Kategoriarkiv: Valet 2010

När helvetet fryser till is?!

I övermorgon lördag är det dags för Marschen för tillgänglighet vars syfte är att införa en svensk lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering av personer med funktionsnedsättning. En organisation där jag är språkrör tillsammans med Hans Filipsson. Det är åttonde året i rad vi marscherar och i år sker det på 31 orter runt om i Sverige. Och det är återigen rekord!

Förra året slöt de politiska partierna upp mangrant för marschen. Sahlin, Wetterstrand, Ohly och tunga namn från Alliansen deltog.  Både det borgerliga och det röd-gröna blocket utlovade att otillgänglighet ska klassas som diskriminering.

Vid årets marsch imorgon ställer de politiska partierna pliktskyldigt upp med varsin representant, men jag upplever ändå att det politiska intresset svalt för att inte säga iskallt i frågan från båda politiska läger. Jag ställer mig frågande till vad detta kan bero på.

Hans Ytterberg fick av regeringen uppdraget att utreda om otillgänglighet skulle ingå i Diskrimineringslagen, därmed skulle otillgänglighet klassas som diskriminering. Utredningen är klar sedan flera månader och ligger hos regeringen som ska ta ställning i frågan. Något som är märkligt är att utredningen inte är offentlig ännu trots påtryckningar från DHR.  Jag ställer mig frågande till vad detta kan bero på.

Om jag ska vara optimistisk så tänker jag att otillgänglighet kommer att klassas som diskriminering, en fråga där politisk enighet verkar råda.

Om jag ska vara pessimistisk tänker jag att trots den politiska enigheten så vågar politiken, oavsett block och parti, inte ta ställning till om otillgänglighet faktiskt ska klassas som diskriminering när allt kommer till kritan.

Imorgon  gäller det att DU visar vad DU står! Jag kommer i alla fall skrika slagord för full hals genom centrala Stockholm!

Jag minns alla välvilliga politiker och hur de brukade ta på mig

Igår kom det ett pressmeddelande från Marschen för tillgänglighet: ”Lars Ohly och Maria Larsson deltar i marschen…” stod det i ämnesraden. Det första namnet förvånar mig inte. Jag gläder mig inte åt det heller. Det hade varit klart bättre om vänsterpartiet hade infört kravet på en lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering i sin valplattform, men det gjorde man inte. Lars Ohly pläderade tydligen inte för det heller. Men marschera det ska han.

Nej, jag är inte förvånad över att Lars Ohly tar chansen att ragga lite funkisröster till vänsterpartiet. Däremot höll jag på att trilla av stolen över det andra namnet i mailrubriken. Maria Larsson, ministern med ansvar för den svenska handikappolitiken, ska alltså marschera Varför har hon fått för sig det? Som jag kan se det finns det tre alternativ.

1) Maria Larsson ska ta tillfället i akt att presentera regeringens förslag på en diskrimineringslagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering.

2) Maria Larsson har tröttnat på att hennes kollegor i regeringen (Sabuni, Borg, Reinfeldt osv) inte gör något. Nu orkar hon inte längre och använder sitt deltagande i marschen som en protest. Hon vill med sitt deltagande visa att hon inte finner sig i att människor i Sverige diskrimineras med politikernas goda minne. ”Nu får det vara nog, jag skäms för att sitta i denna regering” säger hon på Sergels Torg den 29 maj.

3) Maria Larsson saknar totalt omdöme. Hon går och demonstrerar för något som hon och hennes kamrater (eller lagkamrater, som Göran Persson kallade sina ministrar) kan genomföra, borde genomföra och faktiskt redan skulle ha genomfört.

Det sista alternativet borde vi kunna avskriva, för ingen minister kan väl vara så förvirrad. Men det är nu som det där märkliga som kallas för den politiska verkligheten gör sig påmind. För… var det inte så att hennes ministerkollega Mats Odell marscherade med oss förra året?

Jo.

Var det inte så att jag och mina kamrater i Unga Rörelsehindrade redan för tio år sedan hörde Nyamko Sabuni säga att ”nu ska vi kämpa tillsammans mot all form av diskriminering”.

JO.

Har jag någonsin hört någon enda riksdagspolitiker som är emot en lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering?

NEJ!!

Tror politiker att de kan gå ut och demonstrera för något som de sedan aldrig genomför?

JA – DET ÄR JU FULLSTÄNDIGT UPPENBART!!!

