Etikettarkiv: Tillgänglighet

Jag minns alla välvilliga politiker och hur de brukade ta på mig

, 19 maj, 2010
5 svar

Igår kom det ett pressmeddelande från Marschen för tillgänglighet: ”Lars Ohly och Maria Larsson deltar i marschen…” stod det i ämnesraden. Det första namnet förvånar mig inte. Jag gläder mig inte åt det heller. Det hade varit klart bättre om vänsterpartiet hade infört kravet på en lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering i sin valplattform, men det gjorde man inte. Lars Ohly pläderade tydligen inte för det heller. Men marschera det ska han.

Nej, jag är inte förvånad över att Lars Ohly tar chansen att ragga lite funkisröster till vänsterpartiet. Däremot höll jag på att trilla av stolen över det andra namnet i mailrubriken. Maria Larsson, ministern med ansvar för den svenska handikappolitiken, ska alltså marschera Varför har hon fått för sig det? Som jag kan se det finns det tre alternativ.

1) Maria Larsson ska ta tillfället i akt att presentera regeringens förslag på en diskrimineringslagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering.

2) Maria Larsson har tröttnat på att hennes kollegor i regeringen (Sabuni, Borg, Reinfeldt osv) inte gör något. Nu orkar hon inte längre och använder sitt deltagande i marschen som en protest. Hon vill med sitt deltagande visa att hon inte finner sig i att människor i Sverige diskrimineras med politikernas goda minne. ”Nu får det vara nog, jag skäms för att sitta i denna regering” säger hon på Sergels Torg den 29 maj.

3) Maria Larsson saknar totalt omdöme. Hon går och demonstrerar för något som hon och hennes kamrater (eller lagkamrater, som Göran Persson kallade sina ministrar) kan genomföra, borde genomföra och faktiskt redan skulle ha genomfört.

Det sista alternativet borde vi kunna avskriva, för ingen minister kan väl vara så förvirrad. Men det är nu som det där märkliga som kallas för den politiska verkligheten gör sig påmind. För… var det inte så att hennes ministerkollega Mats Odell marscherade med oss förra året?

Jo.

Var det inte så att jag och mina kamrater i Unga Rörelsehindrade redan för tio år sedan hörde Nyamko Sabuni säga att ”nu ska vi kämpa tillsammans mot all form av diskriminering”.

JO.

Har jag någonsin hört någon enda riksdagspolitiker som är emot en lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering?

NEJ!!

Tror politiker att de kan gå ut och demonstrera för något som de sedan aldrig genomför?

JA – DET ÄR JU FULLSTÄNDIGT UPPENBART!!!

Och plötsligt så hör jag den allra första politikern, som talade på den allra första marschen (hon var för övrigt miljöpartist):

”Åh, jag får sån livskraft av att se denna glädje. Jag hoppas att ni går den här marschen varje år” sa hon. Ja, så är det naturligtvis. Politikerna vill marschera med oss varje år. De tycker ju precis som vi. De vill ha livskraft. De vill ha glädje. De vill kramas.

Men kära politiker, ser ni inte att vi för länge sedan har slutat krama er tillbaka. Vi vill bara ha våra medborgerliga rättigheter. Det finns ett ord för att krama och ta på någon som inte vill.

Plötsligt ser jag titeln till mina memoarer framför mig (och jag sänder en tacksam tanke till författaren Kerstin Thorvall): ”Jag minns alla välvilliga politiker och hur de brukade ta på mig”.

5 svar

Mindre olagliga lagöverträdelser

, 13 maj, 2010
11 svar

Jag har i mina år som rullstolsburen gång på gång läxats upp av myndigheter och kommuner som säger att jag inte är lika mycket värd som andra. Mina lagstadgade rättigheter fråntas mig och jag ska vara tacksam för att vara en andra klassens medborgare. I Sverige matas vi dagligen med lögnen om  att vi är bäst i världen på i stort sett allt. Vi har bara på de två senaste veckorna sett det ena absurda rättsövergreppet som är värre än det andra.

