Kategoriarkiv: Okategoriserade

Lyxproblem

, 9 december, 2010
4 svar

När jag för ett par månader sedan skulle hem från ett personalmöte med mitt jobb kände jag plötsligt att jag hade lust att driva tillgänglighetsfrågan på tåget ett snäpp till. Så långt att det nog kan klassas som lyx- eller I-landsproblem, med tanke på att det knappt går att åka tåg över huvud taget med rullstol i 2010-talets Sverige. Faktum är väl att det är svårt att åka tåg över huvud taget idag, med eller utan rullstol, eftersom de som bestämmer tydligen glömt bort att det under halva året kan dimpa ned något som i dagligt tal kallas snö ifrån himlen. Men jag vill ändå fokusera på denna lyxproblematik.

Låt mig ta det från början. Huvudkontoret för IfA, där jag jobbar, ligger i Bromölla. Bromölla ligger för övrigt i Skåne för den som inte vet det. Jag bor i Stockholm. Som sig bör, numer, kan jag inte ta den snabbaste vägen med byte i Hässleholm, utan är tvungen att ta vägen runt Malmö eftersom det är där jag får komma av. Restiden, med väntan på nästa tåg, ökar då med sisådär två timmar. Det är nästan vardagsmat vid det här laget, så jag kommenterar inte det mer.

Det jag däremot kommer  att kommentera är det faktum att vi i rullstol blir förpassade till andra klass på tåget. Jo, visst, vi kan köpa första klass och få någon mat eller liknande, men vi får likväl sitta i andra klass. Det finns ju endast en till två reserverade rullstolsplatser och de är placerade i andra klass. Reserverade och reserverade förresten. Det är snarare en kamp mellan mig och alla barnvagnar, väskor och annat som också ska få plats. Och det spelar liksom ingen roll om jag betalat mer än alla andra. Jag får ändå trängas med 20-tal ynglingar och deras resväskor på väg till Köpenhamn för en partyhelg (som för övrigt började på tåget; minst fyra burkar starköl inmundigades per person på tiden det tog att ta sig från Bromölla till Malmö och det märktes av på ljudnivån kan jag meddela). En annan gång var i princip hela vagn 6 på X2000 fylld till bristningsgränsen med minst ett fotbollslag fnittriga småtjejer och deras enorma hockeytrunkar. För att inte tala om den där påtända killen som inte kunde sitta still ens fem minuter. Och så vidare … Efter ett par dagars intensivt jobb, och på det dålig nattsömn, blir åtminstone jag något irriterad över att jag inte, åtminstone, får åka i en något lugnare vagn om jag nu måste sitta extra länge på tågen. Det finns inte så många affärsresenärer tror jag, som vill passa på att jobba under tiden, som skulle kunna tänka sig att åka andra klass. De åker första klass av en anledning. Jobba på tåget har jag därför givit upp numer. Det funkar oftast inte.

Fick höra att rullstolsplatserna på X2000 var i första klass när tågen en gång introducerades. Varför byttes de ut? Tyckte resenärerna i första klass att det var obekvämt med oss i rullstol eller vad? För likväl att SJ låter oss i rullstol åka första klass men förpassade till andra klass, måste det väl gå att göra tvärtom?

Jag kom att tänka på, när jag satt där och trängdes i allt stoj, den lyxkryssare jag åkte med förra sommaren. Tillgängliga hytter i alla kategorier, inklusive den dyraste som väl låg på sisådär 100 000 kr för en vecka. Kunde, som ni förstå, bara drömma om den, men jag hade åtminstone den fysiska möjligheten att välja den. Och det är det jag är ute efter. Låt mig åtminstone få möjligheten att välja på samma villkor som övriga samhällsmedborgare.

Och se där, blev det inte med ens lite mer lyx och flärd i tillgänglighetsdebatten nu? Eller kanske inte förresten.

4 svar

Att vänta i tio år för att få vänta i sex år.

, 7 december, 2010
Lämna ett svar

Att vänta i tio år för att få vänta i sex år, finns det någon som gör det? Knappast, eller, ja, dessvärre finns det över 600 000 individer som gör det, mot sin vilja.

År 2000 var året då riksdagen antog den nationella handlingsplanen ”Från patient till medborgare” som sa att enkelt avhjälpta hinder ska vara eliminerade vid 2010 års utgång. Handlingsplanen visade sig vara allt annat än lyckad, den kan bättre beskrivas som tio år av fiasko. Tio år blev hastigt och lustigt ”utbytt” till 16 år; nu har man så fint flyttat fram målen till år 2016.  

