En mönsterkrympling för 2000-talet?

Har semester och stör mig på David Lega. Ingen bra kombination samt att det dessutom känns som ett helgerån att störa sig på David Lega, den folkkäre optimisten som i DN 100704 citeras och beskrivs på följande sätt:

”[…] inte upprörs över att man här och där – som i kongresshallen här i Örebro – glömt en rullstolsramp. Han löser problemet […] Att bli kränkt är något man väljer. Jag kan inte känna mig kränkt för det någon gjort oavsiktligt. För att jag ska känna mig kränkt måste det finnas ett syfte att såra. Dessutom har jag ett ansvar. Jag kan ringa i förväg och höra efter hur det ser ut. Min framkomlighet är inte bara andras ansvar…
I ett land av lättkränkta och självutnämnda offer för än det ena, än det andra är det befriande att möta en sådan person som David Lega.
Kanske kan vi få en ny ton i kammaren med en politiker som vägrar att delta i den ständigt pågående tävlingen om hur eländigt synd det är om alla…”

Lega kandiderar nu för Kristdemokraterna till riksdagen och hoppas därmed bli den första i rullstol att ta en plats bland våra folkvalda riksdagspolitiker.

På Facebook poserar Lega leende tillsammans med folkhälsominister Maria Larsson, som även hon glatt testar rullstol i samband med vad som verkar vara ett tjugoårsfirande av ADA (American with Disabilty Act), den första lagstiftningen i världen som klassade otillgänglighet för diskriminering.

David Lega och Maria Larsson leendes i varsin rullstol

David Lega och Maria Larsson

David Lega kanske inte upprörs eller känner sig kränkt över att det saknas en ramp här och där eller vid kongresshallen i Örebro. Men jag blir upprörd över att en person som kandiderar till Sveriges Riksdag och som dessutom har en egen funktionsnedsättning, som hyllar ADA med ansvarig minister, inte har förstått innebörden av att otillgänglighet är diskriminering. Att se otillgänglighet som diskriminering kanske var kontroversiellt för tio år sedan, men sedan dess har mycket hänt. Marschen för tillgänglighet har marscherat och anmält hinder till Diskrimineringsombudsmannen (DO) och människor med funktionsnedsättning är de som står bakom flest anmälningar om upplevd diskriminering till DO. Detta kanske har gått Lega förbi.

FN har antagit en konvention om rättigheter för människor med funktionsnedsättning som i artikel 9 anger: 
”För att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättningar att leva oberoende och att fullt ut delta på alla livets områden, ska konventionsstaterna vidta ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättningar får tillgång på lika villkor som andra till den fysiska miljön, till transporter, till information och kommunikation, innefattande informations- och kommunikationsteknik (IT) och – system samt till andra anläggningar och tjänster som är tillgängliga för eller erbjuds allmänheten i både städer och på landsbygden. Dessa åtgärder som ska innefatta identifiering och undanröjande av hinder och barriärer mot tillgänglighet…”
Sverige har dessutom ratificerat konventionen och fick då kritik av FN på tillgänglighetsområdet och av FN kommer Sverige säkerligen få kritik framöver på samma område. Detta kanske har gått Lega förbi.

För några månader sedan kom utredningen ”Bortom fagert tal – om bristande tillgänglighet som diskriminering” som anger att det finns grund för att otillgänglighet kan klassas som diskriminering. Detta kanske också har gått Lega förbi.

Är det så att Lega präglas så starkt av den i Sverige rådande medicinska modellen, synsättet på funktionshinder och människor med funktionsnedsättning att han vid alla de tillfällen han utestängs från samhällslivet och därmed inte ses som en medborgare med samma rättigheter och skyldigheter anser att problemet åligger honom själv? Är det så att jag som kämpar för mina mänskliga rättigheter är ett lättkränkt och självutnämnt offer som deltar i den ständigt pågående tävlingen om hur eländigt synd det är om alla, när jag kräver att få erövra och kunna få utöva min delaktighet. Att få komma in genom samma dörr som alla andra – att inte vara hänvisad ingången genom lagret, att kunna välja hur många gånger jag vill träffa min älskade utan att vara styrd av hur många färdtjänstresor som tillåts för ”fritid” eller att jag ska våga ta bussen som synskadad och veta att hållplatserna ropas ut och inte behöva chansa eller fråga hela tiden – var är vi nu?

När Stil – Stiftarna av Independent Living i Sverige, under åttiotalet drev kampen om rätten till personlig assistans drev vi med den rådande bilden av hur människor med funktionsnedsättningar förväntades vara. Begreppet ”mönsterkrympling” myntades:

”Vår lilla Mönsterkrympling – tacksam snäll, lite enfaldig, lättskött och lättadministrerad… och ännu inte med i STIL”. Kanske är David Lega en mönsterkrympling för 2000-talet ”Tacksam, snäll, lite enfaldig, okränkbar… ännu inte förstått innebörden av att otillgänglighet är diskriminering!”? Nej, David Lega kommer inte få min röst den 19 september och det beror inte endast på hans partitillhörighet.

Ja, jag kanske har varit lite hård och cynisk – men jag hoppas att du inte tar illa upp David – det finns två sätt att ta det: att välja att bli kränkt eller välja att inte bli kränkt.

Ps. För att ta del av Legas obotliga optimism kan ju vi andra lättkränkta och självutnämnda offer och invalider alltid kolla in de otaliga visdomsord som han delade med sig av i Göteborgs Lokal-TV-Bingo-show Full Bricka som dessutom finns på hans egna Youtube-kanal som heter DavidLegaInspires. Här följer 16 smakprov: (Länk 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16)

Davids kommentar

Emma Johansson kallar mig mönsterkrympling och jag blir definitivt inte kränkt, kanske snarare lite stolt. Att Emma använder ord som krympling som skällsord är lite förvånande i sig, med tanke på att handikapprörelsen i många år kämpat för att få bort den typen av nedsättande tillmälen för att beskriva oss. Men Emma tycker kanske det är ok att använda ord som krympling om man inte rättar sig in i hennes handikapp-led?

Sedan att Emma vågar bli störd av mina åsikter tycker jag är bra, vi behöver en debatt kring vad vi menar när vi använder begrepp som tillgänglighet, lättkränkthet och offermentalitet. Och jag kan lova att jag aldrig kommer att känna mig kränkt över att få ta köksvägen in på en liten restaurant, om byggandet av en hiss skulle innebära att restauranten riskerar att gå i konkurs. Men jag kan också lova att om många rullstolar nog tar köksvägen så dröjer det inte länge innan det finns en hiss på plats.

Jag är helt enkelt inte typen som sätter upp klistermärken med överstukna rullstolar på otillgängliga ställen. Jag föredrar att försöka ta mig in med hjälp av dialog. Det är mitt sätt, det betyder inte att alla måste agera likadant. Däremot anser att jag handikappfrågor är otroligt viktiga inom politiken. Emma kan se mig som en positiv och självständig person, det är jag tack vare LSS och mina personliga assistenter. Utan vårt system hade jag inte ens fått på mig mina byxor på morgonen, än mindre driva företag eller kandidera till riksdagen.

Emma tittar längtande efter lagstiftning liknande ADA, det gör jag med. Det betyder inte att jag måste vägra ta mig upp på en scen där det inte finns ramp. Jag löser problemet och får en möjlighet att påverka från scen, istället för att påverka genom att sura bakom scenen. Vad Emma dock kanske inte insett, är hur längtande amerikaner tittar på vårt system med LSS, som för övrigt skapades av en borgerlig regering. Det finns ramper i USA, men inte många som kan hjälpa till att ta på byxorna för de som behöver hjälp eller putta upp någon för rampen.

STILs föregångare, NCIL (National Center for Independent Living), bjöd in mig till 20-års jubileumet av ADA i Washington för några veckor sedan och pratade mer i termer av vad de kan göra, inte längre vad de inte kan göra. Det verkar som om även de bytt strategi. När vi Kristdemokrater går ut och säger att arbetslinjen även ska gälla personer med funktionsnedsättning, anser jag att det kan bli ett stort steg i mångas personliga utveckling. Sedan kommer några alltid att bli kränkta av den typen av satsningar, men det kan jag faktiskt inte göra så mycket åt. Det är deras val.

Slutligen, nedanstående artiklar har jag skrivit under min riksdagskandidatur för att påverka situationen för oss med funktionsnedsättningar. Jag väljer att skriva dem utan att vara kränkt, men det är mitt val.

Emma replikerar

Den allmänna inställningen till människor som har funktionsnedsättning har inte kommit så långt som varken kvinnors eller HBT:ares kamp för lika rättigheter i samhället. Det är långt kvar tills otillgänglighet verkligen benämns som vad det faktiskt är – diskriminering! Först krävs en lagändring (eller ja, först krävs ju faktiskt att de lagar som idag redan finns, följs) som skjutits upp på obestämd framtid, sedan krävs ett genomförande av lagen – och efter många år kommer allmänheten att se funktionshindrade som likvärdiga samhällsmedborgare.

Idag skulle det vara otänkbart att Hanne Kjöller skrev lika nedlåtande som en kvinna som fick sämre villkor gentemot sina manliga kollegor vid en löneförhandling – eller någon som pga ”fel” hudfärg, religion eller sexuell läggning. Tänk om dessa diskriminerande människor funnit sig i att låta sig diskrimineras – utan istället utan klagomål hade låtit sig förtryckas. Hade då journalistens ord ”Det är skönt med folk som inte klagar” låtit någonting annat än medeltida? Dessvärre var det inte tillräckligt många som höjde på ögonbrynen då Hanne Kjöller skrev så i sin ledare om dig. Denna skrämmande syn på humanism hade inte accepterats om den skrivits om ”Verklighetens folk” (vad detta illaluktande begrepp riktigt innefattar har jag dessvärre aldrig begripit mig på).

Jag väljer att inte finna mig i detta – och det är mitt val!

Du talar om att det i USA må finnas ramper – men ingen personlig assistans. Innebär detta att jag ska känna mig så tacksam över LSS att vi ska acceptera att Sverige är otillgängligt?!

Det är skönt att du tillslut kunde snacka dig upp på scenen då rampen saknades. Bra gjort! Jag har skulle inte komma upp på scenen i min elrullstol. Du ges en scen att prata ifrån så du har råd att inte bli kränkt för att du inte kommer upp, men de flesta ges ingen scen att prata ifrån när de blir utestängda från samhället. Vi är många som försökt – men misslyckats bortom Örebros scen, dit medias strålkastare inte når. Vi ”Verklighetens Funkisar” kan inte snacka oss upp på tåg då SJ tagit sina ramper ur bruk under ett år och samtidigt nedmonterar vissa liftar på InterCitytågen permanent. Vi kunde inte snacka oss in i vallokalen vid Europaparlamentsvalet. Vi kan/får inte åka kollektivt som andra. Vi kan inte snacka till oss till den Personliga Assistans som vi (enligt Bengt Westerbers ursprungliga idé om LSS) har rätt till. På grund av detta är våra möjligheter att få arbete mycket mindre än de skrämmande siffror som idag finns att läsa då det gäller människor med funktionsnedsättning på arbetsmarknaden.

Det var 17 år sedan LSS – lagen som gör det möjligt för oss att få personlig assistans kom – och det känns lite dammigt att det fortfarande är Alliansens alibi för att verka göra något åt vårt mål att få full delaktighet i samhället. Inte bara känns det passé – det känns snarare som hyckleri att damma av denna 17-åriga bragd då man urholkar rättigheterna som tagit så lång tid att bygga upp. Om ni tar ytterligare ett steg framåt så är jag intresserad av att lyssna och den förste att applådera er helomvändning!

Vad det egentligen kokar ned till och vad du skickligt undviker att ta upp är denna fråga: ”Tycker du att otillgänglighet skall klassas som diskriminering?”. Svaret du gav är tydligt – och är det motsatta till vad jag hoppats att få höra av någon. Det är bekvämt att slippa protestera mot orättvisorna.

Det må vara trist – men det är ditt val.

David kommenterar igen

När det gäller vad Emma skriver om Hanne Kjöller, väljer jag att låta Hanne kommentera själv. Detsamma gäller formuleringar som ”illaluktande”, det får stå för Emma. Jag hoppas snarare på en lite mer kreativ diskussion än så.

