Kategoriarkiv: Demokrati

Varför stoppade ingen bröllopskortegen?

, 6 september, 2010
5 svar

Flera inlägg på den här bloggen har vittnat om att många av oss känner sig ignorerade av dagens politiker. Men Lars Lindbergs inlägg den 25 augusti visade att vi själva bär ett stort ansvar för det ointresse som för närvarande finns för våra frågor.

Några av den här bloggens inlägg har nog snarast haft ett nästan nostalgiskt budskap. Kanske beror det på att några av oss skribenter faktiskt börjar bli till åren. Då är det mer naturligt att blicka bakåt än framåt.

I detta mitt sista inlägg inför valet vill jag också ta tillfället i akt att blicka bakåt. Det fanns nämligen en tid då ingen visste vad Internet var och än mindre vad en blogg var. Den tiden kännetecknades istället av att man fick gå ut på gatorna och protestera.

Idag är det tjugo år sedan X2000-tågen rullade in i Sverige. Med anledning av det framträdde Ulf Adelsohn, SJs styrelseordförande, i TV-nyheterna ikväll.

Men hr Adelsohn har inte alltid varit SJs ordförande. Det fanns en tid då han dansade omkring i bastkjol och var partiledare för Moderaterna.

I 1985 års riksdagsval utmanade han Socialdemokraterna och Olof Palme. Men han gjorde ett misstag. Han och Moderaterna föreslog att statsbidraget till den kommunala färdtjänsten skulle slopas.

Några veckor innan valet insåg jag att något måste göras. Jag tog kontakt med Adolf Ratzka och vi formade en arbetsgrupp i STIL. Vi tillverkade egna plakat på vilka vi skrev ”Rör inte vår färdtjänst”. Vi bestämde oss för att slå till dagen innan valet på partiernas avslutande torgmöten i centrala Stockholm.

Sagt och gjort – vi träffades i city och lyckades till att börja med störa Moderaternas torgmöte – detta var vårt huvudmål eftersom det var därifrån som besparingsförslaget hade kommit.

Vi var inte många – en handfull personer, men vi råkade reta gallfeber på några östermalmsdamer och Ulf Adelsohn ändå. Därefter stoppade vi trafiken på Klarabergsgatan om än bara i ena riktningen och om än bara för några minuter.

På kvällen omnämndes vi i samtliga nyhetssändningar både riks och regionalt. Dagen därpå fick vi publicitet i DN, SvD, Aftonbladet och Expressen. Genomslaget var totalt, trots att vi bara hade varit en handfull personer.

Kanske var det redan då som Bengt Westerberg bestämde sig för att: ”Den där gruppen ska jag hålla ett öga på.” Ett år senare besökte han vårt nyöppnade STIL-kontor.

Moderaterna förlorade valet och Ulf Adelsohn tvingades avgå. Media började kalla honom för färdtjänstskadad och varje gång som valförlusten analyserades så visades bilderna från vår lilla men effektiva och slagkraftiga manifestation.

Mina barn, så var det alltså för 25 år sedan 1985. Sedan dess har mig veterligen ingen från våra led stoppat trafiken. Ingen har stört något politiskt torgmöte. Det kanske är förklaringen till att politikerna idag väljer att slå dövörat till och inte lyssna till det vi har att säga.

Men låt oss vända på resonemanget och konstatera att det behövs så lite för att vända en opinion. Man behöver inte vara många och det behövs inte heller så stora resurser. Det som krävs är kreativa och nyskapande idéer.

Strax efter det att vi hade avsatt Ulf Adelsohn så bestämde vi oss för att bygga en buss i STIL. Vi drog hem plankor, målarfärg och ett par uttjänta rullstolshjul. Vi höll till i min trädgård där vi snickrade, skruvade och målade.

Vi ville återigen hitta ett sätt att väcka uppmärksamhet. Bussen blev klar men tyvärr gick den inte att styra. Den hade behövts byggas om, men vi fick aldrig tid till det p.g.a. att vi blev upptagna med personlig assistans och STIL-projektet.

Problemet med Marschen för tillgänglighet är att den återkommer årligen. Det har gjort att media har tappat intresse. I år uppmärksammades Marschen, enligt Google, bara i Dalarnas Tidningar, NorrbottensKuriren, Tidningen Dagen och i Radiio Uppland. Det gäller istället att hela tiden hitta på något nytt och spektakulärt.

Så fort man gör något som inte har gjorts förut så kommer media dit. Det är då det gäller att utnyttja tillfället som ges att föra fram sitt budskap.

Om det nu är så att ingen av oss har gjort någon liknande aktion på 25 år så vittnar det om vilken oerhörd potential det finns inom vår rörelse. Skulle vi bara lära oss lite mer agitation, retorik, strategi och civilt motstånd så är jag övertygad om att vi skulle ha förmåga att uträtta stordåd.

5 svar

Att verka gå till talarstolen

, 1 september, 2010
3 svar

Den stora offentliga maktutredning som för två decennier sedan analyserade maktförhållandena i Sverige kom fram till att den allra svagaste maktgruppen i landet var människor med funktionsnedsättning. Vi kom ohjälpligt sist i rangordning. Att ändra på den ordningen är utan tvivel fortfarande en uppgift.

