Trådlös kommunikation är den viktigaste uppfinningen sedan hjulet, jag är medveten om det. Därför blir det väldigt mycket friktion när inte alla kan hoppa på tåget till trådlösheten.

Elöverkänslighet kan smyga sig på, eller komma ganska plötsligt som i mitt fall. Från en dag till en annan blev min egen invanda bostadsmiljö otillgänglig när jag inte längre tålde WiFi, sladdlös telefon eller de nya mobilsändarna. Plötsligt hade jag tinnitus, helt förstörd nattsömn, koncentrationsrubbningar, andningsproblem – hemma i bostaden som jag älskade! Gick jag hemifrån blev det bättre, åkte jag ut i skogen blev jag snabbt symtomfri.

Det var en mardröm för en teknikoptimist och pryltok. Det var det sista jag trodde kunde hända, fullständigt oväntat och till en början helt obegripligt. Både tinnitus och sömnrubbningar sägs ju orsakas av buller eller stress – men jag hade inte något sådant, jag kunde inte ens med stor ansträngning koppla samman den plötsliga ohälsan med vare sig det ena eller andra.

De läkare jag besökte under det följande halvåret var av två slag: De som inte vet vad elöverkänslighet är, och de som vet men tvingas att hålla tyst för att inte få reprimander från Socialstyrelsen.

Användningen av hemelektronik växer ju med raketfart, och ett av svenskens allra tyngsta I-landsproblem har blivit att sladdarna i hemmet är för många … plötsligt framstår en sladdlös telefon, internetuppkoppling, högtalare, stavmixer-med-webbradio (åh, var kan jag köpa den?) som en praktisk lösning.

Jag och min sambo var tvungna att göra ett val:
1.) Bita oss fast i stan trots att ingen hjälp ges i sjukvården, med okända hälsokonsekvenser på lång sikt.
2.) Flytta ut från staden och pendla till jobbmiljöer som jag nu inte heller tålde att vistas i.
3.) Lämna jobbet och bostaden för att ge kroppen förutsättningar att fungera.

Bara det sista alternativet kändes rimligt med tanke på den djupa okunnighet vi mött nästan överallt. Utan jobb, ingen lön – men man riskerar inte sin hälsa och framtid för lite pengar, eller hur?

Att vistas hemma ens korta stunder var obehagligt, som om husets väggar tapetserats med äkta blåräv och jag vore pälsallergiker. Tänk dig att man sprider jordnötter från hustaken, dygnets alla timmar, och du är jordnötsallergiker. Tänk dig att du är rörelsehindrad och hissen plötsligt bytts ut mot en spiraltrappa – bara för att det anses fräckt och modernt.

Jag ska inte bli tjatig: Poängen är att de här scenariona är olagliga, att de har likheter med min situation, och att ingen borde få försämra tillgängligheten bara för nöjes skull. Valet att flytta ifrån problemet kan tyckas fegt, men det var först efter ihållande handfallenhet och undvikandebeteende från alla berörda instanser som vi gav upp bostaden. Mötet med en mänsklig mur av dålig lagstiftning, tomma löften och likgiltighet fick oss att sätta hälsan främst och flytta ut.

Vi elöverkänsliga förväntas hålla tyst när man tar ifrån oss arbete, bostad och sociala sammanhang: Enligt en myndighetsexpert jag talat med bör vi se oss själva som trafikdödade på motorvägen mot ett modernare samhälle. Hans uppriktighet var lite … rörande, men det är ändå en idiotisk och kränkande åsikt. Jag gjorde en anmälan till DO.

Mycket talar för att mobiltekniken är lika ”riskfri” som tidigare DDT, amalgam, asbest och cigaretter. Vi som redan fått mer än vi tål väntar tappert på att efterklokheten ska hinna ikapp tillräckligt många, så att säkrare teknik äntligen drivs fram.

Fram till dess lever jag på landet, och ler bekymrat när vännerna från stan berättar att de får så ont i huvudet av sin iPhone, att de haft så dålig nattsömn sedan internet blev trådlöst därhemma. Det tar emot att inse att man bytt bort sin hälsa mot lite tekno-”bling”. Den dolda prislappen är svår att upptäcka i tid. Det finns en nedtystad baksida på all utveckling.

När något är billigt, fråga dig varför. När något är trådlöst, fråga dig varför. Även om det är en iPad. There’s no such thing as a free lunch.