Efter tio år är fortfarande begreppet ”Enkelt avhjälpt hinder” flytande, vilket gör en lag tandlös och i stort sätt omöjlig att applicera. Visst har många kommuner gjort tillgänglighetsinventeringar, tillika åtgärdsplaner, dessvärre har planerna hamnat allt längre ner i växande pappershögar. Därtill bör tilläggas att åtgärderna inte har en budgetanknytning vilket betyder att det inte har funnits några pengar avsatta till arbetet. Som en vet, inga pengar, inget gjort.

I plan och bygglagen bär ägaren till den publika lokalen eller till den offentliga platsen ansvaret att kraven uppfylls, dvs. att enkelt avhjälpta hinder undanröjs. Det torde inte vara svårt att förstå att kraven gent emot ägaren förfaller när kommunernas handlingsplaner grottar sig allt längre ner i växande pappershögar samt att definitionen av vad ett enkelt avhjälpt hinder är flytande och otydligt. Ägaren kan mer eller mindra bara avvakta utan att något händer eftersom tydlighet och enighet av vad som måste åtgärdas fattas.

Detta system eller åtgärdsplan hade alla ingredienser för att skapa ett misslyckande, det är skrämmande, än mer skrämmande är att över 600 000 individer ”snällt” fick infinna sig i väntans led för att få vänta i tio år för att få vänta i ytterligare sex år.

Mitt råd är att skrota handlingsplanen! Vad kommer gör den framgångsrik efter att varit verkningslös i tio år? Troligen inget! Istället hoppas jag att landets politiker med integrationsministern, Erik Ullenhag, i spetsen tar sitt förnuft till fånga och lagstiftar att bristande tillgänglighet är diskriminering. Erik med flera, tänk på, att vi redan väntat i tio år!

Lämna ett svar

”Handikapprörelsen måste bli tuffare”

, 5 december, 2010
1 svar

I fredags var det Internationella handikappdagen, inget vi direkt uppmärksammade här på bloggen. Mig gick den ganska ovetande förbi och jag var sekreterare i kommunala handikapprådet i min hemkommun, det sista för gången för mandatperioden. Rådet sammanfattade sitt arbete bland annat med att det inte alltid upplevs som att rådets arbete leder till faktiska förändringar för människor med funktionsnedsättningar. Jag är imponerad över hur några eldsjälar från den lokala handikapprörelsen år ut och år in kämpar för att vi ska ses som medborgare och få samma möjligheter och rättigheter som andra kommuninvånare trots ”att det inte alltid upplevs som att rådets arbete leder till faktiska förändringar för människor med funktionsnedsättningar”.

Sedan ser jag att integrationsminister Erik Ullenhag (FP) talade inför en enligt Svensk Handikapptidskrift (SHT), http://www.svenskhandikapptidskrift.se/index.php?page=archives&year=2010&news_id=940,  ”inte alltför månghövdad publik från handikapprörelsen” på internationella handikappdagen om att Diskrimineringslagen ska i mål. Word up! säger jag. 

Sedan citeras Ullenhag ”Handikapprörelsen måste bli tuffare – ni är periodvis för snälla. Det är min ambition att gå i mål med bristande tillgänglighet som diskriminering, men i det arbete behöver jag er hjälp”. När jag läste det så tänker jag att Ullenhag på ett tydligt sätt prickat in vår rörelses stora problem och även förmedlat en syn som politiker på olika nivåer i samhället har på den svenska handikapprörelsen. Sorgligt men sant. Jag tror Ullenhag var lite för snäll i sitt uttalande Vi är inte bara för snälla, vi är många gånger flata och mesiga trots att vi kämpar på nationell, regional och lokal nivå. På alla nivåer tror jag ofta att det upplevs som att allt arbete och kämpande inte leder till faktiska förändringar för människor med funktionsnedsättningar. Kanske beror det på att vi är för snälla, vi ingår i samverkansråd med beslutsfattare, skriver skrivelser och reagerar på redan beslutade försämringar för oss med funktionsnedsättningar och försöker på ett demokratiskt sätt kompromissa oss fram. Det tror jag många gånger kan vara ett nödvändigt sätt att arbeta. Dock tror jag att många av oss känner att vi hålls gisslan och ses som nickedockor i dessa eviga samverkansråd där vi inte alltid upplever att vi kan vara med och påverka särskilt mycket. Tur är då att det finns de eldsjälar som år ut och år in orkar kämpa i motvind.

Jag kan bara instämma i Ullenhags uttalande, den svenska handikapprörelsen är för snäll, en snällhet som ligger oss i fatet. Vi måste bli mer uppkäftiga, agera istället för att reagera. Använda FN:s konvention om rättigheter för människor med funktionsnedsättningar och slå hål på myten om att människor med funktionsnedsättningar har det så bra i Landet Lagom är bäst. En myt som jag hoppas att fulldelaktighet har slagit hål på om inte annat.

1 svar

10 miljarder borta

, 2 december, 2010
1 svar

I dessa tider fylls tidningarna av svarta rubriker om fusket med assistansersättningen. Hallandspolisen påstår att så mycket som varannan krona i systemet – uppåt 10 miljarder kronor – skulle vara föremål för fusk. Ingen ifrågasätter siffran. Media tar den för given. Inte ens Försäkringskassan ifrågasätter uppgiften.

Detta mina vänner, detta är ett skolexempel på hur man åstadkommer en mediadramatik som gör att drevet går. Uppenbarligen är det bara att påstå att 10 miljarder är borta så får man media med sig. Siffran behöver ingalunda vara underbyggd. Bara den är rejält tilltagen så skriver journalisterna.

Varför använder vi inte samma metod?

Vi skulle t.ex. kunna påstå att tvåårsprövningarna kostar si och så många miljarder. Vi skulle kunna ta reda på hur stor del av alla assistansberättigade som har varaktiga funktionshinder. Vad kan det röra sig om? 80-90%?

Det skulle i så fall leda fram till slutsatsen att 80-90% av alla tvåårsprövningar är onödiga.

Lägg därtill alla nya läkarintyg som måste införskaffas regelbundet. Vad kostar de? Mitt eget funktionshinder har varit känt hos Försäkringskassan under ett halvt sekel i 49 år. Det har aldrig förändrats. Man skulle kunna förutsätta att Försäkringskassan åtminstone har den kompetensen att man vet att cp-skador vanligtvis inte förändras över tid. Ändå ombads jag att införskaffa ett nytt läkarintyg i år. Det förra var utfärdat 1996.

Försäkringskassan silar mygg och sväljer kameler.

Om det nu är så att 10 miljarder försingras inom assistansersättningen så innebär det att varannan assistansberättigad är en simulant. Det betyder också att varannan assistansanordnare fuskar.

Vi som har varit med i några år – vi vet att det här är gripet ur luften och att det inte är sant. Man måste fråga sig vilken moral DN och andra medier har som återupprepar den här siffran utan att reflektera kring uppgiften.

Man måste också ifrågasätta vilken moral Försäkringskassans överdirektör Stig Orustfjord har när han inte kan gå ut och dementera uppgiften. Jag trodde att Försäkringskassan var angelägen om ett gott samarbete med assistansanordnarna. Men om man på ett passivt sätt håller med om att varannan assistansanordnare fifflar, så borgar det inte för något särskilt gott samarbete i fortsättningen.

Frågan är vilka intressen det är som ligger bakom Hallandspolisens utspel? Vad förebådar detta? Vilka förslag är det som man på detta sätt vill kratta för?

Enbart framtiden kan utvisa vad som är i görningen.

1 svar

Att göra funktionshinderfrågor politiskt sexiga

, 30 november, 2010
3 svar

I övermorgon bär det av till Bryssel och diskutera funktionshinderfrågor under EDDP-dagarna. Jag kommer, genom ENIL, att representera människor med rörelsehinder från hela Nordeuropa. Något som får mig att fundera är varför det verkar som om att tillgänglighetsfrågan är olika prioriterad i olika delar av Europa. Kanske är jag okunnig och fördomsfull; men om jag frossar i mina fördomar så ställer jag mig frågan; varför känns det som om att dessa frågor anses ”politiskt sexiga” i t.ex. Spanien?

Jag tar det från början. I Sverige får vi lära oss redan som barn att vi svenskar är världsledande i tryckfrihetsfrågor, jämställdhet, demokrati och funktionshinderfrågor. Det är en allmän uppfattning som tål att omvärderas med jämna mellanrum. Kanske är jag ute på hal is; men jag tror att Sverige må ha varit tidigt ute i ett internationellt perspektiv, men för den delen måste man inte ha hunnit längst.

