Etikettarkiv: Stereotyper

Bad Mongo

, 14 februari, 2011
12 svar

Tv:n står på medan jag sitter och jobbar vid köksbordet. I bakgrunden hör jag orden ”funktionshindrade” och ”media” och likt en värmesökande missil styr jag min elrulle mot tv:n och ser ett inslag från Västnytt om kort dokumentärfilmen ”Bad Mongo”.

Blir givetvis väldigt nyfiken och googlar på ”Bad Mongo”. Förutom en massa träffar på vad som verkar vara en väldigt känd låt av Turbonegro finner jag följande: ”Han lever ett liv långt bortom institutionernas rekommendationer. Han super, trashar cyklar och spelar bort sina pengar på poker. En film om Duong, som trots sin begränsade rörelseförmåga väljer att leva sitt eget liv och inte någon annans.”

Filmen är regisserad av Tomas Haglund och Oskar Sjödin. Av klippet i Västnytt framgår det att en av regissörerna arbetat som personlig assistent hos Duong och att de då pratat om hur människor med funktionsnedsättningar porträtteras i media; antingen ”antingen som något slags litet offer som lallar omkring och inte reder upp tillvaron eller som någon slags inventerad hjältekaraktär ”David Lega-kulten” otroligt framgångsrika, ambitösa, starka och så finns det ju faktiskt en majoritet, en förkrossande majoritet av människor med funktionshinder som inte lever sådana liv och Duong är en av de mest pessimistiska människor jag träffat.”

Senare i klippet få man se Doung berätta om att han drömmer om att resa till ett varmare land för han har aldrig åkt längre än till Danmark.

Och det enda jag tänker på när jag ser klippet är att det är så befriande. Så befriande att se en människa, en 26 årig kille från Götet som är funkis och som inte är varken hjälte eller offer. Någon som inte är med i ”David Lega-kulten” där man är så fucking amazing bara för att man sitter i stol och är positiv hela tiden eller ett offer som filmas på toaletten under en intervju.

Jag känner mig inte speciellt som ett ”Bad Mongo” utan bara som ett stolt ”Mongo” som är trött på funkisar som hjältar eller offer.

12 svar

Jag är inte handikappad

, 22 oktober, 2010
16 svar

…men jag har en funktionsnedsättning (och är kripp?)

Jag har med stort intresse följt debatten här på bloggen, och vill både kommentera och resonera kring Ordet, det med stort O, det som vi ”borde” använda. Jonas Franksson citerar i sitt inlägg Jag är handikappad Peter Pohls förord i antologin Strutsens vingar från 2002. Jag skrev texten som citatet av Peter Pohl kommenterar. Pohls kommentar var väsentlig i och med att den påpekade en uppenbar missuppfattning hos mig då (jag hade i USA fått höra myten om ”handicaps” ursprung såsom ”cap in hand”, att ha mössan i handen, dvs tigga). Det Pohls kommentar däremot missade är att ”handikapp”, av andra tungt vägande skäl ansågs (och anses?) vara om så inte direkt dåligt, men åtminstone en smula komplicerat att använda.

Den främsta anledningen som jag såg då och fortfarande ser är att handikapprörelsen (och se där, ”handikapprörelsen”, en sammansättning med ordet!) på bred front under 20 år hade lanserat och sökt etablera det relativa handikappbegreppet, efter Vilhelm Ekensteens och Anti-Handikapps arbete långt tidigare. Poängen är, som Jonas skriver, att ett funktionshinder – enligt tidigarevarande språkbruk – var handikappande. Handikapp är alltså inte en egenskap hos individen, utan betecknar de svårigheter som uppstår i mötet med (det otillgängliga) samhället. Således medförde detta ändrade tänk ett tydligt ställningstagande för social model, mot medical model. Problemet då och nu är att detta synsätt inte nått fram till allmänheten och vardagsspråket. Där är fortfarande vi ”handikappade” och ”handikapp” en synonym till både ”funktionshinder” och det nytillkomna ”funktionsnedsättning”. Jag är alltså rentav böjd att kalla detta ett misslyckande för handikapprörelsen och även för de politiska ambitioner som funnits att förändra språket och synen.

