Etikettarkiv: leva som andra

Märkliga underliggande värderingar i en statlig utredning – kommentar om ”Åtgärder mot fusk och felaktigheter med assistansersättningen” (SOU 2012:6)

Alla har vi våra värderingar som påverkar vårt sätt att tänka. Annars vore det tråkigt. Här är några prov på denna mänskliga företeelse från utredningen som har ett visst underhållningsvärde.

När bör man fuska?

Naturligtvis bör man inte fuska. Fusk är fult och som utredningen ”Åtgärder mot fusk och felaktigheter med assistansersättningen” påpekar dessutom dyrt för samhället. Som fusk räknar utredningen bland mycket annat den situation där den försäkrade inte är fysiskt närvarande när assistenten arbetar. Då, anser utredningen, kan det inte betraktas som personlig assistans och därför ska inte dessa timmar bekostas av Försäkringskassan. Det är den situation vi åsyftade med aprilskämtet i Assistanskoll.se extra nyhetsbrev när vi rapporterade om Socialstyrelsens kommande krav på implantering av avancerade GPS-chips i assistansberättigades och deras assistenters öronmusslor så att deras fysiska avstånd under arbetet kan registreras och sändas till Försäkringskassans inläsningscentral för att samköras med assistenternas arbetstider. Det var alltså bara en aprilskämt – fast man kan ju aldrig vara riktigt säker nu för tiden att dagens tekniska möjligheter inte bli lag i morgon.

Före STIL-projektet, före 1987, när jag fortfarande hade kommunal hemtjänst bad jag regelbundet min hemsamarit – jo, de kallades så – att handla åt mig och jag följde bara med när vädret var fint och jag hade tid. Hemtjänst regleras av Socialtjänstlagen som kom 1972 och skulle säkra ”skäliga” levnadsvillkor. Med LSS skulle vi få ”goda” levnadsvillkor. ”Goda” skulle innebära något bättre än ”skäliga” levnadsvillkor. Så blev det också. Men nu föreslår utredningen att jag ska tvingas ut och handla tillsammans med min assistent även om det är minus 20 grader kallt och vägen hal med is och oavsett om jag får lunginflammation på köpet.

Varför föreslår utredningen den hårda linjen? Därför att man vill spara pengar åt staten. Men hur kan det kosta mindre när jag följer med? Assistentens arbetstid ändras väl inte. Och om jag får lunginflammation och måste läggas in på sjukhuset så belastas landstinget. Vari ligger alltså besparingarna och var är de goda levnadsvillkoren? Är det fusk att välja den lösning som är billigare för samhället? Visst kan man bli yr i huvudet när begrepp plötsligt får den motsatta innebörden.

Utredningen föreslår att enbart personer bosatta inom EU eller EES-området ska kunna anställas som assistenter.

Lagen (5 kap. 13 och 14 §§ SFB) ger den assistansberättigade rätten till att använda assistansersättning upp till sex månader utanför EU och EES. USA, Kanada och Australien är populära resmål hos svenska ungdomar för bland annat språkstudier och praktik. Dessa länder är speciellt attraktiva för ungdomar med funktionshinder på grund av deras höga tillgänglighet när det gäller allmänna färdmedel, offentliga byggnader och arbetsplatser.

Genom att tillåta endast personer bosatta i EU och EES-området som assistenter skulle merkostnaderna för medföljande assistenters flygresor, logi, traktamente bli mycket höga och i de flesta fall inte rymmas i schablonbeloppet – framför allt inte om assistansomkostnader, enligt utkastet till nytt schablonbelopp i betänkandet, skulle begränsas till 20 600 kr per assistansberättigade och år. Därmed utestänger utredningens föreslag ungdomar med omfattande funktionshinder från att precis som alla andra förbättra sina utsikter på arbetsmarknaden.

Tidigare har möjligheten att spara ihop medel för assistansomkostnader minskats genom att förbjuda överföring av medel till nästa avräkningsperioden och genom att minska avräkningsperioden från tolv till sex månader.

Varför ska man inte kunna anställa assistenter bosatta utanför EU och EES-området? Som argument anför utredningen att deras anställning inte skulle garantera insatsens personliga karaktär. ”Det ter sig främmande att en insats som ska tillgodose bl. a. mycket känsliga privata behov lika väl skulle kunna utföras av olika okända personer utan särskild utbildning eller erfarenhet.” Assistansen är alltså personlig, enligt utredningen, när den fyller ”känsliga privata behov”. Definitionen håller inte eftersom även hemtjänsten får hjälpa till med ”känsliga privata behov”. Det personliga med personlig assistans består i att den enskilde assistansberättigade kan skräddarsy sin assistans alltefter sina personliga, individuella behov och önskemål. Om utredningen hade förstått det, skulle man inte föreslagit en åtgärd som krasst inskränker våra möjligheter.

Bortsett från anhöriga och grannar är det oftast ”olika okända personer” som söker arbete hos svenska assistansberättigade redan idag. Vilken utbildning eller erfarenhet de ska ha är upp till den assistansberättigade och inte till utredarna. På vilka grunder kan man generalisera att den del av mänskligheten som bor utanför EU och EES-området har sämre kvalifikationer som personliga assistenter? Varför skulle det vara svårare för en assistansberättigad som vistas i exempelvis USA att hitta lämpliga assistenter där än i Sverige? På vilka grunder antar utredningen att personer bosatta i exempelvis Australien är mindre lämpliga för arbetet som personliga assistenter än medborgare av exempelvis Rumänien eller Bulgarien? Utredningen verkar inte vara medveten om att majoriteten av personer med utländsk bakgrund som söker assistansjobb hos Arbetsförmedlingen i svenska storstadsområden kommer utanför EU och EES-området.

