Etikettarkiv: Skälighetsbedömning

Bortom fagert tal – snart ska remisserna samlas ihop

Tror att många sitter och funderar på hur förslaget från Departementspromemorian, Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som diskriminering, Ds 2010:20, ska tas emot av remissinstanserna. Jag tänker på hur förslaget skulle passa in i en effektiv politik för tillgänglighet och användbarhet för alla oavsett funktionsförmåga? Det borde vara självklart att utgå från allas behov och förutsättningar när vi människor utvecklar för eller erbjuder något till andra människor. Det är inte självklart och det görs inte i tillräcklig omfattning. Därför behövs olika åtgärder för att komma till rätta med bristerna i tillgänglighet. Diskrimineringsskydd är en av dessa åtgärder, varken mer eller mindre. Jag tycker förslaget är ett bra komplement till andra åtgärder, men det kommer inte i sig självt att leda till stora förändringar.

I den nya Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning beskrivs det allmännas ansvar för att personer med funktionsnedsättning ska få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Konventionen visar på bredden i frågan.

Tillgänglighet utgör en fundamental förutsättning för rättigheterna i konventionen. Saker som har med tillgänglighet att göra genomsyrar därför hela dokumentet. Redan i konventionens ingress nämns vikten av att ha med funktionshinder i strategier om hållbar utveckling. Av artikel 3 framgår att tillgänglighet är en av de allmänna principerna som ska finnas med i all tillämpning. I artikel 4 slås fast att både forskning och normering kring det ”universellt utformade” är ett allmänt åtagande. Med det ”universellt utformade” avses ungefär: tillgänglighet och användbarhet för alla som en kvalitet i all utformning. I artikel 9 om tillgänglighet beskrivs de olika tillgänglighetsområdena. Krav ställs på att ta fram och implementera miniminormer. Tillgång och tillgänglighet är sedan återkommande teman i de flesta rättighetsartiklarna.

Av artikel 5 följer att ansvar för att skälig anpassning erhålls. Förslaget som nu är ute på remiss är alltså i enlighet med det ansvar som följer av konventionen. Förslaget innebär att det i uppräkningen av olika typer av diskriminering införs en ny form av diskriminering. Det nya kallas ”bristande tillgänglighet” och innebär att diskriminering som har med tillgänglighet att göra införs inom alla områden med diskrimineringsskydd. Konkret innebär förslaget att om personer med funktionsnedsättning missgynnats genom att skäliga åtgärder för tillgänglighet inte genomförts så är det diskriminering. Arbetslivet och högre utbildning där det länge funnits krav på att vidta skäliga åtgärder får samma reglering.

Många studsar kring begreppet skälighet och att det i förslaget till lagtext ges vägledning om hur skälighetsbedömningen ska göras. Men så är det: tillgänglighet och diskriminering innebär en prövning av skälighet. Det framgår av Konventionen och är så överallt i världen där det finns motsvarande diskrimineringsskydd. Jag tror dessutom att möjligheterna för det nya förbudet att fungera effektivt ökar om lagtexten vägleder kring vad skälighetsprövningen innebär. Det blir tydligare både för dem som riskerar att diskriminera och för dem som diskriminerats. En annan sak är att det kommer behövas information och utbildning om den nya bestämmelsen. Sådan kunskapsöverföring underlättas av tydlighet.

En av punkterna i förslaget om vad som ska omfattas av skälighetsbedömningen är att det ska ha betydelse om åtgärden för tillgänglighet behöver göras i enlighet med andra bestämmelser.
I andra länder till exempel USA och Norge har det huvudsakligen reglerats i diskrimineringslagstiftning vilka åtgärder som ska genomföras för tillgänglighet. I Sverige skulle en sådan ordning kännas främmande. Det beror på att vi redan har lagar, förordningar och föreskrifter för tillgänglighet i de olika samhällsektorerna. Norge hade exempelvis inga krav på tillgänglighet i sin bygglagstiftning innan deras diskrimineringslag kom. Vi har haft reglering sedan slutet av sextiotalet. Andra områden där det finns reglering är arbetsmiljö och transporter. Att ha ett sådant system för normering, är helt i enlighet med artikel 4 i konventionen.

Ett problem i Sverige har varit att det inte varit möjligt för slutanvändare att driva sin rätt enligt de regler som finns om tillgänglighet. Det nya förslaget täcker alltså en väsentlig lucka. Om det finns tvingande regler om tillgänglighet så ökar sannolikheten att en åtgärd ska bedömas som skälig. Alltså, begreppet skälighet är inte statiskt det kan påverkas genom lag, förordning och föreskrift. Det är inom de respektive områdenas normeringssystem som påverkansarbetet bör ske. Då är inte skäligheten i fokus. Snarare vad som är möjligt och effektivt.

Inte minst erfarenheterna från USA visar på vikten av att inte fokusera för mycket på lägsta nivåer. I förslaget hanteras det genom att lyfta fram att också andra inte tvingande riktlinjer och standarder fyller en viktig funktion. De visar på vad som är möjligt att göra och hur. Det kan vara Handisams riktlinjer till vägledning för statliga myndigheter att uppfylla förordningen om de statliga myndigheternas ansvar eller frivilligt överenskomna standarder. Det är viktigt med förankring och dialog mellan myndigheter, forskare, branscher och slutanvändare. En sådan dialog om tillgänglighet och användbarhet för alla är avgörande för att riktlinjer och standarder ska användas och leda till faktiskt förbättring.

Sammanfattningsvis är det föreslagna utvidgade diskrimineringsskyddet för bristande tillgänglighet ett bra och nödvändigt förslag. Men jag tror liksom utredaren att det är viktigt med flexibilitet, pragmatism och kreativa lösningar. Erfarenheten säger att det som är nödvändigt för dem med särskilda behov underlättar eller är bekvämt för resten. För att nå de bästa resultaten kommer det att krävas en ökad medvetenhet om tillgänglighetens och användbarhetens betydelse för en ökad kvalitet i olika verksamheter. En rad olika åtgärder behövs, ny politik, nya normer och kontinuerlig dialog. Den dialogen brinner jag för och särskilt när den leder till konstruktiva och kreativa lösningar som gör det bättre för fler i vår gemensamma vardag.