Kategoriarkiv: Personlig Assistans

Finns det ett samband mellan fuskepidemin och Försäkringskassans enkät?

, 23 november, 2010
4 svar

Dagen innan nyheterna om den växande fuskhärvan med assistansmedel exploderade  i medierna hade Försäkringskassan skickat en enkät till alla assistansberättigade. Frågorna avser vad man behöver assistans med exempelvis för studier, arbete och att ta hand om sina barn, hur och med vem man bor, om man är nöjd med sin assistansanordnaren, vem som bestämmer när assistenten ska komma, om man har tillräckligt med timmar o s v.

Visst är det näraliggande att genast se ett samband mellan enkäten och den mediala fuskepidemin och många assistansberättigade uttrycker sin oro på nätet och uppmanar varandra att inte delta i enkäten. Själv tror jag inte att enkäten kom till för att få bukt mot fusket. Det tar en lång tid att förbereda en sådan omfattande enkät.  Hade man velat komma åt fusket skulle man ha ställt andra frågor. Framför allt skulle man ha krävt svar från oss istället för att låta oss bestämma om vi vill svara eller ej.  Jag ser ingen anledning att inte delta när man inte har något att dölja.

Det finns en viktig aspekt som man kanske inte tänka på i första hand. Enkäten innehåller en del mycket relevanta frågor vars svar kan belysa reformens värde för vår livskvalitet och även dess samhällsekonomiska betydelse. Det är just sådana frågor som man måste ha svar på när man exempelvis räknar på assistansens kostnader och intäkter. Utan svar på dessa frågor är det svårt att uttrycka reformens plussidor i ekonomiska termer. Det blir en beskrivningar med ord  (se Personlig assistans enligt LASS ur ett samhällsekonomiskt perspektiv) som får stå emot Försäkringskassans exakta kostnadsuppgifter med kronor och öre. Det vore ytterst angeläget att en vederhäftig instans, exempelvis Riksdagens utredningstjänst RUT, fick i uppdrag av ett riksdagsparti att räkna fram reformens samhällsekonomiska intäkter och kostnader. Jag är inte alls rädd för resultatet.

DN skriver på sin ledarsida torsdag den 18 november: ”Skillnaden med detta liv (alltså ett vanligt liv med hjälp av personlig assistans) och en sängplats på långvården ur ett vårdighetsperspektiv är så astronomisk att den ur ett värdighetsperspektiv inte går att mäta mot vad reformen kostat.”  Det är den linjen vi borde följa:  Vad kostar alternativen – i pengar och i mänskligt kapital? För detta behöver vi statistik.

4 svar

Min ”Idol”

, 19 oktober, 2010
3 svar

En ny säsong av ”Idol” har nyss kommit igång för hundrafjärde gången. Idoler och förebilder kan komma i olika skepnader.

När jag var barn och tonåring för nästan tjugo år sedan var det väldigt sällan jag såg några personer med funktionsnedsättningar på stan. Andra barn och ungdomar med funktionsnedsättningar träffade jag på den röda gummimattan eller i den klorstinkande bassängen på alla sjukgymnastikpass på barnhabiliteringen. Jag behövde förebilder, vuxna förebilder, som hade funktionsnedsättningar och som jag kunde spegla mig i. Det var nog inte riktigt förrän jag hamnade på Stil som jag kände mig riktigt hemma. Där fanns människor som jag kunde relatera till, känna igen mig i och människor som utmanar mig i mitt tankesätt och föreställningar om hur saker och ting är.

Sedan har jag under årens lopp kommit på att man måste hitta sina egna förebilder. En av mina stora förebilder är Tobias H, Tobbe brukar jag säga. Tobbe går andra året på gymnasiet och jag tror vi har känt varandra sedan han kanske var i tioårs åldern. Vi har samma ovanliga funktionsnedsättning och endast det gör ju att man blir lite nyfiken på varandra och jämför och diskuterar olika saker och situationer som uppstår. Sedan är Tobbe med i en grupp med unga vuxna med funktionsnedsättningar som jag har i jobbet.

