Författararkiv: Erik Ljungberg

Om Erik Ljungberg

Om författaren: Erik är en egenföretagare och tillgänglighetsivrare som bor i Göteborg. Att inte ha samma rättigheter och möjligheter för att man inte har fungerande ben är något som blivit alltför uppenbart och som gör honom arg. Erik är initiativtagare till denna blogg.

Är färdtjänsten kollektivtrafikens Rolls Royce?

För snart 7 år sedan gjorde jag ett försök att uppmärksamma allmänheten om de brister som fanns i Göteborgs kollektivtrafik. Hemsidan ”Västtragik” (som var en ordlek med trafikhuvudmannens namn Västtrafik) visade på den solklara diskriminering rörelsehindrade utsattes för. För att göra en lång historia kort väcktes allmänhetens opinion och Västtrafiks irritation. Allmänheten var till 98% på min sida och såg tydligt de orättvisor som fanns (och till stor del fortfarande finns än idag). De sista 2% som tyckte jag gnällde lät meddela (nästan alltid anonymt) att jag borde sluta gnälla och åka färdtjänst istället.

Kanske inte så märkligt att folk verkar tro att färdtjänst är lyxigt om man inte har stiftat bekantskap med den. De som själva har åkt färdtjänst vet att ordet lyx är knappast något som man tänker på om man nämner ordet färdtjänst. I Göteborg försöker man tvätta sitt skamfilade rykte genom att byta namn på ”färdtjänst” till ”anropsstyrd kollektivtrafik”. Affärsområdeschefen för den anropsstyrda kollektivtrafiken, Lars Wollter, gör sitt bästa för att sprida lite stjärnglans över den gamla färdtjänsten. I en ledare i Västtrafiks interntidning “Strålkastaren” skriver Lars Wollter följande:

Artikel om färdtjänst

(Klicka på bilden för att förstora)

[…] Det här sättet att resa uppfattar många av våra resenärer som lite lyxigt. Därför drar jag gärna paralleller mellan vår anropsstyrda trafik och bilvärldens lyxsymbol Rolls Royce. […] Jag är stolt över att jobba på Västtrafik som gör så stor nytta för så många i vårt samhälle. Extra stolt är jag över att vara ansvarig för kollektivtrafikens Rolls Royce, den anropsstyrda trafiken. […]

Ganska ofta kommer Rolls Royce-bilar med chaufför. Inga fler liknelser lyckas jag komma på mellan färdtjänst och det lyxiga bilmärket. Hur tusan kom de i första hand på den fantastiskt långsökta tanken att nämna “Rolls Royce” och “färdtjänst” i samma mening?

Lars Wollter slår sig offentligt för bröstet och meddelar i sin ledare att han lyckats uppnå en nästan helt fläckfri service. 4,6 på en 5-gradig skala och ord som lyx för tankarna i mitt huvud till en reseservice som åtminstone tar en dit man vill precis när man vill.

Det är klart att folk tror att färdtjänst är lyxigt när de läser Lars Wollters lögner. Tänk om Lars själv skulle tvingas åka färdtjänst, då hade han upptäckt följande:

  • Han hade inte kunnat ha kvar sitt jobb, för i Göteborg får man 60 tur- och returresor per år. Ungefär en resa per vecka. Då ska han lyckas med den logistiska akrobatiken att få ihop jobb, shopping, läkarbesök och allt som hör livet till på en resa per vecka. Socialt liv? Skulle inte tro det!
  • Att passa tider blir en omöjlighet. Du vet inte om du får en ofrivillig sight-seeing över halva stan då du ska samåka med människor som ska åt ett helt annat håll. Wollter tycks dessutom ovetandes om problemet med uteblivna resor. Inte heller yppas det vanliga problemet med de otaliga förseningarna eller det omvända problemet där emellanåt färdtjänstfordon som kommer så tidigt, väntar och far iväg innan avtalad tid.
  • Att planera sin vecka blir svårt då man långt i förväg ska bestämma då man måste åka. Handen på hjärtat Lars, kan du säga då du slutar jobbet nästa tisdag på 5 minuter när?
  • Att vara en börda för miljön och tärande på ekonomin i kommunerna. För att inte tala om din egna plånbok. Färdtjänst är bra mycket dyrare än att åka kollektivt.
  • Att känna att man är till besvär i största allmänhet och tvingas acceptera de särlösningar som färdtjänst innebär. Att vara utlämnade till överbelastade förare kan också innebära en mentalt ansträngande resa.

När jag visat ledaren för de som verkligen vet – de resenärer som nyttjar färdtjänst så blir det antingen fulla i skratt eller uppgivna och uppriktikt ledsna. “Är det såhär folk tror att vi har det? Lyx!?”. Till och med den fokusgrupp som regelbundet diskuterar färdtjänstens många tillkortakommanden har påvisat uppenbara brister i Västtrafiks sätt att betygsätta sina egna tjänster. Robert Kindberg, ombudsman för DHR i Göteborg med mångårig erfarenhet av att driva färdtjänstfrågor kallar Västtrafiks egna undersökning för lögn.

Robert berättar samma historia som jag hört från fokusgruppen för färdtjänstfrågor att många av de äldre resenärerna (folk som är äldre än 65 år utgör ca 80% av resenärerna tror att deras resor kan bli indragna om de kritiserar färdtjänsten. Dessutom är frågorna utformade så att det inte finns utrymme för negativa svar och kritik, menar Robert som får ta emot många klagomål och historier då det gått riktigt snett.

Ja, och visst hör det till ovanligheterna – men undertecknad har faktiskt brutit benet vid en färdtjänstresa pga att  föraren inte spänt fast en rullstol.

Visst är det bra att färdtjänst finns som en sista utväg – men om Västtrafik med enkla och billiga medel anpassat sin kollektivtrafik så hade det varit en vinstaffär utan dess like. En färdtjänstresa kostar kommunen 21 gånger mer än ifall passageraren kunnat välja ett miljövänlig, ekonomiskt, praktiskt och socialt fungerande alternativ.

Vi som tvingas åka färdtjänst gör det för att vi måste. Om vi hade kunnat åka vanlig kollektivtrafik så hade valet varit (och nu tror jag att jag kan tala för alla) solklart. Tänk att kunna få åka spontant. Att inte behöva bestämma ett dygn innan när du nästa helg känner för att åka hem från festen. Att kunna ta sig till sin släkt på julafton (eller annan helg då alla vill åka och alla färdtjänstförare vill vara lediga). Tänk att få kunna åka med vemsomhelst – sina vänner -till och från tillställningar. Kan du, Lars Wollter, med fem minuters marginal säga då du beger dig från jobbet nästa tisdag? …eller du kanske tar dig till och från jobbet på annat vis än färdtjänst?

Vi hoppas att Lars Wollter snarast tar sitt uppdrag på allvar och återvänder till samma planet som de kunder som åker färdtjänst.

Färdtjänst är inte lyx. Det är ett icke fullgott substitut till kollektivtrafik.

Två konkreta tips för bättre tillgänglighet!

DHR gjorde en undersökning nu i dagarna av tillgängligheten på Drottninggatan i Stockholm. Den dystra verkligheten är att endast hälften av alla lokaler dit allmänheten har tillträde är tillgängliga. Då bedömdes bara lokalerna efter ett kriterium: nivåskillnad i entrédörr. Om man skulle ta fler kriterier i akt så sjunker den redan låga siffran ytterligare. ”Världens mest tillgängliga huvudstad” som Stockholm gärna vill titulera sig har en lång väg kvar till att alla kan delta på lika villkor.

Statistiken som DHR har är unik. Få kommuner i Sverige tog propositionen ”Från patient till Medborgare” på allvar och nu, 10 år senare då alla åtgärder skulle vara avklarade är majoriteten av kommunerna fortfarande ovetande om hur många hinder som finns  då man inte ens inventerat sin kommun på hinder. Statistiken är i stort sett obefintlig. Många med mandat att fatta beslut i frågorna som rör tillgänglighet verkar se det tydliga sambandet: ingen statistik – inget problem med tillgängligheten!

Anna gav er häromdagen ett konkret tips på hur du kan påverka samhället genom att inte anlita diskriminerande leverantörer (i det fallet konferenslokaler). Visst är det bedrövligt? Vad kan vi göra åt problemet att Sveriges kommuner nonchalerar regeringens krav? Här får du två enkla tips:

Anmäl diskrimineringen
För att knuffa statistiken åt rätt håll kan du undersöka din närmiljö idag när du går till/från jobbet eller när du går till affären. Ta med en penna och något att anteckna på. Lättast är nog att kolla efter något speciellt som kan innebära hinder för någon med funktionsnedsättning (i DHRs undersökning ovan kontrollerades exempelvis enbart nivåskillnader i entréer). När du är ute på din promenad – anteckna namnet på butiken/restaurangen etc. du går förbi och anteckna också de hinder som finns på det aktuella stället.

Gå in på hemsidan ILIs anmälningstjänst (länk: http://www.independentliving.org/anmalningstjansten). Där fyller du snabbt i din insamlade information och information om dig själv (ILI lämnar inte ut dina uppgifter). Hemsidan genererar sedan automatiskt en juridiskt korrekt anmälan som skickas till Diskrimineringsombudsmannen, Stadsbyggnadskontoret i den aktuella orten som i sin tur meddelar näringsidkaren ifråga.

Detta får två bra konsekvenser: Statistiken över tillgänglighetssituationen förbättras och näringsidkarna uppmärksammas på sina hinder. Att anmäla är enkelt, snabbt och gratis och du kan känna dig nöjd med att du gjort en bra sak för att göra Sverige mer tillgängligt.

Ett klistermärke där det är en symbol som visar en övrestruken rullstol med texten "Här kommer inte alla in!"

Ett klistermärke där det är en symbol som visar en övrestruken rullstol med texten "Här kommer inte alla in!"

…eller klistra upp ett klistermärke
Om näringsidkaren bara ska uppmärksammas på sin diskriminering kan du sätta upp ett klistermärke som gör det tydligt för både ägare och kunder att diskriminering pågår. Detta torde vara en väckarklocka som gör att tillgänglighetsarbetet går snabbare. Om du vill ha en drös klistermärken att sätta upp – skicka mig ett mail med din adress och berätta hur många klistermärken du kommer att få användning för. Då ska jag se till att du får dina klistermärken inom en vecka!

Vi kan knappast räkna med att Sverige kommer att hinna i mål med tillgänglighetsarbetet i år – men med din hjälp får vi en bättre överblick över vad som är kvar att ta itu med.

Tack för din hjälp!

Varför gör vi ingenting åt orättvisorna?

I två månader har nu den trogne besökaren på fulldelaktighet.nu läst om missförhållanden som drabbar ett Sverige som säger sig ta hand om alla sina invånare. Det är missförhållanden som varit kända i lång tid samt avslöjanden som kommit upp. Faktan är väldigt entydig: Folk med funktionshinder behandlas illa i samhället. Det gäller på arbetsmarknaden, i det sociala livet, inom utbildning och det får väldigt tydliga följder inom ekonomi, hälsa, bostadssituation etc. Vi som känt till denna sanning länge blir inte så överraskade då Socialstyrelsen i veckan rapporterar exakt detta i sin rapport ”Alltjämt ojämlikt” där 57.500 personer vittnar om att Sverige dagligen diskriminerar människor med funktionsnedsättningar.

Frågan som jag ofta får höra är ”Varför är det inte fler som kämpar emot dessa tydliga övergrepp och orättvisor?”. Jag ska försöka ge min förklaring till varför det kan verka så.

De två amerikanska psykologerna Tom R. Tyler och Heather J. Smith har skrivit om Social Rättvisa och Sociala Rörelser. I den artikeln fann jag att människor som upplever sig vara orättvist behandlade ofta gärna jämför sig med andra, lika illa behandlade individer – istället för att jämföra sig med gemene man. Vi tar över samhällets syn och förväntningar och gör dem till vår egen syn på oss själva. Vi ärver m.a.o. den projicerade offerbilden som hjälplösa och inkompetenta och gör den till vår egen. Vi förloras i vår egen maktlöshet.

