Kategoriarkiv: Demokrati

Varför gör vi ingenting åt orättvisorna?

, 2 juli, 2010
1 svar

I två månader har nu den trogne besökaren på fulldelaktighet.nu läst om missförhållanden som drabbar ett Sverige som säger sig ta hand om alla sina invånare. Det är missförhållanden som varit kända i lång tid samt avslöjanden som kommit upp. Faktan är väldigt entydig: Folk med funktionshinder behandlas illa i samhället. Det gäller på arbetsmarknaden, i det sociala livet, inom utbildning och det får väldigt tydliga följder inom ekonomi, hälsa, bostadssituation etc. Vi som känt till denna sanning länge blir inte så överraskade då Socialstyrelsen i veckan rapporterar exakt detta i sin rapport ”Alltjämt ojämlikt” där 57.500 personer vittnar om att Sverige dagligen diskriminerar människor med funktionsnedsättningar.

Frågan som jag ofta får höra är ”Varför är det inte fler som kämpar emot dessa tydliga övergrepp och orättvisor?”. Jag ska försöka ge min förklaring till varför det kan verka så.

De två amerikanska psykologerna Tom R. Tyler och Heather J. Smith har skrivit om Social Rättvisa och Sociala Rörelser. I den artikeln fann jag att människor som upplever sig vara orättvist behandlade ofta gärna jämför sig med andra, lika illa behandlade individer – istället för att jämföra sig med gemene man. Vi tar över samhällets syn och förväntningar och gör dem till vår egen syn på oss själva. Vi ärver m.a.o. den projicerade offerbilden som hjälplösa och inkompetenta och gör den till vår egen. Vi förloras i vår egen maktlöshet.

Samhället spär ytterligare på detta genom avsaknaden av förebilder. Bristen på förebilder bidrar till att man inte på samma sätt kan få exempel på mångfalden av livsmöjligheter för människor (med funktionsnedsättning). Om vi inte själva förväntar oss mer av samhället så kommer vi knappast heller att lyckas uppbåda kraften att ens se att vi blir diskriminerade och ännu mindre göra något åt situationen.

Folk som ständigt hör att de måste förändras och förbättras för att passa in i samhällets idealiserade bild av det ”normala” kommer mer och mer känna att de inte duger. Att de är otillräckliga. Hur ska man då kunna protestera mot alla orättvisor?

Det är viktigt att poängtera att detta är inget vi som människor väljer att göra – det är så forskningen visar att människan helt enkelt fungerar!

Varför är det nu så viktigt att Socialstyrelsens rapport kommer ut? Många utredningar har pekat på samma sak tidigare, men de kan vara lättare att vifta bort då det just ofta är organisationer som kan anses tala i egen sak. Jag hoppas och vill tro att detta är den berömda droppen som får regeringens bägare att rinna över. Ja, min gissning är att regeringen inte kan bortse från sin egen utredning och helt enkelt måste ta itu med missförhållandena. Från grunden. Byggnation, lagar, förhållningssätt och attityder. Jag vill tro att det är detta som partierna kommer att ta upp i Almedalen nästa vecka och i arbetet med att förbättra Sverige.

1 svar

Dags att ställa rätten inför rätta

, 26 juni, 2010
Lämna ett svar

Tänk dig att en svensk familj vill sätta sitt färgade adoptivbarn på förskolan Rönnbäret. Precis som alla andra familjer så väljer de att sätta barnet där syskonet redan finns. Men då säger kommunen: ”Det får ni inte”. Det färgade syskonet ska gå på förskolan Slånbäret, som ligger 2 mil bort. För där finns det andra färgade barn och pedagoger med särskild utbildning i att arbeta med såna däringa färgade.

Alla hade sett diskrimineringen. Varenda tings och hovrätt hade tagit kommunen i örat och sagt fy (!). Men det gäller bara om diskrimineringen är sådan att rätten kan förstå det som diskriminering. Om man särar på en syskonskara och deporterar den med Down syndrom till en specialförskola, så är det inte diskriminering. Det har hovrätten över Skåne och Blekinge bestämt.

Så här började det:
Ett föräldrapar i Bromölla får inte välja förskola för sitt barn. Orsaken är att barnet har Down syndrom. De anmäler detta till DO, som tar upp målet i tingsrätten.

Kristianstad tingsrätt menar att pojken blivit missgynnad och att hans funktionsnedsättning haft betydelse för kommunens beslut. Men det spelar ingen roll för kommunen har haft goda skäl för sitt agerande.

Den sista meningen i stycket ovan som är så fasansfull. Diskriminering är inte diskriminering om den som diskriminerar har goda skäl för det. Och som vanligt så ingår inte barn med funktionsnedsättning i begreppet alla barn. Alla har rätt att fritt välja skola/förskola för sina barn. Utom de som har ett barn med funktionsnedsättning. De får bara välja om de väljer det som den som diskriminerar väljer åt dom.

DO tog målet vidare. Man menade att kommunen ska bevisa att man inte diskriminerat, inte att man hade godtagbara skäl för att göra det. Men hovrätten ser nu ingen anledning att ta upp det, och fastställer därmed diskrimineringen som laglig.

Vem kan få rättsskydd mot diskriminering om rätten anser att diskriminering är ok om man har en juste anledning?

Dags att ställa rätten inför rätta, säger jag.

Källor:

Lämna ett svar

100 % medborgare eller bara människa?

, 23 juni, 2010
Lämna ett svar

”(O)mänskligt” – utställningarna på etnografiska museet och forum levande historia handlar om den tid då mitt och andra som jags människovärde ifrågasattes. Den tid när vi i Sverige mätte skallar, pratade om raser och degenererade arvsanlag. En del av utställningen handlar om hur vi steriliserade de människor vi nedvärderade. Att gå med på, rent av att ansöka om att bli steriliserad, kunde vara ett villkor för att släppas ut från institutionen.  Bredvid finns montrar om program T4; nazismens systematiserade barmhärtighetsmord.

Jaså, visste du inte att funkisar var föremål för utrotning under Hitlers regim? Nej, det kanske inte är så konstigt; vi pratar ju aldrig om det i dag. Faktum är att gaskamrarna som användes i förintelselägren prövades ut på en av de institutioner där man barmhärighetsmördade funkisar. Bakom T4 stod Karl Brandt, Hitlers personlige livmedikus. När han ställdes inför rätta i Nürnberg efter kriget sa han att T4 bara handlade om vad som var barmhärtigast mot de arma stackarna på institutionerna.

Samtidigt som Karl Brandt avrättades fortsatte vi i Sverige att sterilisera folk. Det hörs fortfarande i dag, titt som oftast inlägg i debatten där mord på funkisar kallas barmhärtighet. Ändå vill jag påstå att vi kommit en bit på vägen. Kommer ni ihåg, när andra länder firade det europeiska funktionshinderåret 2003 under devisen ”Nothing about us without us”? I Sverige bestämde en statlig myndighet att vi skulle fira under devisen ”100% människa”.  Då reagerade åtminstone en del av oss. Vi var väl i alla fall människor? Det behövde vi väl inte diskutera?

Jaså, ni kommer inte ihåg det heller? Det var då själva … Får ni inte lära er något i skolan?

Nej, det är nog precis det som är felet. I Sverige lär vi oss inte. Vi lär oss inte att historien inte är död; att vi fortfarande lever i skuggan av, i det ideologiska kletet från dåtiden. Då vissa var mindre än människa. Då vissas värde kunde ifrågasättas.

Kanske är det därför vi i dag har så svårt att förstå att alla har rätt att vara 100% medborgare? Vi pratar om mänskliga rättigheter som om det var något andra länder behöver få hjälp med; hjälp av oss att förstå. Vi pratar inte om att vi måste förändra vårt samhälle; att vi behöver bli bättre på mänskliga rättigheter.

I går mätte vi skallar. I morgon ska Statskontoret räkna kronor och ören. Hur mycket får vår tillgänglighet till demokratin kosta? Hur ska vi ha råd med diskrimineringsförbud mot otillgänglighet? Det finns en historielöshet i detta mitt älskade Sverige som skrämmer mig. Det finns en ovilja att se de egna, fortfarande existerande skamfläckarna.

Jag känner mig oftast – inte alltid men oftast – som 100% människa. Som medborgare känner jag mig alltför sällan.

Lämna ett svar

Likheten förenar

, 21 juni, 2010
Lämna ett svar

Det har kommit ett brev från en ung man. Han är nyförälskad i en ung kvinna.

Mitt i sin förälskelse, med allt vad det innebär av att lära känna och upptäcka en annan människa får han, vid hennes sida, uppleva saker han inte varit med om tidigare. Han har via sin nya kärlek fått inblick i en för honom ny värld. Han berättar att kvinnan han älskar använder rullstol och hur han plötsligt vaknat upp till en insikt om att Sverige inte fungerar så som han trodde, han beskriver hur han upplever det att se sin älskade diskrimineras och förnedras i för honom och de allra flesta alldeles vardagliga och självklara situationer.

Min älskling beskriver samma sak. Hur han ansåg det självklart och också trodde att personer med funktionsnedsättning hade samma rättigheter som andra och att det fungerade bra i Sverige. Så träffade han mig och bilden förändrades.