Hur vi benämner oss själva ifråga om vår grupptillhörighet i olika sammanhang kan förvisso tyckas vara slöseri med resurser –
skrivbordsstrider istället för ”riktiga” strider. Samtidigt ligger det mer i ord än vad många vill tro. Ord är viktiga. Som utbytesstudent i San Diego skrev jag kring detta:

Ord interagerar med oss och skapar därmed trosföreställningar och attityder. Den som i tidig ålder får en negativ stämpel blir sannolikt dåligt rustad för att möta vuxenlivet. Ordets konnotation, vad det associeras med, internaliseras av individen och personen blir vad han kallas.

Jag kan fortfarande hålla med om det. Externt och officiellt tycker jag att ”people first language” har en väsentlig poäng. Det är ett sätt att komma ifrån det ihopklumpande, generaliserande, könlösa och individualitetsfråntagande som finns i ”handikappade”, ”funktionshindrade” och ”funktionsnedsatta” (ett nytt ord som jag själv tycker är förskräckligt). I en av kommentarerna till Jonas inlägg påpekar Vilhelm Ekensteen att detta även fanns med i Anti-Handikapps tänk (”den handikappade”): ”Ingen kallar oss längre neger”, if you catch his drift. Om samma ”metafor” tillåts är problemet att vi fortfarande i allmänt språkbruk och i media kallas just neger, fast utan bestämt pronomen:

Träffar för ord på Expressen.se och DN.se 2010-10-20
Expressen.se DN.se
handikappade 436 706 (1)
handikappad 278 706 (1)
funktionshindrade 271 589
handikapp 252 489
funktionshinder 198 465
funktionshindrad 79 580
funktionsnedsättning 14 142
funktionsnedsatt 1 0
funktionsnedsatta 0 7
personer med handikapp 1 2
personer med funktionshinder 16 56
personer med funktionsnedsättning 1 19
personer med funktionsnedsättningar 0 9
de handikappade 0 (2) 32
den handikappade 0 (2) 31
de funktionshindrade 0 (2) 43
den funktionshindrade 0 (2) 24
de funktionsnedsatta 0 (2) 1
den funktionsnedsatte 0 (2) 0

Noter:
1. DN.se:s sökfunktion gör ingen åtskillnad mellan ”handikappade” och ”handikappad”.
2. Expressen.se:s sökfunktion skiljer inte mellan ord med eller utan ”de/den” framför.

(Sökningarna gjorda 2010-10-20. )

”Handikapp” har flera olika betydelser och kan därför användas i andra sammanhang, men även med det i åtanke talar siffrorna sitt tydliga språk: Fulmedia och finmedia går hand i hand och använder fortfarande ”handikapp” trots 30-40 år av det relativa handikappbegreppet! Otaliga är också de artiklar som vid en hastig skumläsning visar sig innehålla flera olika av ovanstående uttryck i en (o-)salig blandning. Så sent som förra veckan läste jag på DN.se en artikel där rubriken innehöll ”handikappade”, ingressen ”personer med handikapp” och brödtexten ”personer med funktionsnedsättning” (http://www.dn.se/ekonomi/handikappade-nekas-forsakringar-1.1185014).

Att handikapprörelsens och etablissemangets fortsatta användande av ”handikapp” i sig och för sammansatta ord starkt bidrar och bidragit till att urvattna försöken att propagera för det relativa handikappbegreppet och att etablera en särskiljning mellan ”handikapp” och ”funktionshinder”, sedermera en utfasning av ”handikapp” och särskiljning mellan ”funktionshinder” och ”funktionsnedsättning” är alldeles uppenbart. Handikappidrott, handikapprörelsen, handikapparkering, handikapptillstånd (den egentliga, kanslisvenska termen är ”parkeringstillstånd för rörelsehindrad”), handikappersättning, Handikappförbunden (med allsköns läns- och kommunvarianter), Neurologiskt Handikappades Riksförbund (NHR, likaså med allsköns läns- och kommunvarianter), kommunala handikappråd, länshandikappråd, osv. Så länge det fortsätter kommer aldrig detta att slå igenom. Lika lite som ”handikapp” kunde bli ”handikappande” i en vidare bemärkelse, kommer ”handikapp” att utfasas ur svenskan, oavsett vad Socialstyrelsen, aktivister, språkråd eller tyckare vill.

