Kategoriarkiv: Demokrati

Ta makten över kulturen

, 29 januari, 2011
6 svar

I höstas begåvades Stockholms teaterliv med hela tre nya pjäser med anknytning till funktionshinder. Dessutom fick vi en dansföreställning med samma tema.

Alla fyra föreställningar rosades i olika sammanhang, inte minst inom våra egna organisationer, och det finns en naturlig förklaring till denna överreaktion. I allmänhet görs det inte så särskilt mycket om våra livsvillkor.  Det gäller inom såväl film som teater, litteratur, dans, konst m.m. I allmänhet lämnas våra levnadsförhållanden okommenterade.

Detta är problematisk eftersom det leder till att vi inte syns. Folk får inte veta hur vi har det.

Till stor del beror detta på att det saknas kulturarbetare med egna funktionsnedsättningar. Det saknas filmskapare, författare, skådespelare, dansare, akrobater, poeter m.fl. Men det är också så att de som finns har svårt att komma fram. I allmänhet betraktas nämligen våra frågor som alltför marginella. Detta betraktelsesätt bidrar givetvis bara till en ännu värre marginalisering.

Jag tror att vi skulle ha mycket att lära av HBT-rörelsen. För 15-20 år sedan var det definitivt inte PK att skildra homosexuell kärlek. Idag är det inte PK att inte göra det.

I förrgår var jag på Fria teatern i Högdalen och skulle se en av de pjäser ovan som rosades allra mest. Den heter Svårast är det med de värdelösa och har regisserats av Thomas Müller. Men jag höll på att inte bli insläppt. Huvudentrén var helt omöjlig så vi hänvisades till en sidoentré där det skulle finnas hiss.

Det var bara det att det var trappor upp till sidoentrén. Som tur var hade jag tagit med mig två assistenter. Trots detta och trots att vi fick hjälp av två frivilliga var det mycket svårt att få upp mig p.g.a. all is och snö.

Väl uppe upptäckte vi att det inte hade skottats till sidoentrén. Ut kikade teatertanten och ropade: ”Klarar ni det här?” Vi konstaterade ”Nej!” Teaterkvinnan fick tillkalla en snöskottare för att vi skulle komma in. Jag kände mig ovälkommen.

Under sådana omständigheter är det lite magstarkt att jag lite senare blir uppmanad att skriva på en namnlista om Fria teaterns bevarande. I USA hade deras lokaler klassats som ett solklart exempel på diskriminering. Här i Sverige är det fortfarande fullt legitimt 2011.

Väl inne fick vi veta att föreställningen var en timme försenad p.g.a. av en grupp lärare som satt fast i rusningstrafiken på Essingeleden. Man valde alltså på Fria teatern att invänta dessa lärare framför att ge föreställningen i tid. Jag måste säga att jag har en viss förståelse för att teatern är nedläggningshotad.

Väl inne i teatern blev jag också anklagad för att inte ha annonserat min ankomst, och det här är något mycket märkligt. Vi som t.ex. kör rullstol förutsätts berätta att vi kommer. Är det för att de ska hinna rulla ut röda mattan? Och om vi inte gör det så blir vi förolämpade för att vi inte har annonserat vår ankomst.

Jag hade annonserat min ankomst i en mail-växling med producenten, men detta hade tydligen slarvats bort på något sätt.

Det faktum att föreställningen var ca en timme försenad gjorde att jag tyvärr inte kunde se den. Jag hade planerat annat medan personalen vid teatern var övertygade om att jag måste passa färdtjänsten. All kommunikation skedde naturligtvis via min personliga assistent. De hade alltså inte ens lärt sig att vända sig till den det berör. Hade de lärt sig något överhuvudtaget av at spela en pjäs om funktionsnedsättningar?

Pjäsen då – den som prisades så högt när den kom i höstas. Ja, jag fick ju ingen chans att se den, men faktum är att jag redan hade läst manus så jag visste hur det skulle sluta. Det slutar med att Hedvig bärs uppför en trappa av sin personliga assistent. Kontentan är att vi funktionshindrade inte klarar att söka lyckan på egen hand utan att vi alltid kommer att vara beroende av andra.

Manuset som är skrivet av Rasmus Lindberg är alltså skräp! Man märker tidigt vilken attityd Rasmus har till folk med funktionshinder. Han drar sig tyvärr inte för att spä på de fördomar som redan finns. Det målas upp en bild av att vi är svaga, beroende och initiativlösa.

Man får en känsla av att det här med funktionshinder är något som per automatik leder till ångest och frustration. Detta är särskilt oroande eftersom en av Fria teaterns målgrupper är barn och ungdomar.

Det är därför som det är hög tid att vi nu själva tar makten över kulturen. Vi måste ta kontroll över den bild som förmedlas. Vi måste skriva vår egen historia och vi måste beskriva vår egen samtid. Annars syns vi inte. Då kommer vi aldrig bli en del av samhällsgemenskapen.

6 svar

Handläggning för tillgänglighetsfrågor

, 27 januari, 2011
10 svar

Jag har fått brev från Stockholms Stad i brevlådan nu de senaste veckorna. Det var svar till mina ärenden från 2006. Minns ni när vi i samarbetade med Marschen för Tillgänglighet skulle anmäla otillgängliga ställen i våra kvarter som betraktades som Enkelt Avhjälpta Hinder? Jag gjorde flera anmälningar runt om i Stockholm. Minns inte hur många men många blev det. Sedan har tiden gått.
Nu fyra år senare får jag svar från Stadsbyggnadsnämnden. Har något hänt? I brevet står det att anmälningar lämnas utan åtgärd med stöd av 10e kapitlet, paragraf 1 i plan- och bygglagen (1987:10). Stadsbyggnadskontoret har utifrån förutsättningar på platsen bedömt att anmälan inte gällde ett enkelt avhjälpt hinder.

Det jag anmälde var nivåskillnader vid entrén till lokaler. Dessa nivåer gör att vi som är rullstolsanvändare inte kommer in i lokalerna. Det var ibland kanske mer än ett trappsteg och som mest några trappsteg. Tänk att några trappsteg ska tillåtas – hinder som gör att vi inte kan komma in och delta i samhället!

Jag öppnade breven och min första reaktion blev när jag kom till diarienumret: 2006 – xxxx. Det har tagit mer än fyra år att få svar. Det är lätt att bli uppgiven. Det känns inte som vi är tagna på allvar. Om det inte var ställen som betraktades som Enkelt Avhjälpta Hinder kunde svaren har skrivits omgående eller relativt fort. Vad var strategin bakom att låta så mycket tid rinna iväg? Ansåg Stadsbyggnadskontoret att mina ärenden var så oviktiga? Eller hade vi anmält så många ställen att det tog fyra år att hinna kolla dem? Eller är byråkratin så långsam att det tar så mycket tid?

Allt jag vet är att jag blir uppgiven. Jag är trött på att anmäla hinder som gör att jag är en andra klassens medborgare. Jag är trött på att inte kunna ta  tillgängligheten för given i samhället som alla andra. Tänk att kunna gå ner på stan och kunna äta på den krogen som alla andra pratar om. Eller gå på den vernissagen som verkar het? Tänk att kunna ge sig iväg till Uppsala från Stockholm och veta att man ska komma fram utan att behöva vänta timme efter timme på de tåg som är rullstolsvänliga. Tänk att bli tagen på allvar!

Den diskrimineringen som tillåts och som gör mig och andra till andra klassens medborgare är oacceptabel. Sverige är inte en demokrati när man tillåter en utestängning av många av sina medborgare. Det är dags för den lagstiftning som vi begär, den lagstiftningen som betraktar otillgänglighet som diskriminering och som kommer att kräva att åtgärd vidtas. En verklighet där man inte får vänta i fyra år för att få svar på anmälningar. En verklighet där min möjlighet till full delaktighet tas på allvar!

10 svar

Oblekta kaffefilter och tillgängliga konferenser

, 25 januari, 2011
14 svar

Minns ni den miljömässiga solskenshistorien om oblekta kaffefilter? Plötsligt fanns de bara där. Ena dagen fanns det bara vita, klorblekta kaffefilter i affärerna och nästa dag var det ingen som efterfrågade dem utan alla ropade efter oblekta filter. Självklart var det här inte något som gick av sig själv utan i grunden fanns ett långt och envist arbete av en liten grupp miljöentusiaster. Men det var inte förrän dessa lyckades få er politiker, kanske främst genom dåvarande Svenska Kommunförbundet, att efterfråga oblekt papper som det gav något resultat. Då gick det desto snabbare.