Och plötsligt så hör jag den allra första politikern, som talade på den allra första marschen (hon var för övrigt miljöpartist):

”Åh, jag får sån livskraft av att se denna glädje. Jag hoppas att ni går den här marschen varje år” sa hon. Ja, så är det naturligtvis. Politikerna vill marschera med oss varje år. De tycker ju precis som vi. De vill ha livskraft. De vill ha glädje. De vill kramas.

Men kära politiker, ser ni inte att vi för länge sedan har slutat krama er tillbaka. Vi vill bara ha våra medborgerliga rättigheter. Det finns ett ord för att krama och ta på någon som inte vill.

Plötsligt ser jag titeln till mina memoarer framför mig (och jag sänder en tacksam tanke till författaren Kerstin Thorvall): ”Jag minns alla välvilliga politiker och hur de brukade ta på mig”.

Sköna maj …. & Miljöpartiet lovar diskrimineringsförbud mot otillgänglighet.

I går avslutade Miljöpartiet sin kongress och antog ett valmanifest med löften om satsningar på kollektivtrafik, båtar, tunnelbanor och tåg. I dag åker jag till Trelleborg för sisådär tionde gången på ett halvår. Jag flyger!

Jo, jag kunde tagit tåget. Faktum är att jag försökte, och försökte, och försökte om igen tills jag höll på att gå under. Så här är det: någon gång strax före jul hände något som resulterade i att SJ förbjöd användningen av samtliga tåglyftar på X2000 tills vidare. Istället används nu mobila perronglyftar – på de stationer där sådana finns.  Perronglyftarna sköts av Riksfärdtjänsten. Under januari, februari och början av mars åkte jag fem-sex gånger fram och tillbaka mellan Stockholm och Malmö. Av dess fanns perronglyften på plats vid såväl avgång som ankomst TVÅ gånger – och då pga att jag ringt och klagat veckan innan.

SJ’s och Riksfärdtjänstens kommunikationssystem är ungefär lika värdelöst som SJ’s underhållsrutiner för tåglyftar och prioritering av dessas reparationer.

Jag är en av de envisaste personer du någonsin kan stöta på. Jag hugger mig fast som en pitbull och kan inte släppa taget. Det är ingen trevlig kvalitet. Ibland är den användbar, men efter två och en halv månad av:
– att bli lyft på och av tåg av andra passagerare,
– att bli stående i tågdörrar och inte veta om jag skulle komma av,
– att mötas av en kontinuerlig ström av budskap att jag måste gjort fel, bokat fel,
– att jag gjorde fortfarande fel,
– att jag helt enkelt bara var helt och hållet fel!
så släppte jag taget. Jag flyger!

I går antog Miljöpartiet ett valmanifest där följande löften ingår:
”De kollektiva transporterna ska vara tillgängliga och användbara för personer med funktionsnedsättningar.”
”Vi vill skyndsamt införa en svensk lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering av personer med funktionsnedsättningar.”

Nu stod inte just de här sakerna med i partistyrelsens förslag till manifest. Någon/några av ombuden måste alltså ha föreslagit dem och argumenterat för dem. Klockan är halv tre på morgonen, kongressprotokollen är ännu inte uppe, så jag googlar. Anders Wallner hittar jag först. Han är visst språkrörssekreterare för Maria Wetterstrand.Via hans twitter hittar jag Kjell Stjernholm – Hej Kjell!! – och Anna Stenson.

– Det är precis det som vi föreslagit och man kan fråga sig varför vi inte skrev in det från början, säger Wetterstrand (visserligen om 35 timmarsveckan – men i alla fall).

SJ har just meddelat att man nu utrett och beslutat att byta ut tåglyftarna. Det ska visst vara klart i slutet på året. Någonstans i Integrationsdepartementet ligger en utredning om otillgänglighet som diskriminering och dammar.

Här kan du gå in och fråga Miljöpartiet exakt hur de ska genomföra sina löften – och när.  Gör det NU!

Vill du lyssna på när Stockholmspolitikerna diskuterar Världens tillgängligaste huvudstad
Klicka här.Nej, Miljöpartiet är inte med. De svarade inte på inbjudan.

Mindre olagliga lagöverträdelser

Jag har i mina år som rullstolsburen gång på gång läxats upp av myndigheter och kommuner som säger att jag inte är lika mycket värd som andra. Mina lagstadgade rättigheter fråntas mig och jag ska vara tacksam för att vara en andra klassens medborgare. I Sverige matas vi dagligen med lögnen om  att vi är bäst i världen på i stort sett allt. Vi har bara på de två senaste veckorna sett det ena absurda rättsövergreppet som är värre än det andra.