Tobbe är min stora förebild för att han är modig och inte alltid väljer de lätta och enkla lösningarna. När jag var sjutton vågade jag knappt säga hej till folk och om jag skulle någonstans var det färdtjänst som gällde som mamma bokade. Tobbe tar pendeltåget varje dag till skolan och det var genom Tobbe som jag fick mod att prova och åka med det lokala pendeltåget. Han visade att det funkade och då tänkte jag att det även skulle funka för mig.

Om något är fel så tar Tobbe ingen skit utan har bland annat anmält bristande tillgänglighet till Diskrimineringsombudsmannen.

Den största anledningen varför Tobbe är min idol är för att han har ”sparkat” sin mamma som sin personliga assistent. Hur många människor som är berättigade till personlig assistans skulle överhuvudtaget våga ge någon av sina anhöriga kicken. Att då vara sjutton år och våga göra det kräver ett oerhört mod och självkänsla.

Tobias

3 svar

Konsekvenserna av ”domen”

, 17 september, 2010
3 svar

I flera inlägg har vi kommenterat den ödesdigra dom som Regeringsrätten fattade i juni 2009. Domen som fastställer att det inte längre räcker med grundläggande behov för att få rätt till personlig assistans utan att dessa dessutom måste vara särskilt integritetskänsliga. Vad som menas med detta överlämnas till läsaren, eller snarare till Försäkringskassans och kommunens handläggare samt domstolarna att bedöma.

Vi har ropat och ropat och försökt få upp era öron och ögon för vad som är på väg att hända, vad denna dom får för konsekvenser. Men ni har med hänvisning till det tillkännagivande ni gjorde i maj valt att ännu inte göra något. Ni har hänvisat till det uppdrag ni har gett till Försäkringskassan, att de i juni 2011 ska redovisa till er hur likheten i bedömningar både vad det gäller grundläggande och övriga behov ser ut. Nu ropar vi igen och säger att DET RÄCKER INTE! Konsekvenserna av Regeringsrättens dom blir varje dag allt tydligare och vi är, ärligt och bokstavligt talat, livrädda.

Häromveckan läste jag två domar från två olika Kammarrätter, Jönköping och Stockholm. Båda domarna handlade om kvinnor som hade sökt ersättning från kommunen för personlig assistans. Båda kvinnorna hade klart uttalade grundläggande behov. Ingen av dem beviljades assistans. Inte ens kommunal assistans där det inte finns något krav på att de grundläggande behoven ska ha en viss tidsmässig omfattning. Istället hänvisades de till kommunal hemtjänst. Regeringsrättens dom ger alltså ringar på vattnet inte bara i Försäkringskassans handläggning.

Den ena av kvinnorna i domarna ovan kan, med mycket stor möda, själv sätta på sig mysbyxor. Inte för att hon vill ha det på sig men hon KAN sätta på sig det själv. Det tar ungefär en timme. Men hon kan inte sätta på sig vanliga jeans, som hon vill ha, BH och skjorta. Den andra kvinnan kan inte klara att torka sig efter ett toalettbesök eller gå och duscha själv men inte ens det gav henne nu rätt till assistans. Vad GER då rätt till assistans? Och var finns rättssäkerheten för den enskilde när vi som intresseorganisation med en rättighetslag i ryggen inte längre kan ge klara och entydiga besked till människor som vänder sig till oss för att få klarhet?

Inte heller när man har ett mycket omfattande behov av assistans är det säkert att man får behålla den i den omfattning man behöver.

En person som varit beviljad personlig assistans dygnet runt fick nyligen ett förslag till beslut om sänkt antal timmar. Försäkringskassan vill dra ner 40 timmar i veckan. Problemet är att den här personens funktionsnedsättning är så omfattande att hon helt enkelt måste ha någon närvarande hela tiden för att kunna utföra sådant som många av oss andra, utan omfattande assistansbehov, enkelt utför utan att vi ens reflekterar över det.