Sedan förbehåller jag mig rätten att få lov att känna mig tacksam. Jag vet att vi föds med olika fysiska förutsättningar och att jag har ett handikapp som gör det lättare för mig än många andra med exempelvis elrullstolar. Jag är tacksam över att födas i en tid där jag inte automatiskt sattes ut till vargarna, där jag fick gå i skolan, där jag kunde tävla i Paralympics och kandidera till riksdagen. Det betyder inte att allt som kan göras är gjort. Vi har mycket kvar att göra, det är därför jag kandiderar.

Jag tror att Emma och jag är helt överens om att tillgängligheten i Sverige är underkänd, att LSS är långt från perfekt, och att situationen på arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättningar drastiskt kan förbättras. Men jag tror inte att vi är överens om hur vi ska lösa problemen.

Emma utgår exempelvis från att jag har givits en scen att prata ifrån och inte att jag har arbetat mig till en scen (jag tog en hiss upp, det hade Emma också kunnat). Jag vill inte heller ges ett arbete eller en riksdagsplats, jag vill arbeta mig till dem. Jag behöver stöd i det jag är dålig på, för att kunna utveckla det jag kan bli bra på.

Ytterligare en skillnad är att Emma säger att hon bara är intresserad av att lyssna när Alliansen tar ett steg framåt, inte annars. Jag anser att det är viktigt att både lyssna och prata, inte bara prata.

Det enda Emma har hört, är ett svar jag aldrig sagt. Emma har tydligt hört mig säga att otillgänglighet inte är diskriminering, vilket jag aldrig har sagt. Det är möjligt att det är den enda vägen att gå, men jag hoppas att det inte är så. Jag hoppas att Emma har fel och att vi kan lösa de stora problem vi faktiskt har i dialog. Det är mitt mål.

Emma replikerar igen

Dialog är bra, viktig och nödvändig. Den svenska demokratin bygger på dialog och samförstånd. Sedan finns det en gräns och när det gäller min gräns så är den för länge sedan nådd när det gäller den bristande tillgänglighet och den lama politiska hållningen i frågan. Dialog är vägen säger du. Inte lagstiftning (inte nödvändigtvis åtminstone). Sedan 1979 har den funnits. I 31 år har lagen om anpassad kollektivtrafik funnits! Dialogen har pågått lika länge som jag levt – hur länge ska jag behöva diskutera saken? Om lagen inte följs så är den tandlös. Det måste till en svensk ADA. Punkt slut.

Jag uppfattar ditt senaste svar som ett icke svar, du anser inte att otillgänglighet är diskriminering. Denna hållning känns för mig bakåtsträvande då en enad handikapprörelse anser att otillgänglighet är diskriminering och att det rent politiskt börjar bli en mer accepterad fråga.

Ingen tar ifrån dig att du arbetat dig fram till din plats på scenen i strålkastarljuset. Jag har liksom du fått kämpa för att få min röst hörd, ta plats och kämpa för det jag tror på. Det gör jag genom mitt arbete i min hemkommun avseende tillgänglighetsfrågor, som ordförande i STIL och som språkrör för Marschen för tillgänglighet. Under min uppväxt fick jag höra att det var min skyldighet att prata även för dem som inte alltid kan eller får göra sin röst hörd. För mig är det en solidarisk handling, en skyldighet och ett ansvar. Att då inte ta ställning i den fråga som de flesta du kommer att företräda är svagt. Även om partiet har en hållning, vore det ett rimligt krav att du innan valet, oberoende av andra, deklarerar din egen.

Du kommer eventuellt att få en position som många av oss med funktionsnedsättningar inte kommer att få. Du kommer kanske sitta som ledamot i Sveriges Riksdag. Det kommer då inte spela någon roll, vare sig du vill det eller inte, även om de frågor du driver kommer att handla om företagande och idrott, så kommer du ändå att företräda människor med funktionsnedsättningar. Det är en roll och en uppgift som kommer att föra med sig ett inte alltid önskat ansvar. Det är hårt, men livet är hårt!

Det du och jag David kan vara överens om i denna fråga är att vi inte är överens. Jag tror att du vill väl – men det kommer ut fel. Om du tar dig in på ställen via köksingångar och särlösningar – så är det en tydligt signal som säger: ”Här finns inga problem”.

Att påpeka brister medför utveckling. Utveckling är det jag eftersträvar.

24 reaktion på “En mönsterkrympling för 2000-talet?

