Gruppbostad – nej tack!

Jag har levt i snart ett halvt sekel. Under den perioden har mycket hänt när det gäller stöd och service till personer som har så omfattande funktionsnedsättningar som jag har. Jag har prövat på det mesta i den vägen. Jag hade personlig assistans redan på sjuttiotalet, och prövade på att få hjälp av hemtjänst i några år på åttiotalet. Men de absolut värsta erfarenheterna har jag av de gånger när jag provat att bo i ”boendeformer” där stöd och service ingår. Min korta tid på barnvårdhem kan vi lämna därhän, det finns gudskelov få som hävdar att det är en lämplig uppväxtmiljö för små barn i dag. Men jag har också överlevt ett år i en gruppbostad. Det var en hårresande erfarenhet och jag gör aldrig om det. Nu har jag haft personlig assistans i tjugo år. Men av någon anledning är det många som fortfarande anser sig veta att gruppbostad skulle vara den bästa formen av service för personer som mig.

Det är ett tyckande som dyker upp om och om igen. Ofta är det tjänstemännen på kommunerna som har åsikten. En medlem i JAG fick plötsligt sin assistans indragen av kommunen, eftersom de nu hade en lämplig plats i en gruppbostad ledig. Hon hade aldrig bett om någon gruppbostadplats. Hon fick gå till domstol för att få sin rätt att välja själv var hon skulle bo. En annan medlem har under många år saknat daglig verksamhet, för att kommunen har villkorat en plats på dagcenter med att han i så fall måste tacka ja till en gruppbostadsplats. Och ibland hör man oroliga föräldrar som tror att deras snart vuxna barn ska bli ensam och utsatt i en vanlig bostad. De tänker att bara det finns en föreståndare på plats och några andra funktionshindrade som håller låda på kvällarna så uppstår trygg gemenskap.

De skulle bara veta hur ensam och utsatt man blir i en gruppbostad. När ens vilja inte räknas, och ens intressen ses som onödig lyx. När man reduceras till en besvärlig arbetsuppgift för en personalgrupp. När ens behov alltid ska vägas mot de andra ”boendes” behov, och mot personalens behov. De skulle bara veta hur mycket som sägs över huvudet på oss som inte kan skvallra. Och de skulle bara veta hur lojal en sådan personalgrupp är mot varandra, när det kommer fram kritik mot någon av dem.

Om jag inte hade några funktionsnedsättningar alls, då kunde jag kanske bo i en gruppbostad. Då kunde jag argumentera för min sak, då vore jag fri att komma och gå som jag ville. Och jag kunde anpassa mig när det behövdes. Men ju mer stöd och service man behöver, desto mer fången och utlämnad blir man. För någon med mina omfattande funktionsnedsättningar och därmed dåliga anpassningsförmåga är det direkt livsfarligt.

Härom veckan var jag och några av mina vänner från JAG i Sundsvall och spelade musikalen ”Fett bra” för ett hundratal personer (kolla artikeln i Sundsvalls tidning här). Det är en travesti på en känd musikal om kärlek som tycks omöjlig, kärlek mellan två personer från olika världar. I vår tappning bor Sandy i en gruppbostad, medan Danny har personlig assistans. Missförstånd och kulturkrockar blir det förstås. Det är rolig underhållning och vi har glimten i ögat. Men under ytan finns en situation som är blodigt allvar för många, jag lovar.

Detta inlägg postades i Okategoriserade den av .

Om Författaren

Om författaren: Magnus Andén har varit aktiv inom funktionshinderrörelsen sedan 1970-talet, först inom FUB och därefter som ordförande i Föreningen JAG, Jämlikhet, Assistans, Gemenskap, sedan starten 1992. Föreningen JAG kom till på grund av att Magnus och några av hans vänner såg behovet av en förening som ville driva intressepolitiska frågor för personer med flera omfattande funktionsnedsättningar och nedsatt intellektuell förmåga. Den allra viktigaste frågan var förstås att få rätt till personlig assistans. Magnus har personlig assistans dygnet runt genom JAGs brukarkooperativ. Han bor i Stockholm men åker gärna till värmen i Spanien när tillfälle ges.

5 reaktion på “Gruppbostad – nej tack!

  1. Gun Bengtsson

    Det är gåtfullt att staten genom RUT-avdrag kan betala läxhjälp för de välbeställda familjerna, men inte har råd med tillräcklig assistans eller annat stöd till elever med funktionshinder.
    Läste häromdagen hur man berövat en man i 70-årsåldern hans permobil. Han hade MS sedan flera decennier och behövde verkligen detta fordon. Vem som fattat beslut och ansvarade framgick inte av tidningsartikel.
    Det är självklart att stat och kommun inte har råd med allt – men är verkligen prioriteringarna rättfärdiga och kloka?

    Svara
  2. kjell Winberg

    BRA! Hoppas vi blir jättemånga som demonstrerar i juni. Helst en demonstration för rätten till personlig assistans och ett boende på individens egen önskan. Jag är rädd för att Sverige ska EU-anpassas! I flertalet EU-länder bor funktionsnedsatta på vårdhem. Gräsligt!

    Svara
    1. Sven Aivert

      Vad är det för denonstration som ska ske i umeå det vore intressant att få höra lite om denna för det behövs runt om i landet om vi inte ska komma tillbaka in på instituionerna igen

      Svara
  3. Sven Aivert

    Ytterliggare ett bra inlägg som visar på att vi inte blir behandlade som dom mänskliga individer vi faktiskt är
    Vi har ingen som helst självbestämmande rätt över våra egna liv .

    Våra makthavare vill gärna låsa in oss på instituioner nmen dom törs inte säga det rent ut bara dom försöker göradet bakvägen i stället så vi måste ställa oss på barikaderbna och verkligen ta upp striden mot alla tokiga förslag som kommer fram

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *