Etikettarkiv: Särintresse

Fördomar och medvetenhet

I år firar jag 20-årsjubileum! Året det begav sig var således 1990. Jag var relativt nyinflyttad i Skåne. Jag var ensamstående mamma med två små barn och jag insåg att jag, fast jag inte ville, var tvungen att söka arbete för att klara min försörjning. Jag hade tur för ganska omgående hittade jag en annons om ett ”spännande arbete” där jag inte skulle behöva vara så mycket borta från mitt hem trots att det var en ganska stor tjänst.

Det handlade om att arbeta som personlig assistent till en kille med omfattande fysiska funktionsnedsättningar. Efter att ha träffat honom en första gång var jag fullkomligt lyrisk! TÄNK vad fantastiskt att denne man, TROTS allt som talade emot det, levde ett sådant rikt liv! Han använde respirator för att andas men han var en riktig rackare på att skriva limerickar och vann fina priser nästan varje månad på det han skrev! Han festade (oh, herre min gud – får man dricka alkohol när man använder respirator?), gillade tjejer och var jätteintelligent. Otroligt! Sjävklart tog jag jobbet. Jag kunde inte nog tacka min lyckliga stjärna för att jag hade råkat springa på den här fantastiska möjligheten.

Som ni säkert alla förstår hände det här innan assistansreformen hade trätt i kraft. De stora fördomar jag hade, att den här mannen skulle vara så fantastisk bara för att han kunde skriva limerickar, festade och var intelligent, är kanske svårförståeliga idag men då, för bara 20 år sen, var det inte så vanligt som det är idag att personer med omfattande fysiska funktionsnedsättningar faktiskt levde ”som andra”. Men att han inte var vare sig mer eller mindre än någon annan person lärde jag mig ganska snabbt. Efter ungefär tre månader hade jag insett att han var en man, precis som andra män. Jag insåg att vi var jämlikar. Det är det som är mitt jubileum.

Genom mitt möte med den här mannen kunde jag i rask takt lägga många av mina fördomar åt sidan. Och inte bara jag utan även min familj bestående av (nyfunnen) man, barn, syster med man och barn samt mamma och pappa påverkades. Och mannens övriga assistenter. Deras familjer. Och mannens egen familj.

Idag är det ca 17 000 personer som är beviljade personlig assistans inklusive LSS-assistansen. Tänk att dessa personer i snitt har 5 personer i sin närmaste familj och 5 personliga assistenter som i sin tur har familjer på 5 personer. Tänk att det är hög omsättning, inte på den ordinarie staben assistenter kring den assistansberättigade utan på extrapersonalen som ofta finns runt varje person. Kanske är det så att man som assistansanvändare får räkna att möta kanske upp till 5 nya assistenter per år. Totalt skulle det innebära att så många som en halv miljon människor under ett enda år har förmånen att få lägga bort delar av sina fördomar. Det blir några stycken det, om vi ser det på 10 års sikt…

Jag vill stämma in med de senaste dagarnas bloggare och uppmana alla er som berörts genom åren, som anser att assistansreformen inte är en ”funktionshinderfråga”, ett ”särintresse”, utan i högsta grad en samhällsfråga som berör oss alla att använda er röst och rösta på det parti som håller med om det. Börja gärna på IfAs hemsida, www.intressegruppen.info.

Nu är det dags att ni politiker förstår att vi är MÅNGA och att ni måste se till att förtjäna våra röster.

I huvudet på en politiker

Det finns en fråga som måste ställas. Det finns en fråga som vuxit sig allt starkare. Det finns en fråga som vi väldigt gärna låtit bli att ställa. Men vi måste.

Efter Fredrik Reinfeldts Almedalstal tränger den sig på. Särintressen, det talade Reinfeldt om, inte utan förakt. Särintressen var inte bra. Kände vi oss träffade, vi med funktionsnedsättningar?

Ja, varför inte? Hur många gånger har vi inte haft anledning! Särintressen har vi ofta setts som.

Fast vi tror inte vi är det. Vi vet att vi är alldeles vanliga människor och medborgare.

Så man ska vara försiktig med begreppet särintresse. Men kanske går det hem för stunden i det retoriska illusionsmakeriet. Vi vill ju alla så gärna lyssna på Fredrik och känna att vi hör hemma i allmänintresset. Allmänintresset, det är bra. Men särintresset, det vet man ju hur det är med det.

Där står vi i hopen som Fredrik Reinfeldt förför och tycker med välbehag ”där får de, särintressena!” Där står vi och tänker på andra. Jag tänker förstås på några direktörer som jag tror Fredrik umgås med (fast jag är inte säker på att han tänker på dem), och arbetarklassen tänker på socialhjälpstagarna medan dessa tänker på invandrarna som i sin tur tänker på facket som bara slår vakt om de sina. Många män med bristande sinne för feminism tänker på kvinnor, som särintresse, allihop. Ja, det blir nästan tänkt på alla.

Fast många med funktionsnedsättningar tänker inte så mycket på andra, av bitter erfarenhet. De vet att det ofta är de som är särintresse, eller hör till dem som räknas dit. När vi nu efter rätt många år med assistansreform och en åtminstone uttalad medborgarskapstanke i våra nationella handlingsplaner plötsligt åter hör ordet särintresse rycker vi därför till. Jag vill inte säga att vi osäkrar vår revolver, men vi tar fram slangbellan.

Och frågan. Jag vill gärna ställa den också till Maud och Jan och Göran, om han hamnar på det han tycker är rätt sida om decimalerna. Och jag ställer den även till Mona och Lars, ty ibland har vi bestämt sett ut som ett särintresse också på första maj. Ja, inte så att det har framgått av de framförda parollerna, det är snarare just det att vi så sällan synts till på dem.

Maria och Peter, ni har väl mest annat på programmet? Jag riktar ändå frågan också till er.

Men till sist och framför allt, Fredrik Reinfeldt, vi som lever med funktionsnedsättningar vet att vi inte brukar hänföras till den minoritet som utgör allmänintresse, utan till den försumbara majoritet som är särintresse. Så du förstår, vi måste fråga:

Är det oss du tänker på?