Samhället spär ytterligare på detta genom avsaknaden av förebilder. Bristen på förebilder bidrar till att man inte på samma sätt kan få exempel på mångfalden av livsmöjligheter för människor (med funktionsnedsättning). Om vi inte själva förväntar oss mer av samhället så kommer vi knappast heller att lyckas uppbåda kraften att ens se att vi blir diskriminerade och ännu mindre göra något åt situationen.

Folk som ständigt hör att de måste förändras och förbättras för att passa in i samhällets idealiserade bild av det ”normala” kommer mer och mer känna att de inte duger. Att de är otillräckliga. Hur ska man då kunna protestera mot alla orättvisor?

Det är viktigt att poängtera att detta är inget vi som människor väljer att göra – det är så forskningen visar att människan helt enkelt fungerar!

Varför är det nu så viktigt att Socialstyrelsens rapport kommer ut? Många utredningar har pekat på samma sak tidigare, men de kan vara lättare att vifta bort då det just ofta är organisationer som kan anses tala i egen sak. Jag hoppas och vill tro att detta är den berömda droppen som får regeringens bägare att rinna över. Ja, min gissning är att regeringen inte kan bortse från sin egen utredning och helt enkelt måste ta itu med missförhållandena. Från grunden. Byggnation, lagar, förhållningssätt och attityder. Jag vill tro att det är detta som partierna kommer att ta upp i Almedalen nästa vecka och i arbetet med att förbättra Sverige.

Syns inte ➔ finns inte!

Idag sitter Sverige fjättrat vid TV-apparaterna. Ska Victoria och Daniel säga Ja till varandra? Självklart kommer de att göra det. Det anstår inte kungligheter att ställa till rabalder på självaste bröllopsdagen! Kungligheter och kanske då i synnerhet de från Sverige skulle aldrig genera sin befolkning med oanständiga bilder, historier eller nåt annat. Tja, förutom då de uttalanden som då och då hoppar ur självaste Kungens mun – fast de uttalandena är ju helt oavsiktliga.

Vår bild av kungahuset är entydig. En förmodligen alldeles på tok för överdimensionerad och i dagarna hyperaktiv pressavdelning ser till att forma omvärldens syn på vad kungligheter gör.

Vi vet hur kungafamiljen är. Vi vet hur befolkningen i Sjöbo är. Vi vet hur invandrare i Rosengård är. Herregud – jag känner ju till och med hela Bush-administrationen som tack och lov är ute ur vita huset! Medias bild är entydig och väldigt tydlig. Vi ”känner” snart hela världen utan att ha rest oss ur TV-soffan.

Vi kan med all säkerhet slå fast att det som visas i massmedia blir efter tillräckligt många timmar sändningstid och spaltmeter, en vedertagen Sanning. Att ens tro att du kan värja dig mot det entydiga massiva budskapet är korkat.

På samma sätt låter vi forma våra fördomar om folk med funktionsnedsättningar. Hur ser den bilden ut? Ja, för det första finns vi ju faktiskt inte med i det stora garde som är programledare. Folk med funktionsnedsättningar får komma med i TV under förutsättning att de är offer. Inte uttala sig om fotbolls-VM, vara i melodifestivalen, vara väderpresentatör eller expert i Antikrundan.

Automatiskt förmedlas bilden av att vi inte duger. Vi får nöja oss med att vara offer (om man inte bor i Halland förstås; där har vi fått lära oss att en funktionsnedsättning innebär att man ljuger för att få bidrag från Försäkringskassan). Precis som i resten av samhället där jag inte platsar. Arbetsmarknaden ratar oss. Samhällets otillgänglighet utestänger oss. Vi går varken in på herr- eller damtoaletten – vi måste välja den könlösa handikapptoaletten om det mot förmodan finns en sådan. En bild av passiva människor som behöver hjälp och bidrag.

Oavsett om du vill acceptera det eller ej så kan faktiskt massmedia förändra människors syn och fördomar. Om man säger sig äga rätten till ordet Public Service (och t.o.m. stämmer små aktörer för att få ensamrätt på ordet public service) så ska man bannemej anstränga sig för att ge en rättvis bild av sina finansiärer och tillika publik. SVT har misskött sitt uppdrag och det förtroende vi givit dem. Eva Hamilton – vad har du att säga till ditt försvar?

