Rapport från sommarsverige 2010

Vi, Kjell och Mats, gavs chansen att berätta hur vi reagerar på otillgängligheten i vårt avlånga land utifrån våra funktionsnedsättningar.

Med höger fot kör Mats sin elrullstol med vilken han tar sig något bättre fram än de som sitter i manuell rullstol och inte kan balansera på bakhjulen för då kan en hård kant på EN centimeters höjd vara ett tillräckligt stopp. Ändå måste vi många gånger vända om eftersom trottoarkant stoppar, även vid övergångsställe, som saknar 0-kants del. Vi får då söka efter en nedfart för bil och han får fortsätta sin färd på gatan. Som tur är bor vi i små kommuner som Höör och Ängelholm där trafiken inte är lika intensiv som i Stockholm, som för övrigt är mycket otillgängligt fast det i år skulle vara världens mest tillgängliga huvudstad.

Mats & Kjell Winberg i DuveVi har med bil kört runt hela Sverige. Legat med husvagn på många campingplatser och kan bara konstatera att det finns campingplatser som enligt broschyrer är tillgängliga rörelsenedsatta, utan att vara det. Sådana upplevelser gör turen mindre lyckad. Det är svårt att hitta lämpliga hotell, som dessutom är dyra.  Lyckliga blir vi då man i vildmark lyckas göra en km tillgänglig för den som sitter i rullstol, som vid Storulvåns fjällstation i Jämtland mellan Åre och Storlien. Himmelriket kallas platsen för i folkmun. Här är gudomligt vackert om hösten då fjällen badar i guld och rött.

Mats har även en nedsatt förmåga att tala vilket allt för ofta leder till att talande inte ger sig tid att försöka förstå vad han har att säga, läsa hans bokstavering med höger fots stortå på alfabettavlan vid fotplattan eller invänta översättarens tal. Samma förhållande är det även inom rörelsen för funktionsnedsatta. Människor tycks tro att sitter man i rullstol och dessutom inte talar klanderfritt då måste man även ha en intellektuell funktionsnedsättning. Jag brukar säga att han är lika intelligent eller ointelligent som flertalet av oss och då tänker jag på att de som beslutat om att Sverige skulle vara tillgängligt funktionsnedsatta senast i år betraktas som intelligenta. Ofta är han på Sommarsol i Vejbystrand, Skåne, där försöker Mats för nyanlända gäster tala om att han tänker inte lika otydligt som han talar.

Mats är i det närmaste döv enligt audionom. Han har just nu fått en hörapparat till sitt högra öra där det ännu finns en liten hörselrest. Detta gör att man måste stå framför honom och tala välartikulerat så han kan kolla på läpparna om han hört rätt. Teckenspråket kan han inte. Själv skulle han inte kunna teckna tillbaka eftersom han viljemässigt inte kan använda sina armar och händer. Hörselskadade är i hög grad utestängda från samhället. All nyhetsutsändning, debatter och liknande i TV är oftast inte textade dessutom har man oftast musik eller andra ljud som bakgrund vilket försvårar hörandet.

Själv är jag lätt synskadad. Blind lär jag inte bli men om mitt vänstra öga blir som det högra då blir jag rejält utslagen och kommer att få nog av att klara mig själv. Det kommer att bli mycket svårt att sköta händer och fötter. Handla mat och tillreda den. Få svårighet med att se på TV, dessutom blir det svårigheter för mig att ta mig fram i samhället på grund av en mängd onödiga hinder och jag är för gammal för att få personlig assistent. Jag kommer tillsammans med många synskadade att utestängas från samhället i övrigt.

I år är det som bekant val till riksdag, kommun och landsting. Det är viktigt för alla röstberättigade att veta vad kandidaterna vill. Det har skrivits om tillgängligheten till valstugorna för rullister (personer i rullstol). Flertalet stugor är otillgängliga men hur tillgängliga är dessa för gravt synskadade, hörselskadade och kommer politikerna att ge sig tid till att förstå personer med nedsatt talfunktion? En eller två flugor gör ingen sommar så även när det gäller politiker. Om S och M vore eniga om att Sverige ska vara tillgängligt alla medborgare då kommer Sverige att bli ett föregångsland. Är det att hoppas för mycket?

4 reaktion på “Rapport från sommarsverige 2010

  1. Susanne Berg

    Jag har inte läst och hört allt i debatten mellan Emma och David Lega däremot har jag ju stött på dem båda i diverse sammanhang. Kjells inlägg var planerat redan när den startade men nu kommer det extra lägligt, tycker jag. Någonstans måste vi börja se kampen för jämlikhet utifrån ett kollektivt ansvar istället för bara ett ansvar för vår egen ”karriär”.
    David Lega hade aldrig kunnat komma dit han är utan rätten till personlig assistans. Något som Independent Livingrörelsen förde en intensiv kamp för under många år. En kamp som aldrig hyllades i massmedia eller politikerkretsar. En kamp som Hanne Kjöller säker aldrig hade tyckt om.
    David Lega hade aldrig haft möjligheten att delta i riksdagsarbetet på lika villkor som andra politiker om inte Independent Living hade ”attackerat” Riksdagen och påpekat att det inte är OK att talarstolen i riksdagssalen var otillgänglig. Att tala framför podiet, från golvet har helt enkelt inte samma effekt, oavsett om Riksdagens ansvariga tyckte att det var ”lämpligt”. Anpassningen av Riksdagens talarstol är planerad sedan länge och är ett resultat av det Hanne Kjöller inte gillar.
    Den plats han nu kandiderar för och de möjligheter som finns för många av oss funkisar finns där därför att vi påtalat att omöjligheten, otillgängligheten, orättvisan KRÄNKER våra medborgerliga rättigheter. Det är något annat än att leka offer och påstå sig vara kränkt i alla möjliga och omöjliga situationer.
    Så nu när en del av oss har fått möjligheten att delta på bättre villkor är det då verkligen något att hylla att andra fortfarande inte får ta del av dessa?
    Jag hade en ”intressant” diskussion för ett antal år sedan med en person som menade att vi inom Independent Living skulle tjäna på att ”skita i” vissa funkisar. Om vi fokuserade på de av oss som var halvaccepterade i samhället redan, skulle vi kunna åstadkomma så mycket mer för den gruppen. Det var en delvis hetsig debatt som avslutades ganska abrupt av mig med konstaterandet: ”Vi går tillsammans eller så går vi inte alls.”
    Min diskussion var med en normat. Lega är en funkis. (Om vi ska använda etiketter.)
    Jag skulle vilja ställa frågan till oss alla: Är inte Sverige ett land där alla medborgare ska få delta i samhällsgemenskapen på lika villkor? Tänk om Lega och Kjöller och alla andra därute kunde gå tillsammans med Kjell och Mats och alla oss andra så det blir verklighet. Är det att hoppas för mycket?

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *