Blev i förra veckan tillfrågad av P1-Morgon i radio om jag kunde tänka mig att vara med i en debatt med integrationsminister Erik Ullenhag. Debatten skulle handla om tillgänglighet och om regeringen kommer att ta steget fullt ut och i enlighet med utredningen ”Bortom fagert tal” lägga fram ett lagförslag om att bristande tillgänglighet är diskriminering. Jag kände mig mycket tveksam till att delta. Försökte säga att det krockade med mitt arbete, vilket det i och för sig gör. Mest av allt kände jag mig tveksam till att debattera något där man överens. Jag och Erik Ullenhag är helt överens om att bristande tillgänglighet är diskriminering. Ullenhag är den minister som tydligast uttryckt att han faktiskt anser så vara och har även sagt att hans förhoppning är att en sådan lag ska antas under denna mandatperiod. Om man ska prata i sporttermer så ”ligger bollen” nu hos regeringen. I Föräldrakraft från den 14 december 2010 säger Ullenhag vidare: ”Diskussionen om kostnader har ännu inte landat fullt ut, för att vi verkligen ska kunna gå vidare.” Det vill säga att regeringen inte är överens i frågan. Som jag sagt innan så kommer den diskriminering som hundratusentals människor med funktionsnedsättningar dagligen utsätts för genom att utestängas från samhällslivet genom bristande tillgänglighet alltid att handla om kronor och ören. Otillgänglighet som diskriminering handlar alltså inte endast om attityder, värderingar och bemötande. Vi, som kämpat och fortsätter att kämpa för våra medborgerliga rättigheter, väntar på att regeringen ska bestämma sig om de anser otillgänglighet vara diskriminering eller inte. Bestämma sig för att leva upp till FN:s konvention om rättigheter för människor med
funktionsnedsättningar och därigenom även säga att det inte finns något pris på mänskliga rättigheter. Jag är skeptisk och tror inte att regeringen kommer våga ta steget fullt ut i denna fråga. Det finns inget den här regeringen hittills har gjort som får mig att tro det.
Tydligt är att Ullenhag verkar kämpa i motvind i den regering han själv sitter i. Det bevisa genom uttalanden som att ”Handikapprörelsen måste bli tuffare –
ni är periodvis för snälla. Det är min ambition att gå i mål med bristande tillgänglighet som diskriminering, men i det arbete behöver jag er hjälp”…
” Periodvis har rörelsen varit alltför snäll och kanske jobbat mer med remisser och att ”finnas med” i olika sammanhang än att
synas i debatten.” På frågan på vad funktionshindersrörelsen bör göra säger Ullenhag ” Beskriv verkligheten och det samhälle man vill nå!” Även här
håller jag med Ullenhag. Visst behöver vi bli tuffare men det är lösningen som jag har problem med. Jag tycker inte att jag ska behöva beskriva ”min verklighet” ytterligare eller det samhälle jag vill leva i. Verkligheten suger! Varje dag möts jag av hinder som jag trots all vilja och all kamp inte kan göra något åt. Det handlar om att jag varje dag utestängs på grund av otillgänglighet. Jag tvingas anpassa mig och även min omgivning tvingas anpassa sig på grund av att samhällets ständiga exkludering av människor med funktionsnedsättningar. Varje dag kränks mina mänskliga rättigheter när jag inte fullt ut kan ta del av det samhälle som jag lever i. Ytterligare kränkande tycker jag det är när ansvarig minister anser att trots den färdiga utredning som syftar till att skapa det samhälle som jag vill leva i tycker att de behövs mer beskrivningar av verkligheten.
Jag undrar vilka andra grupper som blir diskriminerade på grund sexuell läggning och eller annan etnisk bakgrund som förväntas bli tuffare, beskriva sin verklighet och det samhälle de vill leva i. Diskriminering är väl diskriminering oavsett varför.
Journalisten hörde sedan av sig och sa att de hade hittat någon annan som kunde ställa upp och jag var glad för det.
Emma! Möjligen behöver den samlade rörelsen bli tuffare – men jag håller med dig – jag tycker vi har gjort det tillräckligt tydligt redan vad vi förväntar oss av politiken för att kunna leva ett jämlikt liv. I decennier har vi pratat och pratat och skrivit och skrivit – och lämnat ut oss själva och våra liv, ibland in på nakna kroppen, in i badrummet och ner i sängen – och ändå förväntas vi bara fortsätta och fortsätta. Att bolla över till oss blir ett sätt att slippa från ansvaret att agera – och det är oacceptabelt!
Sen är det klart att vi kan agera ”tuffare” – inte buga och bocka och nicka och le så himla mycket som vi gör. Trots att jag önskar och vill att vi ska vara mycket argare så förstår jag samtidigt hur svår balansgången är mellan att vara ”tuff” – och mesig.
Det är inte vi som bestämmer spelreglerna. Vi ska vara tuffa, men vi ska helst inte vara arga, vi får definitivt inte tappa fattningen och trilla ur ramarna helt, för då blir vi inte lyssnade på. Vi ska vara sakliga och förståndiga samtidigt som vi ska beskriva våra villkor som för många av oss är djupt känslomässigt förankrade i upplevelser av diskriminering. Vi ska vara personliga men inte privata – och framför allt ska vi orka att bedriva detta påverkansarbete år ut och år in utan hänsyn till om vi ”valt” det som yrkesutövning eller bara ”lever” med funktionsnedsättning.
Och – vi får inte vara krävande, inte bittra – möjligen svaga – och ledsna…
Fast dit får de aldrig mig! Kanske för några korta ögonblick då och då – men då gör jag som Tove Janssons Knytte – jag tar en ”arg och krigisk dans och hugger mina tänder djupt i Mårrans kalla svans” – och då orkar jag ett tag till – håll ut Emma!
Tack Wenche! Har även tänkt mycket på det vi pratade om på IfAkursen i somras, om att uppbåda ett kraft och ork engagemang för en väldigt lång tid framöver. Jag kommer hålla ut ;), men jag vill även kunna hitta ett bra förhållningssätt när jag känner att jag tar åt mig personligen.
Emma, jag tror du gjorde rätt. Även om Erik vill väl tillsammans med enskilda andra politiker så är dessa för få för att det ska bli så som vi önskar. Tyvärr. Balansgången är svår precis som Wenche skriver. Det är bedrövligt att Sverige ser ut som det gör.
Jag tror samma krav finns på andra minoriteter att de ska lösa sina problem själva och kan då eventuellt få plats i gemenskapen. Där är vi alla i samma båt som den vite mannen har byggt.