Ja, nog är vi medvetna om att vi behöver mer makt. Men vilken?

En gång i tiden innehade vi funktionshindrade på sätt och vis världens mäktigaste ämbete, presidentposten i USA. Franklin D. Roosevelt hette presidenten, som bekant legendarisk statsman och världskrigssegrare vid sidan av Winston Churchill och Josef Stalin. Men han skyltade inte direkt med sin funktionsnedsättning. Född med privilegierade amerikaners guldsked i munnen var han förutbestämd att bli Någon, men den sjukdom som gjorde honom rörelsehindrad var ett svårt avbräck i karriären, inte bara praktiskt utan även imagemässigt.

Det begrep han inte minst själv. I själva verket var det just han som till fullo insåg det.

Det uppges att han under sin politiska comeback såg till att komma i god tid till möten och bänka sig, så att så få som möjligt, helst ingen, skulle se den bedrövligt invalidiserade entré i rullstol som han tvingades göra. Av samma skäl satt han också gärna saktmodigt kvar på sin plats tills lokalen tömts efteråt.

Dessutom lär han alltid ha placerat sig strategiskt i förhållande till talarstolen, så att han med hjälp av armarna kunde klänga sig fram till den på ett sätt som kunde uppfattas som att han gick dit.

Så lite invalid som möjligt, alltså. Stolt funktionshindrad? Knappast.

Franklin D Roosevelt blev en socialt framstegsvänlig president, men han manifesterade inte någon uttalad funktionshindermakt. Hade han försökt så hade han utan tvivel riskerat att snarare hamna i spetsen för någon välgörenhetskommitté än för nationen.

Nej en svala gör ingen sommar, inte ens om den är amerikansk president. För egen del är jag övertygad om att vår makt alltid ytterst utgår från styrkan i vår egen rörelse, funktionshinderrörelsen, där brukarrörelsen kring personlig assistans i dag utgör en viktig del. Som förut sagts på denna blogg behöver den i hög grad reformeras och förnyas, men den är omistlig. En stark funktionshinderrörelse som är partipolitiskt obunden i betydelsen att den vid behov kan gå i allians med vilket parti eller block som helst och kraftfullt kritisera vilket parti eller block som helst, den rörelsen kan bli en betydande maktfaktor i svensk politik, och det måste vara dess mål. Dess lojalitet ska förstås enbart vara funktionshindrades sak.

Att personer med funktionsnedsättning aktiverar sig partipolitiskt och skaffar sig inflytande där, det är en kompletterande väg att stärka vår makt. Och jag tänker på flera kamrater i olika partier som på skiftande nivåer slagit in på den linjen. Ni är viktiga! Antingen ni engagerar er i frågor som inte direkt förknippas med funktionshinder eller ni rakt på sak driver våra kärnfrågor, så är ni betydelsefulla. Vår makt utvecklas av att vår specifika erfarenhet och kompetens uppträder i form av deltagande individer på alla politikområden.

Det är visserligen sant att partikarriärer inte sällan är stensatta med anpassning i en mer negativ mening än vi vanligen lägger i det ordet. Men jag har lärt känna er genom vad ni gjort, sagt eller skrivit. Jag litar på er. Ni kommer inte att se ut som om ni går till talarstolen – om ni nu inte verkligen gör det!

3 svar

När varken morötter eller goda exempel hjälper

, 29 augusti, 2010
2 svar

Tillgänglighet och användbarhet är nyckelbegrepp – och ingår i de tekniska egenskapskraven – för hur byggnader, butiker, bostäder, skolor, idrottshallar, gallerior och så vidare ska utformas för att bli så bra som möjligt.

Vi har rätt bra bygglagstiftning i Sverige. Det har vi haft i decennier. Visst har saker förändrats, visst har utvecklingen på olika sätt gått framåt, precis som samhällets utformning i stort utvecklats. Men – vi borde kommit så mycket längre och vi borde för länge sedan slutat gå bakåt.

Jag kommer i detta inlägg använda min stad Stockholm som exempel. Helt enkelt för att det här är staden där jag bor och lever och därför också har mest kunskap om. Dessutom tror jag, utifrån mina resor och utifrån kontakter med DHRs avdelningar och medlemmar, att dessa erfarenheter till stor del stämmer in även på andra platser i Sverige.

Jag älskar Stockholm och jag har haft förmånen att bo här sedan 1991. Jag har följt stadens utveckling från beslutet att bli ”Världens mest tillgängliga huvudstad 2010” som fattades några år före millenieskiftet, via det nationellt fattade beslutet av Sveriges riksdag 2000 om att alla enkelt avhjälpta hinder skulle vara undanröjda nu 2010, och att kollektivtrafiken skulle fungera för alla nu 2010.

