Etikettarkiv: Vänsterpartiet

Öppet brev till riksdagsledamot Lars U Granberg (s)

Hej Lars! Jag skriver till dig bara för att du är en av de få socialdemokrater som jag vet är insatt i handikappolitiken. Jag har förstått det som att du är talesman i dessa frågor fram till valet.

I förra veckan var det Almedalsvecka både på Gotland och här på den här bloggen. Vi hade bjudit in företrädare för alla riksdagspartierna att skriva var sitt inlägg.

Ditt parti svarade sist. Först ville man inte alls medverka. Sedan ändrade man sig i sista sekunden.

Det inlägg som man till slut skickade in lämnade dessvärre mycket att önska. Det räcker att ögna igenom några få inlägg på den här bloggen för att förstå att det finns två frågor som överskuggar allt annat inom handikappolitiken idag, nämligen personlig assistans och tillgänglighet. Det inlägg som Ylva Johansson skickade in hit berörde ingen av dessa frågor.

Under lång tid har ni varit det enskilt största partiet i riksdagen. Under den senaste mandatperioden befann ni er i opposition. Det har alltså funnits tid att bygga upp en kompetens kring handikappfrågorna. Tyvärr tror jag inte att det har funnits ett sådant intresse.

Inför Almedalsveckan skickade Handikappförbunden ut en enkät till samtliga sju riksdagspartier om handikappfrågorna. I en rapport konstaterar man att ambitionsnivån är skrämmande låg, inte minst hos moderaterna och socialdemokraterna.

Men det har varit annorlunda. Olof Palme betraktade på sin tid handikappfrågorna ur ett medborgarrättsligt perspektiv. Han hade ambitioner. Han och Sten Andersson handplockade Bengt Lindqvist till Regeringen. Flera budgetar under den tiden innehöll särskilda handikappramar med extraanslag för reformer på handikappområdet.

Bengt Lindqvist återkom aldrig i Regeringen sedan Göran Persson tog över. Istället tog Folkpartiet över initiativet och genomdrev LSS-reformen – en reform som många av dina partivänner tyvärr aldrig förstod. Man kände sig kränkta av vår kritik av den kommunala servicen. Man förstod inte våra krav på självbestämmande och oberoende.

I det här valet har ni profilerat sig som ett parti som står för välfärd och rättvisa. Ändå nämndes knappt något om handikappfrågorna i Mona Sahlins tal i Almedalen. Lars Ohly ägnade minst tio minuter i sitt tal åt våra frågor. Mona nämnde handikappfrågorna i en bisats.

Jag tolkar detta som att det finns en ambition från Lars Ohlys sida att göra allmänpolitik av handikappolitiken. Han sa också mycket riktigt att vi alla måste räkna med att förr eller senare i livet drabbas av någon form av funktionsnedsättning.

För mig är det just detta perspektiv som gör att man inte kan betrakta våra frågor som ett särintresse. Det skulle vara värdefullt om fler politiker kunde uttala sig på det klara och tydliga sättet.

Ylva Johanssons inlägg på den här bloggen lämnade alltså mycket att önska. Därför skulle jag vilja ställa dig några konkreta frågor:

1. Vilka ambitioner har ni att föra in handikappfrågorna i den allmänpolitiska debatten?

2. Vilka planer har ni på att öka antalet politiker med egen erfarenhet av funktionshinder i ert parti?

3. Anser ni att det är moraliskt riktigt att Statskontoret ska utreda kostnaderna innan otillgänglighet kan klassas som diskriminering? Finns det i så fall inte också andra diskrimineringsgrunder vars kostnader egentligen borde utredas? Vi kanske inte har råd att bekämpa diskrimineringen mot exempelvis invandrare.

4. Vad kommer ni att göra åt att Regeringsrätten på ett felaktigt sätt har tolkat en arbetsförmåga som skäl för att dra in den personliga assistansen, se tidigare inlägg? Enligt förarbetena till LSS ska personlig assistans istället betraktas som något som kan underlätta vägen till arbete.

5. Ovanstående är alarmerande eftersom det handlar om några av landets högsta domare. Vad kommer ni att göra åt den okunskap som uppenbarligen finns kring funktionshinder hos domare och nämndemän i våra förvaltningsdomstolar?

6. Rättspraxis har slagit fast att för att ett behov ska anses som grundläggande enligt LSS, så ska det även vara integritetskänsligt – ett begrepp som varken återfinns i lagtexten eller i förarbetena. Delar ni den tolkningen? Om inte, hur kommer ni i så fall att klarlägga lagstiftarens intentioner på den här punkten?

7. Ovanstående har bl.a. lett till att 300 personer hittills har mist sin rätt till personlig assistans. Vad som också har spelat in är Försäkringskassans minuttänkande där man bara räknar aktiv tid som behovsgrundande. Hur många fler personer ska behöva mista sin rätt till assistans innan ni politiker stämmer i bäcken?

8. Du och ditt parti hade chansen att klart och entydigt uttala er ståndpunkt när LSS diskuterades i Riksdagen i slutet av maj. Varför gjorde ni aldrig det? Istället fick vi ett vagt utskottsutlåtande – ett tillkännagivande som Försäkringskassan säger sig kunna ignorera enligt verksamhetsutvecklare Tomas Sundberg. Vad som uppenbart behövs är att ni politiker talar om var skåpet ska stå. När får vi se ett sådant ställningstagande?

Desillusion och demokratisk skamvrå

För 28 år sedan, när jag just spenderat ett halvår på sjukhus introducerades jag för den medicinska professionens idéer om hur jag skulle leva mitt framtida liv: min mor skulle säga upp sig från sitt arbete, sälja huset, tvinga mina morföräldrar att flytta från sin lägenhet (i samma hus) och flytta upp till Uppsala för att ta hand om mig. Jag vägrade. I min journal från den här tiden står det: ”Susanne ser inte realistiskt på sin situation.”

I snart tre decennier har jag sett ”orealistiskt” på det mesta i mitt liv. En inställning som har gagnat mig väl. En av orsakerna att jag i dag har min hemvist i Independent Livingrörelsen är att jag tror starkt på individens kapacitet till självbestämmande. Jag tror också att jämlikhet och medborgarskap är något man erövrar inte får av ren välvilja. Jag tror på eget ansvar.

Samtidigt har jag mer och mer börjat fundera över det där med eget ansvar. Hur mycket klarar enskilda individer att ta ansvar för i ett demokratiskt samhälle? I klartext, hur mycket skit ska man behöva ta när det gäller allmänna politiska frågor? Hur mycket politisk rappakalja, snömos och försök till blå dunster? Mitt deltagande i den här bloggen är ett försök att ta mitt ansvar för vårt gemensamma samhälle. Men har inte också politiker, valda representanter ett ansvar för frågor om demokrati och jämlikhet?

Jag ska inte sticka under stolen med att jag tillhörde dem av oss som inte ville upplåta plats för partierna här på bloggen. Ändå hade jag bestämt mig för att ta mitt ansvar och kommentera deras inlägg. Så kom det första av dessa på mejlen – och jag tappade intresset totalt. Värre blev det efter varje dag som gick. Det ena partiet talade om hur man tänkte, det andra vad man ansåg. Det var loftiga visioner och svepande uttalanden. Därför borde jag varit extatisk inför de fåtal fall där man faktiskt åtminstone beskrev övergripande målsättningar som i t.ex. Miljöpartiets text. Det är jag inte! Jag är bara helt desillusionerad, tror inte på ett ord.

Miljöpartiet var ett av de första partierna som engagerade sig i Marschen för tillgänglighet. 2003, Marschens första år deltog bl.a. Gustav Fridolin och i rubriken till partiets pressrelease kunde vi läsa: ”Att göra Sverige tillgängligt för alla är ett av de mest grundläggande rättvisekraven vi står inför idag.” 2010, sju är senare deltar Fridolin (han kandiderar ju till riksdagen igen) och (mp) i Marschen igen. Denna gång tillsammans med representanter för all partier. Moderaterna, Vänsterpartier, Folkpartier, Centerpartier, Socialdemokraterna, Kristdemokraterna såväl som Miljöpartiet – alla är de där och visar upp sig på samma sätt som de nu har visat upp sig här i bloggen.

Jag har länge känt att svensk jämlikhetspolitik (det gäller inte bara funkisar) handlar mer om marknadsföring än faktisk realpolitik. Det är min absoluta övertygelse att vi inom funktionshinderrörelsen inte borde upplåta kraft, engagemang och arenor åt dessa PR-jippon. Vi borde inte ställa politiker och partier på talarpodium och bästa reklamplats. Vi borde lämna dem där de hör hemma – i den demokratiska skamvrån!

När det gäller min röst, min faktiska röst i det stundande valet är det min diagnos att: ”Partipolitiker i Sverige ser inte realistiskt på sin möjlighet att få den.”

Så där, nu har jag lagt över ansvaret på de politiska kandidaterna. Om det är någon av er som tror det gagnar er att ta ansvar så är ni hjärtligt välkomna att bevisa att jag har fel. Ni kan ju börja med att kommentera den här bloggen – från åskådarplats.

Inte i Almedalen i år heller – men i valrörelsen kan mycket hända

Midnatt i lördags kom jag hem från årets Politikervecka i Almedalen, Visby, Gotland. Det har varit en fantastisk vecka på många sätt, på andra rent av ett bottennapp.

Kalendariet innehöll 1 396 evenemang. Ett snabbt överslag ger resultatet att cirka 100 av dessa hade funktionsnedsättning som tema, helt eller delvis. Då har jag inte räknat med alla de seminarier eller debatter som handlade om framtidens kollektivtrafik, om arbetsmarknad, om hälsa och ohälsa, om att synas i medierna, om hållbarhet, om byggande eller om diskriminering, det vill säga alla de tillfällen till diskussion, samtal och erfarenhetsutbyte där det självklart finns ett funktionshinderperspektiv även om det inte kommer till uttryck i rubriken eller bland talarna. Det vill säga de arenor där det är som allra viktigast att våra frågor diskuteras.

Jag har med ett avbrott varit på plats i Almedalen varje år sedan 2003 och det är fantastiskt att de senaste åren ha sett hur allt fler organisationer som arbetar för rättigheter för personer med funktionsnedsättning finns på plats. Hur allt fler seminarier som behandlar den så kallande funktionshinderpolitiken funnits att välja mellan. Detta rekordens år 2010 slogs rekord även vad gäller funktionshinderrörelsens närvaro.

På båten hem läste jag den nyutkomna boken ”Bana väg – Välfärdspolitik och funktionshinder” vilken lanserades i Almedalen. Boken är skriven av Malena Sjöberg. Malena konstaterar att de handikappolitiska frågorna, som ju är just politiska, inte möter något större politiskt eller medialt intresse.

Så inte heller i år i Almedalen, vågar jag säga även om jag inte där i händelsernas mitt kunnat ha heltäckande bevakning på nyhetsrapporteringen.

Så inte heller i år i Almedalen, säger jag efter att ha lyssnat till alla partiledartal i flera år.

Å ena sidan vet vi att det är så, å andra sidan hade vi i år all rätt att förvänta oss något helt annat, detta valår 2010 då Sverige sedan drygt 1,5 år ratificerat konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning,  då de nationella målen ska vara uppfyllda  och då frågan om bristande tillgänglighet som diskriminering varit ett hett ämne och den fjärde utredningen precis gått ut på remiss.

De enda som brukar komma i håg att den mänskliga mångfalden inkluderar personer med funktionsnedsättning, genom att överhuvud taget nämna oss i sitt tal, har tidigare varit Ohly och Wetterstrand.