Även i Aftonbladet kan vi läsa om hårdare bedömningar och läkare som inte längre vill medverka i förnedringen.

Nej du, käre politiker som läser denna blogg och som jag riktar mig till. I Socialutskottets tillkännagivande sa ni att ni inte ville att frågan om behovsbedömning skulle föregripas. Ni ville avvakta vad Försäkringskassan kom fram till i sin rapport juni 2011. Jag hoppas att ni med ovanstående exempel, som vi tyvärr kan ge ännu fler av, förstår att ni helt enkelt MÅSTE föregripa denna rapport och göra det som måste göras.

3 svar

Stärk Kedjan – en lovsång till de förhatliga särintressena

, 14 september, 2010
3 svar

Det skulle bli en av historiens mest spännande valrörelser. Det blev en av de tråkigaste. Reinfeldt satte tonen när han på Almedalsveckan höll sitt tal om Allmänintresset. Han fick direkt mothugg på den här bloggen, men de rödgröna vågade inte ta den bollen. Därför har denna valrörelse också blivit allmänintressets ljumma valrörelse. En valrörelse som kan sammanfattas i det vedervärdiga uttrycket ”Lite mer i plånboken”.  Låt mig därför, med mitt sista inlägg innan valet, slå ett slag för de förhatliga särintressena.

När jag för femton år sedan blev aktiv i handikapprörelsen så kallades jag radikal eftersom jag pratade om att stoppa den dagliga diskriminering som vi är utsatta för. Ingen tycker att den ståndpunkten är det minsta radikal idag. För femton år sedan ansågs det kontroversiellt  att arbeta med andra grupper som är utsatta för diskriminering, personer med invandrarbakgrund, HBT- rörelsen osv. Numera ses det som någonting självklart. För femton år sedan tyckte jag att handikapprörelsen var märkligt ointresserade av tillgänglighetsfrågan. Idag är det rörelsen mest prioriterade fråga.

Att inget händer inom handikappolitiken är en myt. För femton år sedan nämndes aldrig otillgänglighet som diskrimineringsgrund och vi var så gott som aldrig inkluderade när politiker skulle räkna upp de grupper som var utsatta för diskriminering. Utvecklingen har gått framåt, men den har samtidigt gått bakåt.

Mitt första uppdrag inom handikapprörelsen var att sitta i referensgruppen till Funkisutredningen. Det var en utredning som arbetade för en förbättrad inkludering i skolan. Vi trodde att vi satte de sista spikarna i specialskolornas kista. Det verkade som att vi inledde den slutgiltiga begravningen av den segregerade skolgången. Det kändes som att särskolorna skulle försvinna inom en tioårsperiod.

Det blev inte så. Ingegerd Wärnersson ledde arbetet med att förstärka resurserna på skolorna så att man skulle kunna inkludera alla elever i den vanliga skolan och gick och blev skolminister på kuppen, men fick sedan sparken för att hon inte kunde ta debatten mot en viss Jan Björklund. Nu sjungs specialskolornas lov och särskolan växer. En skola för alla har försvunnit från horisonten.

För femton år sedan fick de allra flesta rörelsehindrade som behövde personlig assistans rätt till det utan större problem. Debatten handlade då om hur assistansreformen skulle utvecklas så att den innefattade fler, t.ex.  personer med synskada. Idag slåss vi för att vi ska få behålla assistansen så  att vi ska kunna ta oss upp ur sängen och få gå på toaletten när vi vill.