Motiveringen till utredningens förslag är minst sagt märklig och inte genomtänkt. Man vill komma åt brottsligheten. Det är bra. Men hur mycket pengar kommer man spara med det här förslaget? Försäkringskassans kostnader är oförändrade oavsett om en assistansberättigad person använder assistansen i Sverige eller utomlands. Brottslighet i samband med utbetalning av assistansmedel förekommer även i Sverige. Utredningen redovisar inte hur många assistansberättigade som använder assistansersättningen utanför EU och EES-området, i vilken utsträckning och i vilken grad Försäkringskassans kontrollmöjligheter skulle förbättras av förslaget och vilka besparingar i kronor och öre dessa eventuellt ökade kontrollmöjligheter skulle leda till.

Den högst osäkra nyttan av förslaget bör vägas mot den säkra skada som förslaget skulle åsamka alla de assistansberättigade ungdomar vars dröm är att leva ett liv som andra.

Kära politiker och tjänstemän: Har ni funderat på risken för hatbrott när ni ifrågasätter vår rätt att leva som andra?

Då och då hör vi politiker och tjänstemän säga att assistanslagstiftningen är en ovanligt generös lagstiftning.

I förhållande till vadå undrar jag.

Är det generöst att låta mig pissa när jag vill? Är det generöst att låta mig ta mig utanför min lägenhet? Är det generöst att låta mig gå till mitt jobb? Vad säger ni, är det generöst?

Många har inte förstått det här med personlig assistans. De förstår inte att det handlar om sådant som de själva tar för givet. Assistansen är idag hotad från flera håll. Det har blivit okej att ifrågasätta våra grundläggande rättigheter. Det har blivit okej att ifrågasätta vår rätt att leva som andra.

Men tycker ni att det är okej?

Folk vet idag väldigt lite om hur det är att leva med assistans. En del tror att vi lever lyxliv. För inte så länge sedan var det till och med en politiker som sa: ”Vem skulle inte vilja ha en personlig assistent därhemma som tvättade och städade åt sig?” Då har man ju inte riktigt förstått vad det handlar om.

Eller är det lyx att låta mig välja vad jag ska ha till middag? Är det lyx att låta mig välja vem som ska torka mig i baken? Är det lyx?

Assistansreformen kom inte till av en slump. Det var inte resultatet av ett enmansverk. Assistansreformen kom till efter våra egna påtryckningar. Reformen var resultatet av vårt envisa arbete. Det var vi som ställde kraven och beskrev våra behov. Detta kan vi göra igen, och detta måste vi göra igen. Vi har inget annat val.

Jag träffade Kenneth Johansson i tisdags. Han är centerpartist och ordförande i Socialutskottet. Han tyckte inte att det var så farligt att en del blir av med sin assistans. Det tyckte han var naturligt.

Tycker vi det med?

Under de senaste veckorna har vi kunnat följa rättegången i Oslo mot Anders Behring Breivik. Efter hans terrordåd har det diskuterats vilken roll samhällsklimatet har spelat för det hela. Samma diskussion har förts med anledning av dödsskjutningarna i Malmö.

Samma diskussion fördes i början av 90-talet då Ian och Bert introducerade Ny Demokrati samtidigt som den så kallade Lasermannen sköt skarpt på personer med utländsk bakgrund. Vad betyder stämningen i ett samhälle för sådana illgärningar?

Jag tror att samhällsklimatet betyder mycket. Därför oroar det mig att debatten har hårdnat mot oss funktionshindrade. Det oroar mig att regeringstjänstemän kan gå ut och ifrågasätta våra grundläggande fri- och rättigheter. Och det oroar mig djupt att företrädare för Sveriges kommuner och landsting tycker att det inte ska stå i lagen att vi ska kunna leva som andra.

Just nu bevittnar vi hur grunden läggs för en hatstämning mot oss assistansanvändare. Vi bevittnar hur vi alla utmålas som fuskare och bedragare.

I Tyskland har man redan upplevt hatbrott mot funktionshindrade. I Norrköping hörde vi nyligen hur en politiker på fullt allvar menade att det inom kort inte kommer att finnas så många rörelsehindrade. Därför behövs det inte byggas några hissar.

Stämningen har hårdnat väsentligt. Det vädras åsikter som de flesta tidigare höll för sig själva.

Skulle någon få för sig att tutta på ett LSS-boende så kommer jag att hålla den här regeringen ansvarig för det. Skulle det uppdagas nya barmhärtighetsmord i någon av dessa verksamheter så kommer jag även att hålla regeringen ansvarig för det. Skulle fler barnläkare påträffas med att ge hjärnskadade barn dödshjälp så vet ni vilka som jag kommer att anklaga.

Så jag vill be alla politiker och tjänstemän om att ni besinnar er och skruvar ner tonläget. Och att ni tar er en funderare på vilka mörka krafter som ni kan sätta i rörelse när ni ifrågasätter en hel grupps grundläggande mänskliga rättigheter.

______________________________________________________________________________

Tal av Bengt Elmén, via hans personliga assistent, vid manifestationen Utan assistans stannar livet den 5 maj 2012.