Dessa mål och förändrade bestämmelser har gemensamt att de tillkom för att sätta fokus på en samhällsfråga som varit och fortfarande är, till stora delar ett misslyckande.
Strategin morot och uppmuntran och tilltron till den goda viljan ha prövats. Det har genomförts informationskampanjer, utbildningar, seminarier, goda exempel har lyfts fram, priser har instiftats – delats ut – och lagts ned i brist på värdiga vinnare.
I Stockholm har vi till och med en särskild avdelning som under namnet Tillgänglighetsprojektet arbetar enbart med frågorna om tillgänglighet.

Visst har det hänt en hel del – i gatumiljön och när det gäller busshållplatser. Trottoarernas djupa och smala ränndalar har stadsdelarnas centrala delar bytts ut mot svagt skålade plattor utan risk att fastna i. Vid övergångsställena har avfasningar gjorts. Jag kan numera utan problem, utan att behöva rulla i körbanan bland bilarna, eller ta omvägar då det inte går att komma upp alternativt ner från trottoaren, ta mig från city till mitt hem på Kungsholmen. Jag minns fortfarande den underbara känslan den där sommarnatten för fyra år sedan då jag för första gången efter en kväll på stan med tjejkompisarna kunde rulla hem själv. När det gäller byggnader har det dock knappt hänt något. De enkelt avhjälpta hindren till befintlig byggnation finns kvar till allra största delen och vad värre är, det skapas hela tiden nya enkelt avhjälpta hinder, på grund av att lagstiftningen inte efterlevs när man bygger nytt. Inte heller ombyggnation av det slag att nybyggnadskrav ska gälla görs på rätt sätt.

Ett axplock av konkreta exempel:
Nybyggnation – Liljeholmstorgets galleria, en stor ny byggnad där det tidigare endast var parkeringsplats, öppnade i vintras. Till fem av butikerna är det två trappsteg! Helt emot lagstiftningens krav på tillgänglighet och användbarhet.
Nybyggnation – Ica Maxi Lindhagen, stor butik i två våningar med enbart brant rullband mellan våningarna – kunder som inte klarar det får visserligen låna varuhissen på lagret, men hur är det möjligt?
Ombyggnation – Daglivs, stor matvarubutik i två våningar som byggdes ut men trots detta inte passade på att installera hiss, kunderna hänvisas till rullband
Enkelt avhjälpta hinder – jag gjorde i maj 2008 en genomgång av nivåskillnader längs tre gator på Kungsholmen för att enligt DHRs och Unga Rörelsehindrades jämförelsemodell inom vår kampanj Öppna Sverige! ställa tillgänglighet i relation till det totala utbudet. Endast 18 procent av de lokaler som allmänheten har tillträde till saknar nivåskillnad alternativt har åtgärdat med ramp. Övervägande delen, om än inte alla, är nivåskillnader som definitivt klassas som enkelt avhjälpta. I princip ingen förändring nu 2,5 år senare.

Kommunikationer
I fredags åkte jag med den nya, en vecka gamla, Spårväg City, en förlängning av tidigare Djurgårdslinjen. I första etappen går den till Sergels torg, det finns planer på förlängning. Ett utmärkt tillfälle att tillgängliggöra de allmänna kommunikationerna, detta nationella mål som också skulle vara uppfyllt nu i år. Vi klev på vid Sergels torg, där ny perrong byggts, det gick bra. Visst, avståndet mellan perrong och vagn är inte så litet att jag inte skulle kunna fastna med mina framhjul, men när jag körde lite snett över gick det bra. Vi åkte med hela vägen ut till Waldemarsudde och tillbaka igen för att kolla. Det finns en utfällbar ramp som ligger i golvet och som konduktören kan lyfta upp och lägga ut. Det såg bra ut de första hållplatserna, Kungsträdgården, Dramaten jo då, rätt ok. Så kom vi in på Strandvägen och nu skulle konduktören definitivt vara tvungen att lägga ut rampen för att överbrygga de allt högre nivåskillnaderna och bredare avstånden, men på allra flesta ställen skulle den inte räcka.

Efter premiärturen är jag rejält besviken och konstaterar att det här inte är ett användbart kommunikationsmedel. På flera hållplatser/perronger blir lutningen på rampen så brant att det blir svårt att ens med hjälp ta sig av och på. Har man dessutom en matkasse och datorväska med sig, är det inte realistiskt att tänka att en ovan person som inte känner mig och min rullstol ska hjälpa mig upp och ned i den branta lutningen samtidigt som människor ska gå av –  först måste rampen lyftas upp ur golvet som då måste vara tomt – samtidigt som det finns en tidtabell att hålla.