Min upplevelse är att vi i dagens samhälle är väldigt snabba med att sätta etiketter på varandra. Kanske handlar det om osäkerhet och rädsla som gör att vi känner detta behov av systematisering för att förenkla och förstå tillvaron. Oavsett så leder detta indelande som vi ägnar oss åt att vi missar så mycket om våra medmänniskor och om livet. Tror vi från början att vi har alla svar och vet allt vi behöver veta och att de är så och sådana människor är så, ja – då blir det inte mycket över till nyfikenheten eller utvecklingen. Än värre är de konsekvenser ettiketterandet får när det gäller lagstiftning, utformning och strukturer. Vi måste börja tänka och besluta på annat sätt om vi ska nå ett samhälle för alla.

Jag är övertygad om att vi människor har betydligt mer som förenar än som skiljer, oavsett ålder, kön, funktionsnedsättning eller ej, sexuell läggning, trosuppfattning, etnicitet och så vidare. Därför tror jag på att vi gemensamt kan förändra om vi hela tiden för samtal, om vi synliggör och delar med oss av varandras upplevelser och erfarenheter, om vi visar på likheterna istället för att fokusera på skillnaderna.

Denna blogg har nu funnits i snart två månader. Det har blivit ett femtiotal inlägg hittills och bilden som målas upp är dyster. Trots det uppenbara risken att bli tjatig tror jag att dessa inlägg behövs och jag vet att vi måste fortsätta upprepa oss, fortsätta berätta våra historier på våra egna sätt, forsätta sätta in vårt perspektiv i det stora och tvärtom. Jag tror också historierna från de som står oss nära behövs. Inte att blanda ihop med vem som ska företräda oss, för det ska vi själva göra. Men liksom vita behövts i de svartas kamp i både USA och Sydafrika, liksom män behövs i kvinnokampen, liksom heterosexuella kämpar för hbt-personers rättigheter, så behöver vi självklart också människor med eller utan funktionsnedsättningar som ser likheterna istället för skillnaderna, som ser drömmar, rättigheter och kärlek som det som förenar.

Lämna ett svar

Vad gör man när myndigheterna löper amok?

, 16 juni, 2010
2 svar

Arbetsmiljöverket skriver i broschyren ”Uppgiftsfördelning i det systematiska arbetsmiljöarbetet” att det inte går att lägga arbetsmiljöuppgifter ”på dem som är föremål för arbetsgivarens tjänster, exempelvis personer som får vård och omsorg. ” För att verkligen sätta ner foten fortsätter de: ”En arbetsgivare som driver verksamhet enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade kan alltså inte enligt 6 § AFS 2001:1 utse brukaren till arbetsledare för en personlig assistent.” Intressant. Jag undrar var och i vilken lag de har sett det? Inte hittar jag det i LSS i alla fall. Och inte i Arbetsmiljölagen heller. Nej, jag tror det är Arbetsmiljöverket själva som TYCKER så. Tycker ni i riksdagen också så?

Regeringsrätten har, som Wenche Willumsen redan skrivit om, i en dom skrivit följande stycke: ”Även den omständigheten att han förmår arbeta som forskare i snitt 30 timmar i veckan talar mot att hans behov av kvalificerad hjälp i de angivna situationerna skulle vara av mer än marginell omfattning.” Jag undrar hur Regeringsrätten har kommit fram till det? Knappast har de läst det i FN:s standardregler, där det står så här i regel fyra, punkt 6: ”Staterna bör stödja utveckling av och tillgång till program för personlig assistans och tolkservice, speciellt för människor med omfattande eller flera handikapp. Sådan hjälp kan göra det möjligt för människor ned funktionsnedsättning att delta i vardagslivet i hemmet, på arbetet, i skolan och i fritidsaktiviteter.” Och det kan inte vara i LSS där det står så här: ”Avsikten bör emellertid vara att assistansen också ska ges i andra situationer där den enskilde behöver kvalificerad hjälp och som ingår i det dagliga livet, t ex om personen behöver hjälp för att komma ut i samhället, för att studera, för att delta i daglig verksamhet eller för att få eller behålla ett arbete.”

Försäkringskassan gör (med samma Regeringsrättsdom som ovan i ryggen) horribla bedömningar som inte ett behovsbedömningsinstrument i världen kan avhjälpa. Det är inte behovsbeskrivningen i sig som brister utan hur behoven bedöms av Försäkringskassans tjänstemän. När Riksdagen skulle behandla regeringens proposition och Socialutskottets betänkande över densamma nu nyligen så sa en av de debatterande politikerna apropå just behovsbedömningen att ”Det vore väldigt konstigt, minst sagt väldigt oroväckande om inte Försäkringskassan tar till sig det Socialutskottet skriver. Det är så väldigt tydligt. De borde förstå vad Riksdagen menar.” Nå, ni politiker, det verkar tyvärr inte som om Försäkringskassan gjorde det!

Onekligen verkar det som om myndigheterna ovan inte riktigt gör som politikerna säger att de vill och då inställer sig frågan vad som ska göras åt det?

Regeringsformen säger att riksdagen ska välja ombudsmän att ”i enlighet med instruktion som riksdagen beslutar utöva tillsyn över tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och andra författningar.”

Som jag ser det är det hög tid för Justitieombudsmännen (JO) att, som det står på regeringens hemsida, ta itu med sin uppgift att ”skydda varje människas rätt att bli behandlad enligt lagen av myndigheterna.”

Eller för regeringen att skriva ett regleringsbrev eller två.

2 svar

Klart det kommer kosta

, 31 maj, 2010
Lämna ett svar

I lördags gick jag Marschen för tillgänglighet i Stockholm. Det var en bra marsch, med en stark känsla av power – stolthet och makt att förändra, även om regnet till slut inte höll sig undan utan på Sergels torg dränkte det avslutande talet av marschens språkrör Hans Filipsson.

Detta år präglades naturligtvis såväl talen som samtalen i tåget av det faktum att Hans Ytterbergs utredning, den fjärde i ordningen, nu anses klar också av regeringen (vilket vi vetat sedan i december) och kommer skickas på remiss om någon vecka.

Jag har förstått att det inte varit helt självklart att utredningen skulle gå på remiss, det har varit en lång process och många turer mellan departementen och mellan allianspartierna. Därför, med ett scenario där utredningen kunde lagts i pappersinsamlingen, ser jag det definitivt som ett steg i rätt riktning att vi och alla andra nu kommer få ta del av det 830-sidor tjocka dokumentet.

Dock – jag är mycket kritisk till och upprörd över att man uppenbarligen inte anser kostnaderna färdigutredda utan att ytterligare beräkningar och analyser ska göras. Förstår att det naturligtvis varit just kostnaderna som varit stötestenen i diskussionerna fram till beslutet att offentliggöra vad Hans Ytterberg kommit fram till.

Så – vad vittnar denna kostnadsfixering om?

För mig blir det tydligt att det finns de som anser att man kan sätta pris på människors rätt till deltagande, sätta pris på vad allas lika värde får kosta, sätta pris på demokrati och gradera diskriminering utifrån hur mycket den kostar att undanröja.

Det är klart det kommer kosta att börja se den bristande tillgänglighet som samhället till stora delar bygger på som diskriminering. Det är klart det kommer kosta att rätta till det man tidigare så lättvindigt struntat i. Det är klart det kommer kosta på att – i form av ändrat tankesätt – på allvar ta med personer med funktionsnedsättning i samhällsplaneringen.

Mycket av det som behöver åtgärdas finns det redan lagstöd för sedan tidigare. Verkligheten brukar som sagt komma ikapp och jag hoppas att den också snart kommer ikapp de som i decennier struntat i bestämmelser kring planering och byggande, som struntat i kraven på tillgänglig kollektivtrafik. Om vi får en lag kommer det finnas de som får bita i det sura äpplet, men många gånger kommer de kostnader man får ta bero på att man tidigare struntat i att göra rätt.

Nu är det ju inte så att en lagstiftning som klassar bristande tillgänglighet som diskriminering kommer innebära att hela Sverige görs om, blir tillgängligt. Men, en sådan lagstiftning skulle innebära en möjlighet för den enskilda som blir utsatt för diskrimineringen att få sin sak prövad. Detta kommer säkert leda till att en hel del brister och felaktigheter rättas till. Framför allt tror jag en sådan lagstiftning kommer få betydelse i preventivt syfte. Viktigast av allt, den skulle innebära ett viktigt ställningstagande!

För att få rättvisande siffror måste man naturligtvis också titta på intäktssidan, på den köpkraft otillgängliga näringsverksamheter i dag säger nej till, på de positiva effekter det skulle få för hela samhället att ge en stor del av befolkningen som i dag står vid sidan av tillträde till allt det gemensamma.

Ett är dock säkert – för varje dag som går utan att vi också i Sverige får detta diskrimineringsskydd, för varje dag som går utan att krafttag tas mot felaktig nybyggnation, mot allmänna kommunikationer som inte välkomnar alla resenärer, och så vidare, och så vidare  – så blir det i slutändan ännu dyrare.

Det är klart det kommer kosta att inte börja göra rätt, att inte börja ta frågorna om tillgänglighet och användbarhet på allvar.

Oavsett vad det kostar, oavsett förlorade intäkter:
Tillgänglighet är en fråga om rättigheter och inget annat!

Lämna ett svar

Avskaffa otillgänglighetens apartheid

, 29 maj, 2010
3 svar

År 2010 skulle Sverige vara ett tillgängligt land. Funktionshinder skapas av samhället och kan därmed också elimineras av samhället. Det slog dåvarande socialminister Lars Engqvist (S) fast år 2000 i inledningen av propositionen Från patient till medborgare. Skillnaden från då är hårfin. En miljon upplever dagligen diskriminering på grund av otillgänglighet.

Det har gått tio år sedan Engqvist beskrev ett land där alla har rätt att vara medborgare. Ett samhälle där man har rätt att vara delaktig även med nedsatt syn, hörsel, rörelseförmåga eller andra funktionsnedsättningar. Ett land där man får komma in genom samma dörr som alla andra och inte vara hänvisad till ingången genom lagret. Ett samhälle där man får träffa sin älskade så många gånger man vill utan att vara styrd av hur många färdtjänstresor som tillåts för ”fritid” eller våga åka buss och veta att hållplatserna ropas ut så att man själv slipper fråga hela tiden var man är.

År 2010 är Sverige fortfarande i stor utsträckning lika stängt och diskriminerande otillgängligt som då, år 2000. En del har gjorts, men i det stora hela är bilden densamma.

Vi med funktionsnedsättningar utestängs från daghem, skolor, bostadsområden, arbetsplatser, restauranger, biografer, idrottsanläggningar, hemsidor, bussar, tåg, tunnelbanor, färjor och butiker. En femtedel av befolkningen har minst en funktionsnedsättning och berörs direkt av diskrimineringen.  Hälften av oss upplever diskrimineringen dagligen, enligt en undersökning av Statistiska Centralbyrån. Men det stannar inte där. Otillgängligheten berör barn, makar, pojk- och flickvänner, föräldrar, vänner, arbetskamrater, klasskompisar – kort sagt: samhället i stort.

När Sveriges Radio granskar situationen i Sverige för oss med funktionsnedsättningar får programserien namnet ”Välviljans Apartheid”

Titeln är stark men beskriver situationen bättre än vi själva vågar benämna den. Vi är idag andra klassens medborgare. Det accepterar vi inte längre. Vi kräver att få komma in, fram och runt som alla andra. Det handlar inte om extra favörer. Det handlar om att inte utestängas och diskrimineras.

Tycker samhället att det är okej att var femte person utsätts för diskriminerande otillgänglighet? Nej. Ingen som får frågan tycker det. Det råder politisk enighet över blockgränserna. Men välvilja räcker inte för att öppna landet. Den sträcker sig nämligen bara tills det börjar kosta pengar. Då är välviljan slut.

Samtidigt tycks man blunda för ekonomiska argument för tillgänglighet: Personer med funktionsnedsättningar handlar enligt Konsumentverket och Svensk Handel för 90 miljarder varje år. Lägger man till anhöriga och bekanta stiger summan till 140 miljarder.

I 40 år har vi haft tandlösa regler som ska tillgängliggöra Sverige. Ändå är 60-90 procent av svenska stadskärnor helt eller delvis otillgängliga år 2010.

Inför den nya diskrimineringslagen, som trädde i kraft i januari 2009, fanns otillgänglighet med som diskrimineringsgrund. I sista stund lyftes det dock – som enda del – ur lagförslaget med hänvisning till att frågan inte var tillräckligt utredd.

Det är den nu. Sedan fem månader tillbaka ligger en utredning på 830 sidor på regeringens bord och så sent som för två dagar sedan, torsdag 27 maj, kom äntligen besked från Integrations- och jämställdhetsdepartementet att det kommer ett förslag. Men först ska det ut på remiss och ytterligare en utredning om vilka kostnader det kan leda till för privata och offentliga aktörer ska göras, innan det slutligen blir ett lagförslag till riksdagen. Som om 830 sidor och 20 års utredningar inte vore nog.  Det finns inte längre några ursäkter för att förhala beslutet om en lag som benämner otillgängligheten vid dess rätta namn: diskriminering som måste åtgärdas.

Följ USA:s, Frankrikes, Storbritanniens, Norges med fleras exempel: Gör otillgänglighet till ett diskrimineringsbrott. Först då kan vi på allvar börja riva den exkluderingens skamfulla mur som är så ovärdig ett land som Sverige år 2010.

3 svar