  1. Henrik Götesson

    Några frågor till David Lega:
    Varför ska jag som funktionshindrad (jag är själv blind) behöva ta mer ansvar än någon annan? Jag omfattas av de mänskliga rättigheterna, precis som alla andra.

    Hur ska arbetslinjen kunna gälla alla om samhället inte är anpassat för personer med funktionsnedsättning fullt ut? Utöver de attitydproblem som många gånger finns är problemet ofta att arbetsplatser, inom såväl offentlig som privat sektor, inte är anpassade. Det saknas exempelvis ramper. Datorprogram är många gånger inte tillgängliga för personer med exempelvis synnedsättning. Att göra en anpassning då en enskild person söker ett jobb tar för lång tid. En skärpt och kraftfull diskrimineringslagstiftning är den enda vägen. (Därmed inte sagt att det i enskilda situationer ändå behövs dialog om hur speciella problem ska lösas).

    Svara
  2. Kjell Winberg

    Håkan, du saknar Jesper, som politiker här. Helt rätt men det är många som saknas i denna debatt om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättningar. En miljon personer med funktionsnedsättning och röstberättigade. Har de ingen uppfattning eller är de så nedtryckta att de finner det meningslöst att debattera dessa viktiga frågor?

    Svara
  3. Håkan Högberg

    Debatten mellan Emma Johansson och David Lega är mycket intresant. Frågan är bara är det en debatt mellan två individer eller om det är en debatt mellan funkisrörelsen och alliansen. Eller vad det är. David Lega ger i mycket en allmänborgligt nästan konservativt perspektiv på funkispolitiken. Det är egentligen följdriktigt eftersom han företräder ett borgligt/konservativt perspektiv. Jag anser inte att David är ett legio för KD. Han är en ganska nybakad borglig politiker med ett eget rörelsehinder. Att han har ett individuellt perspektiv på funktionshinder och gärna plockar med sig egen hiss är inte alls konstigt. Det är verkligen ett typiskt borligt sätt att resonera. Jag saknar Jesper från de rödgröna i den här debatten. Att David ger ett borgligt perspektiv på tillgänglighet är som sig bör men jag är nyfiken på om de rödgröna har för syn på detta. De kanske håller med David och det vore illa för då har vi långt kvar till full delaktighet.

    Svara
  4. Kjell Winberg

    Kenneth, du har helt rätt! Det finns mång andra former av funktionsnedsättningar som inte fört fram sina åsikter om den diskriminering de dagligen utsätt för i ett Sverige, som i år skulle vara tillgängligt sina medborgare.
    I går var jag och talade med några hörselskadade i Ängelholm. Ingen kände till ”Fulldelaktighet.nu”. Är det så att man inte känner till möjligheten att här kunna debattera den kränkning man dagligen utsätts för eller har man gett upp hoppet?
    Så som det ser ut i dagens Sverige så stoppas man redan i förskolan av olika onödiga tillgänglighetsproblem. Problem som för många av debattörena här har fått uppleva hela livet. Det är inte värdigt ett land som Sverige.
    Vi är många som upplever politiker enbart som pratmakare och framför allt nu i valtider, mycke ord men otroligt lite verkstad.

    Svara
  5. Kenneth

    Hela debatten om funktionshindrade
    utgår tydligt ifrån er som sitter i nån
    form av rullstol.
    Det tycks vara de handikappades elit.
    Men det finns så många andra former
    av funktionsnedsättning.
    Det är möjligt att DL via din egen erfarenhet
    kan företräda på ett bra sätt i Riksdagen
    men han vet ingenting om tex de psykiskt
    funktionshindrade som märkligt nog
    aldrig kommer fram i debatten och inte
    heller i handikapprörelsen.
    En annan sak som bekymrar mig är att så
    många anhöriga tagit över rodret i alla de
    olika patientföreningar som finns och utestänger
    därmed de som har en funktionsnedsättning.
    Det är inte nåt jag lägger dig till last givetvis
    men borde ge en tankeställare.

    Svara
  6. Morticia

    FullDelaktighet på Studio Ett i eftermiddag (kl 17)

    Hur ska man förhålla sig som rullstolsburen i samhället, finns det oöverstigliga problem eller ska man se möjligheterna. Ska man bojkotta en restaurang som inte har handikappsentré eller gå in köksvägen. Hör David Lega, riksdagskandidat för Kristdemokraterna och Emma Johansson ordförande i Stil, en medborgarrättsorganisation för människor med funktionshinder i Sverige.

    http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=3897971

    Svara
  7. Maria Johansson

    Är det gnäll och är man lättkränkt när man hävdar sin rätt?
    Nej, jag tycker inte det!

    Inte när man samtidigt arbetar för förändring.
    Inte när man förmedlar en bild av hur det borde vara.
    Inte när vi enligt beslut och mål och konventioner talar om rättigheter.
    Inte när vi i praktiken ser hur illa ställt det är med efterlevnaden av dessa rättigheter.
    Det är inte gnäll att säga nej till särlösningar, det är inte gnäll att säga nej till helt andra villkor.

    Förutom Hanne Kjöllers inlägg som Emma refererar till ovan har Hanne också ifrågasatt den i Almedalen uppmärksammade händelsen då HIV-positiva Inger nekades hälsokontroll hos Apoteket, ett ärende som är under utredning hos DO.

    Har skrivit om detta på min blogg dhr.typepad.com

    Svara
  8. Veronica Hedenmark

    Hej !
    Det är en mycket viktigt o spännande Debatt som pågår just nu. Äntligen, jag har väntat i år…svårigheten med handikappolitik är att alla riksdagspartier är rörande överens om att ” Alla ska ha lika rättigheter” utan att klarspråk berätta Hur? Det finns ingen budget, får alldrig Kosta något.

    Nu börjar valrörelsen snart på riktigt, temraturen stiger, men när gäller frågor rörande funktionshinder är fortfarande svalt.

    Var är det nya idéerna? Vad är handlingkraften?
    Assistansuppropet startades i Jan har idag 11 000 medlemar på Facebook, helt fantastisk !!! Störe än moderaterna o Socialdemokraterna tillsamns på Facebook!

    Vi måste vara enade, vi måste våga se det vi Ser…vi måste våga känna det vi gör, vi måste få respekt för dessa frågor!

    Vi får inte blanda ihop LSs o tillgänglighet, detta är två olika saker o borde vara en självklarthet i ett Land som Sverige, att jag både får komma upp i sängen o kan gå på toaletten på resturangen…

    Hanikappolitiken har haft dialog i 50 år, vad har hänt när gäller tillgänghetsfrågor? Föga! Det går försakta!
    Vi kan inte Blunda så länge vi ser dessa problem dagligen !

    Det som behövs är en skärpt lagstifting o ekonomiska medel för ombyggnation. Säg mig det land i världen som har löst tillgänglighets frågor genom endast Dialog, det är förutsättning men det som river hinder är en diskrimingslagstiftning på samtliga områden! Och det är NU!!!

    Svara
  9. Tobias

    Om vi inte gnäller och klagar över att vi inte får delta på ett jämlikt sätt hur f*n ska då folk bry sig om oss?

    En del nöjer sig med särlösningar, själv tycker jag det är pinsamt att behöva gå in bakvägen. Vi invalidos måste likt HBT-rörelsen, och många där till, säga ifrån. Vi kan inte finna oss i att bli särbehandlade! Vi är människor med samma rättigheter och skyldigheter som alla andra, alltså borde vi även ha samma rätt att delta i samhället på samma vis!

    Mer tillgänglighet åt folket!

    &

    Go Emma!

    Svara
  10. Martin Engqvist

    ”Att DN och Hanne Kjöller publicerar detta skräp – och dessutom på ledarsidan i Sveriges största morgontidning är inget annat än hets/förtal/kränkning mot folkgrupp och jag hoppas att det kommer att anmälas och behandlas så av någon driftig människa!”

    Herregud. Det är det här som är problemet och precis det Hanne Kjöller menar. Alla är kränkta och offer i Sverige. Om hennes artikel är ”hets/förtal/kränkning mot folkgrupp” har de orden helt förlorat sitt värde.

    Ja, funktionshindrade diskrimineras. Ja, vi borde få en svensk ADA. Men som människor, med eller utan funktionshinder, har vi också ett ansvar gentemot oss själva att göra det vi kan av det liv vi har. Det handlar inte om att passivt acceptera allt, men att lära sig leva i världen som den är SAMTIDIGT som man försöker göra den lite bättre. Att definiera sig själv som ett offer leder ingen vart.

