Jag hävdar att det pågår ett osynliggörande av personer med funktionsnedsättning inom svensk politik. Detta osynliggörande hindrar utvecklingen och jag tror att det är en stor del av förklaringen till att det går så sakta för utvecklingen mot ett Sverige för alla.
Som absolut viktigast med den nationella handlingsplanen ser jag det perspektivskifte som skulle genomföras. Att personer med funktionsnedsättning skulle ses som medborgare och våra rättigheter och krav behandlas där de hör hemma – inom respektive politikområde istället för som ett fluffigt och socialpolitiskt ”handikapp- och äldreomsorgsmoln” vid sidan av. Hinder mot delaktighet på jämlika villkor skulle undanröjas.
Nu – tio år senare frågar jag mig om man någonsin trodde på det beslut man fattade?
Den politiska tystnaden är helt klart en betydande förklaring till att planen inte inneburit någon större skillnad i människors dagliga liv. När man i debatten redogör för sina visioner pratar man gärna om allas lika värde, grupper (barn, ungdomar, äldre, invandrare, homosexuella) räknas upp och situationer exemplifieras. Samtidigt som vi i fråga efter fråga saknas och inte omnämns, annat än vid särskilda så kallade ”handikappolitiska” sammankomster för redan invigda.
Valet att i sina allmänpolitiska visioner utesluta personer med funktionsnedsättning, valet att inte ens uppmärksamma att den nationella handlingsplanen går i mål om nästan exakt åtta månader – det är en skam och en nonchalans utan dess like och inget annat än medveten exkludering och osynliggörande.
Tänk om exempelvis det som anförs i debatten om jämställdhet, invandrare, ungdomar eller äldre istället hänvisades till en särskild punkt vid sidan av och avfärdades på samma sätt som ständigt görs med vårt perspektiv.
Tänk om svaret varje gång man påpekar att ungdomar/kvinnor/invandrare är en resurs på arbetsmarknaden, vore: ”Den diskussionen hör inte hemma här när vi pratar arbetsmarknad, visst är (exempelvis) kvinnor att se som en resurs men vi pratar om dem separat under deras egen punkt, den punkten behövs för att tydliggöra deras speciella förutsättningar”.
Med den retoriken sker inga förändringar, men det är så vi och vårt perspektiv hanteras.
Det är ett osynliggörande som måste upphöra. Så länge inte våra politiker på högsta nivå inkluderar frågan i den allmänna politiska debatten kommer inte heller vi som det handlar om att inkluderas i samhället.
I år är det val.
Valmanifest, valdebatter, valprogram och valrörelsen i sig innebär en möjlighet att bryta trenden. Låt de vackra formuleringarna om allas rätt till delaktighet på jämlika villkor få liv och gör dem till verklighet!
Låt valrörelsen 2010 synliggöra HELA den mänskliga mångfalden!