Jag vet att tillgängligheten till Spårväg City, liksom Spårväg City i sig, är föremål för heta interna diskussioner. Jag har inte gett upp hoppet om att perrongerna görs om så de alla kommer i nivå med vagnen. Jag har inte gett upp hoppet om att man istället för manuella ramper installerar automatiska som skjuts ut för att överbrygga avståndet, för när vi sedan kom tillbaka till Sergels torg var det inte lika lätt med glappet. När jag skulle ut stod jag i lutning och jag fastnade. Här hade det inte heller hjälpt med rampen, för den var nu på fel sida jämfört med perrongen…

När det gäller byggd miljö är kraven på tillgänglighet och användbarhet lagtekniskt lika tungt vägande som kraven på säkerhet vid användning, kraven på bärförmåga, kraven på skydd mot buller och så vidare. (Krav på att de allmänna kommunikationerna ska vara anpassade har vi haft i tre decennier.) Av någon anledning följs dock dessa krav inte på samma sätt. Det finns en attityd och inställning som gör det lättare för alla inblandade i hela projekterings- och byggkedjan att skylla på okunskap, att skylla på att – oj det blev fel någonstans, att – oj det tänkte vi inte på, att – oj det var ju inte meningen men till största delen är byggnaden tillgänglig, det är bara en del av anläggningen/bostaden/gallerian man inte når. I övrigt är allt så bra så, så sluta nu att klaga och underförstått, – var glad och nöjd med det som fungerar. Vi tar nya tag nästa gång.

Naturligtvis skulle inte samma inställning och förfarande vara möjligt när det gäller övriga krav. Ingen skulle acceptera en byggnad som är säker till 95 procent. Ingen skulle acceptera en byggnad har bärförmåga till största delen, men inte fullt ut.

Dessa exempel beskriver det jag tycker är symptomatiskt på hur kraven på bra utforming som tar utgångspunkt i människors olikheter och olika behov alltför ofta hanteras. Man gör en halvdålig lösning, som med hjälp kan anses fungera i alla fall till viss del. Men det är inte ok och det är inte tillräckligt. För att göra skillnad måste kraven på tillgänglighet och användbarhet tas på allvar fullt ut och användas så som det var tänkt. Professionen, tjänstemän och politiker måste ta sitt ansvar också för denna del så som för övriga.

Vi har kraven, vi har prövat information, goda exempel, morötter. Det som krävs är enligt min mening politiskt ställningstagande på högsta nivå! Varken förra samhällsbyggnadsministern Mona Sahlin och förra infrastrukturministern Ulrica Messing eller nuvarande miljöminister Andreas Carlgren och nuvarande infrastrukturminister Åsa Torstensson, har enligt min bedömning tillräckligt tydligt tagit dessa ställningstaganden eller använt sin position och makt för att göra skillnad.

Varken morötter eller goda exempel har hjälpt. Nu är det dags för en utökning av diskrimineringslagstiftning som inkluderar tillgänglighet. Inte för att Sverige i och med det kommer bli tillgängligt i ett nafs, utan för att markera och tydliggöra vad det handlar om. Utestängningen – som ofta är medveten då den beror på att man struntat i regler och krav – är diskriminering!

2 svar

Idéer till den framtida handikapprörelsen

, 25 augusti, 2010
4 svar

För tjugo år sedan, 26 juli 1990, undertecknade den förre amerikanske presidenten George Bush utanför Vita huset, den amerikanska diskrimineringslagstiftningen ADA –  denna lagstiftning som lett till så stora förbättringar av tillgängligheten i det amerikanska samhället för personer med funktionsnedsättning. Samtidigt höll han ett tal där han lyfte fram Sverige:

This historic act is the world’s first comprehensive declaration of equality for people with disabilities—the first. Its passage has made the United States the international leader on this human rights issue. Already, leaders of several other countries, including Sweden/…/have announced that they hope to enact now similar legislation.

Tjugo år senare, valåret 2010, vet vi att någon svensk liknande lagstiftning som ADA ännu inte har införts. Däremot har många andra länder tagit det steget. Att läsa den amerikanske presidentens tal så här många år efteråt väcker funderingar. Att Bush nämner Sverige först av alla världens länder är knappast en slump. Det vittnar om den starka ställning Sverige då hade i internationella handikappolitiska sammanhang. Omvärldens intresse kretsade framförallt kring det faktum att vi lade ned institutionerna och byggde ut den svenska välfärdsstaten. Personer som betydde mycket för den handikappolitiska utvecklingen, t ex Bengt Nirje och Karl Grünewald bjöds in som experter till en rad länder, inte minst USA. Den internationella rättighetsrörelsen för personer med utvecklingsstörning – People first – har sina rötter i Sverige. När den internationella handikapprörelsen radikaliserades på 1980-talet, t ex när Disabled Peoples International (DPI), bildades var representanter från den svenska handikapprörelsen i högsta grad involverade.  I slutet på 1980-talet drev Sverige frågan att en FN-konvention för personer med funktionsnedsättning skulle införas. Det blev ingen konvention då – istället blev det FN:s standardregler 1993 med svensken Bengt Lindqvist som den förste särskilde rapportören. Sedan dess har den svenska ledstjärnan inom den internationella handikappolitiken slocknat. Den progressivitet vi än gång var kända för finns inte längre.

Som många inlägg på bloggen fulldelaktighet.nu vittnar om så har de funktionshinderpolitiska frågorna en svag ställning i den svenska samhällsdebatten.  Det utanförskap som personer med funktionsnedsättning upplever i form av bristande tillgänglighet och diskriminering engagerar inte politiker eller media. Debatten är betydligt mer levande i många andra länder. LSS var oerhört betydelsefull men alltför många beslutsfattare invaggades i tron att nu behövdes inte längre fler åtgärder. Handikappolitiken övergick från ett politiskt reformområde till ett politikområde som i princip bara behöver administreras och inte byggas ut. Ungefär som med kärnkraften.  I princip har det inte genomförts en enda större reform inom handikappolitiken efter LSS.