Om ni inte minns den historien så kanske ni minns framgångssagan med att skapa tobaksfria miljöer? Redan 1590 totalförbjöd påve Urban VII rökning inuti kyrkor och vapenhus och hotade att exkommunicera dem som inte respekterar detta. Vis av denna erfarenhet så BORDE ni ha vetat att det fungerar med tobaksfria miljöer – för vem har hört någon protest mot detta rökförbud? Ändå dröjde det ända till 1 juni 2005 innan Sverige, som långtifrån det första av världens länder, tordes besluta att våra restauranger ska vara rökfria. Innan lagändringen genomfördes fanns en stor osäkerhet om det över huvud taget var möjligt. Såväl rökare som restaurangägare protesterade. Efteråt visade en attitydmätning som TEMO genomförde i slutet av 2005 att nio av tio svenskar tyckte att det svenska rökförbudet på serveringsställen var bra Även här fanns en grupp entusiaster som arbetat i bakgrunden men inte förrän politikerna tog sitt ansvar hände det saker.

Den senaste historien jag vill förmedla är den om porrfria hotell. Organisationen Roks tyckte inte att det ska finnas porrkanaler på svenska hotells TV-utbud. Organisationen satte upp kriterier för vad de menar med porrfritt och skapade en lista med hotell som följer dem. Sen skickade de ut sin lista till er som arbetar på eller är politiskt aktiva inom myndigheter, statliga verk, regering, riksdag och företag, med en uppmaning att boka porrfritt.

Det var inte helt problemfritt för er att följa denna uppmaning visade det sig. Konkurrenskommissionen överklagade t ex Stockholms stads beslut om porrfria hotellbokningar för sina anställda eftersom man ansåg att det stred mot lagen om offentlig upphandling. Länsrätten accepterade dock Stockholms stads linje att beslutet var en rekommendation, och att det därför var lagligt att fatta ett sådant beslut. Stockholms stad var inte ensamma om att fatta den här typen av principbeslut och porrfria hotell blev allt vanliga.

När väl ni inom det offentliga började efterfråga porrfria hotell fördubblades antalet hotell som erbjöd det på bara två år!

Nu är det dags för er att ta ert ansvar i en ny, viktig förändring. Vi ska tillsammans skapa tillgängliga hotell- och konferensanläggningar!

En stor del av IfAs arbete är utbildning. Vi utbildar assistansanvändare, assistansanordnare (både privata och kommunala) och personliga assistenter över hela Sverige. IfA har beslutat att vi bara bokar konferenser i lokaler som är tillgängliga. Om det behövs logi använder vi enbart hotell som har minst fem rum som är användbara och tillgängliga för personer som använder rullstol/elrullstol. Vi gör så oavsett om kursen vi håller vänder sig till personliga assistenter eller till assistansanvändare.

I samband med att den här bloggen publiceras inbjuder vi övriga rörelsehinderorganisationer och assistansanordnare att följa vårt exempel. En utmaning kommer också att sändas till samtliga myndigheter, statliga verk, regering samt riksdag att följa vårt exempel. Vi vet genom historien att det är när samhället följer de ideella krafterna som det sker förändring. Det går dessutom att förändra snabbt.

Vi kommer att publicera namnen på alla organisationer, kommuner, myndigheter, statliga verk, partier, företag, assistansanordnare och andra som väljer att följa utmaningen på IfAs hemsida.

Och redan 2012 hoppas vi kunna rapportera att antal hotell som erbjuder anpassade och tillgängliga rum har ökat markant.