Det är inte bara olika tolkningar av lagen. Det står väldigt tydligt – svart på vitt som det populärt brukar heta. Jag tar det från början:

I Göteborg var det fram till 2006 förbjudet att sitta i en rullstol på buss och spårvagn. Detta uppmärksammade jag offentligt och fick då en stämning på halsen från Västtrafik. Idag är problemen långt ifrån avhjälpta: rullstolar kommer inte på fordonen (då ramper antingen saknas eller är ur funktion). Om man kommer ombord får man under inga omständigheter färdas 2 rullstolar på ett och samma fordon. Det spelar ingen roll hur ifall det finns tillräckligt med utrymme eller ifall rullstol tillsammans med passagerare väger knappt något alls. Trots att man sedan 1979 enligt lag skall jobba för att avhjälpa otillgängligheten och att HandikappOmbudsmannen sa till Västtrafik på skarpen 2001 har många generationer fordon köpts in utan tanke på tillgänglighet.

Lag (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik säger:

[…] 2 § Den som har tillsyn över kollektivtrafik och den som utövar sådan trafik skall se till att trafiken anpassas med hänsyn till resenärer med funktionshinder. Därvid skall följande iakttas.

När kollektivtrafik planeras och genomförs skall funktionshindrades särskilda behov beaktas. De färdmedel som används skall så långt det är möjligt vara lämpade för resenärer med funktionshinder. […]

Om jag nu skulle ta den kollektivtrafik som jag inte får åka för att gå på bio i Göteborg så hänvisas jag till SF Bios monsterbygge ”Bergakungens Salar”. Biografkomplexet har tagit över (i stort sett) all filmvisning i Göteborg då kvarvarande biografer lades ner (alternativt konkurrerades ut) då SF satte igång. Där är jag välkommen i 2 av 14 salonger, så jag är tvungen att se det som SF tycker att jag ska se. I övriga salonger kan jag komma in, men tvingas isåfall skapa mig en egen plats framför första raden. En åtgärd skulle vara lätt och billig för SF att göra, men SF vägrar.
Plan och ByggLagen skrivs det om tekniska egenskapskrav på byggnader mm (BVL) (1994:847) bl.a.:

[…] 2 § Byggnadsverk som uppförs eller ändras skall, under förutsättning av normalt underhåll, under en ekonomiskt rimlig livslängd uppfylla väsentliga tekniska egenskapskrav i fråga om
[…]
8. tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga

Andra läsvärda meningar ur Sveriges lag är: Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. […] Det allmänna skall verka för att alla människor skall kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället. Det allmänna skall motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller annan omständighet som gäller den enskilde som person. (ur Regeringsormen 1 kap. Statsskickets grunder)

Listan på exempel kan göras hur lång du vill. I mitt närområde identifierade och anmälde jag 150 enkelt avhjälpta hinder – jag fick 150 avslag. Göteborgs kommun har som ni säkert redan gissat inte ens identifierat och än mindre satt igång att åtgärda det som hela Sverige år 2000 uppmanades att ta itu med tills i år.

Vad drar jag för slutsats? Går det att dra nån annan slutsats än att politiker tycker det är helt i sin ordning att göra skillnad på folk och folk. Sverige har ett uselt rättsskydd för människor med funktionsnedsättning. Det är en illaluktande svensk tradition som inget svenskt parti tycker är tillräckligt allvarligt att ta itu med bland sina valfrågor i det stundande valet. Skulle vi inte alla vara lika inför lagen?

Vissa lagar tycks vara till för att brytas.

11 svar

Ett givet möte….

, 4 maj, 2010
2 svar

Olika möten är något som vi alla upplever. Vissa passerar onoterat förbi. Andra förändrar eller till och med vänder upp och ned på ens tillvaro; efterspelet kan jämföras med ett slag i ansiktet som efterlämnar en ömmande fläskläpp som vägrar att ge med sig. Den värker och gör sig ständigt påmind, tillika förbannat irriterande, efter ett tag väcker den vrede.

Vrede är ett starkt ord, ordets definition lämnar vi därhän, men i vissa sammanhang krävs det starka ord, detta är ett sådant. Ja, just det, möten var det. År 1998 upplevde jag ett möte som har förändrat min tillvaro och syn på saker och ting. 1998 var året då jag mötte Ada, för mig var Ada totalt främmande, det brukar i och för sig nya bekantskaper vara. Ada och jag spenderade fyra år ihop; så här i efterhand är saknaden stor.