Då kommer naturligtvis frågan – vad beror detta på? Det finns inget enkelt svar på frågan. Men en sak som jag tror har bidragit är handikapprörelsens politiska och ideologiska försvagning. Handikapprörelsen gick på sätt och vis vilse på 1990-talet och har ännu inte riktigt hittat ut ur mörkret. 90-tals krisen med den stora arbetslösheten ledde till en politisk omprövning av synen på offentlig sektor och välfärd som lösning på samhällsproblem. I det förändrade politiska klimatet hade handikapprörelsen svårt att ställa om. Man hade blivit van vid att sitta tillsammans med politikerna och diskutera. På kongresserna kom både statsråd och ibland statsministern. Lösningen var i princip alltid nya välfärdspolitiska program.  Dessa program utformades i utredningar där handikapprörelsen satt med som experter. Det förändrades under 1990-talet och rörelsen hade inget riktigt motvapen. Istället har rörelsen alltför mycket fastnat i eviga interna organisationsdiskussioner endast avbrutna av uppgivna suck och stön om omvärldens bristande intresse – ”ingen lyssnar på oss längre”.

Denna handlingsförlamning är i bjärt kontrast till hur jag upplever den amerikanska handikapprörelsen. Den är vitalare, stoltare, kreativare och skickligare – inte minst när det gäller lobbying. Delvis beroende på den amerikanska politiska kulturen. Eftersom det politiska systemet är så komplicerat måste man ligga på alla politiska beslutsfattare hela tiden. Att kämpa ända in i kaklet är helt enkelt en förutsättning för framgång. Att hänga läpp för att ett remissvar inte får gehör funkar helt enkelt inte i staterna.

I somras besökte jag NCIL, som är den amerikanska Independent Livingrörelsens nationella organisation. Ett myller av gräsrötter och aktivister. En dag ägnades åt att träffa amerikanska politiker och detta förbereddes noga i olika grupper. Det handlade inte om att några centrala ombudsmän skulle göra en uppvaktning utan att gräsrötter skulle beskriva hur verkligheten såg ut och ställa krav. Men också insikten om att man måste väcka politikernas intresse. En erfaren aktivist betonade:

– Kom ihåg att det handlar om att bygga upp relationer. Börja alltid med att kolla vad de har tagit för handikappolitiska initiativ tidigare och uttryck er uppskattning för det – även om det råkar vara 20 – 30 år tillbaka i tiden!

Detta förhållningssätt handlar inte om inställsamhet utan om professionalism. På samma sätt ser man på ledarskap. Den främsta lobbyorganisationen American Association of People with Disabilities (AAPD) genomför varje år ett program där yngre personer med funktionsnedsättning får göra praktik i kongressen. På detta sätt förs kunskapen om påverkan vidare till nya generationer av aktivister. En annan skillnad i inställning är att nästan alla organisationer är cross-disability, dvs organiserar sig över funktionshindergränserna snarare än enskilda diagnoser. Det skapar en vitalitet och solidaritetskänsla inom rörelsen som vi har mycket att lära av. Fulldelaktighet.nu kan vara grunden för en sådan rörelse även i Sverige. Det behövs en vitalisering som enbart samtal, där åsikter och förslag bryts mot varandra, kan skapa. För att skapa ett sådant klimat behövs arenor och forum som denna blogg.

Men det behövs även mer kreativa förslag. De politiska partierna har existensproblem till följd av att allt färre vill bli medlemmar och engagera sig i de politiska partierna. Därmed krymper den interna partidebatten och partierna blir allt mer beroende av idéer och förslag utifrån. Detta är också motivet till att allt fler organiserade intressen i Sverige startar tankesmedjor och knyter till sig forskare. Genom forskning, fakta och välunderbyggda utredningar ökar möjligheterna att få genomslag. Så arbetar handikapprörelsen i USA och i Storbritannien. Varför inte lära av dem?

4 svar

Lagändringar i det fördolda

, 23 augusti, 2010
1 svar

Jag hade förmånen att få finnas med i utkanten av LSS-kommitténs arbete. Jag var sekreterare/assistent till min ordförande, Vilhelm Ekensteen. I kommittén ingick politiker, sakkunniga och experter. Ibland omnämndes till och med jag. Jag var ”övriga”. Nåja, det var fantastiskt lärorikt att finnas med även om jag bara var en övrig och inte fick prata under själva mötena.

En sak som jag förstod tidigt var att politikerna, oavsett partifärg, inte är intresserade av att krångla till saker och ting och att de vill att rättsäkerheten ska vara så stor som möjligt för de människor som berörs av lagstiftningen. När det gäller tillståndsgivning exempelvis, så diskuterades både avigt och rätt hur man skulle undvika att det blir för krångligt och hur de personer som valt en anordnare som riskerar att bli av med sitt tillstånd ska förvarnas för att känna till det som händer i så god tid som möjligt. Tillstånd för privata assistansanordnare har nu blivit lag och ska börja gälla den 1 januari 2011.

