan dra, tänja och sträcka på de muskler som blivit för korta och hopdragna av ett helt liv som sittande. Någon sådan hjälp finns inte att få någonstans i Stockholmsområdet på kvällar eller helger (de tider då Us vänner utan funktionsnedsättning förlägger sin träning). Då U inte vill gå ner i arbetstid för att kunna träna på dagtid då sjukgymnaster och speciella träningsställen där den typen av hjälp finns att tillgå har öppet tar U ur egen ficka för att betala en personlig tränare. Det är många som använder personlig tränare i dag och betalar dyra pengar, inget ovanligt och kanske inte heller konstigt med det. Dock – det konstiga är att de som kanske allra mest behöver träningen och behöver hjälp för att genomföra den praktiskt – inte för själva peppandet, förväntas kunna ta del av detta dagtid. Ännu ett exempel på hur rutiner och strukturer permanentar ett segregerat synsätt.
Att särskilja människor och att ha förutfattade meningar om hur exempelvis människor som har nedsatt rörelseförmåga lever sina liv får naturligtvis en rad konsekvenser, såväl för den enskilde som samhällsekonomiskt. Vi måste komma bort från detta uppdelande tankesätt! Gym och träningslokaler ska självklart kunna användas av så många som möjligt och jag tror vi kan se en utveckling mot mer användbara träningsredskap om fler ställer krav på det. När det gäller olika former av organiserad träning måste detta finnas att tillgå också utanför kontorstid. Det som för de flesta är en naturlig del av vardagen blir annars ett stort projekt för många som kanske har som allra störst behov av att röra på sig.
För att sammanfatta vad det handlar om lånar jag inledningen till Handisams slutrapport från det uppdrag man fick som en följd av Folkhälsoinstitutets rapport Onödig ohälsa:
Enligt rapporten Onödig ohälsa upplever personer med funktionsnedsättning att de har en sämre hälsa än befolkningen i övrigt gör. Därmed blir det naturligtvis viktigt, även om det är självklart, att alla ska kunna ta del av de generella insatser som görs inom bland annat folkhälsoområdet. Det kräver en medveten strategi för hur dessa insatser blir tillgängliga för alla. Mål och formuleringar i handikappolitiken går alldeles utmärkt att använda för att göra detta på ett bra sätt. Handikappolitiken syftar till att alla ska vara delaktiga i samhället på lika villkor utifrån vars och ens förutsättningar.
Kanske synen på detta blogg inlägg handlar om vad man har för funktionshinder själv och hur man ser på sitt liv. Jag ser inte problematiken i det hela…anser att det är lika för både funktinshindrade och icke i denna fråga, dock inte helt likt men mycket ändå…..Människor utan funktinshinder har ju också behov av träning för att behålla en god livskvalite och de kan inte heller träna tre ggr i veckan på arbetstid. Måna utan funktionshinder behover också hjälp på gymen med olika saker och behöver också betala för sig….men som sagt, jag har ett medelmåttigt funktionshinder och ser inte detta som en orättvis fråga utan något som berör alla människor vare sig med eller utan funktionshinder…..
Som jag ser det belyses tre problem. Ingen eller väldigt få arbetsgivare skulle tillåta 3 ledighetstillfällen för friskvård. Det andra problemet är att U inte har tillgång till ledsagning som kan hjälpa till med det praktiska. När U är tvungen att balala estra för en personlig tränare uppstår en situation som kan kallas strukturell diskriminering. Det tredje är att den friskvård som erbjuds via sjukvården ges på tider som inte fungerar för människor som arbetar frågan är varför det inte erbjuds. Jo naturligtvis för att kundkretsen i allmänhet inte arbetar. Jag kan räkna till minst tre eller fyra problem områden som man i ett vardagsperspektiv måste se som något vi måste arbeta med om vi ska nå upp till den standard som FN ställer på medlemsstaterna. Rolf och Anna gör detta till ett individuellt problem, när Maria egentligen visar på hur det som konventionen handlar om griper in i människors vardagsliv. Jag vill bara delvis gå så långt så att jag kallar det som U råkar ut för diskriminering men att det är strukturproblem det är något som vi måste våga se om vi ska kunna göra något åt det
Instämmer med Rolf, många arbetsplatser erbjuder idag träning på arbetstid. Sedan anser jag att personen i fråga som du skriver om, gör ett aktivt VAL. personen väljer att inte gå ner i arbetstid för att leva ett bättre hälsosammare liv. Det är själv valt. Många personer är ibehov av personlig tränare vare sig man har ett rörelsehandikapp eller ej. Kanske lever U.U som du skriver om med handikapp ersättning, då är det ju bra att använda detta bidrag till en sådan sak, något som man behöver hjälp med av andra och som kostar…..
Själv går jag till ett gym i närheten av där jag bor. I början hade de inte så många redskap som jag kunde använda, men när de såg att jag kom dit kontinuerligt, tagit hjälp av personlig tränare samt skaffat medlemskap i gymet så har man allt eftersom köpt in redskap för personer som sitter ner när de tränar.
Skall jag använda mig av vikter och annat som jag inte kan klara själv eller få hjälp med stretchning så får jag ta med mig en vän….så är det ju även för andra som är friska och ändå behöver hjälp med stretchning.
Vi människor gör alltid VAL. valen kan vara smala att göra då vi inte alltid har samma förutsättningar som andra som inte har funktionshinder, men vi gör ändå val….
Många svenska företag erbjuder sina anställda att träna på arbetstid.Så gäller även betald rehabilitering av företaget. Problemet uppstår nog i mindre företag. Om jag inte minns helt fel så erbjuder DHR sina anställda viss hjälp för viss rundsmörjning på arbetsplatsen. Har U diskuterat frågan med sin arbetsgivare om att en gång i veckan gå tidigare för att träna? Allt är ju förhandlingsbart och behoven mycket indivuduella. Det lär väl finnas lika många olika behov som det finns personer med rörelsenedsättning MVH Rolf