    Svara
  11. Maria Johansson

    Problemet i detta är DN och den text Hanne skrev och som jag direkt reagerade tillbaka både till David och till Hanne på, med just reaktionen – så hade hon aldrig tillåtits skriva i Sveriges största morgontidning om någon annan grupp i Sverige i dag.

    Svara
  12. Johanna

    Jag tycker faktiskt problemet är Hanne Kjöllers svepande formulering lättkränkthet som i sammanhanget sopar med sig alla tillgänglighetsivrare från hyllan. Det är, tror jag, talande för en vanlig och övergripande syn på människor, som säger att klagar du på sakernas tillstånd så är du gnällig. Håll tyst och grilla som folk! Men som tur är gör många det ändå – klagar alltså. Sen är det faktiskt skillnad: David Lega ges en scen att prata från så han har råd att inte bli kränkt för att han inte kommer upp, men de flesta ges ingen scen att prata från när de blir utestängda från samhället! Så de får prata från gatunivå. Och ingen tycker att David Lega klagar för han är ju sååå fantastisk – för att han inte lagt sig ner och dött , typ, för det vill väl egentligen alla funkisar? All respekt, David, men vill du inte spy lite ibland när medierna behandlar dig som Guds gåva till mänsklighet fast du bara gjort helt normala saker? Respekt var förresten ordet. Sluta pika varann – det förlorar vi alla på. Alltid. Kram alla starka modiga. Kämpa på!

    Svara
  13. Ninnie Wallenborg

    Fantastiskt bra Emma. Jag tror att det är just så som David uttrycker sig som ”gemene man” skulle önska att fler av oss med funktionsnedsättningar resonerade. Glada och nöjda med särlösningar. Inte ta konflikten eller statuera exempel. Svälj och svälj igen.

    Tur att du Emma, jag, och många andra är obstinata nog att inte tycka att LSS och LASS gör otillgängligheten mindre diskriminerande.

    Svara
  14. Anders Ohlsson

    Hej. Vad är det som gör att inte fler handikappade kvalar in i politiken som David gör. Det är här ni verkligen kan påverka, inte i någon liten lokalförening i en bonnhåla på landet.

    Svara
  15. Pingback: Fulldelaktighet.nu kallar mig mönsterkrympling « HANDSFREE – David Lega

  16. Morticia

    Och jag måste vara monsterkrymplingen?
    Som bojkottar butiker, ställe jag inte kan ta mig in i. Jag har inte möjlighet att släpa med egen hiss (ett stor lång tung ramp. Liten ramp eller rättare sagt en ”bro” har jag med till t-banan…)
    Som inte jobbar (delvis pga för få assistanstimmar. men att jobba är inte skäl nog att få assistanstimmar)

    Svara
  17. Karl Jonsson

    Ja, det må ha varit hårda ord – men i jämförelse med de dråpligheter och grodor som jag jag hittar här så är det helt befogat.

    En som borde få sig en rejäl släng av sleven är också Hanne Kjöller och DN som publicerar detta. Om läsaren för ett ögonblick glömmer att det är funktionshindrades rättigheter och otillgänglighet som diskuteras och istället sätter in kvinnor och kampen för exempelvis lika lön för lika jobb (en kamp som alla torde vara bekanta med) istället. Hur skulle det då se ut om den intervjuade (kvinnan) då pläderade för att hon fick skylla sig själv om hon inte hade förhandlat bättre och ledarskribenten Hanne Kjöller då sig spiken i kistan med samma ord ”I ett land av lättkränkta och självutnämnda offer för än det ena, än det andra är det befriande att möta en sådan person som [kvinnan]. Kanske kan vi få en ny ton i kammaren med en politiker som vägrar att delta i den ständigt pågående tävlingen om hur eländigt synd det är om alla…”. Att DN och Hanne Kjöller publicerar detta skräp – och dessutom på ledarsidan i Sveriges största morgontidning är inget annat än hets/förtal/kränkning mot folkgrupp och jag hoppas att det kommer att anmälas och behandlas så av någon driftig människa!

