Desillusion och demokratisk skamvrå

För 28 år sedan, när jag just spenderat ett halvår på sjukhus introducerades jag för den medicinska professionens idéer om hur jag skulle leva mitt framtida liv: min mor skulle säga upp sig från sitt arbete, sälja huset, tvinga mina morföräldrar att flytta från sin lägenhet (i samma hus) och flytta upp till Uppsala för att ta hand om mig. Jag vägrade. I min journal från den här tiden står det: ”Susanne ser inte realistiskt på sin situation.”

I snart tre decennier har jag sett ”orealistiskt” på det mesta i mitt liv. En inställning som har gagnat mig väl. En av orsakerna att jag i dag har min hemvist i Independent Livingrörelsen är att jag tror starkt på individens kapacitet till självbestämmande. Jag tror också att jämlikhet och medborgarskap är något man erövrar inte får av ren välvilja. Jag tror på eget ansvar.

Samtidigt har jag mer och mer börjat fundera över det där med eget ansvar. Hur mycket klarar enskilda individer att ta ansvar för i ett demokratiskt samhälle? I klartext, hur mycket skit ska man behöva ta när det gäller allmänna politiska frågor? Hur mycket politisk rappakalja, snömos och försök till blå dunster? Mitt deltagande i den här bloggen är ett försök att ta mitt ansvar för vårt gemensamma samhälle. Men har inte också politiker, valda representanter ett ansvar för frågor om demokrati och jämlikhet?

Jag ska inte sticka under stolen med att jag tillhörde dem av oss som inte ville upplåta plats för partierna här på bloggen. Ändå hade jag bestämt mig för att ta mitt ansvar och kommentera deras inlägg. Så kom det första av dessa på mejlen – och jag tappade intresset totalt. Värre blev det efter varje dag som gick. Det ena partiet talade om hur man tänkte, det andra vad man ansåg. Det var loftiga visioner och svepande uttalanden. Därför borde jag varit extatisk inför de fåtal fall där man faktiskt åtminstone beskrev övergripande målsättningar som i t.ex. Miljöpartiets text. Det är jag inte! Jag är bara helt desillusionerad, tror inte på ett ord.

Miljöpartiet var ett av de första partierna som engagerade sig i Marschen för tillgänglighet. 2003, Marschens första år deltog bl.a. Gustav Fridolin och i rubriken till partiets pressrelease kunde vi läsa: ”Att göra Sverige tillgängligt för alla är ett av de mest grundläggande rättvisekraven vi står inför idag.” 2010, sju är senare deltar Fridolin (han kandiderar ju till riksdagen igen) och (mp) i Marschen igen. Denna gång tillsammans med representanter för all partier. Moderaterna, Vänsterpartier, Folkpartier, Centerpartier, Socialdemokraterna, Kristdemokraterna såväl som Miljöpartiet – alla är de där och visar upp sig på samma sätt som de nu har visat upp sig här i bloggen.

Jag har länge känt att svensk jämlikhetspolitik (det gäller inte bara funkisar) handlar mer om marknadsföring än faktisk realpolitik. Det är min absoluta övertygelse att vi inom funktionshinderrörelsen inte borde upplåta kraft, engagemang och arenor åt dessa PR-jippon. Vi borde inte ställa politiker och partier på talarpodium och bästa reklamplats. Vi borde lämna dem där de hör hemma – i den demokratiska skamvrån!

När det gäller min röst, min faktiska röst i det stundande valet är det min diagnos att: ”Partipolitiker i Sverige ser inte realistiskt på sin möjlighet att få den.”

Så där, nu har jag lagt över ansvaret på de politiska kandidaterna. Om det är någon av er som tror det gagnar er att ta ansvar så är ni hjärtligt välkomna att bevisa att jag har fel. Ni kan ju börja med att kommentera den här bloggen – från åskådarplats.

7 reaktion på “Desillusion och demokratisk skamvrå

  1. Madelene Axelsson

    Jag förstår genom Susannes inlägg att det inte varit självklart att bereda plats för politiker på denna blogg. Bra att diskussionen förts. Jag kan tycka att det finns två sidor av det. På ett sätt är det bra att tvinga politiker ens tänka tanken. Att helt enkelt flytta fram problemet från slummerområdet i hjärnan till frontalposition. Politiker är människor och agerar som sådana. Hade nån av Reinfeldst små prinsessor varit funkis eller hade jag varit ihop med Olofssons son (om hon ens har nån) så hade allt sett annorlunda ut. Så är det bara, så kanske kan det i det finnas poänger i att bereda plats – MEN jag håller med om att det hittills mest varit ren pr utan några konkreta handlingsplaner så varför inte ta tillfället i akt att när det närmar sig – ställa dem mot väggen. Använd deras inlägg mot dem, och fråga ”HUR?” på varje luftigt löfte. Om ni sen då får 7-10 (beroende på hur många partier ni bjudit in) intervjuer bredvid varandra med NOLL innehåll så säger det en del och kan lätt användas i övrig media. Lägg gärna till en liten ”fråga fem” om funkis grundläggande rättigheter också för att se hur det står till med kunskapen kring ämnet de skrivit så vidlyftigt kring.

    Svara
  2. Hans von Axelson

    Var en snabbis i Almedalen. Gick på en övning om framtidens IT-politik arrangerat av IT-företagen. Det var ordförande i de politiska ungdomsförbunden som skulle lägga ut orden om den politiska framtiden för IT-politiken. Var kvar fem minuter och gick sen, varför?

    Jo, för att din analys Susanne tyvärr gäller inom de flesta sakpolitiska områdena, det handlar inte så mycket om vilja, eller vad som ska göras. Det handlar om att få makten att göra något.

    När de väl är där och har makt så kan det göras mycket. Frågan är bara hur en sådan fråga som hur funktionshinder ska elimineras får sådan plats på dagordningen att den blir en görandets fråga.

    Något måste i alla fall göras. Den här bloggen är bra. Den visar på att det måste bli mer görande och mindre surr och taktik för att slippa undan.

    Svara
  3. Veronica

    Jag har varit beredd att lyssna – men efter att flera gånger fått höra ATT men inte HUR så har jag tröttnat! Jag håller fullständigt med om att vi inte ska ställa upp som nickedockor längre, som politiska alibin – vi ska inte tillåta politiker på vår arena så länge de inte tar sitt ansvar fullt ut. BRA Susanne!

    Svara
  4. Kjell Winberg

    BRA!!!, Susanne Berg. Du är inte ensam. Jag hör allt flera med funktionsnedsättning som tröttnat på pratmakarna, politikerna, och som är tveksamma till att rösta på någon av dem. Om politikerna vill att vi ska rösta på dem i september då får de skynda på att i verkligheten se till att samhället blir tillgängligt.

    Svara

Lämna ett svar till Karin Westlund Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *