Författararkiv: Marian Bergroth

Om Marian Bergroth

Marian Bergroth är kommunikatör och normkritiker.

Torsdagsaktionerna fortsätter!

Torsdagsaktionerna, som vi skrivit om på bloggen tidigare, fortsätter som vanligt!

Arbetsmarknadsutskottet tog förra veckan ett initiativ för en ny diskrimineringslag, men DHR med flera organisationer hälsar att man ger inte upp förrän lagen är på plats!

Var med i Torsdagsaktionen du också! Alltid på torsdagar mellan kl 8 och 9 på morgonen.  

Slut upp utanför Rosenbad! Eller medverka via e-post eller twitter mellan kl 8 och 9 i dag torsdag morgon:

Medverka i Torsdagsaktionen via e-post!
Det finns möjlighet att kontakta statsråden via ett formulär finns på regeringens hemsida: http://www.regeringen.se/sb/d/385

Textförslag i dag torsdag 7 juni 2012:

566 dagar har vi väntat!
Nu är det dags att gå från ord till handling. Tillgänglighet är en fråga om demokrati och en naturlig följd av konstaterandet att alla människor är lika mycket värda.

Bristande tillgänglighet är diskriminering.
Förverkliga Bortom fagert tal (Ds 2010:20) nu!

Medverka i Torsdagsaktionen via twitter!

Flera ministrar finns på twitter, tweeta direkt till dem!

Infrastrukturminister Catarina Emsäter-Svärd: @elmsatersvard
Barn- och äldreminister Maria Larsson: @MinisterMaria
Socialminister Göran Hägglund: @goranhagglund
EU-minister Birgitta Ohlsson: @birgittaohlsson
Näringsminister Annie Lööf: @annieloof
It- och energiminister Anna-Karin Hatt: @annakarin_hatt
Utrikesminister Carl Bildt: @carlbildt
Handelsminister Ewa Björling: @EwaBjorling
Migrationsminister Tobias Billström: @TobiasBillstrom

Textförslag i dag torsdag 7 juni 2012:

(ministerns twitternamn)
566 dagar har vi väntat, förverkliga Bortom fagert tal! Otillgänglighet är diskriminering. #funkpol #torsdagsaktionen #svpol

 

Arbetsmarknadsutskottet kräver att regeringen lägger lagförslag om att otillgänglighet är diskriminering!

Arbetsmarknadsutskottet har idag den 31 maj röstat ja till att bristande tillgänglighet äntligen ska bli diskrimineringsgrund! Enligt arbetsmarknadsutskottets mening ”bör regeringen vidta åtgärder för att bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning omfattas av svensk diskrimineringslagstiftning och skyndsamt återkomma till riksdagen med ett lagförslag”.

Utskottets beslut togs tyvärr inte i enighet, eftersom allianspartierna reserverade sig. Detta trots att ledande företrädare för såväl FP och C nyligen har uttalat att de vill ha en ny lagstiftning.

Nu förväntar sig en enig funktionshinder- och Independent Living-rörelse att regeringen respekterar riksdagens beslut och skyndsamt återkommer med ett lagförslag.

Skyndsamt är ordet.

 

Torsdagsaktionen + omröstning i arbetsmarknadsutskottet

Imorgon genomförs Torsdagsaktionen för 25:e gången. Mellan klockan 8 och 9 på torsdag morgon välkomnas statsråden till Rosenbad och regeringssammanträdet och ett tiotal organisationer påminner dem om att det gått ytterligare en vecka utan att de presenterat ett utökat diskrimineringsskydd för personer med funktionsnedsättning. Bristande tillgänglighet måste kunna kallas vid sitt rätta namn, diskriminering. Tillgänglighet är en fråga om demokrati och en naturlig följd av konstaterandet att alla människor är lika mycket värda.

Nu har vi väntat 559 dagar sedan  remisstiden gick ut för förslaget i promemorian Bortom fagert tal (Ds 2010:20), att bristande tillgänglighet ska klassas som diskriminering. Något lagförslag finns ännu inte. Det är dags att gå från ord till handling, promemorians titel talar sitt tydliga språk!

Torsdag den 31 maj kommer även arbetsmarknadsutskottet, där frågan ligger i riksdagen,  att hantera ett antal motioner i denna fråga. Det finns ett förslag till ett så kallat utskottsinitiativ, vilket innebär att utskottet meddelar regeringen att man förväntar sig ett lagförslag. Det som dock fortfarande är oklart är vilka partier som kommer ställa sig bakom ett initiativ från utskottet? Oppositionen kommer att göra det, men kommer FPs, Cs och KDs utskottsledamöter gå emot M som man innehar regeringsmakten tillsammans med? Frågan är också hur ett utskottsinitiativ kommer att formuleras. Det är förstås oerhört viktigt att lagförslaget från Bortom fagert tal inte urvattnas i en text från arbetsmarknadsutskottet.

Var med i Torsdagsaktionen du också! Slut upp utanför Rosenbad! Eller medverka via e-post eller twitter mellan kl 8 och 9 imorgon torsdag:

Medverka via e-post!
Det finns möjlighet att kontakta statsråden via ett formulär finns på regeringens hemsida.

Textförslag torsdag 31 maj 2012:

559 dagar har vi väntat!
Nu är det dags att gå från ord till handling. Tillgänglighet är en fråga om demokrati och en naturlig följd av konstaterandet att alla människor är lika mycket värda.

Bristande tillgänglighet är diskriminering.
Förverkliga Bortom fagert tal (Ds 2010:20) nu!

Medverka via twitter!
Flera ministrar finns på twitter, tweeta direkt till dem!

Infrastrukturminister Catarina Emsäter-Svärd: @elmsatersvard
Barn- och äldreminister Maria Larsson: @MinisterMaria
Socialminister Göran Hägglund: @goranhagglund
EU-minister Birgitta Ohlsson: @birgittaohlsson
Näringsminister Annie Lööf: @annieloof
It- och energiminister Anna-Karin Hatt: @annakarin_hatt
Utrikesminister Carl Bildt: @carlbildt
Handelsminister Ewa Björling: @EwaBjorling
Migrationsminister Tobias Billström: @TobiasBillstrom

Textförslag torsdag 31 maj 2012:

(ministerns twitternamn)
559 dagar har vi väntat, förverkliga Bortom fagert tal nu! Otillgänglighet är diskriminering. #funkpol #torsdagsaktionen

 

Euphooooriaaaa – när Europa börjar älska psykos!

En dag i mars skrev jag på Facebook att jag ”önskade jag mig flera kvinnliga psyko(före)bilder i populärkulturen. Ikväll vinner Loreen. Jag säger bara ”dansa barfota i snön”. Hurra!!.”

Då hade Loreen Talhaoui fångat de svenska hjärtana med sin barfotadans och sitt ”going up up up”. Nu har hon vunnit hela Europas kärlek.

Vi kan tycka massor om själva spektaklet Eurovision Song Contest, att det har ägt rum i en diktaur som inte minst förtrycker hbtq-personer och att själva tävlingen bygger på nationalistiska tankar som dessutom vidmakthåller bilder av ”Europa” och ”de andra”.

Men vi kan också säga detta: Loreen har visat engagemang för mänskliga rättigheter och utnyttjat sin position för att i media lyfta situationen i Azerbajdzjan. Kvinna till Kvinna menar att Loreen har inspirerat unga aktiviser att fortsätta kämpa för sina drömmar. Respekt, säger jag. Och på Facebook skriver journalisten Lawen Mohtadi att när Loreen vinner och Gina Dirawi kommenterar är det lite ”svartskallarna tar över”.

Och jag vill också lyfta fram det här alldeles, alldeles underbara i att Europa nu älskar bilden av en psykokvinna. En kvinna som dansar barfota i snön. Som är på väg upp, upp, upp i euforin.

För mig är det ganska speciellt så här på det som kallas Mors dag. Min uppväxt har inte präglats av någon stolthet kring psykisk ohälsa, särskilt inte kopplat till moderskap. Tvärtom har det gömts undan eller bara setts som ett problem. Kvinnor som passerar gränsen för vad som anses normalt har historiskt sett betecknats som ”hysterikor”, och uppvisats som freaks. Fortfarande idag ser vi sällan psykokvinnor stå i rampljuset på sina egna villkor, varken som sig själva eller som en bild av något önskvärt.

Och när jag säger att Europa nu älskar bilden av en psykokvinna menar jag inte kärlek som något nedlåtande gullande – utan som att det är gemensam allsång i tunnelbanan och på stan. Som att Loreens lugg kommer vara sommarens klipp. Som att det är en jordskredsseger. Som att en spontan psykoriot sprider sig.

Euphoria.

 

Tal av Tobias Holmberg och Maria Johansson vid Marschen för tillgänglighet 2012

Tal av Tobias Holmberg, ordförande i Unga Rörelsehindrade, Sergels torg 26 maj 2012

Fredrik Reinfeldt. Vår kära statsminister lät i en artikel i Svenska dagbladet den 20 november meddela att han har känslor. Känslor om att en lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering, är lätt att hålla med om. Det är trevligt att vi har en sentimental statsminister, att han trots sin höga position vågar prata öppet om sina känslor.

Men kära Fredrik, dina känslor i detta fall hjälper inte oss som står här idag. Vi möts dagligen av nog medlidande från gamla tanter på bussen, eller i affären. Du har så mycket mer makt än dessa gamla tanter. Makt, som inte ska yttra sig i form av medlidande, utan en makt som du ska utnyttja för att garantera mänskliga rättigheter i Sverige.

För 2 veckor sedan sökte en grupp rörelsehindrade personer asyl i Norge, vårt grannland i väst. Detta för att Norge tillskillnad från Sverige garanterar sina invånares mänskliga rättigheter. Bara några veckor tidigare påbörjade en grupp ledarhundsförare sin flytt till Australien av precis samma skäl.

I Sverige finns det en strukturell funkofobi, fördomar om att personer, med normbrytande funktion, har mindre förväntningar på livet och är utan intresse av att delta i samhällslivet. Funkofobi genomsyrar våra politiker, media och folk i allmänhet. Något som oftast manifesteras subtilt, och ibland omedvetet.

Det är funkofobi när ett kommunalråd i Norrköping säger att personer med normbrytande funktion, att vi här idag, inte kommer finnas inom 20 år. Det är funkofobi när SVT gör en dokusåpa speciellt för personer med en annorlunda funktionsförmåga, och det är funkofobi när Fredrik Reinfeldt minimerar diskrimineringslagstiftning till en känslomässig fråga.

Vi är inte här idag för att manifestera våra känslor. Vi är här idag med ett krav, och det är att vi ska ha samma rättigheter som våra medmänniskor att vara en del av samhället! Vi har rätt att studera, vi har rätt att ha ett jobb, och vi har rätt att kunna ta del av det samhälle vi alla tillhör. Vi kräver våra mänskliga rättigheter!

Otillgänglighet är diskriminering, oavsett Fredriks känslor.

_______________________________________________


Tal av Maria Johansson, förbundsordförande DHR,  Sergels torg 26 maj 2012

Då har vi samlats igen.
För tionde året har Marschen för tillgänglighet genomförts i Stockholm.
Heja oss!

Det är lätt att bli känslosam,
över hur långsamt det går,
över hur tröstlöst det kan kännas,
över hur det känns som att vi upprepar oss och upprepar oss och ingen lyssnar.
Men – jag tycker vi lämnar känslorna till Reinfeldt –
här pratar vi fakta,
här pratar vi lika rättigheter och lika värde!

För – Fredrik Reinfeldt! – som sedan vi senast sågs här uttalat att han känslomässigt kan förstå frågan men att det handlar om pengar –
– det är inte tråkigt att på grund av otillgänglighet inte kunna välja samma skola som sina syskon eller kompisar, eller att som förälder med funktionsnedsättning inte kunna följa sina barns skolgång,
det är inte ledsamt att inte – på grund av otillgänglighet –  kunna delta i arbetslivet, vara konsument, vara teater-/bio-/konsert-/restaurang-/café-/evenemangsbesökare,
det är inte sorgligt att endast ha två tågavgångar att välja på, eller ingen alls, när andra har tio.
Det är fel! Inget annat.

Jag hoppas ju och tror att även Reinfeldt kan gå bakom sitt hittills emotionella ställningstagande och komma till insikt om att det här handlar om tunga grejer.
Det handlar om konventioner,
det handlar om lagstiftning vi haft i decennier,
det handlar om att alla har rätt och ska ha möjlighet att delta i samhällslivet.

Vi har inte pratat färdigt om tillgänglighet och användbarhet och Design för alla, även om jag ibland känner mig som en gammal LP-skiva med hack i.
Så länge en självklarhet inte tas på allvar som den självklarhet den är så kommer vi fortsätta att hävda våra rättigheter. För det är precis det som det handlar om.
Rätten att delta i samhällslivet.
Rätten att vara medborgare på jämlika villkor.
Rätten att vara den man är och att räknas med.

Det handlar inte om några nya rättigheter eller några andra, speciella rättigheter än andra medborgare har. Det handlar om vad som krävs för att personer med funktionsnedsättning ska kunna tillgodogöra sig sina mänskliga rättigheter som vi precis som alla andra har.

Att planera samhället på ett sätt så inte alla kan delta är naturligtvis diskriminerande för den som ställs utanför. Att det dessutom på de flesta områden finns lagstiftning, bestämmelser, politiska mål och kunskap gör motståndet mot ett utökat diskrimineringsskydd skandalöst!

Frågan om bristande tillgänglighet som diskriminering är större än sig själv!
Självklart är det viktigt att vi som individer får möjlighet att hävda vår rätt när vi utestängs, men det är inte skadestånden vi är ute efter – det är åtgärderna och undanröjandet av hinder vi vill åt.
Men det stannar inte vid det, för frågan är större än att avgränsas till just tillgänglighet och användbarhet. Den berör alla politikområden och samhällsområden. Den handlar om vilken syn Sverige ska stå för när det gäller personer med funktionsnedsättning. Den handlar om vilket ställningstagande Sverige ska ha till att vi människor är olika.

Den utestängning som pågår måste juridiskt kallas vid sitt rätta namn, nämligen diskriminering!

Frågan är dessutom större än just oss, personer med funktionsnedsättning. Även om det är vi som konkret utsätts för diskrimineringen, så påverkar utestängningen fler: våra vänner, familjer, kollegor, studiekamrater utestängs också när de umgås med oss.
Samt, det som är nödvändigt för några är bekvämt för alla och vid något tillfälle i livet för de allra flesta faktiskt en förutsättning.

Naturligtvis finns det ett ekonomiskt perspektiv på frågan – men inte utifrån det kostnadsargument  som ständigt hålls emot förslaget.
Det finns de som anser att man kan sätta pris på människors rätt till deltagande,
sätta pris på vad allas lika värde får kosta,
sätta pris på demokrati och gradera diskriminering  utifrån hur mycket den kostar att undanröja.

Från DHR hävdar vi att bara det faktum att sådana åsikter framhålls i ett sammanhang som handlar om människors rätt att delta i samhällslivet gör det tydligt att ett diskrimineringsförbud mot bristande tillgänglighet krävs och att det måste införas nu!

Vår övertygelse är tvärtom att man inte kan sätta pris på en mänsklig rättighet, att man inte kan begränsa medborgarrätten för en viss grupp med hänvisning till att det skulle kosta för mycket att inkludera alla i samhällsplaneringen eller samhällsgemenskapen.

De farhågor som uttrycks för att ett utökat diskrimineringsskydd skulle orsaka orimliga kostnader bedömer vi dessutom som kraftigt överdrivna. Vi instämmer i utredaren, Hans Ytterbergs konstaterande, att till allra största delen kommer det inte handla om några nya kostnader, utan i så fall om gamla försyndelser som äntligen rättas till.

Det är klart det kommer kosta att rätta till tidigare misstag, att rätta till det som under decennier tillåtits mot gällande lagstiftning.

Men jag vill vända på det – vad kostar det inte att låta bli?
Att fortsätta sanktionera felaktigheter?
Att utestänga en stor del samhällsmedborgare från samhällslivet?
Det är inte ekonomiskt försvarbart!
Vad kostar det inte att i form särlösningar, i att tvingas göra om, i onödig ohälsa och så vidare, fortsätta utestänga?
Såg ett plakat i marschen med texten: ”Arbetslinjen kräver tillgänglighet”

Om vi gjort rätt i de decennier vi haft bestämmelser hade det kostat mindre nu, det blir inte billigare utan snarare dyrare för varje dag regeringen väntar!

Oavsett – en kränkt rättighet blir inte mindre diskriminerande för att den kostar att undanröja.

Fast – jag tror egentligen inte att det handlar om pengar.
Jag tror det handlar om vilja.
Det finns de som vill, både i regering och riksdag, det vet vi och de har vårt stöd. Nu är det upp till bevis för våra politiska företrädare, för våra folkvalda!
Men det finns också de som inte vill och som tar till argument om främst kostnader – en argumentation som inte håller.
Sverige har ett val,
mellan å ena sidan utestängning, kortsiktighet, avsaknad av helhetssyn, regelbrott, förlorade intäkter och ökade kostnader
eller
å andra sidan inkludering, långsiktighet, hållbarhet, innovation, design för alla, mänskliga rättigheter, investeringar för framtiden, rättvisa och kvalitet.

Det senare alternativet är definitivt det smartare!

Avslutningsvis tänker jag, (trots mina inledande ord), tillåta mig att bli lite känslosam.
Jag är arg och känner stor ilska! Hans talade här tidigare i dag om det stora svek hanteringen av hela frågan om tillgänglighet bevisar.
Samtidigt – det är häftigt att samlas så här, i kampen för lika värde och rättigheter.
Det är underbart att göra detta tillsammans just nu över hela landet.
Det är inspirerande hur kampviljan spridit sig som ringar på vattnet.
Tillsammans kan vi, det är jag fullkomligt övertygad om.

Idag går Marschen för tillgänglighet!

Otillgänglighet är diskriminering. Runt om i Sverige hålls idag manifestationer med kravet att ändra på diskrimineringslagen och klassa bristande tillgänglighet som diskriminering.

Delta i Boden, Borlänge, Göteborg, Halmstad, Helsingborg, Jönköping, Karlskrona, Karlstad, Kristianstad, Kumla, Linköping, Malmö, Ronneby, Skellefteå, Stockholm, Strömsund, Uppsala, Varberg, Västerås, Växjö eller Örnsköldsvik. Mer info hittar du på marschens hemsida.

Varken i Stockholm eller Göteborg blir det några tal från politiker. Det finns redan ett färdigt lagförslag. Det är dags att gå Bortom fagert tal!

 

 

Att benämna förtrycket – och känna stoltheten

”We´re here, we´re queer get used to it’”. Jag är liksom uppväxt i feminismen och hbtq-rörelsen. Könsmaktsordning. Homofobi. Pride. Självklara grejer. Likaså ironi, knappar med budskap, coola t-shirts, magasin och ja, en sorts gemensam kultur. På det sättet är det inte så svårt att definera sig som kvinna och bisexuell. Det finns en sorts plats. Det finns en sorts ord. Ord för förtryck. Och plats för stolthet.

Men sen är jag ju ett psyko också. Och well, nu blir det ju liksom svårare. Igår läste jag om hur ordföranden för Vårdförbundet i Uppsala inte tycker att psykiskt sjuka ska få åka taxi. Idag läser jag om hur tjejer som skär sig blir fastspända, inlåsta och inte lyssnade på. Även om de skriver böcker om övergreppen.

Det handlar om hur vissa erfarenheter reduceras, förminskas och osynliggörs. Hur vissa människor inte räknas. Eller, vi skulle kunna säga: det handlar om rasimen mot oss med erfarenheter av psykisk sjukdom, ohälsa eller så kallad funktionsnedsättning. Och se där, ännu ett ord för maktojämlikhet, det vill säga rasism.

För några timmar sen föreläste jag för en grupp personer som alla har egna ”psyko-erfarenheter”. Det ger en mäktig känsla. För när jag pratar om Aktion T4, om hur Förintelsen inleddes med ett massmördarprogram riktat mot oss, mot personer med funktionsskillnad, inte minst psykisk sådan, ja, då är det stärkande. Då blir det så tydligt hur saker hänger ihop. Hur föreställningar, attityder och diskriminering är svårföränderligt och har en historia. Hur tvångssteriliseringarna handlade – och för transpersoner som vill byta juridiskt kön fortfarande handlar – om maktens konsekvenser mot den som bryter mot normen.

Och jag tänker att den mäktiga känslan jag får handlar om att när vi med delade erfarenheter tillsammans pekar ut förtrycket så läggs en grund för stolthet. För vi måste benämna förtrycket för att bekämpa det. Kunna peka ut det. Sätta ord på det och begripliggöra det. Våra erfarenheter måste börja räknas innan vi kan vända på maktpyramiden.

Därför önskar jag detta: Att vi hittar och börjar använda ord för att benämna strukturella maktojämlikheter ännu mer. Att vi börjar prata mer om funkofobi. Om psykofobi. Om funktionsnormer. Kanske om patologism, som en parallell till rasism och sexism, men riktat mot oss som har, eller har haft, vissa diagnoser, eller erfarenheter.

Till exempel så här: På lördag går Marschen för tillgänglighet. Att otillgänglighet fortfarande inte är klassat som diskriminering enligt svensk lag, det är ett uttryck för funkofobin i samhället. Att vissa taxiåkare i dagspressen pekas ut som potentiella våldsverkare bara för att de har en psykisk sjukdom, det är inte bara ofräscht, det är ett uttyck för psykfobi och patologism.

Och när vi sen har gjort detta, ja, då kan vi behöva peppa också! Här kommer därför nåt att titta eller lyssna på gjort av fantastiska Utopia och Grunden Media.