    När jag lyssnar på klipp nummer 15 i din digra länksamling så hör jag hur David talar om att om man råkar ut för en diskriminering (som en otillgänglighet faktiskt är) att man kan välja att finna sig i det eller att protestera. Det är synd att någon som har chans att ta sig in i riksdagen väljer att blunda för dessa orättvisor och olagligheter.

Hoppas att kunna läsa Davids kommentar till denna text. Inser att man kanske inte ska hoppas för mycket då man ser i tidigare inlägg hur Maria Larsson, folkhälsominister och partikamrat med David, valt att ignorera den svidande kritik som riktats mot hennes sätt att sköta (eller ska man säga ”INTE sköta”) sina arbetsuppgifter.

    Tack Emma for en bra text!

    Svara
  18. Lottie

    Det är viktigt att vi som tillhör diskriminerade grupper håller ihop. Känner inte till mer om David Lega än det du just skrivit, men det verkar som han är en person som söker karriär. Han personligen klarar än så länge av att bli tvingad ta fullt ansvar för sin egen tillgänglighet, men det kommer säkert en dag när han förlorar kontrollen.

    Vad som skrämmer mig är hans brist på solidaritet med andra. Har med vänner fört diskussion kring hierarkin inom grupper med funktionshinder, det är helt sanslöst, och jag tror vi skulle komma mycket längre i vår kamp om vi alla gick samman istället för att inbördes bråka om vem som står högst på stegen, vem vi tillåter sitta vid vårt bord eller vem som har rätt till mest stöd. David Lega verkar vara en som vill stå högst upp, man får hoppas att han när han väl är där visar oss sin solidaritet.

    Ett jättebra och lagom ilsket inlägg Emma! :-)

    Svara
  19. Björn Thorén

    Det är inte utan att man blir mörkrädd när vindar blåser bort stora delar av tidigare vunnen mark gällande åsikter och attityder bland politiker som nästan, nästan, började förstå och ta som självklarheter – att funktionsnedsatta medborgare ska ha samma rättigheter och skyldigheter som övrig befolkning. Men för att nå dit är det nödvändigt att förutsättningar ges. Och det är en annan femma det.

    Även bland våra egna led har otäcka vindar blåst bort självklarheter. Vi låter oss färgas ack så lätt – även David Lega. För att han ska bli tagen på allvar bland politikerkollegor utan funktionsnedsättning, kan han inte, har han inte råd, att spela annat än efter samma spelregler och att kräva något som våra politiker alltid har ansett omöjligt, full tillgänglighet i samhället. Något de aldrig skulle erkänna. Det skulle kräva rätt sorts förutsättningar för att vi skulle få samma rättigheter och skyldigheter som alla andra. Och tillgänglighet leder just till det, och det är något som är ekonomiskt omöjligt för våra politiker att gå med på. Även för David Lega. Allt annat skulle vara politiskt självmord för honom.

    Det är därför vi ibland tillåts vinna lite mark här och där. Vårt senaste 1994 var LSS och LASS och genast började man tillsätta utredningar eftersom kostnaderna skenade iväg. I alla fall när de jämfördes med statens urusla ekonomiska konsekvensutredningar.

    Sedan är det högst sorgligt att David Lega uttrycker sig så kraftfullt och föraktfullt gentemot funktionsnedsatta personer som känner sig kränkta när samhället diskriminerar dem. Vad jag vill minnas så var han över i USA för att studera ADA eller åtminstone kolla över ADA lagen och fick ekonomisk stöd att göra så av ett kooperativ som ”kräver” att personer med funktionsnedsättningar skall ges mer makt över deras egna liv. (jag kan ha fel pengar betalades ut eller inte?).

    Men David Lega har rätt på en punkt och det är att vi alla har ett eget-ansvar och mitt eget-ansvar just nu är att som människa kräva mina rättigheter att få ta del av samhället precis som alla andra. Jag hoppas att David Legas eget-ansvar sträcker sig längre än till att försöka komma in i riksdagen.

    Fortsätt kampen för ett tillgängligt samhälle där alla oavsett funktionsnedsättning kan deltaga utan att känna sig kränkta!

    Ta hand om er!
    Nalle

    Svara

Lämna ett svar till Anders Ohlsson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *