Kategoriarkiv: Okategoriserade

Om vem som borde fråga vem

, 6 juni, 2010
6 svar

Härom kvällen gick min gubbe och jag på en tillställning anordnad av den samlade rörelsen för personer med funktionsnedsättning på orten – kort uttryckt ”handikappföreningarna”. Arrangemanget gick ut på att vi nu i valtider skulle få ställa frågor till de politiska företrädarna om deras ambitioner inför framtiden om saker som berör oss som lever med funktionsnedsättning. Ett arrangemang helt i linje med vad vi brukar göra inom rörelsen när det är valår – alltid med samma ambitiösa förhållningssätt och samma stora förväntningar på att få ”besked” från de som sitter eller kommer att sitta på makten att besluta.

Upplägget var det vanliga. De vanliga politiska partierna var representerade. Den vanligaste frasen uttalad av en politiker i ett sådant här sammanhang levererades: ”Tack för att vi får komma, jag lär mig alltid så mycket på era träffar” – typ. De vanliga företrädarna för rörelsen var på plats. Och vi höll till i de vanliga lokalerna. De vanliga frågorna ställdes och de vanliga svaren kom som på beställning. Svar som till intet förpliktigar – för om de utfästa löftena inte infrias går det ju alltid att skylla på ekonomin. Och för mig som varit med länge kunde det varit en utfrågning inför vilket val som helst förut – vilket årtal är det 2010 eller 1978 eller 1991?

Om nu politiker vill ”lära sig så mycket” om våra villkor – varför frågar inte de oss hur vi vill ha det? Varför är det vårt ansvar att de ”lär sig” hur våra villkor ser ut? Det borde varit VI som svarade på frågor! Jag vill se en omvänd valdebatt där vi sitter i podiet och lokalen är full av intresserade – och engagerade – politiska företrädare som frågar oss – hur ser era liv ut, vad behöver du och du och du för att leva ett liv som andra. Då hade jag trott på deras genuina intresse av ”att lära sig” något om våra villkor. Med den traditionella paneldebattsmodellen ser de politiska företrädarna mest besvärade ut – och svaren blir ofta både svamliga och fel – för det kan inte våra frågor – de har inte svaren.

Jag vet – det finns de som anser att vi får väl ge oss in i politiken då! Men vad är det som säger att jag vill arbeta politiskt i frågor som berör mig så nära, ibland in på huden, så att jag tar till lipen när jag förstår att människor inte delar min upprördhet. De frågor som gäller oss som lever med funktionsnedsättning är inte sällan av karaktären ”så NÄRA och så BEYDELSEFULL” för mitt människovärde, så att bedriva den kampen bland människor som kanske inte förstår, det är för tungt för många. Då blir kampen inom de olika förbund vi bildat ett alternativ – här vet vi att människor förstår vår utsatthet och det utanförskap det kan leda till. Där kan vi hämta den kraft vi behöver.

Så vad är slutsatsen? Tja – att vi måste förnya oss i rörelsen – och så får vi sluta dalta med politikerna. Om de vill företräda folket – ja, då får de väl ta reda på hur folket vill ha det. Det kan inte enbart vara vårt ansvar.
Min gubbe och jag gav upp – rätt tidigt ska erkännas – åkte hem i den ljumma försommarkvällen, satte oss på altanen i kvällsljuset och tog var sitt glas svalt vitt vin – och utan att skämmas påstår jag att det var ett avsevärt bättre sätt att använda just den här kvällen i juni, valåret 2010.

6 svar

Tyst kring politiker utsatta för funktionshinder

, 5 juni, 2010
1 svar

Efter riksdagsvalet 1985 utsågs Bengt Lindqvist av Olof Palme till biträdande socialminister. Bengt hade varit ordförande i den samlade handikapprörelsen och har själv en synskada. Men hans politiska liv blev kort. Han satt bara med i regeringen under två mandatperioder.

Ändå lyckades han åstadkomma mycket. Utan honom hade vi troligtvis inte haft någon personlig assistans. Assistansreformen har visserligen tillskrivits Bengt Westerberg men det var Bengt Lindqvist som lade grunden för reformen. Det är därför som det är så viktigt med politiker med egen erfarenhet av funktionshinder. Utan dem blir aldrig det svenska folket fullt representerat.

Men efter Bengt Lindqvist har det varit ont om politiker utsatta för någon form av funktionshinder.

Under förra mandatperioden satt visserligen Kaj Nordquist i riksdagen för (s). Kaj har också en synskada men han gjorde inte mycket väsen av sig. I varje fall märkte jag inte av honom som vanlig väljare.

För några år sedan gjordes stort rabalder av att Riksdagens plenisal hade gjorts mer tillgänglig för bland annat oss rullstolsanvändare, men var är alla de som ska dra nytta av den tillgängligheten?

För några veckor sedan meddelade Miljöpartiet i Härnösand att de numera inte enbart kvoterar in kvinnor i politiken, utan även personer med utländsk bakgrund. När får vi se ett likadant initiativ på vårt område? När blir det viktigt för partierna att även få med politiker med egna erfarenheter av funktionshinder?

1 svar

Ett skepp kommer lastat med konflikt, inflytande och makt

, 3 juni, 2010
3 svar

Tidigt på måndag morgon läser jag att israelisk militär har kapat hjälpsändningen ”Ship to Gaza”. Människor har dödats, då fortfarande oklart hur många. Sedan läser jag att religionsforskaren och en av initiativtagarna till hjälpsändningen Mattias Gardell befinner sig på det skepp där skottlossningen har skett. Jag blir orolig, nästan rädd. Mattias Gardells och mina vägar har korsats några gånger, inte så att vi känner varandra, men vi har suttit i samma panel på någon konferens, vi har suttit vid samma bord på krogen och en gång, för länge sedan, så sov vi i samma tält. Ändå känns det som jag känner Mattias Gardell. Han är en person som är djupt engagerad mot olika typer av förtryck, som lever för någon slags kamp. Jag upplever att Mattias Gardell har den typ av människosyn som är självklart inkluderande och att han lätt kan identifiera och förstå alla typer av förtryck. Jag tror inte att Mattias drivs av att göra gott utan istället drivs av att göra det som är rätt – och i min värld är det en stor skillnad.

Ett dygn senare läser jag att Mattias och hans fru är oskadda. De sitter fängslade. Det är en stor lättnad. Jag vet att Mattias Gardell är relativt van vid skarpa situationer. Detta får mig att vid frukostbordet börja fundera kring vilka olika slags kamper vi bedriver. För jag tycker ändå att jag viger mitt liv till en slags kamp.

En kamp för: att vi med olika typer av funktionsnedsättningar ska inse att vi tillhör en naturlig mångfald, att vi inte har några fel, att vi ska kunna leva de liv vill leva,  att vi ska kunna fungera i samhället som vilka som helst. Att det egentligen inte finns någon skillnad på oss och andra, men att vi har en kollektiv erfarenhet, en gemensam historia som inte skrivits ner, men som måste berättas.

Den kampen handlar om assistans och tillgänglighet, men den handlar om något mer också. Något som man kanske skulle kunna kalla för en kamp för värdighet, men det är också en kamp för makt. Makt över våra egna liv, men också makten över det samhälle vi lever i. Att våra erfarenheter faktiskt ska spela roll, i hela samhället.

Vår kamp skiljer sig inte från andra förtryckta gruppers, mer än på ett plan. Det finns inga konflikter.

Jag gillar inte att bråka med andra, tycker inte om att ha ovänner. Personkonflikter finns det alldeles för mycket av. Men det finns andra typer av konflikter. Konflikter som rör idéer, som rör inflytande och rätten att få ha problemformuleringsprivilegiet. Kamper som inte innehåller sådana konflikter är nästan omöjliga att föra och ännu svårare att vinna.

Varför kapade Israel ”Ship to Gaza”? För att de är ett hot förstås. För att de har makt att förändra. För att de med sin insats kan få ett reellt inflytande. Det är fruktansvärt att människor har blivit dödade. Jag hoppas att vi i vår kamp aldrig behöver komma dit. Men jag hoppas samtidigt att vi kommer att vakna ur den konsensusdröm som vi nu lever i, för den kommer aldrig att ge oss reell makt över våra liv eller ett reellt inflytande i samhället.

För några dagar sedan gick politiker med makt att förändra först i VÅR marsch för tillgänglighet, samtidigt som de sa att frågan måste utredas på nytt. Några dagar tidigare stod de i riksdagen och sa att de utvecklar den personliga assistansen, när det faktiskt är helt uppenbart att reformen håller på att urholkas. Det är fina bilder av vad den konfliktlösa kampen kan leda till.

I sådana stunder kan jag avundas Mattias Gardell. Inte för hans upplevelser på båten, men för att han är med och organiserar något med som får betydelse. Något som har sprängkraft att faktiskt förändra en del av världspolitiken.

Jag har inga anspråk att ändra världspolitiken. Inte nu i alla fall.  Jag önskar bara att vi inte tackar ja när politikerna vill dansa med oss, för att sedan torka av oss och applådera snällt när de spottar oss i ansiktet. Jag vill inte ha något småkäbbel. Jag vill ha en ordentlig värderingskonflikt. Vi ska ta initiativet i debatten, vi ska sätta dagordningen, föra fram idéerna och diktera villkoren. För makt får man inte. Makt tar man och det är bara vi själva som kan göra det.

3 svar

Klart det kommer kosta

, 31 maj, 2010
Lämna ett svar

I lördags gick jag Marschen för tillgänglighet i Stockholm. Det var en bra marsch, med en stark känsla av power – stolthet och makt att förändra, även om regnet till slut inte höll sig undan utan på Sergels torg dränkte det avslutande talet av marschens språkrör Hans Filipsson.

Detta år präglades naturligtvis såväl talen som samtalen i tåget av det faktum att Hans Ytterbergs utredning, den fjärde i ordningen, nu anses klar också av regeringen (vilket vi vetat sedan i december) och kommer skickas på remiss om någon vecka.

Jag har förstått att det inte varit helt självklart att utredningen skulle gå på remiss, det har varit en lång process och många turer mellan departementen och mellan allianspartierna. Därför, med ett scenario där utredningen kunde lagts i pappersinsamlingen, ser jag det definitivt som ett steg i rätt riktning att vi och alla andra nu kommer få ta del av det 830-sidor tjocka dokumentet.

Dock – jag är mycket kritisk till och upprörd över att man uppenbarligen inte anser kostnaderna färdigutredda utan att ytterligare beräkningar och analyser ska göras. Förstår att det naturligtvis varit just kostnaderna som varit stötestenen i diskussionerna fram till beslutet att offentliggöra vad Hans Ytterberg kommit fram till.

Så – vad vittnar denna kostnadsfixering om?

För mig blir det tydligt att det finns de som anser att man kan sätta pris på människors rätt till deltagande, sätta pris på vad allas lika värde får kosta, sätta pris på demokrati och gradera diskriminering utifrån hur mycket den kostar att undanröja.

Det är klart det kommer kosta att börja se den bristande tillgänglighet som samhället till stora delar bygger på som diskriminering. Det är klart det kommer kosta att rätta till det man tidigare så lättvindigt struntat i. Det är klart det kommer kosta på att – i form av ändrat tankesätt – på allvar ta med personer med funktionsnedsättning i samhällsplaneringen.

Mycket av det som behöver åtgärdas finns det redan lagstöd för sedan tidigare. Verkligheten brukar som sagt komma ikapp och jag hoppas att den också snart kommer ikapp de som i decennier struntat i bestämmelser kring planering och byggande, som struntat i kraven på tillgänglig kollektivtrafik. Om vi får en lag kommer det finnas de som får bita i det sura äpplet, men många gånger kommer de kostnader man får ta bero på att man tidigare struntat i att göra rätt.

Nu är det ju inte så att en lagstiftning som klassar bristande tillgänglighet som diskriminering kommer innebära att hela Sverige görs om, blir tillgängligt. Men, en sådan lagstiftning skulle innebära en möjlighet för den enskilda som blir utsatt för diskrimineringen att få sin sak prövad. Detta kommer säkert leda till att en hel del brister och felaktigheter rättas till. Framför allt tror jag en sådan lagstiftning kommer få betydelse i preventivt syfte. Viktigast av allt, den skulle innebära ett viktigt ställningstagande!

För att få rättvisande siffror måste man naturligtvis också titta på intäktssidan, på den köpkraft otillgängliga näringsverksamheter i dag säger nej till, på de positiva effekter det skulle få för hela samhället att ge en stor del av befolkningen som i dag står vid sidan av tillträde till allt det gemensamma.

Ett är dock säkert – för varje dag som går utan att vi också i Sverige får detta diskrimineringsskydd, för varje dag som går utan att krafttag tas mot felaktig nybyggnation, mot allmänna kommunikationer som inte välkomnar alla resenärer, och så vidare, och så vidare  – så blir det i slutändan ännu dyrare.

Det är klart det kommer kosta att inte börja göra rätt, att inte börja ta frågorna om tillgänglighet och användbarhet på allvar.

Oavsett vad det kostar, oavsett förlorade intäkter:
Tillgänglighet är en fråga om rättigheter och inget annat!

Lämna ett svar

Brännboll

, 30 maj, 2010
3 svar

Kommer ni ihåg när ni delade upp lag när ni var små. Två stycken turades om att välja. Mot slutet fanns bara de sämsta kvar.

– Då tar jag Sandra så får ni resten, sa den ena sorteraren och log.
– Ååååhhhhh, stönade den andra sorteraren och alla hans insorterade medlöpare.

Den här behandlingen är ändå långt bättre än vad många människor med funktionsnedsättning någonsin får chansen att uppleva på arbetsmarknaden. Där finns nämligen aldrig någon som säger ”Åååååhhh”, men ändå tar emot en i sitt lag.

Och detta utan att dessa arbetsgivare (som inte finns) vet något om dom som dom inte vill ha. Man vill bara inte ha dom helt enkelt. Inte ens gratis.

Sen finns det myndigheter, departement och politiska partier som propagerar för att arbetsgivare borde anställa personer med funktionsnedsättning. Dessa statliga organ och partiorganisationer är också arbetsgivare. Men de anställer inte heller några sådana som ingen vill ha. Istället instiftar de bidrag (som andra låter bli att använda) för att andra ska anställa dom som dom själva inte vill ha.

Nu är det inte brännboll vi spelar. Men brända blir dom – de som sorterarna tycker är de sämsta. Utan att ens ha kallat de till intervju.

Jag tror det är dags att titta på lagstiftningar där det kostar att sortera människor medans man blundar för deras kompetens. Där en akademiker är en akademiker med eller utan stol, och ett butiksbiträde är ett butiksbiträde med eller utan Downs. Det finns i andra länder, men inte här.

Jag tror det är dags att ställa krav på företag som vill vinna i offentliga upphandlingar. Organisationer som kör med sortering baserad på funktionsförmåga ska inte ha några offentliga uppdrag.

Och jag tror det är dags för den offentliga sfären att ”put your money where your mouth is”. Vadå snacka om att allas kompetens ska tillvaratas? Sätt igång och anställ, vet jag!

3 svar

Avskaffa otillgänglighetens apartheid

, 29 maj, 2010
3 svar

År 2010 skulle Sverige vara ett tillgängligt land. Funktionshinder skapas av samhället och kan därmed också elimineras av samhället. Det slog dåvarande socialminister Lars Engqvist (S) fast år 2000 i inledningen av propositionen Från patient till medborgare. Skillnaden från då är hårfin. En miljon upplever dagligen diskriminering på grund av otillgänglighet.

Det har gått tio år sedan Engqvist beskrev ett land där alla har rätt att vara medborgare. Ett samhälle där man har rätt att vara delaktig även med nedsatt syn, hörsel, rörelseförmåga eller andra funktionsnedsättningar. Ett land där man får komma in genom samma dörr som alla andra och inte vara hänvisad till ingången genom lagret. Ett samhälle där man får träffa sin älskade så många gånger man vill utan att vara styrd av hur många färdtjänstresor som tillåts för ”fritid” eller våga åka buss och veta att hållplatserna ropas ut så att man själv slipper fråga hela tiden var man är.

År 2010 är Sverige fortfarande i stor utsträckning lika stängt och diskriminerande otillgängligt som då, år 2000. En del har gjorts, men i det stora hela är bilden densamma.

Vi med funktionsnedsättningar utestängs från daghem, skolor, bostadsområden, arbetsplatser, restauranger, biografer, idrottsanläggningar, hemsidor, bussar, tåg, tunnelbanor, färjor och butiker. En femtedel av befolkningen har minst en funktionsnedsättning och berörs direkt av diskrimineringen.  Hälften av oss upplever diskrimineringen dagligen, enligt en undersökning av Statistiska Centralbyrån. Men det stannar inte där. Otillgängligheten berör barn, makar, pojk- och flickvänner, föräldrar, vänner, arbetskamrater, klasskompisar – kort sagt: samhället i stort.

När Sveriges Radio granskar situationen i Sverige för oss med funktionsnedsättningar får programserien namnet ”Välviljans Apartheid”

Titeln är stark men beskriver situationen bättre än vi själva vågar benämna den. Vi är idag andra klassens medborgare. Det accepterar vi inte längre. Vi kräver att få komma in, fram och runt som alla andra. Det handlar inte om extra favörer. Det handlar om att inte utestängas och diskrimineras.

Tycker samhället att det är okej att var femte person utsätts för diskriminerande otillgänglighet? Nej. Ingen som får frågan tycker det. Det råder politisk enighet över blockgränserna. Men välvilja räcker inte för att öppna landet. Den sträcker sig nämligen bara tills det börjar kosta pengar. Då är välviljan slut.

Samtidigt tycks man blunda för ekonomiska argument för tillgänglighet: Personer med funktionsnedsättningar handlar enligt Konsumentverket och Svensk Handel för 90 miljarder varje år. Lägger man till anhöriga och bekanta stiger summan till 140 miljarder.

I 40 år har vi haft tandlösa regler som ska tillgängliggöra Sverige. Ändå är 60-90 procent av svenska stadskärnor helt eller delvis otillgängliga år 2010.

Inför den nya diskrimineringslagen, som trädde i kraft i januari 2009, fanns otillgänglighet med som diskrimineringsgrund. I sista stund lyftes det dock – som enda del – ur lagförslaget med hänvisning till att frågan inte var tillräckligt utredd.

Det är den nu. Sedan fem månader tillbaka ligger en utredning på 830 sidor på regeringens bord och så sent som för två dagar sedan, torsdag 27 maj, kom äntligen besked från Integrations- och jämställdhetsdepartementet att det kommer ett förslag. Men först ska det ut på remiss och ytterligare en utredning om vilka kostnader det kan leda till för privata och offentliga aktörer ska göras, innan det slutligen blir ett lagförslag till riksdagen. Som om 830 sidor och 20 års utredningar inte vore nog.  Det finns inte längre några ursäkter för att förhala beslutet om en lag som benämner otillgängligheten vid dess rätta namn: diskriminering som måste åtgärdas.

Följ USA:s, Frankrikes, Storbritanniens, Norges med fleras exempel: Gör otillgänglighet till ett diskrimineringsbrott. Först då kan vi på allvar börja riva den exkluderingens skamfulla mur som är så ovärdig ett land som Sverige år 2010.

3 svar

Den personliga assistansens dubbelnatur

, 28 maj, 2010
2 svar

Personlig assistent har blivit ett känt yrke i Sverige – långt före Anna Anka. Idag jobbar ca 75.000 personer som personliga assistenter motsvarande ca 45.000 heltidstjänster. I jämförelse har Stockholms stad, en av landets största arbetsgivare 41.000 månadsavlönade anställda. Sedan 1987 när STIL började sin försöksverksamhet har säkert sammanlagt flera hundratusen personer jobbat i yrket.

Yrket är rätt flexibelt. Oftast krävs det ingen formell utbildning för att börja jobba somassistent – även om det finns brukargrupper som behöver personal med vissaförkunskaper. För många assistansanvändare är lyhördhet, servicekänsla, respekt för andras behov och praktiskt handlag viktigare än någon form av vårdutbildning. Många assistenter arbetar heltid och har haft sitt yrke i flera år, medan yngre personer och nysvenskar på väg in i arbetslivet kanske ser personlig assistent mer som ett övergångsyrke. En del konstnärer, musiker, journalister och andra frilansare söker sig till yrket för att jämna ut inkomsterna från sin huvudsakliga sysselsättning.

Tillgången på assistenter varierar starkt med konjunkturen. Under lågkonjunktur får man betydligt flera sökande för sina platsannonser än under högkonjunktur. Assistanskooperativens timproduktion går upp under lågkonjunkturtider eftersom många medlemmar lyckas då bättre att hitta assistenter och kan förbruka alla sina beviljade timmar. På det sättet har personlig assistans blivit en sk. kontracyklisk del
av arbetsmarknaden. När den övriga arbetsmarknaden saktar in och friställer människor kan assistansanordnare anställa.

Jag känner inte till om man har forskat om de försörjningsalternativ assistenter har ifall de skulle förlora sitt arbete. Men det är ingen vågad gissning att de flesta skulle behöva leva på a-kassa alternativt socialbidrag.

Det är synd att den personliga assistansens dubbla samhällsnytta har uppmärksammats så litet. Vi som använder assistansen får möjligheten till ett bra liv utan att ligga våra anhöriga till last och utan att behöva vistas på speciella boenden. För många av oss har personlig assistans varit huvudförutsättningen till arbete och familjebildning. Våra assistenter har ett meningsfullt arbete som de trivs med enligt officiella undersökningar. Dessutom tillhör assistenter oftast inte den grupp människor som använder sina arbetsinkomster för att spara till husinköp i Thailand eller kryssningar i Karibien utan det mesta av deras lön går förmodligen till mat och hyra. Därmed stimulerar investeringar i personlig assistans den inhemska efterfrågan.

Ponera för ett ögonblick att Stockholm blir världens tillgängligaste huvudstad den 31 december i år – ni har väl anmält er till seminariet om ämnet den 1 juni – och att alla som använder personlig assistans flyttar till Stockholm för att leva ett jämlikt liv utan diskriminerande hinder. Då skulle hela assistansbranschen vara koncentrerad till Stockholm, assistansanvändarnas arbetsmarknadspolitiska roll skulle bli tydlig för alla och Stockholms politiker skulle slåss för en lagstiftning som hindrar Försäkringskassan och domstolar att inskränka vår rätt till personlig assistans. Det gäller ju arbetsplatser och röster!

2 svar