Etikettarkiv: Handisam

Bortom fagert tal – snart ska remisserna samlas ihop

Tror att många sitter och funderar på hur förslaget från Departementspromemorian, Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som diskriminering, Ds 2010:20, ska tas emot av remissinstanserna. Jag tänker på hur förslaget skulle passa in i en effektiv politik för tillgänglighet och användbarhet för alla oavsett funktionsförmåga? Det borde vara självklart att utgå från allas behov och förutsättningar när vi människor utvecklar för eller erbjuder något till andra människor. Det är inte självklart och det görs inte i tillräcklig omfattning. Därför behövs olika åtgärder för att komma till rätta med bristerna i tillgänglighet. Diskrimineringsskydd är en av dessa åtgärder, varken mer eller mindre. Jag tycker förslaget är ett bra komplement till andra åtgärder, men det kommer inte i sig självt att leda till stora förändringar.

I den nya Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning beskrivs det allmännas ansvar för att personer med funktionsnedsättning ska få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Konventionen visar på bredden i frågan.

Tillgänglighet utgör en fundamental förutsättning för rättigheterna i konventionen. Saker som har med tillgänglighet att göra genomsyrar därför hela dokumentet. Redan i konventionens ingress nämns vikten av att ha med funktionshinder i strategier om hållbar utveckling. Av artikel 3 framgår att tillgänglighet är en av de allmänna principerna som ska finnas med i all tillämpning. I artikel 4 slås fast att både forskning och normering kring det ”universellt utformade” är ett allmänt åtagande. Med det ”universellt utformade” avses ungefär: tillgänglighet och användbarhet för alla som en kvalitet i all utformning. I artikel 9 om tillgänglighet beskrivs de olika tillgänglighetsområdena. Krav ställs på att ta fram och implementera miniminormer. Tillgång och tillgänglighet är sedan återkommande teman i de flesta rättighetsartiklarna.

Av artikel 5 följer att ansvar för att skälig anpassning erhålls. Förslaget som nu är ute på remiss är alltså i enlighet med det ansvar som följer av konventionen. Förslaget innebär att det i uppräkningen av olika typer av diskriminering införs en ny form av diskriminering. Det nya kallas ”bristande tillgänglighet” och innebär att diskriminering som har med tillgänglighet att göra införs inom alla områden med diskrimineringsskydd. Konkret innebär förslaget att om personer med funktionsnedsättning missgynnats genom att skäliga åtgärder för tillgänglighet inte genomförts så är det diskriminering. Arbetslivet och högre utbildning där det länge funnits krav på att vidta skäliga åtgärder får samma reglering.

Många studsar kring begreppet skälighet och att det i förslaget till lagtext ges vägledning om hur skälighetsbedömningen ska göras. Men så är det: tillgänglighet och diskriminering innebär en prövning av skälighet. Det framgår av Konventionen och är så överallt i världen där det finns motsvarande diskrimineringsskydd. Jag tror dessutom att möjligheterna för det nya förbudet att fungera effektivt ökar om lagtexten vägleder kring vad skälighetsprövningen innebär. Det blir tydligare både för dem som riskerar att diskriminera och för dem som diskriminerats. En annan sak är att det kommer behövas information och utbildning om den nya bestämmelsen. Sådan kunskapsöverföring underlättas av tydlighet.

En av punkterna i förslaget om vad som ska omfattas av skälighetsbedömningen är att det ska ha betydelse om åtgärden för tillgänglighet behöver göras i enlighet med andra bestämmelser.
I andra länder till exempel USA och Norge har det huvudsakligen reglerats i diskrimineringslagstiftning vilka åtgärder som ska genomföras för tillgänglighet. I Sverige skulle en sådan ordning kännas främmande. Det beror på att vi redan har lagar, förordningar och föreskrifter för tillgänglighet i de olika samhällsektorerna. Norge hade exempelvis inga krav på tillgänglighet i sin bygglagstiftning innan deras diskrimineringslag kom. Vi har haft reglering sedan slutet av sextiotalet. Andra områden där det finns reglering är arbetsmiljö och transporter. Att ha ett sådant system för normering, är helt i enlighet med artikel 4 i konventionen.

Ett problem i Sverige har varit att det inte varit möjligt för slutanvändare att driva sin rätt enligt de regler som finns om tillgänglighet. Det nya förslaget täcker alltså en väsentlig lucka. Om det finns tvingande regler om tillgänglighet så ökar sannolikheten att en åtgärd ska bedömas som skälig. Alltså, begreppet skälighet är inte statiskt det kan påverkas genom lag, förordning och föreskrift. Det är inom de respektive områdenas normeringssystem som påverkansarbetet bör ske. Då är inte skäligheten i fokus. Snarare vad som är möjligt och effektivt.

Inte minst erfarenheterna från USA visar på vikten av att inte fokusera för mycket på lägsta nivåer. I förslaget hanteras det genom att lyfta fram att också andra inte tvingande riktlinjer och standarder fyller en viktig funktion. De visar på vad som är möjligt att göra och hur. Det kan vara Handisams riktlinjer till vägledning för statliga myndigheter att uppfylla förordningen om de statliga myndigheternas ansvar eller frivilligt överenskomna standarder. Det är viktigt med förankring och dialog mellan myndigheter, forskare, branscher och slutanvändare. En sådan dialog om tillgänglighet och användbarhet för alla är avgörande för att riktlinjer och standarder ska användas och leda till faktiskt förbättring.

Sammanfattningsvis är det föreslagna utvidgade diskrimineringsskyddet för bristande tillgänglighet ett bra och nödvändigt förslag. Men jag tror liksom utredaren att det är viktigt med flexibilitet, pragmatism och kreativa lösningar. Erfarenheten säger att det som är nödvändigt för dem med särskilda behov underlättar eller är bekvämt för resten. För att nå de bästa resultaten kommer det att krävas en ökad medvetenhet om tillgänglighetens och användbarhetens betydelse för en ökad kvalitet i olika verksamheter. En rad olika åtgärder behövs, ny politik, nya normer och kontinuerlig dialog. Den dialogen brinner jag för och särskilt när den leder till konstruktiva och kreativa lösningar som gör det bättre för fler i vår gemensamma vardag.

Vänsterpartiet: Dags att få fart på tillgänglighetsarbetet!

Almedals Special

Vänsterpartiets logotypRiksdagen beslutade för tio år sedan att alla enkelt avhjälpta hinder för att samhället ska vara tillgängligt för alla, ska vara borta vid slutet av 2010. Alla vet nu att det här inte kommer att uppnås. Vänsterpartiet anser att vi nu måste ta nya tag i tillgänglighetsfrågan och göra det med betydligt mer kraft än tidigare.

Att det händer alldeles för lite när det gäller att göra samhället tillgängligt för alla erkänner till och med regeringen själv i uppföljningen av handlingsplanen för handikappolitiken. Men åtgärder för detta har lyst med sin frånvaro och nya åtgärder har skjutits på framtiden. Det är i och för sig inte konstigt att regeringen inte har råd med mer när skattesänkningar hela tiden är deras högsta prioritet.

Vänsterpartiet vill istället skapa världens bästa välfärd. En satsning som är viktig för oss är att göra samhället tillgängligare för alla. Sverige måste ta FN-konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning på allvar. Vi vill ta fram en genomförandeplan för hur alla de rättigheter som finns i konventionen ska bli verklighet. Tillgänglighetsarbetet är en del i detta och det måste till mycket kraftfullare satsningar. Vi vill se 2014 som ett nytt slutdatum för den nationella handlingsplanen.

Man får inte heller glömma bort att det finns fler aspekter på tillgänglighet än att rörelsehindrade och synskadade ska kunna ta sig fram i den fysiska miljön. Det handlar också om tillgänglighet till information i olika former, om att i vissa fall behöva mer tid för kommunikation med myndigheter, om att kunna vistas på platser när man har någon form av överkänslighet med mera.