14 svar

Det kommer dröja innan vi nått full delaktighet

, 6 januari, 2011
3 svar

Delaktighet. Ett vackert ord som tyvärr är främmande för många av våra medborgare, i synnerhet personer med funktionsnedsättningar. Vi har en lång bit kvar innan vi kan eller får vara delaktiga i samhället. Lägger vi till ett förtydligande ord får vi två ord som klargör vad vår strävan handlar om. Full delaktighet. I hela samhället, i alla hörn och på alla plan. Två ord som mycket väl sammanfattar den historiska anledningen av många decenniers kamp för att slippa rättfärdiga vår existens och att behöva slåss för rättigheter som våra nära och kära, vänner och medmänniskor, utan funktionsnedsättning sedan lång tid tillbaka har kunnat nyttja som demokratiska självklarheter.

När jag tänker på vad full delaktighet betyder för mig börjar det bubbla inom mig, en massa olika känslor väcks till liv. Känslan av oändliga möjligheter kommer på besök och jag känner mig som ett barn i en leksaksaffär. Längtan efter och tanken på ett samhälle där all fysisk miljö och kollektivtrafik oavsett om det är bussar, pendeltåg, tåg, tunnelbana, taxi, affärer, biografer, restauranger och caféer är tillgängliga oavsett funktionsnedsättning känns överväldigande. Säg den lycka som varar för evigt. Det dröjer inte länge innan verkligheten örfilar fram pessimisten, eller om det är realisten i mig skall jag låta vara osagt, men oroande tankarna tar över och det land som jag älskar börjar formas till något jag inte känner igen. Nya ansikten framträder med en politisk agenda vars åsikter jag inte vill kännas vid.

Så länge man göder jag- ismen och glorifierar egoismen och personlig vinning före alla medborgares väl kommer klyftorna och utanförskapet öka mångfalt. Det skrämmer mig oerhört.

Det är förvirrande. Samtidigt som de senaste tio årens politik har försämrat och försvårat för väldigt många av oss som inte kan arbeta eller som inte får tag på ett jobb och/eller som är beroende av personlig assistans, så verkar vi vara närmare en del av våra mål nu än någonsin tidigare. Jag tänker på tillgängligheten som diskrimineringsgrund. Om tillgänglighet någonsin kommer klassas som diskrimineringsgrund så kommer vi få betala dyrt genom försämrad personlig assistans, sjukersättning, bostadsbidrag/tillägg, handikappersättning och ett mer eller mindre avvecklat socialförsäkringsskydd. Fast det är klart, det är ju skillnad på att säga att man lovar byta lampan i taket än att faktiskt byta lampan i taket.

Det finns dock ett område där vi får vara fullt delaktiga och det är i försämringarna av de sociala skyddsnäten. Jag vet inte varför men det verkar som om regeringen vill avveckla möjligheterna, genom att försämra bostadstillägget, för funktionsnedsatta som har behov av stora lägenheter på grund av skrymmande hjälpmedel och personlig assistans att kunna betala sina anpassade lägenheters hyror som på grund av sin storlek är hutlöst dyra

Jag vill inte vara en pessimist eller sända ut negativa signaler. Men faktum är att det kommer dröja länge innan vi når full delaktighet. Vi kommer självklart vinna mark och nå framgångar. Viktiga frågor står redan på tur. Men så länge vi har en riksdag och en regering som backas upp av ett folk som inte tycker det är viktigt att vi når full delaktighet i samhället kommer vi få dras med handlingslösa och fega politiker som inte delar vår vision. Det kommer att dröja innan vi har en regering och riksdag som är beredda att anpassa samhället efter individens behov och inte efter statens eller kommunens ekonomiska mallar och önskedrömmar om hur funktionsnedsatta ska leva.

Fram tills vi har nått full delaktighet måste vi fortsätta vår outtröttliga kamp för ett samhälle tillgängligt för alla.

3 svar

Stilpriset 2010 går till…

, 17 december, 2010
1 svar

Igår delas Stilpriset Hjärter Ess ut för sjunde året i rad. Stilpriset är instiftat för att uppmuntra enskilda eller kollektiv till initiativ som förtjänstfullt synliggör Stils hjärtefrågor såsom antidiskriminering, tillgänglighet och medborgerligt likavärde. Stilpriset har delats ut varje år sedan år 2004. Tidigare pristagare har varit:
2009: Lars Lindberg
2008: Katarina Hahr
2007: Magnus Berglund och hotellkejdan Scandic
2006: Hans Filipsson
2005: Erik Ljungberg
2004: Jonas Franksson

En jury bestående av mig, Jonas Franksson och Adolf Ratzka från Stil, Wenche Willumsen från DHR, Hans Von Axelsson från Handisam, Claes Hulting från Spinalis och radio- och tv-profilen Täppas Fågelberg har enats om vilka som ska tilldelas årets Stilpris.

Hjärter Ess 2010 tilldelades Hans Ytterberg, utredare till ”Bortom fagert tal – Om otillgänglighet som diskriminering” och Maria Johansson, ordförande i DHR – Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder med följande motivering:

”Sedan slutet av åttiotalet har det utretts om Sverige behöver ett lagligt diskrimineringsskydd mot bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Vi fick det i arbetslivet 1999 och på Högskolan 2002. Sedan dess har utredningarna avlöst varandra. Vårt hopp stärktes när FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning trädde i kraft i Sverige i januari 2009. Men, vi som dagligen drabbas av delaktighetsförluster, ser fortfarande hur det svenska etablissemanget kostnadssätter vår värdighet. Ett skäligt ansvarstagande ses av många tunga parter som en onödig utgift.  Till och med att ge oss makten att kunna driva på ett skäligt efterlevande av redan stiftad lag, verkar vara för dyrt. Inom vilket annat område hade det varit möjligt? Som en lysande stjärna och motbild står utredningen ”Bortom fagert tal”. Bara namnet beskriver på pricken hur vi känner.  För att likt en arbetsmyra ha vridit och vänt på alla stenar och dessutom med ett fantastiskt engagemang, en sällan skådad kompetens och kämpaglöd, tilldelar vi Hans Ytterberg ett delat Hjärter Äss för promemorian ”Bortom fagert tal”, en milstolpe i vår kamp.

Man behöver inte vara konspiratorisk lagd för att undra varför det tog nästan ett halvår innan ”Bortom fagert tal” offentliggjordes. Kanske den var för bra? Vad gör man då? En kvinna med råg i ryggen utnyttjade sin kunskap om moderna sociala medier och fick med nära 2000 personer i en grupp på Facebook med krav på att offentliggöra utredningen. Denna andra extraordinära insats hade betydelse. Viktigt är att den byggde på ett medvetet och strategiskt etablerande av DHR, Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder, i den politiska debatten i de sociaa medierna. För kampen för att offentliggöra ”Bortom fagert tal”, ger vi ett delat Hjärter Äss till ordförande i DHR, Maria Johansson.”

Jag vill som ordförande i Stil – Stiftarna av Independent Living i Sverige – särskilt tacka Jonas Franksson som har skött allt praktiskt arbete kring priset samt juryn för sitt deltagande och för framtagandet av en väldigt bra motivering!

1 svar

”Handikapprörelsen måste bli tuffare”

, 5 december, 2010
1 svar

I fredags var det Internationella handikappdagen, inget vi direkt uppmärksammade här på bloggen. Mig gick den ganska ovetande förbi och jag var sekreterare i kommunala handikapprådet i min hemkommun, det sista för gången för mandatperioden. Rådet sammanfattade sitt arbete bland annat med att det inte alltid upplevs som att rådets arbete leder till faktiska förändringar för människor med funktionsnedsättningar. Jag är imponerad över hur några eldsjälar från den lokala handikapprörelsen år ut och år in kämpar för att vi ska ses som medborgare och få samma möjligheter och rättigheter som andra kommuninvånare trots ”att det inte alltid upplevs som att rådets arbete leder till faktiska förändringar för människor med funktionsnedsättningar”.

Sedan ser jag att integrationsminister Erik Ullenhag (FP) talade inför en enligt Svensk Handikapptidskrift (SHT), http://www.svenskhandikapptidskrift.se/index.php?page=archives&year=2010&news_id=940,  ”inte alltför månghövdad publik från handikapprörelsen” på internationella handikappdagen om att Diskrimineringslagen ska i mål. Word up! säger jag. 

Sedan citeras Ullenhag ”Handikapprörelsen måste bli tuffare – ni är periodvis för snälla. Det är min ambition att gå i mål med bristande tillgänglighet som diskriminering, men i det arbete behöver jag er hjälp”. När jag läste det så tänker jag att Ullenhag på ett tydligt sätt prickat in vår rörelses stora problem och även förmedlat en syn som politiker på olika nivåer i samhället har på den svenska handikapprörelsen. Sorgligt men sant. Jag tror Ullenhag var lite för snäll i sitt uttalande Vi är inte bara för snälla, vi är många gånger flata och mesiga trots att vi kämpar på nationell, regional och lokal nivå. På alla nivåer tror jag ofta att det upplevs som att allt arbete och kämpande inte leder till faktiska förändringar för människor med funktionsnedsättningar. Kanske beror det på att vi är för snälla, vi ingår i samverkansråd med beslutsfattare, skriver skrivelser och reagerar på redan beslutade försämringar för oss med funktionsnedsättningar och försöker på ett demokratiskt sätt kompromissa oss fram. Det tror jag många gånger kan vara ett nödvändigt sätt att arbeta. Dock tror jag att många av oss känner att vi hålls gisslan och ses som nickedockor i dessa eviga samverkansråd där vi inte alltid upplever att vi kan vara med och påverka särskilt mycket. Tur är då att det finns de eldsjälar som år ut och år in orkar kämpa i motvind.

Jag kan bara instämma i Ullenhags uttalande, den svenska handikapprörelsen är för snäll, en snällhet som ligger oss i fatet. Vi måste bli mer uppkäftiga, agera istället för att reagera. Använda FN:s konvention om rättigheter för människor med funktionsnedsättningar och slå hål på myten om att människor med funktionsnedsättningar har det så bra i Landet Lagom är bäst. En myt som jag hoppas att fulldelaktighet har slagit hål på om inte annat.

1 svar

Att göra funktionshinderfrågor politiskt sexiga

, 30 november, 2010
3 svar

I övermorgon bär det av till Bryssel och diskutera funktionshinderfrågor under EDDP-dagarna. Jag kommer, genom ENIL, att representera människor med rörelsehinder från hela Nordeuropa. Något som får mig att fundera är varför det verkar som om att tillgänglighetsfrågan är olika prioriterad i olika delar av Europa. Kanske är jag okunnig och fördomsfull; men om jag frossar i mina fördomar så ställer jag mig frågan; varför känns det som om att dessa frågor anses ”politiskt sexiga” i t.ex. Spanien?

Jag tar det från början. I Sverige får vi lära oss redan som barn att vi svenskar är världsledande i tryckfrihetsfrågor, jämställdhet, demokrati och funktionshinderfrågor. Det är en allmän uppfattning som tål att omvärderas med jämna mellanrum. Kanske är jag ute på hal is; men jag tror att Sverige må ha varit tidigt ute i ett internationellt perspektiv, men för den delen måste man inte ha hunnit längst.

Funktionshinderfrågor är ett ämne som är långt ifrån generell kunskap i samhället. De flesta som inte har direkt eller indirekt koppling till dessa frågor har stor okunskap om de stora tillgänglighetsproblem som finns. Visst är det läge att vara självkritisk – vi som kollektiv kanske inte gör en tillräckligt stor affär av utanförskapet, men är det verkligen vår egen uppgift att se till att alla får rätt till full delaktighet i samhället? Politikerna slår sig allt som oftast för bröstet och säger att vi klarat den globala ekonomiska krisen galant – men trots detta anges ofta ekonomi som den största orsaken till varför dessa frågor inte reds ut omedelbart.

Jag inbillar mig att länder som fört upp t.ex. tillgänglighetsfrågan på sin politiska agendan efter det att Sverige började tala om frågan på 70-talet, också har en tydligare verklighetsuppfattning om nuläget och vad som måste ändras. Frågan verkar ha stagnerat i Sverige och det finns inga politiska poäng att vinna på att inkludera oss funktionshindrade i samhället.

En av de viktigaste och svåraste frågorna vi har framför oss är: Hur kan vi göra ”våra frågor” politiskt sexiga? Skall man vädja till politikernas välvilja –  eller skall man ta en annan lite revolutionär approach; göra det omöjligt för dem att driva sin politik utan att få stöd från den stora väljargrupp vi representerar?

Begreppet demokrati betyder folkstyre. Vi är folket. Vi bestämmer.

Är det dags att sätta ned foten?

3 svar