Hur kommer det sig att vi har gått tillbaka på dessa fronter samtidigt som vi går framåt på andra? Jag tror det har med allmänintresset att göra. Vi har helt enkelt blivit mycket skickligare på att hävda att våra frågor är viktiga för hela samhället. Äldre, småbarnsfamiljer, överviktiga, ja alla tjänar i slutändan på ett tillgängligt samhälle. Vi är inte där än, men vi är på väg. Ett samhälle som inte diskriminerar några av sina medborgare är också ett samhälle som alla tjänar på, eftersom de allra flesta vill leva i ett sådant samhälle. Historien om diskriminering och förtryck är en lång, dyster historia som alla seriösa politiker vill bryta med. Vi är inte där än, men vi är på väg. Det finns nämligen ett allmänintresse.

Men vad händer med de frågor där inte finns ett allmänintresse?

Vem förutom den enskilde eleven tjänar på att man satsar en massa resurser för hon ska kunna gå i den skola där hennes kamrater går? Det är ju enklare att skicka henne till en specialskola, där de har specialkompetens och där det finns kamrater som hon kan identifiera sig med. Vem förutom den enskilde bryr sig om han får kissa efter ett schema eller inte kan ta ut sig ut ur sin lägenhet? Inte många, vi har ju trots allt fortfarande den starkaste assistanslagstiftningen i världen. Vem förutom den enskilde bryr sig om hen inte kan få jobb på den vanliga arbetsmarknaden? Inte många så länge vi har en bra daglig verksamhet som gör att hen är sysselsatt med något.

I alla dessa frågor är det så pass få personer som drabbas att frågan blir ett särintresse. Här behövs ett annat synsätt än det som lyfter allmänintresset. Det finns ett sådant synsätt, ett synsätt som har varit tongivande tidigare, men som tyvärr tappats bort på senare år. Det synsättet säger att inget samhälle är starkare än sin mest utsatta länk. Det är de mest förtryckta och fattiga gruppernas tillstånd som berättar hur ett samhälle mår. Det bästa sättet att öka samhällets välstånd är alltså att stärka den mest utsatta länken.

Två av Sveriges mest tongivande politiker har haft detta synsätt. Dessa politiker var på många sätt mycket olika varandra. De tillhörde olika partier, trodde på olika ideologier och såg skilda lösningar. Den ena betonade kollektivet, den andra individen. Men det förenades i synsättet att inget samhälle var starkare än sin mest utsatta länk. Deras namn är Olof Palme och Bengt Westerberg. Som av en händelse så är det dessa två personer som står bakom de viktigaste reformerna på det handikappolitiska området i modern tid. Palme stod bakom marschen ut från institutionerna, slutet på tvångssteriliseringarna och inledningen av vår inkludering i det vanliga samhället. Westerberg gav oss ett av de viktigaste verktygen för att denna inkludering skulle fungera i praktiken, nämligen assistanslagstiftningen. Han utformade dessutom lagstiftningen så att den gav oss makt att bestämma över våra egna liv.

Ett annat viktigt verktyg för inkludering, tillgänglighetslagstiftningen, väntar vi fortfarande på och med tanke på vilka politiker vi har idag så vore det kanske fel att plötsligt skifta fokus från allmänintresset och börja hävda särintresset i den frågan. Det bästa synsättet är trots allt det som ger den största framgången. Men, som sagt, det finns andra viktiga frågor som vi håller på att tappa bort. En funktionsnedsättning är inte bara en diskrimineringsgrund.

Det var det som jag ville beskriva med mitt förra inlägg ”Jag är handikappad”. En del trodde att det inlägget handlade om terminologi, men jag skulle aldrig ödsla min tid på att skriva om något så oviktigt. Inlägget handlade om hur vi, som har gemensamma behov som vi behöver få tillgodosedda för att vi ska kunna nå full delaktighet, ska definiera oss.  Det handlade om att vi behöver hitta ett ord som definierar oss som samhällsmedborgare och inte utifrån våra medicinska diagnoser. Ett ord som inger respekt och inte lockar fram människors välvilja. Ett ord som vi kan foga in som en naturlig del av vår identitet.

För det finns ingen skillnad mellan att tvinga flickor att gå i flickskola, att hålla en svart man i husarrest p.g.a. hans hudfärg eller att porta alla homosexuella från SJ:s X2000 tåg, och det man utsätter oss för. Det är precis lika illa. Men varför går då inte folk man ur huse för att stoppa det förtryck som vi utsätts för? Jo, det finns en skillnad. Kvinnor finner sig inte längre i att bli sedda som ett svagare kön. Personer med mer pigment i huden beklagar sig inte längre över sin hudfärg  och homosexuella ser sig inte längre som sjuka. Det var när kvinnor började ifrågasätta könsrollerna, när svarta och homosexuella började känna stolthet för vilka de var som dessa gruppers befrielsekamp började på riktigt.

Vi måste sluta markera distans till våra funktionsnedsättningar, handikapp, lyten eller vad vi än väljer att kalla det och istället fylla oss med så mycket stolthet att det kommer att göra ont att diskriminera oss. Vi måste acceptera att de frågor vi kämpar för ofta inte har ett allmänintresse, men  inse att vår kamp alltid kommer att vara ett allmänintresse för den är ett bevis på hur vårt samhälle mår.

Vilhelm Ekensteens kommentar;

Hej Jonas!

Eftersom du är en så bra kille och betydelsefull i vår nuvarande kamp för assistansen vill jag i all vänskaplighet, jag hoppas du förstår det, berätta några saker m a a din blogg i förrgår på fulldelaktighet.nu. läget för assistansreformen var långtifrån så idylliskt för 15 år sedan som du skriver. I själva verket har den aldrig varit så illa ute som då.

Från sommaren 1995 arbetade den under våren av den socialdemokratiska regeringen tillsatta assistansutredningen med att i praktiken avskaffa reformen. Utredningsordförande (enmansutredare) var Kerstin Wigzell, och handikapprörelsens tre sakkunniga var PO Bengtsson, Lars Lööw och jag. I övrigt satt folk från finansdepartementet, RFV, Socialstyrelsen etc, men alltså inga politiker.

Bakgrunden var att reformen kostade så mycket mer än förutsett, missbruksmyter etc. Hösten var fasansfull. Kampen oerhörd. Wigzell ville kommunalisera, hela sekretariatet jobbade på den linjen och flera till i nedskärningssyfte, med stöd av byråkraterna. Finansdepartementet drev på. 25 procent av kostnaderna skulle omedelbart kapas. Vi motsatte oss förstås kommunaliseringen, som dåvarande Kommunförbundet var för. De satt också i utredningen och jobbade i samförstånd med Wigzell.

Den 4 december skulle utredningen överlämnas till socialminister Ingela Thalén på Socialdepartementet. Den dagen deltog ca ettusen (!) assistansberättigade från hela landet i en demonstation utanför departementet som IfA och DHR organiserat (Anna, Guy, Wenche och jag) och där många slöt upp från olika organisationer. Jag hörde till dem som skulle överlämna utredningen och den upphetsade polisförstärkta vakten på departementet försökte kasta ut min assistent.

Nåväl, jag hade fått uppdraget att företräda oss och jag sade till Thalén att utanför huset stod en tiondel av alla dem som var beroende av den reform de demonstrerade för och att det aldrig förut i den svenska socialhistorien hade hänt och aldrig skulle hända igen, men att det talade för sig själv.

Det var som du förstår oerhört dramatiskt. Thalén gick ut och talade lugnande. Ett par dagar senare var vi kallade till henne på departementet. Förutom av mig företräddes vi nu bl a av Margareta Persson, HCK, och Birgitta Andersson, DHR. Allt stod på spel, men mötet utmynnade i det fullständigt unika att Thalén tillmötesgick vårt krav att utredningen skulle kastas i papperskorgen. Hon beslöt att den inte skulle gå ut på remiss!

Vi hade vunnit. Från hotellet, där DHR-styrelsen var samlad, ringde jag till Håkan Högberg i Göteborg som grät av lättnad.

Det är så viktigt att denna del av assistanshistorien inte glöms bort. Och det är så oerhört viktigt att du, som hör till dem som framöver kommer att berätta vår historia, får kännedom om den.

Vi hörs!
Vilhelm

Jonas svarar;

Hej!

Tack. Jag visste att socialdemokraterna attackerade assistansen, men hade ingen aning om att attacken var så långt gången. Hösten 1996 blev jag invald i dåvarande DHR-UNG:s styrelse. Jag gick med av det, såhär i efterhand ganska fåniga, skälet att rädda förbundets tidning Hillebard, som jag skrev för. Istället blev jag inslängd i funkisutredningen, eftersom jag precis gått ut riksgymnasiet i Angered och var djupt kritisk till det jag upplevde där. Då var jag med om det fantastiska, Ingegerd Wärnersson inte bara lyssnade på mig hon skrev in en hel del av vad jag tyckte i utredningen och sedan lades ju både specialskolorna Ekeskolan och Hällsboskolan ned (riksgymnasierna blev kvar)  och jag blev illa omtyckt av en del på dåvarande SIH, men då hade jag fått smak på politiken. Vår medlemstidning lade jag sedan ner och både Ekeskolan och Hällsboskolan har ju Björklund öppnat igen.

Assistans har jag haft sedan juni 1996 och var alltså lyckligt ovetande om vad som hänt ett halvår tidigare. Jag borde skrivit fjorton år istället för femton år i inlägget, men jag avrundade och tänkte ett halvår hit eller dit spelar ju ingen roll. Men ibland är ett halvår skillnaden mellan himmel och helvete. Det är en sedelärande historia. Publicera den som kommentar under mitt inlägg

Mvh
Jonas

3 svar

LIVSVIKTIGT!

, 9 september, 2010
3 svar

Det är mycket som händer avseende den personliga assistansen. Det känns som att vi som värnar om reformen trycks in ett hörn från alla möjliga håll. Försäkringskassan drar in assistansen för många tidigare assistansberättigade och några av dessa är mina vänner, bedömningarna för rätten till personlig assistans blir allt hårdare både av kassa och kommun. Bedömningsinstrument för att bedöma mina behov och mitt liv arbetas fram av Socialstyrelsen för att få till en ”mer jämlik och rättvis bedömning” när allt det handlar om är att spara pengar åt staten (som förmodligen används till skattesänkningar för det som inte behöver det). I pressen utmålas assistansberättigade som ”fuskare” som vill sko sig på skattemedel. Våra politiker pratar med fina ord om vikten av personlig assistans men verkar inte ha någon förankring med verkligheten och själv har jag en klump i magen då jag öppnar ytterdörren när jag kommer hem från jobbet och undrar om det på hallgolvet ska ligga ett grönt kuvert från Försäkringskassan innehållande att det nu är det dags för omprövning.

Trots alla förödande försämringar för tusentals människor på detta område är personlig assistans en icke fråga i den pågående valrörelsen.

Rör inte min assistans-knapp

Jag tänker ofta hur mitt liv skulle vara om jag inte hade personlig assistans. Hur jag skulle leva mitt liv om jag inte hade min assistans. De senare åren har detta blivit en tanke som jag allt oftare tänker och en fråga som jag har ett stort behov av att prata om med mina allra närmaste, min familj och mina vänner. Jag tänker att det handlar om att jag är rädd. Jag vet hur beroende jag är av fysisk assistans för att kunna leva det självständiga liv jag har idag. Om jag inte hade min assistans skulle jag först och främst inte kunna jobba så som jag gör idag. Jag skulle förmodligen vara tvungen att återigen bli förtidspensionär. Jag skulle inte kunna bo själv. Jag tänker att det då skulle krävas att min familj, som idag knappt vet vad mina assistenter heter, skulle känna sig tvingade att ta ett större ansvar för mig. Då jag är extremt envis så skulle jag inte låta de göra det utan skulle behöva leva med hemtjänst eller på institution där jag inte skulle ha någon som helst kontroll över vad, hur och med vem. Jag försöker föreställa mig hur ett sådant liv skulle vara och känslan som infinner sig är totalt becksvart. Detta beror på att utan assistans finns ingen framtid. Utan assistansen finns det ingen framtid för mig. Om inte det är politik så vet jag inte vad som är det!

3 svar

Försäkringskassan ökar takten – allt fler förlorar sin assistansersättning

, 4 september, 2010
6 svar

Under hela året 2009 förlorade 146 personer rätten till assistansersättningen vid omprövning. Under första halvåret i år var det 143 personer –  en dubblering på årsbasis. Enligt Magnus Liefvendahl, verksamhetsansvarig för Försäkringskassans enhet för sjukförsäkring och funktionshinder kommer ökningen att fortsätta under resten av 2010 och 2011. I en intervju med Assistanskoll säger han att utvecklingen beror till stor del på den förändrade rättspraxis som uppstått efter Regeringsrättens dom om integritetskänsliga delar i de grundläggande behoven.

Egentligen började den nya hårdare bedömningspraxisen redan november 2009 när Försäkringskassan i ett internmeddelande slog fast att grundläggande behov ska vara av ”mycket privat karaktär”. Riktlinjerna fick sedan stöd av Regeringsrättens dom 5321-07 från juni 2009 som säger att bara integritetskänsliga delar ska räknas när en persons grundläggande behov ska bedömas. Personer vars behov inte har omprövats sedan årsskifte  2007/2008 bedöms efter den nya praxisen. Därför fortsätter antalet av personer, som förlorar rätten till assistans, att öka fram till åtminstone sommar/hösten 2011 då Försäkringskassan ska redovisa utvecklingen av bedömningen till regeringen.

Är det inget som kan stoppa Försäkringskassan? Enligt Magnus Liefvendahl krävs det en lagändring i LSS  § 9a, ett förtydligande om vad som ska räknas som grundläggande behov. I ett tidigare blogginlägg redogjorde jag för de svar Assistanskoll fick från riksdagspartierna på frågan om en lagändring är nödvändig för att hela det grundläggande behovet ska räknas och inte delas upp i integritetskänsliga och icke-integritetskänsliga delar.

Enligt de svar vi fick är oppositionspartierna eniga om att det behövs en lagändring. Bland alliansens partier är det enbart Kristdemokraterna (som innehar socialdepartementet) som verkar tveksamma:

Fråga 3.
Ska det göras en lagändring i LSS § 9a om att hela det grundläggande behovet ska räknas och inte delas upp i integritetskänsliga och icke-integritetskänsliga delar?

KD:s svar:
Integritetskränkning får ej förekomma. Vi vill avvakta resultatet av arbetet med behovsbedömningsinstrumentet.

De som fortfarande inte förstår hur integritetskränkande det kan vara att förvisas till kommunen och att inte kunna bestämma vilka som kommer i ens hem, som får insyn i familjelivet och som ska hjälpa till med intimhygienen borde vi inte rösta på !

6 svar

Att arbeta med stöd av personlig assistans

, 3 september, 2010
3 svar

Under ett års tid har jag drivit ett arvsfondsprojekt inom IfA – att arbeta med stöd av personlig assistans. Ett spännande projekt och arbete som har sin början i bland annat en rapport från socialstyrelsen som säger att det för några år sedan enbart var sju procent av oss assistansberättigade som arbetar på den öppna arbetsmarknaden utan några subventioner. I dagsläget skulle det motsvara runt 1200 personer. Resten är alltså bidragsberoende på ett eller annat sätt. En del kanske arbetar med lönebidrag eller liknande, men det var inte heller särskilt många enligt rapporten. Kanske det dubbla. Men det återstår många som inte har något direkt sysselsättning. Det ville IfA ändra på, eller åtminstone belysa, i detta projekt.

Hur skulle det göras då? Jo, genom att visa på goda exempel. Låta de, om än mycket få, personer som faktiskt har ett osubventionerat arbete på den öppna arbetsmarknaden komma till tals. Låta de visa för andra assistansberättigade, arbetsgivare, anhöriga, läkare,  skolor, myndigheter med flera att det faktiskt inte är något problem att arbeta fastän man råkar ha en assistent med sig. Och låta dem berätta om hur de lyckats.

Jag reste runt och träffade femton personer, med vitt skilda yrken inom de flesta branscher. Och nej, det var ingen av dem som arbetade med att sortera skruvar på det stora möbelvaruhuset eller packa upp varor på snabbköpet. Det är annars det som det fokuseras på när det anordnas seminarier i det småheta ämnet ”Funktionsnedsättning och arbete”. Hur fantastiskt det är, och hur glada de här personerna är för att ha detta arbete (som ingen annan vill ha?). Personerna som tas upp som exempel är säkert lyckliga över sina arbeten. Det är inte det jag säger. Men som alltid när det kommer till oss funktionsnedsatta börjar det generaliseras. Det finns faktiskt de, hur överraskande det än må låta för vissa, som har höga utbildningar och förhoppningsvis välbetalda arbeten. Jag skriver förhoppningsvis för det är gott om hinder man måste ta sig förbi innan man når dit. Och i ivern att se till att fler personer som trivs med att måla dominobrickor får göra det glöms vi andra, där ett sådant arbete inte finns med på världskartan, bort. Vi får ingen hjälp att riva de hinder vi möter. Tack vare denna generalisering blir det snarare tvärt om. Fördomarna späs på. ”Jo, men de där funktionshindrade … de gillar att räkna skruvar. Det har jag hört. Tänk va? Så rörande att de tror att de klarar av det här högkvalificerade jobbet.”, säger personalchefen innan ansökningen hamnar i papperskorgen.

Men hindren är fler än obenägna arbetsgivare. Det börjar faktiskt redan i småskolan. ”Men, ska inte ditt barn gå i den här specialklassen? Då kan de lära sig i sin egen takt och har tid att sköta om sin funktionsnedsättning. Nehe … hmm … anpassa skolan? Nja, det blir ju så kostsamt. Ta skolan tre mil härifrån istället. Den är redan anpassad. Inte det? En elevassistent också? Okej … den här personer har vi haft lite svårt att placera. Hon är visserligen lärare och vill hellre undervisa, men det får ni faktiskt ta. Ni är ju vuxna människor och borde kunna kommunicera och lösa de problem som uppstår i och med detta!”

Du kanske tror jag hittar på det citerade ovan? Nej, det är saker som några av de femton intervjuade tagit upp. Du kanske tror att det var länge sedan? Tyvärr inte. Det är vanligt förekommande idag. Och efter skolan fortsätter hindren med oförstående myndigheter, en allmänhet full med fördomar, icke existerande rehabilitering och dessa arbetsgivare som inte har någon kunskap om ämnet och som därigenom blir rädda för att anställa och så vidare.

Personerna som var med i projektet har istället fått riva dessa hinder själva. Hittar vägar runt dem. De har byggt upp sin styrka och lärt sig att slåss med näbbar och klor. Med envishet, tur, kontakter och jävla anamma har de faktiskt lyckats. Men det är egentligen helt orimliga krav som ställts. Jag tror faktiskt att nästan ingen normalt funtad människa skulle orka med det utan det krävs helt enkelt ett visst mått av hybris hos personen ifråga. Och har man inte det som funktionsnedsatt, ja … då är det helt enkelt dominobrickorna som gäller i dagens samhälle som det verkar. Låt oss ändra på det är ni bussiga. Ni kan börja med att sluta sluta generalisera och fokusera på hinder och begränsningar. Se istället möjligheterna, individernas enskilda kapacitet och förutsättningar och framför allt – våga tro att det fungerar!

3 svar