Tillgänglighet är i alltför hög grad en icke-fråga runtom i landet. Humanas Tillgänglighetsbarometer som publicerades i maj visar att kommunerna ofta är dåliga på att prioritera tillgänglighetsfrågorna. Vänsterpartiet vill synliggöra tillgänglighetsarbetet genom att kräva att kommunerna ska göra årliga redovisningar till länsstyrelserna om hur långt man kommit i tillgänglighetsarbetet och vad man avser göra för att åtgärda problemen under kommande år. Man måste också bli mycket bättre på att göra rätt från början. Tillgänglighetsarbete kostar när man från början har byggt fel, därför vill vi att tillgänglighetsperspektivet ska förtydligas i plan- och bygglagen. Och det går utmärkt att kombinera snygg design med tillgänglighet.

Samtidigt som kraven på kommunerna ökar måste även de ekonomiska förutsättningarna i kommunerna förbättras. En nyckelfråga är att de statsbidragen till kommunerna måste höjas och där är vi rödgröna överens om satsningar.

En genomgång från Handisam visar att även myndigheter är dåliga på tillgänglighet. Av de 271 myndigheter de tittat på har en tredjedel inte ens uppfyllt det lagstadgade kravet att ha en handlingsplan. Detta är självklart något som vi i regering ska se till att tydliggöra.

För att leva upp till FN-konventionen måste det också finnas lagstiftning på plats så att den som diskrimineras på grund av sin funktionsnedsättning ha en juridisk möjlighet att få upprättelse. Regeringen hemlighöll en färdig utredning om detta under hela våren. Strax före Marschen för tillgänglighet offentliggjorde de att utredningen är färdig och ska ut på remiss, men lade samtidigt in en brasklapp om att man på nytt ska utreda kostnaderna för förslagen i en ny utredning.

Det är dags att komma till skott och verkligen lägga fram förslaget. Det handlar inte om vad vi har råd med utan om mänskliga rättigheter. Riksdag och regering måste sluta svika alla de medborgare som på grund av hinder i samhället inte får samma möjlighet att arbeta, utbilda sig, ta sig fram och i övrigt leva ett liv som de flesta andra kan ta för självklart.

Det är otillgängligheten, inte funktionsnedsättningen, som är problemet.

Lars Ohly (v)

Om författaren:
Lars OhlyLars Ohly är partiledare för Vänsterpartiet och tidigare partisekreterare och tågmästare. Han är riksdagsledamot sedan 1998 och partiledare sedan 2004.

Sktibenterna kommenterar

Kjell StjernholmKjell Stjernholm: Vänstern vill lagstifta. Det är bra. Ohly passar också på att tjuvnypa nuvarande regering med att de prioriterat skattesänkningar framför snabbare åtgärder om tillgänglighet. Det har han kanske rätt i, men inte var väl farten på arbetet att göra Sverige tillgängligt så värst mycket bättre före 2006?

Ohly har flera konkreta förslag – och det är ju bra i sig. Vänstern vill förstärka plan och bygg-lagen, tvinga fram uppföljning av kommunerna till länsstyrelsen och ge nytt slutdatum för den nationella handlingsplanen till 2014. Men hur vasst det är för en verklig förändring? Vet inte. Jag tror nog det är lagstiftningen om otillgänglighet som diskriminering som är nyckeln. Och fokuset på att jobba med de mänskliga rättigheterna som grund.

Sen förvånas jag över att Ohly inte talar om den usla situationen på arbetsmarknaden. Det brukar ju vara en paradgren för Vänstern?

Maria JohanssonMaria Johansson: Ohly har, upplever jag, ett genuint engagemang för frågorna. Lyssnade i går till hans Almedalstal på plats och det var något unikt vi fick uppleva när en partiledare i ett allmänpolitiskt tal lyfter fram personer med funktionsnedsättning i den omfattning han gjorde, jag har aldrig varit med om något liknande. Jag tycker dock det är  helt fel att gå ut med att flytta fram tidsgränsen för enkelt avhjälpta hinder. Vi har haft lagstiftningen sedan 2001 och vi har haft föreskrifterna sedan 2003 men fortfarande finns majoriteten av hindren kvar och än värre, nya hinder tillskapas fortlöpande vid nybyggnation. Jag tror också det är fel väg att gå med bidrag till dessa åtgärder, det handlar om existerande lagstiftning, det handlar om rättigheter och här finns en fara att redan gällande bestämmelser sveps med i det allmänna avfärdandet av Vs förslag till åtgärder som skulle kosta skattebetalarna mer.