I dag Annandag Påsk 2011 protesteras över hela landet mot utförsäkringarna. Det så kallade Påskuppropet genomför manifestationer på en rad platser.
Det är ingen tvekan om att en hel del blivit riktigt fel när det gäller förändringarna inom socialförsäkringen. Det skulle vara lätt att säga ”vad var det vi sa”, för det sa vi. Vi uppvaktade då ansvarig minister Christina Husmark Persson, vi kommenterade noggrant förslagen vart efter de lades fram. Det var inte bra tidigare heller. Definitivt inte. Som jag ser det finns ett grundläggande tankefel, oavsett om det handlar om gårdagens överinskrivning i förtidspension eller om dagens så kallade rehabkedja med snäva och stelbenta tidsgränser, det är tron på att man kan förenkla och effektivisera genom att placera människor i fack.
Det är nu snart tre år sedan beslutet om förändringarna fattades i riksdagen, den 4 juni 2008. Inför beslutet genomfördes bland annat en manifestation med titeln Sabba inte sjukförsäkringen! på Mynttorget utanför riksdagshuset. Jag har letat fram mitt tal från den manifestationen och konstaterar att det tyvärr, om man ändrar tempus och ändrar till att nationella handlingsplanens period gått ut, fortfarande ”håller”. Att det blev så som vi och många med oss förutspådde och till och med värre.
Manifestation 3 juni 2008
Sabba inte sjukförsäkringen!
Mynttorget
Tal Maria Johansson, DHRNär man pratar om sjukförsäkring kommer man naturligt in på människors möjlighet till arbete och till att försörja sig. Regeringen arbetar utifrån arbetslinjen och det gör också vi inom DHR.
Men – våra medlemmar, personer med nedsatt rörelseförmåga, kommer inte få fler jobb för att möjligheterna till socialförsäkringar stramas åt. Däremot ökas utanförskapet när man istället hänvisas till socialbidrag, så som vi tror kommer bli resultatet av förslagen.
Våra medlemmar kommer inte mötas av en annan arbetsmarknadssituation för att nivåerna i socialförsäkringssystemet sänks.
Våra medlemmar kommer inte plötsligt mottas med öppna armar av arbetsgivare och fackförbund för att de blir utförsäkrade.
För oss i DHR är dagens fråga oupplösligt sammanlänkad med den verklighet många med nedsatt rörelseförmåga lever under. Vi vet att den eftergymnasiala utbildningsnivån bland våra medlemmar ligger på samma nivå som bland befolkningen i stort. Men trots detta har inte fler än knappt fyra av tio i arbetsför ålder ett arbete. Av dessa fyra är det endast en, alltså endast 10 procent av totalen, som har ett arbete utan stöd i form av lönebidrag eller anställning inom Samhall.
Vi har nu kommit åtta år in i Nationella handlingsplanens period. Den period som enligt planen skulle handla om ett perspektivskifte där funktionshinderperspektivet skulle genomsyra alla samhällsområden och personer med funktionsnedsättningar ses som en naturlig del av mångfalden.
Här måste våra politiker ta sitt ansvar. Här måste våra folkvalda sluta att alltid hänvisa till särlösningar när personer med funktionsnedsättningar nämns i arbetsmarknadssammanhang. Nedsatt rörelseförmåga leder inte med automatik till nedsatt arbetsförmåga. Här har alla ett ansvar, såväl politiker som arbetsgivare och fackförbund.Släpp in också oss i arbetslivet.
Släpp in oss bildligt genom att titta på kompetens istället för på problem.
Släpp in oss bokstavligt genom att undanröja alla hinder som finns i den fysiska miljön och genom att sluta skapa nya i form av bristande tillgänglighet.När det gäller de olika förslag som riksdagen i morgon skall fatta beslut utifrån har DHR, liksom många andra handikapporganisationer, analyserat förslagen och lämnat yttranden till departementet. Döm om vår förvåning och sedan ilska över att våra synpunkter inte på något sätt tagits i beaktande, inte på något sätt refereras till i propositionen, inte på något sätt gjort avtryck i de slutliga förslagen som kan komma att på olika sätt påverka de 1,3 miljoner vi är i Sverige som lever med en funktionsnedsättning.
Vi har i våra yttranden bland annat påtalat att för en person med nedsatt rörelseförmåga som blir av med sitt arbete är det inte bara att – på samma sätt som andra – flytta i väg och hitta en tillgänglig och användbar bostad på annan ort, hinna få den bostadsanpassad så man kan bo där, hinna få färdtjänst beviljad i den nya kommunen, hinna få hemtjänst eller kanske hinna rekrytera assistenter om man har assistans. Allt inom sex månader för att inte riskera utförsäkring. Dessa särskilda förhållanden kommenteras inte i förslaget och det lämnas inte utrymme för att göra dessa individuella bedömningar. Varför? Handlar det om ett misstag? Handlar det om okunskap? Oavsett är det helt klart ytterst nonchalant.
Vi kan inte se annat än att regeringen talar med kluven tunga. Talet om arbetslinjen omfattar inte alla. För personer med olika funktionsnedsättningar är det fortfarande segregerande särlösningar och värre utanförskap genom urholkade socialförsäkringsregler som skall vara huvudfåran.
För en månad sedan hade DHR bjudits in att träffa socialförsäkringsminister Ulf Kristersson. Det blev ett samtal om de fallgropar det nya socialförsäkringssystemet inneburit för många av DHRs medlemmar, vi tog också upp tidsgränserna för att hitta arbete på annan ort som är orealistiska för den som behöver exempelvis tillgänglig bostad och assistans. Vi lyfte fram de extremt låga nivåer många lever på, en viktig fråga samt det faktum att man inte lättare får jobb för att ersättningarna sänks. Vi påtalade behovet av helhetssyn och att så väl utbildning som jobb eller annan sysselsättning hänger ihop med exempelvis tillgänglighet som hänger ihop med synsätt som hänger ihop med politiska ställningstaganden och så vidare.
För två veckor sedan kom så vissa förslag till justeringar. Dessa fick från DHR både ris och ros.
För att komma tillrätta med så väl ohälsa som sysselsättningtalen tror jag det viktigaste är att se att människor är just människor, med alla våra olika förmågor, talanger, önskningar och behov. Ingen människa är sin funktionsnedsättning, sin diagnos eller sin arbetsförmåga.
Ulf Kristersson är Socialborgarråd i Stockholm stad med ansvar för social- och arbetsmarknadspolitiken. Han är talesperson för Moderaterna i social- och familjepolitik samt förskola. Har tidigare varit riksdagsledamot i tio år, finanskommunalråd i Strängnäs samt ordförande i adoptionscentrum.
Bengt Elmén: Otillgänglighet nu ska klassas som diskriminering. Men vad tycker du egentligen om att kostnadseffekterna nu ska utredas? Det måste väl vara första gången i världshistorien som ett kostnadsresonemang förs in i diskrimineringsdebatten. Jag trodde att all diskriminering skulle motverkas oavsett kostnad och oavsett vem som är utsatt för den. Men Regering vill uppenbarligen sätta en prislapp på diskrimineringen. Tydligen är det så att människans lika värde inte gäller för den här Regeringen. Och om det nu är så att kostnadseffekterna ska utredas – varför ingick då inte detta redan i Ytterbergs utredningsuppdrag?
Vilhelm Ekensteen: Jag noterar att Ulf Kristersson inte med ett ord berör personlig assistans. Nåja, han har som inbjuden gäst haft rätt att skriva om vad han vill, men visst skulle många med stora funktionsnedsättningar glatt sig åt ett klart uttryckt moderat stöd för den livsviktiga assistansreformen! Den måste förbli stark om inte många funktionshindrades rätt till ett verkligt medborgarskap och makt över sitt liv, som Ulf Kristersson mellan raderna tycks gilla, ska gå förlorad. Eller vi utgör ett försumbart särintresse?
Maria Johansson: Det börjar väldigt bra med alla människors lika värde och möjligheter, men så kommer Ulf till just detta märkliga Moderat-resonemang, att avgöra om diskriminering är diskriminering eller ej beroende på vad den skulle kosta att undanröja. Detta bekräftar det vi från olika håll fått signaler om hela våren, att det är Moderaterna som bromsat regeringens lagförslag. Ulf, vad jag förstått är du inte här på plats i Almedalen, men dina partikamrater är varmt välkomna till vårt seminarium med rubriken ”Vad får en mänsklig rättighet kosta?”. Onsdag 7 juli kl 10.00 – 12.00, Bredgatan 4, Visby. Arrangörer: DHR, FSDB, HRF, RTP och SRF