Årets resultat
Reinfeldt – Nej
Utifrån tidigare erfarenhet hade jag inte väntat mig det heller. Reinfeldt hade en lång utläggning om särintressen kontra allmänintressen. Läs Vilhelm Ekensteens briljanta blogginlägg. Men käre Reinfeldt, saken är den att problemen uppstår när allmänintressen ses som särintressen och detta tas som ursäkt för att annat prioriteras högre.
Ohly – Ja
Här kom ett riktigt trendbrott, Ohly ägnade ett helt stycke till att samhället är till också för personer med funktionsnedsättning, aldrig någonsin har jag hört en partiledare ägna så stort utrymme åt denna stora grupp i ett allmänpolitiskt tal, aldrig.
Dock ser jag ett problem i att han gjorde det i sin uppräkning av vallöften, vallöften som genast kritiserades för att vara orealistiska och kostsamma. Jag undrar hur det påverkar vår sak  att i en sådan listning av nya reformer som inte är beslutade  inkludera löften om tillgänglighet som ju redan är lagstadgat sedan decennier…
Björklund – Nej
Han nämnde ordet rullstol, men det var i ett inlägg om äldrepolitiken och äldres rätt att komma ut. Folkpartiet har helt tappat initiativet vad gäller funktionshinderperspektivet. Måste kännas otacksamt och hopplöst för de i frågorna mycket engagareade politiker partiet fortfarande har, men vars arbete aldrig får erkännande genom att nå högst upp i partiledningen. Att detta en gång sågs som det självklara alternativet för borgerliga väljare som satte möjligheter och delaktighet för personer med funktionsnedsättning främst börjar bli allt svårare att förstå.
Olofsson – Nej
Även här kan jag tänka mig att det finns de i partiet som känner sig förbigångna och bortglömda. Centerpartiet har med Kenneth Johansson lett assistansutredningen och assistansfrågan har varit mycket uppmärksammad de senaste åren bland annat på grund av pratet om besparingar och  Försäkringskassans förändrade bedömningar. Här kunde Maud tagit tillfället i akt att lugna alla oroliga assistansberättigade. Men nej.
Sahlin – Ja
Kors i taket! ”Alla ska med-partiet” har verkligen ingen tradition av att uppmärksamma personer med funktionsnedsättning, men se – i en bisats fick hon in oss och behovet av tillgänglighet. Dock lät det just som en liten bisats som stoppats in i sista stund. Nåja, trenden är bruten helt klart.
Hägglund – Ja
Även här kom ett trendbrott, i en bisats nämnde Göran personer med funktionsnedsättning. Men, på det ställe i talet där det hade varit naturligast och haft större betydelse, där han pratade om att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter och ingen diskrimineras räknade han upp på vilka grunder: kön, ålder, sexuell läggning eller etnicitet. Anmäkrningsvärt och mycket positivt att han inkluderade sexuell läggning, men Göran – att inte i denna uppräkning inkludera oss det ser jag i det närmaste som ett hån. Betänk att partiet innehar statrådsposten med ansvar för samordningen av handikappolitiken, jag undrar om Maria Larsson delar min frustration?
Wetterstrand/Eriksson – Nej
Här kom veckans besvikelse. Miljöpartiet beslutade vid sin kongress i maj att ta med frågan om bristande tillgänglighet i sitt valmanifest. Almedalstalet handlade till stora delar om byggande, om utbyggd kollektivtrafik och om den nya staden. Det fanns alltså åtskilliga tillfällen att visa att man i sin politik vill inkludera oss, men man tog inte den chansen.

Att så totalt nonchalera en stor andel väljare som man ändå kan konstatera görs är anmärkningsvärt och inget vi finner oss i längre. Vi har väntat, vi har trott på löften och tidsbestämda mål. Vi gör inte det längre! Vi kräver våra rättigheter, vi kräver att inkluderas i politiken på riktigt, vi kräver att synliggöras. Nu är det drygt två månader kvar till valet.

Jag uppmanar och utmanar alla, politiker, journalister, våra medlemmar, personer med funktionsnedsättning, att göra detta till det ödesval alla pratar om, att tvinga partierna att i den offentliga debatten ta ställning, inkludera och stå till svars.

Det är först om frågorna debatteras i det öppna vi kan få en allmän debatt och en allmän opinion.

Vänsterpartiet: Dags att få fart på tillgänglighetsarbetet!

Almedals Special

Vänsterpartiets logotypRiksdagen beslutade för tio år sedan att alla enkelt avhjälpta hinder för att samhället ska vara tillgängligt för alla, ska vara borta vid slutet av 2010. Alla vet nu att det här inte kommer att uppnås. Vänsterpartiet anser att vi nu måste ta nya tag i tillgänglighetsfrågan och göra det med betydligt mer kraft än tidigare.

Att det händer alldeles för lite när det gäller att göra samhället tillgängligt för alla erkänner till och med regeringen själv i uppföljningen av handlingsplanen för handikappolitiken. Men åtgärder för detta har lyst med sin frånvaro och nya åtgärder har skjutits på framtiden. Det är i och för sig inte konstigt att regeringen inte har råd med mer när skattesänkningar hela tiden är deras högsta prioritet.

Vänsterpartiet vill istället skapa världens bästa välfärd. En satsning som är viktig för oss är att göra samhället tillgängligare för alla. Sverige måste ta FN-konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning på allvar. Vi vill ta fram en genomförandeplan för hur alla de rättigheter som finns i konventionen ska bli verklighet. Tillgänglighetsarbetet är en del i detta och det måste till mycket kraftfullare satsningar. Vi vill se 2014 som ett nytt slutdatum för den nationella handlingsplanen.

Man får inte heller glömma bort att det finns fler aspekter på tillgänglighet än att rörelsehindrade och synskadade ska kunna ta sig fram i den fysiska miljön. Det handlar också om tillgänglighet till information i olika former, om att i vissa fall behöva mer tid för kommunikation med myndigheter, om att kunna vistas på platser när man har någon form av överkänslighet med mera.

Tillgänglighet är i alltför hög grad en icke-fråga runtom i landet. Humanas Tillgänglighetsbarometer som publicerades i maj visar att kommunerna ofta är dåliga på att prioritera tillgänglighetsfrågorna. Vänsterpartiet vill synliggöra tillgänglighetsarbetet genom att kräva att kommunerna ska göra årliga redovisningar till länsstyrelserna om hur långt man kommit i tillgänglighetsarbetet och vad man avser göra för att åtgärda problemen under kommande år. Man måste också bli mycket bättre på att göra rätt från början. Tillgänglighetsarbete kostar när man från början har byggt fel, därför vill vi att tillgänglighetsperspektivet ska förtydligas i plan- och bygglagen. Och det går utmärkt att kombinera snygg design med tillgänglighet.

Samtidigt som kraven på kommunerna ökar måste även de ekonomiska förutsättningarna i kommunerna förbättras. En nyckelfråga är att de statsbidragen till kommunerna måste höjas och där är vi rödgröna överens om satsningar.

En genomgång från Handisam visar att även myndigheter är dåliga på tillgänglighet. Av de 271 myndigheter de tittat på har en tredjedel inte ens uppfyllt det lagstadgade kravet att ha en handlingsplan. Detta är självklart något som vi i regering ska se till att tydliggöra.

För att leva upp till FN-konventionen måste det också finnas lagstiftning på plats så att den som diskrimineras på grund av sin funktionsnedsättning ha en juridisk möjlighet att få upprättelse. Regeringen hemlighöll en färdig utredning om detta under hela våren. Strax före Marschen för tillgänglighet offentliggjorde de att utredningen är färdig och ska ut på remiss, men lade samtidigt in en brasklapp om att man på nytt ska utreda kostnaderna för förslagen i en ny utredning.

Det är dags att komma till skott och verkligen lägga fram förslaget. Det handlar inte om vad vi har råd med utan om mänskliga rättigheter. Riksdag och regering måste sluta svika alla de medborgare som på grund av hinder i samhället inte får samma möjlighet att arbeta, utbilda sig, ta sig fram och i övrigt leva ett liv som de flesta andra kan ta för självklart.

Det är otillgängligheten, inte funktionsnedsättningen, som är problemet.

Lars Ohly (v)

Om författaren:
Lars OhlyLars Ohly är partiledare för Vänsterpartiet och tidigare partisekreterare och tågmästare. Han är riksdagsledamot sedan 1998 och partiledare sedan 2004.

Sktibenterna kommenterar

Kjell StjernholmKjell Stjernholm: Vänstern vill lagstifta. Det är bra. Ohly passar också på att tjuvnypa nuvarande regering med att de prioriterat skattesänkningar framför snabbare åtgärder om tillgänglighet. Det har han kanske rätt i, men inte var väl farten på arbetet att göra Sverige tillgängligt så värst mycket bättre före 2006?

Ohly har flera konkreta förslag – och det är ju bra i sig. Vänstern vill förstärka plan och bygg-lagen, tvinga fram uppföljning av kommunerna till länsstyrelsen och ge nytt slutdatum för den nationella handlingsplanen till 2014. Men hur vasst det är för en verklig förändring? Vet inte. Jag tror nog det är lagstiftningen om otillgänglighet som diskriminering som är nyckeln. Och fokuset på att jobba med de mänskliga rättigheterna som grund.

Sen förvånas jag över att Ohly inte talar om den usla situationen på arbetsmarknaden. Det brukar ju vara en paradgren för Vänstern?

Maria JohanssonMaria Johansson: Ohly har, upplever jag, ett genuint engagemang för frågorna. Lyssnade i går till hans Almedalstal på plats och det var något unikt vi fick uppleva när en partiledare i ett allmänpolitiskt tal lyfter fram personer med funktionsnedsättning i den omfattning han gjorde, jag har aldrig varit med om något liknande. Jag tycker dock det är  helt fel att gå ut med att flytta fram tidsgränsen för enkelt avhjälpta hinder. Vi har haft lagstiftningen sedan 2001 och vi har haft föreskrifterna sedan 2003 men fortfarande finns majoriteten av hindren kvar och än värre, nya hinder tillskapas fortlöpande vid nybyggnation. Jag tror också det är fel väg att gå med bidrag till dessa åtgärder, det handlar om existerande lagstiftning, det handlar om rättigheter och här finns en fara att redan gällande bestämmelser sveps med i det allmänna avfärdandet av Vs förslag till åtgärder som skulle kosta skattebetalarna mer.