Med tanke på hur mycket just sådana här frågor diskuterades blev jag oerhört förvånad när jag läste ändringarna i LSS som började gälla den 1 januari redan i år (beslutad 2009).

26 g § Om ett missförhållande enligt 26 f § första stycket är allvarligt och Socialstyrelsens föreläggande inte följts, får Socialstyrelsen helt eller delvis återkalla tillståndet för verksamheten. Om verksamheten inte är tillståndspliktig får Socialstyrelsen i stället helt eller delvis förbjuda fortsatt verksamhet. Om missförhållandet innebär fara för enskildas liv, hälsa eller personliga säkerhet i övrigt, får Socialstyrelsen utan föregående föreläggande helt eller delvis återkalla tillståndet för verksamheten. Om verksamheten inte är tillståndspliktig får Socialstyrelsen i stället helt eller delvis förbjuda fortsatt verksamhet.

Plötsligt har det alltså lagstadgats att Socialstyrelsen har rätt att besluta att de verksamheter som bedrivs enligt LSS och som inte är tillståndspliktiga (dvs personlig assistans) inte längre får bedriva verksamhet. Bara sisådär. Eller kanske inte ”bara sisådär”. Det står angivet att det får ske om det förekommer allvarliga missförhållanden i verksamheten. Men hela diskussionen om att den assistansberättigade ska få information om vad som händer i god tid är, såvitt jag kan bedöma, helt borta ur bilden. Trots att politikerna i LSS-kommittén ansåg att det var en så viktig del av det hela. Kanske beror den uteblivna reaktionen på att det inte stod ”personlig assistans” i titeln på betänkandet utan istället handlade det om ”Samordnad och tydlig tillsyn av socialtjänsten m.m.” Det innebär att t ex IfA inte fick frågan på remiss.

En annan överraskning i lagtexten är att den som är ansvarig i en privat verksamhet för att ta emot anmälan om missförhållanden från och med juli 2011 ska lämna över alla sådana inkomna anmälningar till kommunen. Kommunen som i sin verkställande funktion är en konkurrent till de privata anordnarna. Kommunen som LSS-kommittén just därför inte ansågs vara lämpliga som tillsynsmyndighet för assistansen.

24 d § /Träder i kraft I:2011-07-01/ Den som, i yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet, enligt 24 b § ska ta emot rapporter ska informera berörd nämnd om de rapporter han eller hon har tagit emot.

Inte heller här stod det ”personlig assistans” i betänkandets titel utan istället: ”Lex Sarah och socialtjänsten – förslag om vissa förändringar”. IfA fick med andra ord inte heller denna gång lämna synpunkter på lagändringen.

Det här måste ändras. För att vi som intresseorganisation ska ha en möjlighet att kunna fullgöra vårt uppdrag måste vi ges möjlighet att lämna remissvar på alla lagändringar som sker i ”vår” lag, oavsett titeln på betänkandet. Vi har inte de resurser som krävs för att själva bevaka allt arbete som sker i riksdag och regering utan det måste ligga på myndigheten att förse oss med det och inte ”smyga” in lagändringar som har skett här. Dessutom borde det vara givet att de som skriver de betänkanden där det inte står ”personlig assistans” i titeln ändå, när de föreslår ändringar som berör assistansen, läser vad LSS-kommittén har kommit fram till i sitt arbete.

1 svar

Att få leva som andra…

, 17 augusti, 2010
1 svar
Regeringen gav i uppdrag att se över området personlig assistans. Utredningen utmynnade i förslag om hårdare regler vid bedömning om rätt till personlig assistans och skärpta krav för beviljande av assistanstimmar. 

Många funktionsnedsatta är i dag rädda att kontakta Försäkringskassan och kommunen för att begära hjälp som man har rätt till. Resultatet kan nämligen bli att assistansen dras in med kort varsel. Personlig assistans är i dag en avgörande insats för många människor. Med berättigad assistans kan många vara ute i arbetslivet istället för att behöva sjukpensionera sig, och utan hjälp kan de inte ta sig till arbetet.

Inom området assistans har det på senare tid hänt mycket. Regeringen gav i uppdrag att se över området personlig assistans för att det hade blivit dyrt. Utredningen utmynnade i förslag om hårdare regler vid bedömning om rätt till personlig assistans, samtidigt som man vill skärpa kraven för beviljande av assistanstimmar. Socialstyrelsen fick i uppdrag att utforma ett handläggningshjälpmedel för Försäkringskassan för att möjliggöra en mer enhetlig bedömning över landet gällande antal beviljade assistanstimmar i samarbete med företrädare för personlig assistans. Hjälpmedlet visade sig vara ett frågeformulär med bland annat integritetskränkande frågor om hälsa, livsstil, toalettbesök och sexualvanor. Resultatet blev att alla företrädare för personlig assistans hoppade av samarbetet. Lyckligtvis drog man in detta så kallade bedömningsinstrument för omarbetning innan det skall prövas i vissa utvalda delar av landet.

Sverige har skrivit på konventionen om funktionsnedsattas rättigheter, man påstår att svensk lag är i harmoni med den, men stämmer det? När en funktionsnedsatts liv begränsas på grund av att han inte får tid inräknad i sitt beslut för att endast delmoment bedöms istället för helheten, minskas en funktionsnedsatts förmåga avsevärt att delta i samhällets alla aktiviteter. Är det förenligt med konventionens mål och syfte?

Vad har hänt med lagen om särskild stöd och service till vissa funktionshindrade? Varför har vi fått en praxis som inte överensstämmer med den skrivna lagen? Varför tillåter man olika tolkningar av olika huvudmän? När en funktionsnedsatt påtalar behov av andra insatser eller andra regler, drar politiker och andra öronen åt sig istället för att vilja lyssna på funktionsnedsattas önskemål och förslag till lösningar. Varför är alltid funktionsnedsatta personer ett problem? Är de inte som alla andra, människor med lika värde och rättigheter att leva? Varför är det alltid den utsatte som ska granskas? Varför kan man inte kostnadsdämpa inom den byråkratiska gången hos kommun/Försäkringskassa? När ska man börja se över rutiner hos myndigheter och kommuner?
 
Varför ska alltid funktionsnedsatta ses som problemet och inte tvärtom? Varför ska det vara så svårt att anpassa trösklar och dörrar? För vad är egentligen normalt för en dörröppning? Beror inte det på vem man vänder sig till? Och så är det valtider och debatten om förändirngar i reformen har tystnat, man vågar inte ta i frågorna trots att flera myndigheter såsom Socialstyrelsen i en utredning får fram just att funktionsnedsatta inte lever på goda levnadsvillkor. Funktionsnedsatta vill bara ha samma möjligheter att leva på lika villkor som alla andra. De begär ingen förtur, bara samma plats i kön som alla andra.
1 svar

C, FP och MP till val på bristande tillgänglighet som diskriminering

, 16 augusti, 2010
11 svar

Fem veckor kvar till valet presenteras ännu en undersökning som visar att det är jämnt mellan blocken.  I söndagens Rapport kl 18 (ca 2 min och 50 s in i sädningen) konstaterade Toivo Sjörén, opinionsansvarig  hos Sifo att det är så lite som skiljer att inget av blocken har råd att hoppa över eller glömma bort några väljare. Det kan bli de små marginalerna som avgör. – Man få liksom inte missa någon på något avgörande sätt för det har man inte råd med.

Den senaste veckan har flera partier presenterat sina valmanifest. Jag har gått igenom dem för att se vad man, ur ett funktionshinderperspektiv, går till val på.

Moderaterna har vad jag kunnat hitta (ännu?) inte släppt något traditionellt valmanifest, utan radar istället på sin hemsida under rubriken Valstugan upp ett antal anledningar – politikområdesvis – till varför man skall rösta på dem. Bland dessa återfinns Funktionshinder som ett område.

Moderaterna vill:
Öka det egna inflytandet över vem som ska utföra vård-, rehabiliterings- och stödinsatser, liksom utformningen av dessa insatser.
Arbeta aktivt med att undanröja alla former av diskriminering.
Underlätta för personer med funktionsnedsättningar att komma in på arbetsmarknaden.

Samtidigt återfinns inne i texten följande reservation:
Vi håller i grunden med om att bristande tillgänglighet kan ses som en form av diskriminering, men innan vi kan ta ställning till en sådan reform måste först de ekonomiska konsekvenserna noga utredas.

I Centerpartiets valmanifest Framtiden tillhör dem som vågar hittar jag följande under rubriken
4.7 Stärk diskrimineringslagstiftningen:

Många människor med funktionsnedsättning hindras från att fullt ut vara delaktiga i samhället. Centerpartiet accepterar inte att människor utestängs.  Bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning ska betraktas som en diskrimineringsgrund och omfattas av diskrimineringslagstiftningen. Centerpartiet vill se ännu fler och snabbare insatser för att personer med funktionsnedsättning ska ha möjlighet att försörja sig genom eget arbete. Studerande inom särvux behöver få bättre möjligheter att komma in på arbetsmarknaden.

Kristdemokraterna kallar sitt valmanifest 13 steg och 89 vallöften för ett mänskligare Sverige
Under steg fyra, om arbetsmarknad, återfinns följande:

4. Alla som kan ska få jobba
Alla måste känna sig behövda. Att sänka arbetslösheten handlar inte bara om samhällsekonomi, det är lika mycket en fråga om meningsfull tillvaro och egen försörjning. Vi vill ha ett samhälle som tar vara på människors möjligheter och inneboende förmåga. Vi vill ha trygghetssystem som med rätt insatser och stöd hjälper fler att gå från arbetslöshet till jobb. Den som saknar förutsättningar att jobba ska ges en trygg försörjning.
Så till vallöftena:
27. Personer med funktionsnedsättning måste ges möjlighet till jobb. Lönebidragen måste förbättras, trygghetsanställningarna öka och den offentliga sektorn ska visa vägen för övriga arbetsgivare genom att nyanställa 10 000 personer med funktionsnedsättning.
 
Folkpartiet har utformat sitt valmanifest som en rapport vilken har underrubriken Utmaningar efter valsegern
Här nämns personer med funktionsnedsättning på följande ställen:

2. Ett Sverige med jobb och företagande
…Utgångspunkten för vår arbetsmarknadspolitik är att alla kan bidra. Även personer med funktionsnedsättningar kan komma i arbete. Det är ett mänskligt slöseri att slarva bort kompetens hos människor som handikappas på grund av arbetsmarknadens bristande tillgänglighet.
Öppna arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning
Bristande tillgänglighet ska utgöra diskriminering enligt lag. Jobbcheckar, ett intyg som redan på förhand visar vilka stödformer en arbetssökande med funktionsnedsättning har rätt till, ska införas. Lönebidragen ska reformeras – den som drabbas av arbetsfunktionsnedsättning ska kunna få lönebidrag för att fortsätta på sin arbetsplats.
Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Försvara LSS som rättighetslag. Personer med funktionsnedsättning ska ha möjlighet att leva som andra. Rättspraxis har dock snävat in tolkningen av LSS. Vi vill därför förtydliga LSS så att lagen uttryckligen omfattar arbete, familj och ett jämlikt liv.

5. Ett Sverige med socialt ansvar
…Personer med funktionsnedsättning handikappas för att samhället ännu inte är tillgängligt. Här återstår det mycket att göra.
… Vi vägrar acceptera en syn där människor på det sättet får beskedet att de inte behövs. Visst finns det grupper som har extremt svårt att komma in på den ordinarie arbetsmarknaden, exempelvis personer med psykisk eller fysisk funktionsnedsättning och människor som hamnat i missbruk.

Miljöpartiet kallar sitt valmanifest Framtiden är här med underrubriken För en grön omställning som ger nya jobb, en nödvändig klimatpolitik och global solidaritet
Personer med funktionsnedsättning lyfts fram i två av de 36 punkterna:

3. Bygg ut kollektivtrafiken
För att skapa mer klimatsmarta städer vill vi investera i en kraftigt utbyggd kollektivtrafik, såsom spårvagnar, regionala tåg, tunnelbana och buss. Vi vill fördubbla andelen kollektivtrafik till år 2020. Det finns inget behov av nya motorvägar. De kollektiva transporterna ska vara tillgängliga och användbara för personer med funktionsnedsättning.

26. Lika rättigheter för alla
Lagstiftningen mot diskriminering ska skärpas. Vi vill främja lika rättigheter hos företag och myndigheter. De lokala antidiskrimineringsbyråerna ska stärkas. Vi vill fortsätta arbeta för HBT-personers rättigheter. Arbetet mot hatbrott ska intensifieras. Alla människor ska ha möjlighet till full delaktighet. Vi vill att otillgänglighet, i lag, ska klassas som diskriminering av personer med funktionsnedsättning.

Socialdemokraterna undviker, precis som Moderaterna, att kalla sitt material för valmanifest, istället har man lanserat Fler jobb och nya möjligheter – Vägval 2010

Under stycket Socialdemokraterna väljer fler jobb istället för ökade klyftor återfinns följande: … Fler nyanlända och människor med funktionshinder ska kunna etablera sig på arbetsmarknaden.

Vänsterpartiet skriver på omslaget till sin valplattform Gemensam trygghet Individens frihet En hållbar värld

Här finns inte ett ord om personer med funktionsnedsättning, tillgänglighet, assistans, resurser på arbetsmarknaden eller bristande tillgänglighet som diskriminering.

Efter denna genomgång konstaterar jag att de flesta (M, C, KD, FP, S)  fått upp ögonen för att vi på något sätt måste inkluderas i arbetsmarknadspolitiken. Assistansen finns med hos FP och M (inne i dokumentet man hänvisar till från ”Valstugan”). MP vill att kollektivtrafiken när den byggs ut ska fungera för alla. De som anser att bristande tillgänglighet ska vara en form av diskriminering är C, FP och MP.

Det brukar sägas att det finns ett förlamande samförstånd när det gäller politiska ställningstaganden som rör funktionshinderfrågor och att det skulle vara förklaringen till att utvecklingen går långsamt och till att det inte blir några diskussioner i det öppna.

Jag tror vi måste frigöra oss från den föreställningen. Det finns skillnader, bland annat visar valmanifesten på det.

Nu säger naturligtvis inte ett valmanifest allt. Exempelvis var Lars Ohly den ende partiledare som i sitt tal i Almedalen nämnde personer med funktionsnedsättning, dessutom i ett ovanligt långt inlägg på flera minuter. Samtidigt har V i sin valplattform helt tappat bort allt vad funktionshinderperspektiv heter.

Att jämföra valmanifest är ett sätt att mäta och jämföra partiernas engagemang och ställningstaganden, ett annat är naturligtvis att jämföra i vilken mån partiledarna i de debatter som nu kommer väljer att ta ställning för eller emot exempelvis bristande tillgänglighet som diskriminering.

11 svar