Jag hävdar att det pågår ett osynliggörande av personer med funktionsnedsättning inom svensk politik. Detta osynliggörande hindrar utvecklingen och jag tror att det är en stor del av förklaringen till att det går så sakta för utvecklingen mot ett Sverige för alla.
Som absolut viktigast med den nationella handlingsplanen ser jag det perspektivskifte som skulle genomföras. Att personer med funktionsnedsättning skulle ses som medborgare och våra rättigheter och krav behandlas där de hör hemma – inom respektive politikområde istället för som ett fluffigt och socialpolitiskt ”handikapp- och äldreomsorgsmoln” vid sidan av. Hinder mot delaktighet på jämlika villkor skulle undanröjas.
Nu – tio år senare frågar jag mig om man någonsin trodde på det beslut man fattade?
Den politiska tystnaden är helt klart en betydande förklaring till att planen inte inneburit någon större skillnad i människors dagliga liv. När man i debatten redogör för sina visioner pratar man gärna om allas lika värde, grupper (barn, ungdomar, äldre, invandrare, homosexuella) räknas upp och situationer exemplifieras. Samtidigt som vi i fråga efter fråga saknas och inte omnämns, annat än vid särskilda så kallade ”handikappolitiska” sammankomster för redan invigda.
Valet att i sina allmänpolitiska visioner utesluta personer med funktionsnedsättning, valet att inte ens uppmärksamma att den nationella handlingsplanen går i mål om nästan exakt åtta månader – det är en skam och en nonchalans utan dess like och inget annat än medveten exkludering och osynliggörande.
Tänk om exempelvis det som anförs i debatten om jämställdhet, invandrare, ungdomar eller äldre istället hänvisades till en särskild punkt vid sidan av och avfärdades på samma sätt som ständigt görs med vårt perspektiv.
Tänk om svaret varje gång man påpekar att ungdomar/kvinnor/invandrare är en resurs på arbetsmarknaden, vore: ”Den diskussionen hör inte hemma här när vi pratar arbetsmarknad, visst är (exempelvis) kvinnor att se som en resurs men vi pratar om dem separat under deras egen punkt, den punkten behövs för att tydliggöra deras speciella förutsättningar”.
Med den retoriken sker inga förändringar, men det är så vi och vårt perspektiv hanteras.
Det är ett osynliggörande som måste upphöra. Så länge inte våra politiker på högsta nivå inkluderar frågan i den allmänna politiska debatten kommer inte heller vi som det handlar om att inkluderas i samhället.
I år är det val.
Valmanifest, valdebatter, valprogram och valrörelsen i sig innebär en möjlighet att bryta trenden. Låt de vackra formuleringarna om allas rätt till delaktighet på jämlika villkor få liv och gör dem till verklighet!
Låt valrörelsen 2010 synliggöra HELA den mänskliga mångfalden!
Pingback: Tweets that mention Dags för synliggörande « FullDelaktighet.nu -- Topsy.com
Visst är det så att det hela tiden pågår ett osynliggörande av de grupper som står utanför ”de större massorna” (eller vad man nu ska kalla de grupper som syns, arbetslösa, föräldrar, pensionärer osv). Och det gäller särskilt de som avviker från ”normen” (vit heterosexuell småbarnsfamilj med två vuxna och av medelklass) och som inte har en stark lobbyorganisation bakom sig.
På sin höjd kan olika mindre starka individer representeras av uttalanden och i (val)manifest, men uppenbarligen är steget långt från det till genomförande i verkligheten. Och då finns det många svaga grupper som inte ens når särskilt långt in i planer och manifest (min grupp = missbrukare t ex).
Och ändå är vi många som nöjer oss rätt gott med det som levereras och som inte protesterar och gör särskilt mycket väsen av oss, kanske är det vårt ansvar att det ser ut som det gör…
Jag skulle vilja se fler missbrukare som häller ut blodsmittade sprutor utanför landstingshusen och fler rullstolsbundna som låser fast rullstolarna utanför kommunhusen etc. Alternativt skulle jag vilja se fler som engagerar sig och inte bara kräver annan politik utan som driver fram den med att rösta på andra politiker än de strömlinjeformade röstboskapen som nu dominerar. Med en stark folkopinion bakom sig vågar nog fler politiker säga att ”hey, det är 8 månader kvar, vad har vi gjort, vad krävs att vi gör nu, även om det inte är den hetaste frågan på mediaagendan” (typ alltså).
Aja.
Det är viktigt det du säger, det kan verka som det görs insatser och att frågor som berör personer med funktionsnedsättning tas upp, men det är hela tiden vid sidan om, i ett annat sammanhang. Kommuntjänstemän som anses ha specialkunskap sätts ansvariga, det hänvisas alltid till samma person och ingen annan verkar vilja ta i problemen, samtidigt som man alltid utgår ifrån vad som är ekonomisk och praktiskt för kommunen, inte vad som funkar för de så kallade brukarna… (kan aldrig någon hitta på en bättre beteckning??)
Vad vi som representerar gruppen med psykisk funktionsnedsättning märker är att man alltid vill hitta generella lösningar, i tron att alla har liknande behov av insatser eller stöd, i verkligheten är funktionsnedsättningen helt indivuduell, något som politiker och tjänstemän inom kommunen aldrig tycks begripa. Man utgår alltså inte från individer utan grupp, man utgår också från vad som är accepterat av omgivningen, på en anpassad arbetsplats finns t.ex. särskilda rum och fikarum för vår grupp, för att undvika konflikter med andra anställda, ren segregering skulle jag vilja säga.