Förskräckligheten ”funktionsnedsatta” som jag nämnde ovan är så förbryllande. Socialstyrelsen går 2007 ut med att begreppen ska förändras, till stor del just för att ändra attityder och synsätt. Ett påbud från staten om det vi redan visste – handikapprörelsen har tänkt rätt! Jag lyssnade själv hösten 2009 till en föreläsning av några anställda på Handisam om bla detta. Där tog man också upp just att ”personer/idrottare/riksdagsmän/studenter/osv med funktionsnedsättning” är den formulering som föreslås gälla. Problemet är bara att i de dokument som gick ut från Socialstyrelsen vid begreppsförändringen 2007 togs inte people first language upp överhuvudtaget.

Följaktligen har vi fått ett nytt ord i ”funktionsnedsatta”; en ny ihopklumpande, generaliserande, könlös och individualitetsfråntagande term. Man tar sig för pannan. Att likheten i själva orden mellan ”funktionshinder” och ”funktionsnedsättning” sedan spätt på den totala begreppsanvändningsrädslan för utomstående, en rädsla för att säga fel, är nästa bekymmer.

Jag håller fullständigt med Jonas om att det inte är naturligt att säga ”jag är en kvinna med funktionsnedsättning”, och det är heller inte poängen med ”people first language”. Förenklat skulle man kunna säga att skillnaden ligger mellan ”har” och ”är”. Som titeln på en annan antologi säger: Jag har en sjukdom men jag är inte sjuk – jag har en funktionsnedsättning, men är inte funktionsnedsatt. Precis som för Jonas och andra har mina funktionsnedsättningar (ja, plural) format mig och då främst den neurologiska som jag växte upp med och som gör att jag numera använder rullstol. Men jag ÄR inte handikappad/funktionshindrad/funktionsnedsatt. Det jag känner när jag får den benämningen är att jag inte är något annat. Jag är inte Hans, inte man, inte ex-norrlänning, inte allmänbildad, inte intelligent, inte egenföretagare, inte någonting annat än kort och gott ett handikapp/funktionshinder/funktionsnedsättning. Viktigt är också att det  – i allmänhetens ögon – inte direkt är hippt att vara handikappad/funktionshindrad/funktionsnedsatt. Jag upplever att människor i allmänhet får associationer till epitet som är direkt eller indirekt negativa; hjälplös, oförmögen, bitter, icke-arbetsför.

Det man givetvis invänder då är ju om de epiteten verkligen stämmer, och det gör ju sällan generaliserande epitet av det slaget. Men faktum kvarstår: Det är den allmänna synen. Jag är inte emot ett återtagande av ”handikapp” och om det är vad ”vi” anser är den bästa lösningen kommer jag att göra allt jag kan för det, men jag tror inte att handikapprörelsen (om vi som intresserar oss för denna blogg nu ens tycker oss vara en del av den) är stark nog eller, om man så vill, medialt gångbar nog för att återta det. Jag tror att risken är stor att det blir ett slag i luften av ett fåtal ideologiska tänkare, undertecknad inräknad, och späder på språkförbistringen än mer: ”Jaha, men nu tycker ett gäng mer progressiva tänkare inom rörelsen att man ska använda ’handikapp’ igen, men socialstyrelsen säger att det har ’utfasats’ – vilket ord törs jag använda för att inte uppfattas som okunnig eller kränkande?!”

Jag tror inte att vi någonsin kommer att kunna återta och omvända värdeladdningen för ”handikapp”/”handikappad” så som ”bög” och ”gay”, ”flata” och ”dike” återtagits av HBTQ-rörelsen. För att göra det skulle en helt annan uppbackning, en hel kultur, kring vår sfär behövas. Att läsa ett nummer av gratistidningen QX (http://www.qx.se) är att bombarderas av uttryck och sammansättningar där ”bög” och ”flata” används; med stor sannolikhet ett medvetet grepp för att just befästa återtagandet av orden. Dito tidningar för vår sfär saknas helt och tittar man i tidningar som med lite god vilja kan tjäna som jämförelser används ”handikapp”/”handikappade”, ”funktionshinder”/”funktionshindrade” och ”personer med funktionsnedsättning”, med en extra touch av halvt interna uttryck som ”funkis” eller ”skröppel”. Hur vi än gör kommer det alltid finnas ett behov och en vilja hos det förment normala att benämna och kategorisera oss.