Funktionshinderfrågor är ett ämne som är långt ifrån generell kunskap i samhället. De flesta som inte har direkt eller indirekt koppling till dessa frågor har stor okunskap om de stora tillgänglighetsproblem som finns. Visst är det läge att vara självkritisk – vi som kollektiv kanske inte gör en tillräckligt stor affär av utanförskapet, men är det verkligen vår egen uppgift att se till att alla får rätt till full delaktighet i samhället? Politikerna slår sig allt som oftast för bröstet och säger att vi klarat den globala ekonomiska krisen galant – men trots detta anges ofta ekonomi som den största orsaken till varför dessa frågor inte reds ut omedelbart.

Jag inbillar mig att länder som fört upp t.ex. tillgänglighetsfrågan på sin politiska agendan efter det att Sverige började tala om frågan på 70-talet, också har en tydligare verklighetsuppfattning om nuläget och vad som måste ändras. Frågan verkar ha stagnerat i Sverige och det finns inga politiska poäng att vinna på att inkludera oss funktionshindrade i samhället.

En av de viktigaste och svåraste frågorna vi har framför oss är: Hur kan vi göra ”våra frågor” politiskt sexiga? Skall man vädja till politikernas välvilja –  eller skall man ta en annan lite revolutionär approach; göra det omöjligt för dem att driva sin politik utan att få stöd från den stora väljargrupp vi representerar?

Begreppet demokrati betyder folkstyre. Vi är folket. Vi bestämmer.

Är det dags att sätta ned foten?

3 svar

Om att vara döv ledamot i Lidingö kommunfullmäktige

, 29 november, 2010
14 svar

Idag är det mitt första möte i fullmäktige.

1880 förbjöds döva att använda teckenspråk. Vi skulle undervisas i orala metoden – vi skulle tala svenska. Först efter hundra år – år 1981 – blev teckenspråket officiellt dövas första språk. En historisk händelse.

I torsdag träffade jag kommunfullmäktiges ålderman, eller vad nu en mycket tidig ordförande kallas, samt kommunfullmäktiges nya ordförande, som är döv på ena örat, och kommunfullmäktiges sekreterare.

Dessa tre män hade förhalat och krånglat angående detta möte då sekreteraren inte förstod behovet av ett möte innan fullmäktige. Jag förklarade att det inte är så lätt att förklara detta med tolkar och placering över mail utan att det lättast förklaras på plats i salen. Efter mail från min partikollega Pontus Jansson gick de tre herrarna med på ett möte, men då fick jag boka tolk själv. Givetvis fick jag ingen tolk då framförhållningen inte var lång alls. Jag gick på mötet ändå, utan tolk, men med min partikollega Pontus Jansson.

På detta möte fick jag då diskutera tolkarnas placering osv och de kom då på att jag och tolkarna kunde få sitta i ett hörn utanför de övriga, men min plats skulle vara längst bort från scenen och talarstolarna. Märkligt nog har en kvinna i ett annat parti blivit placerad längst fram trots att hon inte hamnar i den ordningen och hon är hörselskadad. Likadant med en annan hörselskadad kvinna i ett annat parti.

Ja, det var det. Sen kom vi till den praktiska frågan med bärbar mikrofon till tolken som ska tolka vad jag säger i talarstolen.

Nej, men det kunde de inte gå med på. Du talar ju så bra?! Ja, alla döva kan tala. Det är väl inte mitt fel att jag talar bäst i Sverige, jag kan inte höra iallfall.

De tre herrarna hänvisade till ett fall som gått upp i domstol. En fullmäktigeledamot hade pratat turkiska i talarstolen, sitt modersmål. Domen sa att han inte fick tala sitt modersmål i talarstolen utan var tvungen att tala svenska. Detta menade de tre herrarna var det som gällde. I talarstolen får jag tala svenska inget annat.

Detta år 2010, det år då vi politiker lovade att Stockholm skulle vara Sveriges tillgängligaste stad.

Vad ska det bli nu? Alla döva som kan tala ska tvingas tala svenska igen?

Ska alla som är rullstolsburna och kan stå tvingas stå i talarstolen då?

Idag kl 15 gäller det. Välkomna att heja på!

Hälsar Anna och en chockad dövvärld.

Hur slutade det? Anna rapporterar den 1 december:

Nu ville jag ge en rapport till er alla hur det gått för mig som döv ledamot i fullmäktige på Lidingö.

Alla upprördes av det faktum att jag blivit tillsagd att tala och att jag inte fick valfrihet att teckna. Det var tidningar och radioreportrar och representanter för HRF som ringde, både till min kollega och tillika gruppledare Thomas Bengtsson och till kommunfullmäktiges sekreterare och kommunfullmäktiges ordförande.

Jag träffade också ordföranden av ren slump en gång till innan det var dags för första mötet igår och då försökte jag återigen förklara vilken enorm katastrof detta beslut skulle bli för alla teckenspråkiga och döva.

När väl mötet började och mina tre kollegor och jag och mina två tolkar och en reporter med  filmkamera fanns på plats så var det iallafall en början.

Efter lite bollande hit och dit med mina kollegor (hörande kanske inte fullt ut förstår riktigt allvaret i denna fråga) så väckte jag istället en ordningsfråga där jag på teckenspråk bad herr ordförande att få använda dövas första språk, teckenspråk, i talarstolen. Tolken översatte tydligen till belåtenhet för ordförande svarade ”Ja, det går bra, om tolken kan översätta det du säger till svenska.”

Ett stort TACK! Både till de som hjälpt till att påverka i detta och till ordförande som tog detta kloka och modiga beslut.

Jag drar en lättnades suck!

14 svar

Svek!

, 25 november, 2010
2 svar

De senaste veckorna har media varit fulla av extra sorg-svarta rubriker för oss som värnar om assistansreformen. Det sorg-svarta och fetstilta har handlat om två helt olika saker. Den ena nyheten har handlat om Patric som trots ett mycket omfattande assistansbehov blir av med sin statliga assistansersättning. Från 100 till 11 timmar i veckan. Hans funktionsnedsättning är oförändrad. Vilket svek mot Patrik!

Den andra nyheten har handlar om det fusk som uppdagats inom assistansreformen. Hallands-polisen bedömer att så mycket som en tredjedel av all assistansersättning är felaktiga utbetalningar. Den ofattbara siffran 10 miljarder nämns. Stig Orustfjord, överdirektör på Försäkringskassan håller sig till den mer måttliga gissningen 1-2 miljarder men säger samtidigt att de undersökningar i andra län som gjorts med samma metod som Hallandspolisen har använt visar att fusket är lika stort i de länen. Vilket svek mot reformen!

Samtidigt med katastrofala behovsbedömningar, där människor som verkligen behöver sin assistans mister den, avslöjas alltså att assistansföretag lurar Försäkringskassan och samhället på svindlande summor. För mig känns det oförklarligt och ofattbart. Men jag blir också orolig. Vad ligger bakom de påstådda siffrorna? Kan det verkligen vara möjligt att så många anordnare och så många assistansanvändare fuskar och ljuger att det motsvarar en tredjedel av hela assistansreformen? Det verkar helt orimligt. Och mitt i dessa funderingar presenteras nästa avslöjande.

En personlig assistent berättar att hon skickas hem varje vardag efter bara ett par timmars jobb med betalt för ytterligare tre timmar. Stig Orustfjord säger nu att DETTA är den vanligaste typen av fusk och att personliga assistenter som känner till den här typen av händelser kan underrätta Försäkringskassan om det. I detta måste förstås att assistenter som får lön när de inte arbetar under sin schemalagda arbetstid inte nödvändigtvis är fusk utan att det likväl kan vara något som anordnaren, enligt kollektivavtal, måste betala ut. Assistenter som blir hemskickade för att den ersättningsberättigade han ändrat schemat med mindre än två veckors varsel måste vanligtvis få lön. Det blir en merkostnad för arbetsgivaren men alla seriösa anordnare förstår att sådant måste få hända nu och då. Det som inte är okay är om den assistansberättigade eller anordnaren sätter sådant i system och rapporterar dessa timmar till Försäkringskassan som lämnad assistans. Vem sviker här?

Försäkringskassan sviker Patrik när de inte ger honom den assistans han måste ha, och det är mycket olyckligt att de i Halland inte tidigare har lyssnat på och tagit itu med signaler om betydande bedrägeri. De kriminella företag som utnyttjat assistansreformen för egen vinning sviker och det gör även de personer som ljugit om eller överdrivit sin funktionsnedsättning eller sitt assistansbehov helt eller delvis. Men våga aldrig påstå att det är ett svek mot reformen när en 23-årig assistansberättigad kille skickar hem sin assistent någon timme för tidigt för att få umgås med sin tjej i fred en liten stund i tvåan han nyss har skaffat. Det är inte fusk – det är naturligt!

2 svar