Som sagt; större delen av Sveriges befolkning tittar på Vigseln idag. Kanske sitter nåt gammalt ras till hertiginna i rullstol, men nej – kungligheter och deras vänner sitter inte i rullstol. Så enkelt är det!

PS. Ja, Jag ska villigt erkännna att jag inte sett Köping Hillbillies. Kanske är det undantaget som bekräftar min regel? Jag kan ändå våga mig på den inte alltför vågade gissningen att anledningen till att Köping-killarna finns i rutan är inget annat än att de sitter i rullstol. Jag blir gärna motbevisad (och det gör du lättast bland kommentarerna)!

De humanistiska valutorna

Jag har fått en rejäl inblick i vad framtiden skulle kunna bjuda på om nedskärningarna i assistansreformen skulle fortsätta. En kristallkula som ger en skrämmande tydlig bild av hur människovärden urlakas och förvandlas till ekonomiska kalkyler då de kapitalistiska vindarna blåser allt hårdare och privatiseringens lovsång sjungs.

Kanada har precis som resten av västvärlden följt storebror i hans politiska fotspår och även om deras politiska skala är lätt att jämföra med dagens svenska gissar jag att den geografiska närheten till USA har smittat av sig.

I Toronto träffar jag Gabby och Dolly. Två vanliga Kanadensiska tjejer som jobbar för Bloorview Kids Rehab. Ett kombinerat sjukhus/rehab/skola som till stor del är beroende av rika donatorers välgörenhetsbidrag.

När jag ber dem berätta vad som är bättre i Kanada än i Sverige (där Dolly gjort studiebesök), halkar de istället in på de saker som försämrats i Toronto. Till exempel kunde inte Dolly gå till skolan en enda dag på en hel termin, då den bistra vintern gjorde att hon inte kunde ta sig uppför trappan till skolan. ”Jag behövde ju bara någon som kunde hålla mig i handen då jag skulle gå i trappan”. Dolly vittnar om barn som halkar utanför samhället då det lätt går slentrian att döma ungdomar till ett liv i gruppboende och massvård. Tjejerna återkommer ständigt till ordet ”advocacy” (ungefärligt översatt till argumentationsteknik). Att argumentera för sin rätt i samhället är nåt alla på Bloorview lärs upp i. Som ett mantra är det genomgående i alla program att både ungdomarna och deras föräldrar lär sig regeln att ingenting är gratis. Den som hörs mest får sin vilja igenom.

De praktiska ting som trottoarkanter, ramper och en kollektivtrafik som fungerar för alla tar Gabby och Dolly för givet. ODA (Ontarians with Disabilities Act), Ontarios motsvarighet till den amerikanska ADA-lagstiftningen har sett till att tillgänglighetsfrågan i mångt och mycket röjts undan. De frågor vars svar kan mätas i ingenjörsmässiga enheter får sin lösning i lagen. Jag har på en vecka förträngt Göteborgs eländiga stadsplanering och kollektivtrafik.

De frågor vars svar mäts i mer humanistiska enheter som delaktighet och värdighet intresserar mig mer.

Det hårda sociala klimatet verkar inte brutit ner just dessa tjejer. Alla konfrontationer med myndigheter och charity rallies verkar tvärtom gett dem extra kämparglöd. Ordet ”missmod” verkar inte stå i varken Dollys eller Gabbys ordbok. Kampen har fört dem upp  på de barrikader som Jonas tidigare nämnde. Det känns uppfriskande på nåt vis, tills mina tankar återigen går till de som inte orkar kämpa. De som inte är födda med det svarta bälte i avocacy som dessa tjejer har.

Vår middag avbryts då Gabby måste ta sig hem innan personalen på gruppboendet släcker för natten. De hårda bedömningsinstrument, som för övrigt påminner mycket om det instrument som Socialstyrelsen filar på, innebär att ingen de träffat har mer än 6 timmars assistans per dag. Om man inte betalar ur egen ficka då förstås.

Den kostnadsfixering som präglar den svenska riksdagens debatter mäts endast i kronor och ören. Det är farligt att devalvera de humanistiska valutorna ”människovärde” och ”delaktighet”. Vis av min nya erfarenhet inser jag att den rådande trenden i Sverige måste brytas då det sluttande planet känns oroväckande nära. Något måste göras och det illa kvickt!

Dummare än tåget

Om Kafka skrev farser i stil med den humor som Stefan och Krister envisas att plåga oss med, så skulle han få svårt att överträffa verkligheten, såsom den drabbade mig förra veckan. Vi har tidigare kunnat se att kommunikationsmedel lämnar övrigt att önska på tillgänglighetsfronten.

Att beställa tågbiljett till Gävle var svårare än jag nånsin kunnat tro. Efter 10 minuters letande efter ”rullstolsplatsknappen” minns jag att SJ plockat bort den tills deras x2000 har synats. Jag ringer SJs biljettbeställarnummer bara för att efter ytterligare en kvarts väntetid få höra att ”vi rörelsehindrade” ska ringa ett speciellt nummer. Sagt och gjort. Runt kl 15.00 kommer jag fram till Malin. Hon hjälper mig gärna att boka!
”Fast vänta, sitter du i rullstol? Kan du åka buss?”
”Jag trodde att tåg var er grej…?”
”Ja, fast vi har buss på sträckan Göteborg-Alingsås… Kan du åka buss?”
”Det beror på – kommer rullstolen på bussen?”
”Nä.” (väntetid) ”Vi kan ordna en färdtjänst!”

Malin är mycket hjälpsam och ser till att anknytningarna till Stockholm kan ordnas. Specialtransport, rullstolsliftar och personal. Efter en timma har två tredjedelar avklarade – jag rutt och planer färdiga till Stockholm. Och så var det den sista tredjedelen. Tydligen svårare då hon måste konsultera många av sina kollegor. Efter ytterligare 20 minuter kommer hon fram till lösningen:

”Du får ta X2000 från Stockholm, förbi Gävle, till Östersund och sedan ta en färdtjänst tillbaka till Gävle!”
”Va!? Stannar inte tåget i Gävle?”
”Jo…”
”Finns det ingen ramp eller hiss där?”
”Jo…”
”Är det personalbrist?”
”Nääe… Alltså tåget stannar två minuter i Gävle – men du hinner inte stiga av med din rullstol då. Du får bara gå av och på på ändhållplatserna!”
”Det tar inte mer än 30 sekunder för mig att ta mig av om det finns utrustning på plats!”
”Jo, jag får inte boka – då mina överordnade bestämt det”

Malin inser det orimliga efter ytterligare 30 minuters argumentation. Hon bokar en färdtjänstbuss mellan Göteborg och Gävle. Jag känner mig uppgiven då jag prackats på ännu en särlösning. Malin ska posta biljetten.

Efter en timma återkommer Malin och förklarar att hon inte kan skicka biljetten. Jag som är desperat förklarar att jag gör vad-som-helst för att få biljetten – och hör att jag får lösa ut den på Göteborgs Station nästa dag.

Då jag, nästa dag kommer till Göteborgs station fortsätter farsen. Efter en timmas nervöst knappande och ringande förklarar SJ-expediten Karl att Malin inte jobbar idag så därför får jag återkomma en annan dag, Malin har nämligen dragit av lite på de ursprungliga 1.400 kronorna men inte skrivit varför i datorn. Karl ringer, kliar sig i håret och får säga hejdå till mig efter en timma i kassan då jag råkade ha annat att göra. Karl ringde tillbaka på kvällen och var ganska nöjd. Han hade förvisso varken listat ut hur jag skulle åka, när eller hur jag skulle betala – men en sak visste han: Du ska åka med Sandarna taxi!

Biljetten kom till mig till slut. SJ-tjänstemannen står hemma i min hall kl 21.30 två dagar senare och ger mig biljetten. Jag betalar i kontanter.

Nils-Ole Nyquist (regionschef på SJ) tyckte att det var synd det som skedde. Synd för SJ. Det var synd för att ”långa handläggningstider kostar pengar för. Jag kunde lista ut att de 5 timmar och 35 minuter kunde de använda till nåt bättre, men den arbetsdagen som jag förlorat ville han inte kännas vid. Jag tyckte också synd om SJ och Nils-Ole. Förmodligen hade han en väl dold diagnos.

Fotnot:
Jag är välkommen att pröva fallet inför en objektiv bedömare. På SJ kundtjänst.
Ingen har bett om ursäkt.
Bakgrunden till det idiomatiska uttrycket ”Dummare än tåget

Mindre olagliga lagöverträdelser

Jag har i mina år som rullstolsburen gång på gång läxats upp av myndigheter och kommuner som säger att jag inte är lika mycket värd som andra. Mina lagstadgade rättigheter fråntas mig och jag ska vara tacksam för att vara en andra klassens medborgare. I Sverige matas vi dagligen med lögnen om  att vi är bäst i världen på i stort sett allt. Vi har bara på de två senaste veckorna sett det ena absurda rättsövergreppet som är värre än det andra.

Det är inte bara olika tolkningar av lagen. Det står väldigt tydligt – svart på vitt som det populärt brukar heta. Jag tar det från början:

I Göteborg var det fram till 2006 förbjudet att sitta i en rullstol på buss och spårvagn. Detta uppmärksammade jag offentligt och fick då en stämning på halsen från Västtrafik. Idag är problemen långt ifrån avhjälpta: rullstolar kommer inte på fordonen (då ramper antingen saknas eller är ur funktion). Om man kommer ombord får man under inga omständigheter färdas 2 rullstolar på ett och samma fordon. Det spelar ingen roll hur ifall det finns tillräckligt med utrymme eller ifall rullstol tillsammans med passagerare väger knappt något alls. Trots att man sedan 1979 enligt lag skall jobba för att avhjälpa otillgängligheten och att HandikappOmbudsmannen sa till Västtrafik på skarpen 2001 har många generationer fordon köpts in utan tanke på tillgänglighet.

Lag (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik säger:

[…] 2 § Den som har tillsyn över kollektivtrafik och den som utövar sådan trafik skall se till att trafiken anpassas med hänsyn till resenärer med funktionshinder. Därvid skall följande iakttas.

När kollektivtrafik planeras och genomförs skall funktionshindrades särskilda behov beaktas. De färdmedel som används skall så långt det är möjligt vara lämpade för resenärer med funktionshinder. […]

Om jag nu skulle ta den kollektivtrafik som jag inte får åka för att gå på bio i Göteborg så hänvisas jag till SF Bios monsterbygge ”Bergakungens Salar”. Biografkomplexet har tagit över (i stort sett) all filmvisning i Göteborg då kvarvarande biografer lades ner (alternativt konkurrerades ut) då SF satte igång. Där är jag välkommen i 2 av 14 salonger, så jag är tvungen att se det som SF tycker att jag ska se. I övriga salonger kan jag komma in, men tvingas isåfall skapa mig en egen plats framför första raden. En åtgärd skulle vara lätt och billig för SF att göra, men SF vägrar.
Plan och ByggLagen skrivs det om tekniska egenskapskrav på byggnader mm (BVL) (1994:847) bl.a.:

[…] 2 § Byggnadsverk som uppförs eller ändras skall, under förutsättning av normalt underhåll, under en ekonomiskt rimlig livslängd uppfylla väsentliga tekniska egenskapskrav i fråga om
[…]
8. tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga

Andra läsvärda meningar ur Sveriges lag är: Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. […] Det allmänna skall verka för att alla människor skall kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället. Det allmänna skall motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller annan omständighet som gäller den enskilde som person. (ur Regeringsormen 1 kap. Statsskickets grunder)

Listan på exempel kan göras hur lång du vill. I mitt närområde identifierade och anmälde jag 150 enkelt avhjälpta hinder – jag fick 150 avslag. Göteborgs kommun har som ni säkert redan gissat inte ens identifierat och än mindre satt igång att åtgärda det som hela Sverige år 2000 uppmanades att ta itu med tills i år.

Vad drar jag för slutsats? Går det att dra nån annan slutsats än att politiker tycker det är helt i sin ordning att göra skillnad på folk och folk. Sverige har ett uselt rättsskydd för människor med funktionsnedsättning. Det är en illaluktande svensk tradition som inget svenskt parti tycker är tillräckligt allvarligt att ta itu med bland sina valfrågor i det stundande valet. Skulle vi inte alla vara lika inför lagen?

Vissa lagar tycks vara till för att brytas.