IL + Emma = En kärlekshistoria

Emma här och i den här bloggen och jag kommer att fokusera på personlig assistans, tillgänglighet och hjälpmedel och lite annat som jag kommer på under resans gång. Mitt fokus är ur ett Independent Living-perspektiv (IL). IL är en filosofi och en internationell rörelse av människor med funktionsnedsättningar som arbetar för självbestämmande, lika villkor och självrespekt. Eftersom vi själva är de främsta experterna på våra behov, måste vi visa på de lösningar vi vill ha, föra vår egen talan och ta ansvar för våra egna liv. För att uppnå detta behöver vi stödja varandra, lära av varandra, organisera oss och arbeta för politiska förändringar som leder till lagstadgade skydd av våra mänskliga och medborgerliga rättigheter.

I mitt liv har IL betytt och betyder mig oerhört mycket. När jag var runt nio år förstod jag att det var något annorlunda med mig jämfört med mina kompisar, det var ganska konkret de kunde springa snabbare än mig och hoppa hopprep. När jag kom till tonåren hade jag börjat använda rullstol på heltid och nu blev det inte lika konkret i min tonårshjärna. Det fanns en massa saker som de kunde göra som jag inte kunde göra. De gick på fester, gick och tränade och hängde på stan och fikade. Mitt tonårsjag tolkade att det var mig det var fel på, det var på grund av min rullstol som jag inte kunde hänga med mina kompisar och det var därför vi för det mesta var tvungna att vara hemma hos mig när vi skulle göra något. Denna känsla fanns med mig under hela tonårstiden upp i vuxen ålder. Det påverkade min självbild och självkänsla negativt att jag under långa perioder valde att stanna hemma och titta på världen i ett slag utifrånperspektiv.

När jag började bli vuxen, när jag var lite över tjugo, började andra tankebanor att ta plats. Jag började se på mig själv i relation till det samhälle, den omvärld, jag lever i, i ett annat sammanhang. Jag började inse att det inte var mig det var fel på utan massor runt omkring. Tåg och bussar som jag inte kunde åka med, butiker jag inte kunde handla i och jobb jag inte kunde söka för att jag inte ens kom in i deras lokaler och så vidare.

Någonstans i den här vevan hittade jag IL och tänkte att det stämde in precis på hur jag känner och tänker. På något sätt använder jag mig av IL i hur jag lever mitt liv. IL har gett mig kraft att bygga upp en positivare självkänsla och vara stolt över det faktum att jag har en funktionsnedsättning och det liv jag lever med min funktionsnedsättning.

Tyvärr är det så att många med funktionsnedsättningar fortfarande inte knäckt ”förtryckarkoden”, samhällets idoga försök med att lära oss med funktionsnedsättningar att acceptera sämre villkor och vara tacksamma. Den eviga j**** tacksamhetsskulden som vi lär oss är större än Greklands budgetunderskott!

Något som förvånar mig är hur okänt IL är bland människor med funktionsnedsättningar och varför det inte är fler som blir arga på orättvisorna. Jag tror att fler människor med funktionsnedsättningar skulle behöva IL för att växa i sitt självförtroende och i sin självkänsla.

Full Delaktighet! Nu!

Ja, du läser just nu den första meningen i en ny blogg. Behövs en ny blogg i det informationsöverflöd vi idag tvingas leva i? Ja, vi är 12 personer som är övertygade om detta och kommer i fem månader blogga varje dag och göra nedslag i ett Sverige du inte kände till. Det handlar om utanförskap, diskriminering och en rädsla om att politikerna faktiskt inte tycker att detta är viktiga frågor alls. Det kommer inte bara vara en nattsvart journalistik du kan läsa om här – utan en stark vilja till förändring. ”Upplysning” om ni så vill.

Såhär ligger det till:

År 2000 la regeringen fram propositionen ”Från Patient till Medborgare”. Med Patient menades den syn på människor med funktionsnedsättning i samhället. Vård och omsorg präglade synsättet på hur vi skulle tas om hand. En förvandling skulle alltså ske – vi skulle kunna vistas ute i samhället bland andra, förvärvsarbeta och ha ett socialt liv precis som alla andra. Alla tidigare patienter skulle förvandlas till levnadsglada människor som tog för sig av samhället och vad livet hade att erbjuda. Vi skulle åter ges rätten att styra våra egna liv och kunna delta i det samhälle som vi kallar Sverige.

Hur skulle alla ändringar åstadkommas?

Personer med funktionsnedsättning skulle ut i arbetslivet genom stora satsningar. Under tiden skulle media rapportera glädjande scener ur vardagen hur vi blivit självständiga och tillsammans med alla andra fick utforma vår egen framtid och verklighet.

Någonting gick snett.

Rätten till personlig assistans urholkas och det tillgänglighetsarbete som skulle varit färdigt nu har på många håll i Sverige ännu inte påbörjats. Ohälsotalen bland funktionsnedsatta är ungefär lika dystra som arbetslöshetssiffrorna för samma grupp. Människor med funktionshinder syns inte i media annat än som offer och hur ska vi då lära medborgarna att vi faktiskt ska räknas som fullvärdiga medborgare? 2010 skall satsningen ha gått i mål och vi syns allt mindre. Finns allt mindre.

Valdebatten som nu växlat in på den högsta växeln har ännu inte ett ord om vår situation yttrats av politikerna. Om de inte ens nämner misslyckandet med de 10 år gamla planerna kanske de till och med kan slå blå dunster i väljarnas ögon och övertyga folket att Sverige  är det land som är bäst i hela världen på att ta hand om alla sina invånare.

Vi kommer i 143 blogginlägg att ge er sanningen. Utan socker.

Vi kräver Full Delaktighet! Nu!