Det är inte bara olika tolkningar av lagen. Det står väldigt tydligt – svart på vitt som det populärt brukar heta. Jag tar det från början:

I Göteborg var det fram till 2006 förbjudet att sitta i en rullstol på buss och spårvagn. Detta uppmärksammade jag offentligt och fick då en stämning på halsen från Västtrafik. Idag är problemen långt ifrån avhjälpta: rullstolar kommer inte på fordonen (då ramper antingen saknas eller är ur funktion). Om man kommer ombord får man under inga omständigheter färdas 2 rullstolar på ett och samma fordon. Det spelar ingen roll hur ifall det finns tillräckligt med utrymme eller ifall rullstol tillsammans med passagerare väger knappt något alls. Trots att man sedan 1979 enligt lag skall jobba för att avhjälpa otillgängligheten och att HandikappOmbudsmannen sa till Västtrafik på skarpen 2001 har många generationer fordon köpts in utan tanke på tillgänglighet.

Lag (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik säger:

[…] 2 § Den som har tillsyn över kollektivtrafik och den som utövar sådan trafik skall se till att trafiken anpassas med hänsyn till resenärer med funktionshinder. Därvid skall följande iakttas.

När kollektivtrafik planeras och genomförs skall funktionshindrades särskilda behov beaktas. De färdmedel som används skall så långt det är möjligt vara lämpade för resenärer med funktionshinder. […]

Om jag nu skulle ta den kollektivtrafik som jag inte får åka för att gå på bio i Göteborg så hänvisas jag till SF Bios monsterbygge ”Bergakungens Salar”. Biografkomplexet har tagit över (i stort sett) all filmvisning i Göteborg då kvarvarande biografer lades ner (alternativt konkurrerades ut) då SF satte igång. Där är jag välkommen i 2 av 14 salonger, så jag är tvungen att se det som SF tycker att jag ska se. I övriga salonger kan jag komma in, men tvingas isåfall skapa mig en egen plats framför första raden. En åtgärd skulle vara lätt och billig för SF att göra, men SF vägrar.
Plan och ByggLagen skrivs det om tekniska egenskapskrav på byggnader mm (BVL) (1994:847) bl.a.:

[…] 2 § Byggnadsverk som uppförs eller ändras skall, under förutsättning av normalt underhåll, under en ekonomiskt rimlig livslängd uppfylla väsentliga tekniska egenskapskrav i fråga om
[…]
8. tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga

Andra läsvärda meningar ur Sveriges lag är: Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. […] Det allmänna skall verka för att alla människor skall kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället. Det allmänna skall motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller annan omständighet som gäller den enskilde som person. (ur Regeringsormen 1 kap. Statsskickets grunder)

Listan på exempel kan göras hur lång du vill. I mitt närområde identifierade och anmälde jag 150 enkelt avhjälpta hinder – jag fick 150 avslag. Göteborgs kommun har som ni säkert redan gissat inte ens identifierat och än mindre satt igång att åtgärda det som hela Sverige år 2000 uppmanades att ta itu med tills i år.

Vad drar jag för slutsats? Går det att dra nån annan slutsats än att politiker tycker det är helt i sin ordning att göra skillnad på folk och folk. Sverige har ett uselt rättsskydd för människor med funktionsnedsättning. Det är en illaluktande svensk tradition som inget svenskt parti tycker är tillräckligt allvarligt att ta itu med bland sina valfrågor i det stundande valet. Skulle vi inte alla vara lika inför lagen?

Vissa lagar tycks vara till för att brytas.

Svårt eller lätt val?

Snart är det val. Innan man väljer kan det vara bra att veta vad man vill. För det kan skilja massor mellan det som låter snarlikt.
Brinner du för hjälpa personer med funktionshinder? Eller vill du förändra samhället så att personer med funktionshinder slipper vara hjälpmottagare? Det skiljer en hel värld mellan dessa två.

Det kostar inget att vilja hjälpa personer med funktionshinder. Inte mer än någon krona på skattsedeln. Sen kan du slå dig till ro med att du var snäll, ren och god. Du behöver inte möta dem som jämställda på jobbet. Du behöver inte se dem som nyhetsankare på tv. Och din bostadsrättsförening behöver inte installera hiss, för ni känner ju inga i rullstol.

Vill du förändra samhället så att personer med funktionshinder slipper stå med ödmjukhetens mössa i hand – då kostar det. Inte mer skattepengar på lång sikt. Men personligen. Då måste du nämligen ändra på ditt sätt att leva, tänka, kommunicera och fungera. Då funkar det inte längre att bara betala skatt och sätta in pengar i kronprinsessan Victorias fond. Då måste du som är arbetsförmedlare jobba för att ge personer med funktionsnedsättning riktiga jobb. Du som är arbetsgivare måste först sluta diskriminera i intervju och gallringsprocess. Sen måste du anställa efter kompetens, kanske till och med värdera erfarenheten av funktionshinder som en av många eftersökta kompetenser. Du som är anställd måste släppa på normen att ditt sätt att kommunicera alltid är rätt och bejaka mångfald på arbetsplatsen. Du som jobbar med myndighetsutövning måste börja tänka att din myndighetsutövning ska fungera på alla människor, även de med krycka eller läshjälpmedel. Är du kulturarbetare måste du se till att alla kan ta del av din konst. Ja, du kanske till och med måste släppa in dom på scen, som ett jämbördigt subjekt.
Katastrofplanerna får börja innefatta personer med rörelsehinder eller med svag språkförståelse. Försäkringskassan får sluta med att slentrianmässigt förtidspensionera personer med utvecklingsstörning dagen efter studentexamen. Utbildningsdepartementet får lov att jobba på eftergymnasial utbildning för alla, även de som aldrig fick gå grundskolan. Förälderns eget val av dagis gäller även lillasystrar med Down syndrom, på alla förskolor. Friskolorna tvingas stryka ordet ”nej” från svarsmöjligheterna när de möter en ansökan från en elev med funktionshinder.
Håller du på med fastigheter får du komplettera med hissar. Har du en affär får du se till att alla kan handla i den. Kulturskolan, idrottsföreningen, bingohallen och nattklubben får ändra sig så att alla kan vara med.
Media får släppa sin tvångsfixering vid att personer med funktionsnedsättning måste vara offer.
Och du får börja förhålla dig kritiskt till din granne med funktionshinder, på samma sätt som du gör med andra.

Vad väljer du?

Ett givet möte….

Olika möten är något som vi alla upplever. Vissa passerar onoterat förbi. Andra förändrar eller till och med vänder upp och ned på ens tillvaro; efterspelet kan jämföras med ett slag i ansiktet som efterlämnar en ömmande fläskläpp som vägrar att ge med sig. Den värker och gör sig ständigt påmind, tillika förbannat irriterande, efter ett tag väcker den vrede.

Vrede är ett starkt ord, ordets definition lämnar vi därhän, men i vissa sammanhang krävs det starka ord, detta är ett sådant. Ja, just det, möten var det. År 1998 upplevde jag ett möte som har förändrat min tillvaro och syn på saker och ting. 1998 var året då jag mötte Ada, för mig var Ada totalt främmande, det brukar i och för sig nya bekantskaper vara. Ada och jag spenderade fyra år ihop; så här i efterhand är saknaden stor.

Ada gav mig så otroligt mycket och det var dessutom fullständigt villkorslöst; det var för Ada givet. Ada gav mig möjligheten att utforska och ta del av saker och ting på ett sätt jag inte tidigare haft möjlighet till. Ada suddade även ut begrepp som ”Vi och dem”, ”Utanförskap” och ”Otillgänglighet”. Under dessa fyra år tog jag allt detta för givet; många säger att man inte skall ta något för givet, jag håller inte med.

Fyra år senare, 2002, gick Ada och jag skilda vägar, snart efter detta fick jag en smäll i ansiktet som efterlämnade en ömmande fläskläpp; den finns där än i dag. Vad har smällen och fläskläppen med Ada att göra? Smällen fick mig att inse att inte ta vissa saker och ting för givet, min möjlighet att utforska och ta del av saker och ting är nu begränsad och detta varje dag. Fläskläppen som vägrar att försvinna pulserar dagligen ut värkande begrepp som ”Vi och dem”, ”Utanförskap” och ”Otillgänglighet”. Det gör mig förbannat irriterad; den har nu väckt min vrede, vreden kan summeras med ”Otillgänglighet”.

Jag kräver som rubriken lyder, ”Ett givet möte”, detta kort efter september, 2010. Jag kräver då att få möta Ada igen; denna gång inte hundratals mil ifrån Sverige!

Vem är nu den där Ada som är frekvent omnämnd i texten? Det lämnar jag åt er fantasi, dock tänker jag ge Sveriges politiker en hemläxa; Googla förslagsvis på ”Ada+USA”. Bara MVG är gott nog, det tar jag för givet!