Ada gav mig så otroligt mycket och det var dessutom fullständigt villkorslöst; det var för Ada givet. Ada gav mig möjligheten att utforska och ta del av saker och ting på ett sätt jag inte tidigare haft möjlighet till. Ada suddade även ut begrepp som ”Vi och dem”, ”Utanförskap” och ”Otillgänglighet”. Under dessa fyra år tog jag allt detta för givet; många säger att man inte skall ta något för givet, jag håller inte med.

Fyra år senare, 2002, gick Ada och jag skilda vägar, snart efter detta fick jag en smäll i ansiktet som efterlämnade en ömmande fläskläpp; den finns där än i dag. Vad har smällen och fläskläppen med Ada att göra? Smällen fick mig att inse att inte ta vissa saker och ting för givet, min möjlighet att utforska och ta del av saker och ting är nu begränsad och detta varje dag. Fläskläppen som vägrar att försvinna pulserar dagligen ut värkande begrepp som ”Vi och dem”, ”Utanförskap” och ”Otillgänglighet”. Det gör mig förbannat irriterad; den har nu väckt min vrede, vreden kan summeras med ”Otillgänglighet”.

Jag kräver som rubriken lyder, ”Ett givet möte”, detta kort efter september, 2010. Jag kräver då att få möta Ada igen; denna gång inte hundratals mil ifrån Sverige!

Vem är nu den där Ada som är frekvent omnämnd i texten? Det lämnar jag åt er fantasi, dock tänker jag ge Sveriges politiker en hemläxa; Googla förslagsvis på ”Ada+USA”. Bara MVG är gott nog, det tar jag för givet!

2 svar

Full Delaktighet! Nu!

, 1 maj, 2010
16 svar

Ja, du läser just nu den första meningen i en ny blogg. Behövs en ny blogg i det informationsöverflöd vi idag tvingas leva i? Ja, vi är 12 personer som är övertygade om detta och kommer i fem månader blogga varje dag och göra nedslag i ett Sverige du inte kände till. Det handlar om utanförskap, diskriminering och en rädsla om att politikerna faktiskt inte tycker att detta är viktiga frågor alls. Det kommer inte bara vara en nattsvart journalistik du kan läsa om här – utan en stark vilja till förändring. ”Upplysning” om ni så vill.

Såhär ligger det till:

År 2000 la regeringen fram propositionen ”Från Patient till Medborgare”. Med Patient menades den syn på människor med funktionsnedsättning i samhället. Vård och omsorg präglade synsättet på hur vi skulle tas om hand. En förvandling skulle alltså ske – vi skulle kunna vistas ute i samhället bland andra, förvärvsarbeta och ha ett socialt liv precis som alla andra. Alla tidigare patienter skulle förvandlas till levnadsglada människor som tog för sig av samhället och vad livet hade att erbjuda. Vi skulle åter ges rätten att styra våra egna liv och kunna delta i det samhälle som vi kallar Sverige.

Hur skulle alla ändringar åstadkommas?

Personer med funktionsnedsättning skulle ut i arbetslivet genom stora satsningar. Under tiden skulle media rapportera glädjande scener ur vardagen hur vi blivit självständiga och tillsammans med alla andra fick utforma vår egen framtid och verklighet.

Någonting gick snett.

Rätten till personlig assistans urholkas och det tillgänglighetsarbete som skulle varit färdigt nu har på många håll i Sverige ännu inte påbörjats. Ohälsotalen bland funktionsnedsatta är ungefär lika dystra som arbetslöshetssiffrorna för samma grupp. Människor med funktionshinder syns inte i media annat än som offer och hur ska vi då lära medborgarna att vi faktiskt ska räknas som fullvärdiga medborgare? 2010 skall satsningen ha gått i mål och vi syns allt mindre. Finns allt mindre.

Valdebatten som nu växlat in på den högsta växeln har ännu inte ett ord om vår situation yttrats av politikerna. Om de inte ens nämner misslyckandet med de 10 år gamla planerna kanske de till och med kan slå blå dunster i väljarnas ögon och övertyga folket att Sverige  är det land som är bäst i hela världen på att ta hand om alla sina invånare.

Vi kommer i 143 blogginlägg att ge er sanningen. Utan socker.

Vi kräver Full Delaktighet! Nu!

16 svar