Författararkiv: Marian Bergroth

Om Marian Bergroth

Marian Bergroth är kommunikatör och normkritiker.

Dagens funkofobi – när ska MP ta avstånd?

Det har sagts mig att jag skriver bäst när jag är arg. Och det är tur idag – för då kommer den här texten bli alldeles lysande.

Vi ska nysatsa här på FullDelaktighet. Läget när det gäller full delaktighet, när det gäller fullt medborgarskap för alla –  ja, det är just nu faktiskt helt jävla bedrövligt. Den personliga assistansen nedmonteras dag för dag, med förstörda liv som följd. Igår meddelade Socialutskottet att de, återigen, tänker vänta med med att föreslå en lagändring i LSS (lagen som ger rätt till personlig assistans). En lagändring som är nödvändig för att säkerställa lagens ursprungliga intentioner. SKL, Sveriges kommuner och landsting, meddelar att de tycker att insitutioner är det boende som ska erbjudas vissa människor. Och det färdiga lagförslag som finns för att äntligen klassa otillgänglighet som diskriminering, ja, det gömmer regeringen undan på departementet. För att nu nämna några saker.

Och så idag, när jag sitter och ska skriva om just den här nysatsningen, får jag höra att kommunalrådet Mattias Stenberg (MP), under ett möte om den dåliga tillgängligheten i en park som ska byggas i Norrköping, sagt att:
”- Om 20 år behöver vi inte rullstolar längre”. Om detta står att läsa i pappersupplagan av Norrköpings Tidningar, och snart även på deras hemsida.

Allvarligt talat. Låt oss nu stanna upp. Vad är det som pågår? Jo, nu visar funkofobin ett tydligt ansikte. Nu ska vi inte bara ha ett halvdant medborgarskap, bo på insitution, eller stängas ute – nu ska tydligen hela vår existens ifrågasättas.

I tidningen förklarar Stenberg att han tycker att hans uttalande har vinklats ”fult” och att detta var en ”fråga från en intresserad medmänniska. Att han ställde frågor om forskning kring stamceller och annan forskning.”

För att ytterligare förklara vad han menar säger därför Mattias Stenberg, kommunalråd för Miljöpartiet i Norrköping:

”Jag hoppas naturligtvis att vi kommer så långt att rullstolar och andra hjälpmedel inte behövs, men att påstå att jag vet hur lång tid, eller ens att det kommer att ske, vore exceptionellt korkat? Herregud!”

Jag har nu, mitt i all ilska, två frågor:

1) Inväntar Mattias Stenberg även medicinsk forskning som utvecklar ett piller som kan göra oss alla till heterosexuella, vita och män?

2) När hör vi MP centralt ta avstånd från denna funkofobi?

För att citera ur MPs eget partiprogram:

”Kön, funktionshinder, sexuell läggning, etnicitet, ålder, utbildning och bostad sätter upp villkor för vem som har makten i samhället. Detta sker genom att de som har makt upphöjer sin egen grupp till norm och därmed pekar ut andra grupper som avvikare från det normala. På så sätt uppstår strukturer där vissa grupper får utgöra måttstock också för resten av mänskligheten.”

_____________________________________________________________________

UPPDATERING 2012-04-22 MP tar ställning genom att dementera

Mattias Stenberg har nu skrivit ett inlägg på MP Norrköpings hemsida.

Partisekreterare Anders Wallner skriver därefter på Facebook att: ”Det råder delade meningar om vad som sagts på det här mötet och Mattias bild är att han inte sagt det citat som påstås i det öppna brevet. Bland annat menar han att han även på mötet gjort tydligt att det för honom och partiet uttryckligen i n t e är politikens roll att invänta andra sorters hjälpmedel innan man verka för tillgänglighet utifrån den sortens hjälpmedel som finns idag. I just det här fallet med parken tycker MP att det är bättre att göra de förändringar som är föreslagna än att låta parken vara så otillgänglig som den är idag.”

Jag svarar: ”Tack för att du svarar. Jag skulle önska att den här diskussionen inte reducerades till en fråga om tillgänglighet i ett specifikt parkbygge, eftersom jag tycker att det uttalande som Mattias Stenberg gjorde i fredagens Norrköpings tidningar (dvs som en egen förklaring till vad han sagt på mötet) illustrerar vad frågan om ett tillgängligt samhälle egentligen handlar om, dvs rätten att vara en medborgare som alla andra, rätten till ett fullt medborgarskap. Rätten att inte bli förminskad på ett kränkande sätt. Eller att få sitt liv insinuant ifrågasatt och utmålat som något som man självklart skulle vilja ”slippa”, om man bara hade haft det valet.

Stenberg säger i NT: ”Jag hoppas naturligtvis att vi kommer så långt att rullstolar och andra hjälpmedel inte behövs, men att påstå att jag vet hur lång tid, eller ens att det kommer att ske, vore exceptionellt korkat? Herregud!”.

Jag ställer mig fortfarande frågan om Stenberg också hoppas att den medicinska utvecklingen kommer så långt att vi får fram piller som kan göra oss alla till vita, heterosexuella och män. Och vad MP skulle tycka om ett sådant uttalande.

Ett konkret sätt att göra något för tillgängligheten, och visa vart ni står, är förstås att se till att det blir ett riksdagsinitiativ för att lagstifta om otillgänglighet som diskriminering. Gustav Fridolin gick ju redan i den första Marschen för tillgänglighet år 2003 och i pressreleasen sa MP då: ”Att göra Sverige tillgängligt för alla är ett av de mest grundläggande rättvisekraven vi står inför idag.” Jag vet ju att du Anders också har ett engagemang i det här och har gått i Marschen. Eftersom det finns en riksdagsmajoritet för en ny lagstiftning – och hela oppositionen såklart är för – kunde kanske MP se till att riksdagsinitativet blir av? ”

”Nothing Can Stop Us”

Erik-Schmerik! Hörru Vädur!

I höstas gav vi ut en skitsnygg bok med texter från Full Delaktighet. Hade releaseparty på Hotell Malmen. Spelade Spotify-listor, en ”ösigare”, en ”lugnare”. Nu vältrar jag mig i den musiken.

”Too Young To Die”.
”Miss You”.
”Where Is My Mind?”.

För några dagar sen försvann du. ”For Real”. Men jag kan inte fatta det. Alls.

Erik, vi hade ju så mycket vi skulle göra. Alla dessa idéer. Som du var så bra på att genomföra, och att peppa oss andra till att göra: ”Come On, Come Over”.

Den där länken du liksom var, den där väggen av värme som såg alla andra, lyfte fram alla andra. ”Join Our club”. ”Let’s Go Crazy”. På det allra bästa sättet.

Och nu: ”This Mess We’re In”.

Men bästa du, bästa geni, vi är några som ändå har en plan. ”Above The Clouds”.

Det kommer en vår 2012 och den är proppad med grejer: med aktivism, marscher, manifestationer och mänskliga rättigheter. Vi kommer skriva om allt här. Vi kommer göra det tillsammans. En nystart. ”The Future Song”. För det vet vi att du vill.

Så alltså, till er alla där ute, det är ”Some Velvet Morning”. En känsla av outhärdlig sorg. Det är det. Men ”Take Five” och fortsätt hålla utkik här på bloggen…

”Feel It All Around”.
”Solen Stiger Upp”.
”Nothing Can Stop Us”.

Puss&Kram!
/Marian, Vädur
och nu nån sorts redaktör för FullDelaktighet.Nu

Erik Ljungberg var bland annat tillgänglighetsaktivist, entreprenör och en älskad vän. Han var initiativtagare till och redaktör för den här bloggen. Erik avled fredag den 16 mars 2012. Han blev 38 år gammal.

Välkommen på minnesstund, där vi tillsammans hedrar Erik Ljungbergs minne. Den 30 mars kl 17,  i STILs lokaler i Farsta. Läs mer och anmäl dig på Facebook eller via STILs hemsida.

 

 

 

Yttrandefriheten handlar om oss

När jag var 16 år gick jag med i Amnesty. Det blev mitt politiska uppvaknande. Vi diskuterade mänskliga rättigheter, skrev brev till politiska ledare, arrangerade ungdomsläger och började ifrågasätta varför saker var som de var. Det handlade mest om hur saker var någonannanstans. Yttrandefrihet handlade inte riktigt om oss, om mig.

Idag är det inte längre så. Idag ska jag skriva i Amnestys blogggstafett Skriv för frihet. Och jag skriver för mig. För lika lite som fullt medborgarskap bara handlar om legala rättigheter, lika lite handlar full yttrandefrihet bara om relativt välstånd och demokrati. Yttrandefriheten är inte vunnen så lätt.

Jag skriver för att idag ställer yttrandefriheten mig frågan: Vem lyssnar på mig om jag blir tvångsomhändertagen?

Så här 20 år senare skriver jag för att påminna både mig själv och Fredrik Reinfeldt, som nyligen har blandat samman mänskliga rättigheter med känslor, att:

Yttrandefriheten bryr sig inte om människors diagnoser. För yttrandefriheten finns ingen medicinsk modell som reducerar oss, gör oss mindre än de subjekt vi självklart är. Däremot finns det ibland människor som gör det.

Yttrandefriheten kräver att vi vill veta. Kräver att våra åsikter efterfrågas. Den vill inte bara veta vad vissa, de som oftast blir tillfrågade, tycker.

Yttrandefriheten förutsätter inte tal, den förutsätter att jag har något att uttrycka.

Yttrandefriheten intresserar sig för praktiska lösningar, för hörselslingor, minnesappar, tolkar, punktskrift, ramper, kanske tabletter.

Yttrandefriheten handlar om personlig assistans, om jag behöver det.

Yttrandefriheten förstår inte varför dagens svenska lagstiftning inte efterlevs. Förstår inte heller varför FN-konventioner ratificeras men inte implementeras.

Yttrandefriheten är ingen särlösning, men kan ibland acceptera detta. Dock bara temporärt, dock bara i andra hand.

Yttrandefriheten behöver tillgänglighet. Rum där alla är välkomna. Där alla har plats. Därför förväntar sig yttrandefriheten självklart att otillgänglighet klassas som diskriminering.

Yttrandefriheten blir en utopi om den tas för given. Oavsett demokrati.

Yttrandefriheten betyder ”nothing about us without us”.

 

______________________________________________________________________

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj “Skriv för frihet”. Mer information om bloggstafetten hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till Carolina Hemlin och Kristina Lindquist som bloggar på adressen http://www.ottar.se/redaktionsblogg i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter.

 

Bort från den patologiska tvångströjan

När Martina Lowden i DN skriver om att hennes skräckslagna hjärta vill tala om rädslan, stannar mitt hjärta en sekund, hoppar över ett slag och slår sedan starkare än förr. Det Lowden gör är att i Sveriges största dagstidning tala normkritiskt om oss med neuropsykiatriska eller psykiatriska diagnoser – och det är inte vanligt. Det är snarare så ovanligt att jag nästan vill gråta. Fast slåss också.

Lowden, som när hon var 18 år fick diagnosen Asperger, passerar ofta som det hon kallar ”neurotyp”, det vill säga en människa ”utan neuropsykiatriska funktionsskillnader”. Det gör att hon ofta för höra saker som att Anders Behring Breivik verkar som ”en typisk empatistörd Aspergare”, eller att någon pluggar om autism och att det är ”så himla intressant och fascinerande och bisarrt”.

Själv passerar jag oftast som någon utan psykiatrisk diagnos, och känner helt igen mig i det hon beskriver. Just denna höst har jag varit i chock över vad som uttalas på Socialhögskolan, där jag börjat läsa till en master. Bland annat har jag lärt mig att ”man kan vara briljant även om man har en diagnos”. I min ilska har jag velat svara att ”det går också jättebra att vara en idiot helt utan diagnos”. Men jag har mestadels försökt förhålla mig på ett mer pedagogiskt vis. Fast precis som Lowden orkar jag inte alltid vara folkbildare, utan knyter istället knogarna i fickorna, går hem och ringer mina vänner.

Lowden är rädd för att bli särbehandlad, bli av med jobbet, få sin kompetens ifrågasatt – bara för att hon uttalar orden. För att hon berättar om det osynliga. Och hon är inte ensam. Jag undrar om det är någon av oss med sådana här diagnoser som inte känner på det sättet. Det är lätt att dra en parallell till andra osynliga grunder för diskriminering, som sexualitet, men det som kanske är skillnaden idag är att vi som har en diagnos fortfarande trycks in i en medicinsk förståelse av oss själva. Av hela vårt jag.

Peter Beresford, forskare med egen erfarenhet av psykisk ohälsa menar att vi fortfarande är fast i en patologiserande syn. Vi kanske inte använder samma begrepp eller ord som tidigare, men fortfarande finns samma tolkningsram:

”Something is wrong with the person. They are ‘ill’. Their experience, behavior, perceptions – they themselves – are pathologised.”

Att Lowden kommer över sin rädsla är att ta ett steg bort från den här patologiserande tvångströjan. Jag hoppas mitt hjärta fortsätter vara starkt. För vi vill inte vara diagnoser för er. Vi vill bara vara oss själva.