Försäkringskassan har under de senaste två åren tagit flera självsvåldiga initiativ till besparingar inom assistansreformen – detta helt utan att några politiska beslut har fattats. På detaljnivå har man börjat reglera både vår personliga assistans och vårt mest intima privatliv. Samtidigt har politikerna inte reagerat – inte ens i den proposition som riksdagen ska behandla på onsdag. Det som sker på Kassan sker alltså med politikernas goda minne.

Men om det nu är så att det behöver sparas, varför inte då göra det inom ramen för själva politiken? Är det inte lika bra att Försäkringskassan även får se över våra politikernas grundläggande behov?

Jag tror personligen att en rad effektivitetsåtgärder kan genomföras. Jag tror också att man skulle kunna tjäna betydande belopp på närmare tidsstudier. Och varför inte låta Försäkringskassan få genomföra dessa. De har ju redan instrumenten för att kunna göra en rättvis behovsbedömning.

Ta bara det här med toalettbesök. Ska vi skattebetalare behöva betala för den tid politikerna tillbringar på toaletten? Givetvis inte! Här borde en ordentlig tidsstudie genomföras. Den bör ligga till grund för hur stort avdrag man ska göra på den nuvarande månadslönen.

De borde också finnas besparingsåtgärder. Varför kan man inte förse varje politiker med blöja. De sitter ju ändå största delen av dagen. På så sätt skulle de slippa att lämna plenisalen. Men man skulle nog behöva göra detta till ett obligatorium. På så sätt minskas risken för mobbning. Då blir det nämligen omöjligt att härleda obehagliga odörer till en viss individ.

Jag tycker också att Försäkringsassan borde se över rutinerna i riksdagsrestaurangen. Det serveras på tok för mycket och för god mat och dessutom har man möjlighet att välja mellan olika maträtter. Detta tar alldeles för lång tid.

Jag har själv sett hur villrådiga ledamöterna är varje gång de närmar sig lunchrestaurangen. De känner sig i allmänhet högst osäkra på vad de ska välja. Varje gång söker de vägledning hos partikamraterna eller den egna partiledningen. Mobilerna går varma. Köerna blir oändliga.

För att råda bot mot kaoset föreslår jag helt enkelt att Kassan bistår restaurangen med att utarbeta en veckomatsedel med enbart en rätt per dag. Man skulle kunna ta hjälp av Livsmedelsverket för att åstadkomma en kostriktig diet. Blodpudding på måndagar måste ses som ett måste.

Vidare måste givetvis ledamöternas sexliv kartläggas. Redan på 70-talet kunde man konstatera att flertalet politiker var hänvisade till prostituerade bl.a. självaste justitieministern. Nu är det verkligen hög tid att man gör något åt detta. Det är förståeligt att det är svårt för våra politiker att vara hemifrån vecka efter vecka.

Någon form av undantag ifrån sexköpslagen borde införas. Statliga bordeller på Helgeandsholmen bör övervägas. Alternativt får man inrätta en Riksdagens Eskorttjänst.

Noggranna tidsstudier måste genomföras. All form av förspel är självfallet överflödig. Tid för av- och påklädning kan givetvis inte beviljas. Möjligtvis kan man medge att byxorna får dras ner och blöjan tas av såvida den inte kan fungera som ett kombinerat preventivmedel. Antalet ställningar bör givetvis regleras och minimeras. Är övningen resultatlös efter 7 minuter bör den avbrytas. Längre tid kan inte försakas. Därefter hänvisas ledamoten till inköp av lämpligt massageredskap.

Detta är bara några exempel på åtgärder som skulle kunna medverka till att vi vanliga medborgare fick betydligt mer ut av våra folkvalda än för närvarande.

PS: Ibland överträffas dikten av verkligheten. Lyssna själva:

För Mac- och iPhone-användare

För er andra

Tyvärr har det funnits en tradition inom svensk handikapprörelse att enbart arbeta reaktivt. Man har nöjt sig med att reagera på andras idéer och förslag istället för att utarbeta några egna.

Under en kort tid när assistansreformen skulle sjösättas tvingades man istället att vara proaktiv. Politiker och myndigheter visste ingenting om assistans. De fick vända sig till rörelsen och fråga hur vi ville ha det. Vi var tvungna att fundera ut vad som skulle passa oss. På ett nyttigt sätt tvingades vi att konkretisera våra egna visioner och idéer.

Sedan dess har assistansersättning ständigt ifrågasatts, senast i DN i måndags i förra veckan. Gång på gång ställs vi mot väggen med kniven mot strupen. I det läget är det inte så lätt att fortsätta vara karsk – att fortsätta tro på sina visioner. Ändå tror jag att det är detta vi måste göra. Vi måste hitta tillbaka till ett proaktiv tankesätt istället för att begränsa oss till att enbart skriva remissvar och reagera på vad andra tycker och tänker.

Som vanligt kunde vi i DN-artikeln läsa om de skenande assistanskostnaderna. Det har skrivits spaltmeter om detta utan att kostnaderna närmare har analyserats. Det har blivit till en ful följetong i media, och följden är att Svensson förknippar den personliga assistansen med skenande kostnader och slöseri. På så sätt hjälper media till att kratta gången för kommande nedskärningar.

Man tar aldrig upp att assistansen också medför besparingar på andra områden. Man skriver aldrig att assistans medför att fler kan jobba. Man berättar inte att assistans ger fler möjlighet att befria sig ifrån ett kostsamt institutionsboende. Man skriver inte heller om Socialstyrelsens egen undersökning som visar hur oerhört kostnadseffektiv den personliga assistansen är.

Kruxet med assistansersättningen är att ju att den synliggör kostnader som tidigare har varit fördolda. I realiteten finns det därför inte några klara belägg för några kostnadsstegringar.

Därför menar jag att det var fel av brukar- och handikapprörelsen att medverka i LSS-utredningen. I och med att man gjorde det så godtog man också premisserna för utredningen. Man godtog de s.k. drastiska kostnadsstegringarna.

I och med att man godtog denna beskrivning så tog man också ett steg tillbaka. Ja, egentligen tog man flera steg tillbaka eftersom man också godtog många av utredningens slutsatser och förslag. Man satte sig t.o.m. snällt och lydigt i en arbetsgrupp som skulle utarbeta ett gemensamt behovsbedömningsinstrument för alla försäkringskassor. Ligger det inte något fascistiskt redan i själva ordet behovsbedömningsinstrument?

Man övergav arbetsgruppen först när det framkom förslag på att myndigheterna även ville kartlägga våra sexvanor. På detta sätt har vi under de senaste åren befunnit oss på defensiven. Vi har talat om vikten av att värna det vi redan har. Nu är det istället hög tid att vi omgrupperar oss för en ny offensiv – en offensiv där vi börjar tänka proaktivt och där det är vi som sätter agendan och återigen tar initiativet.