Jag håller helt med om att ”-nedsättning” eller ”-hinder” i sig är negativt laddade. Det anger att något är fel i förhållande till en fiktiv normalitet. (En annan företeelse som inte helt osökt rör sig i mina tankar är när vi i Sverige envisas med att säga ”sjukgymnast” istället för det internationellt vedertagna ”fysioterapeut” (med dito översättningar, förstås), men det är en annan historia.)

Personligen har intresset för just denna fråga minskat med åren, kanske mycket till följd av att uppväxtens negativt affektiva hållning till ”handikapp” minskat med åren. Tyvärr har jag inte heller något bra förslag på hur den officiella terminologin kan förändras.

Däremot vill jag föreslå att vi gemensamt finner ett nytt ord att använda oss emellan, inom våra ideologiska och aktivistiska led. Ett ord som inte redan bär negativa konnotationer och till sin form känns bra att uttala och kan användas som förled eller böjas lätt. Ett ord som känns fräscht och kan vara just det kulturellt och idémässigt förenande som jag helt fullt håller med om saknas. Jag tänker mig att ordet ska beteckna Oss; människor som inte bara har en funktionsnedsättning utan också förstått och greppat något om de sociala strukturerna, skillnaden mellan medical/social model, diskriminering, etc. För att du som läsare lättare ska förstå: Det går att vara kvinna utan att vara feminist. En man kan vara feminist.

”Funkis” är ett ord som börjat användas på senare år, men det känns för det första småtöntigt i sin form och är för det andra en förkortning av funktionshindrad/funktionsnedsatt. Andra ord då? Någon föreslog häromkvällen ordet ”miffo”. Det skulle kunna fungera. Själv har jag kommit att få viss förkärlek för ”kripp”. Smaka på det: Det går att ha en funktionsnedsättning utan att vara kripp. Man kan vara kripp utan att ha en funktionsnedsättning. Jag är kripp.

Vad säger du som läser detta? Behövs ett sådant ord? Om nej, varför? Om ja, är ”kripp” bra eller finns det bättre? Det svenska ordet för engelskans ”cripple”, som ”crip” är en förkortning av, är ju krympling, och ”kripp” kan därför möjligen tyckas ha en sammankoppling till rörelsehinder. Hur låter det för er inom andra delar av fältet?

”Crip” används redan akademiskt inom Disability Rights Studies i det som kallas Crip Theory (Läs Susanne Bergs och Lars Grönviks välskrivna introduktion på svenska på http://www.kvinfo.su.se/seminarieserier/CripTheory-enintroduktion.pdf.). I Sverige har det såvitt jag känner till annars enbart använts av det återkommande Cripseminariet vid Stockholms och Lunds universitet. ”Kripp” skulle alltså bli en ”fulförsvenskning” av ”crip” och lämna ”krympling” därhän.

Kan ”kripp” bli ordet för den akademiska/aktivistiska sfären?

16 svar

Från subjekt till objekt

, 20 juni, 2010
1 svar

Igår var det kronprinsessebröllop. Hela Sverige firade kärleken en dag som igår. Själv hade jag afternoon tea, med Mamma Berith, med snittar och en och annan tår trillade ned när Viktoria och Daniel sa ja i Storkyrkan. De som känner mig vet att jag är en obotlig romantiker som spenderar timmar framför välproducerade engelska ”polisongfilmer” och som kan citera Austen och systrarna Brônte i sömnen.

Detta intresse går långt tillbaka till när jag var åtta och såg ”Anne på Grönkulla” och tänkte att en dag kommer jag också att få min Gilbert Blythe. Liksom andra barn i låg- och mellanstadieåldern frågade jag chans på olika killar och de frågade chans på mig (frågade och frågade, vi skickade ju kompisar som frågade både för att få chans och att göra slut), ibland var man ihop med flera stycken på en gång och jag byte killar varje fredag i samband med skoldiscot. Det var inte så noga helt enkelt, men enkelt var det.

Sedan kom högstadiet. Nu vågade jag knappt titta på killar och tyckte jag om någon var det någon som gick i åttan och var totalt ouppnåelig. Jag hängde vid skåpet på rasten och när just den killen jag gillade gick förbi började jag alltid att prata väldigt högt, snabbt och om något väldigt konstigt. Och sedan ville jag bara dö! Det kändes som alla var ihop med någon, så var det naturligtvis inte, och allt jag drömde om var att just bli ihop med någon, vem som helst. I åttan hände något i min klass, finniga, fumliga, osäkra och tafatta killar, som nog även de bara ville vara ihop med någon, fick för sig att när det gäller tjejerna i klassen var det bara att ta för sig. Det var som kollektiva sextrakasserier. Så fort de fick chansen tafsade killarna på tjejerna eller sa kommentarer om deras kroppar. Det var aldrig någon som tafsade på mig eller sa något om min kropp. Jag hörde och såg de andra tjejernas försök att komma loss från hormonstinna pojkar. Och jag kände mig utanför och totalt osynlig. Fick det bekräftat av killar i klassen som sa ”Emma, du sitter ju i rullstol så dig kan vi ju inte tafsa på” eller som när jag var totalt betuttad i B**** som i ett samtal om kärlek sa ”Emma, en dag kanske du träffar en kille i rullstol”. Det var liksom självklart att jag som satt i stol skulle ha en kille i stol. Jag kunde tänka mig vem som helst i stol eller inte, men mitt fjortonåriga jag ville ju ha B****! Det stod klart i min tonåriga socialiseringsprocess att jag inte spelade på samma planhalva med ”de” som kunde gå när det gällde kärlek och attraktion eller i alla fall att ”de” inte såg mig som ett val eller möjlighet.

Sedan har mycket hänt på området sedan högstadiet, som tur är. Men den självbild som jag bär med mig innebär att jag även i vuxenålder har svårt att se mig själv som först och främst kvinna. I så många sammanhang är jag först och främst funktionsnedsatt och sedan Emma och sist kvinna.

En vän sa en gång om min berättelse om högstadietiden att kvinnorörelsen kämpat för att kvinnor ska ses som subjekt och inte objekt. Medan mitt tonårsjag längtade efter att ses som ett objekt. Så sant som det var sagt.

1 svar

Varför detta tjat om tillgänglighet?

, 5 maj, 2010
6 svar

Ja, så tänker säkert många av er. Livet består ju inte av ramper, hörslingor, anpassningar och teckenspråkstolkar. De är bara förutsättningar, nyckeln som öppnar dörren för oss funkisar ut i samhället. De ger oss möjlighet att delta på den gemensamma arenan. Det som ni normaler – eller kanske vi kan kalla er normater – tar för givet.

Och låt mig nu på en gång slå fast att tillgänglighet är viktigt. Att delta i samhället ger oss nämligen möjlighet att skapa våra egna identiteter – och att påverka stereotypa vanföreställningar om vilka vi är och hur våra liv ser ut.

I media framställs vi regelmässigt som de avvikande som inget annat vill än att kravla oss tillbaka till ”ett normalt liv” – vad nu det är. I morgon sänds andra avsnittet av ”Köping Hillbillies” i Sveriges Television. Här finns funkisarna som inget hellre vill än att bli lika normala som Stenåldersmannen.

Vad är det SVT vill förmedla när man inleder med klipp som:
”Jag kommer aldrig att acceptera att jag har ett handikapp och sitter i rullstol”
”Det var som ett slag i ansiktet att man inte kunde få på sig sina egna brallor ens.”
”Det första man tänkte efter skadan var ju i princip: Ska du få knulla igen.”

Därefter följer en testosteronstinn dimma av bilar, booze och styrkedemonstrationer.

Det konstiga är att jag – som också har drattat omkull mitt i livet, skaffat mig ryggmärgskada och rullstol – inte hittar någonting att känna igen mig i. Däremot kan jag identifiera mig väl med Tobbe i TV4’s ”I en annan del av Köping”. Skillnaden är att han och de andra i den serien framställs som det de är: hela, komplexa människor.

Jag utgår från att killarna i Hillbillies också är hela, komplexa människor, så varför förminska dem – och därigenom alla oss andra – till enheter vars enda mål i livet är att dra på sig brallorna?

Nu borde jag inte bli överraskad. Sveriges Television har notoriskt svårt att förhålla sig till funkisar trots att bolaget är en del av public service. Det som retar upp mig till vansinne är att jag ska behöva betala skatt för att finansiera eländet. Socialpornografi borde på sin höjd säljas under disk.

Läs Annika Taesler om vad SVT egentligen tycker om funkisar här.

Eller köp brittiska Channel 4’s fantasiska mockumentary – drama som driver med dokumentärgenren och funkisstereotyper – ”Cast offs”

Se ”Cast offs” – introduktion här. Den går tyvärr inte att bädda in.

6 svar