En dag i mars skrev jag på Facebook att jag ”önskade jag mig flera kvinnliga psyko(före)bilder i populärkulturen. Ikväll vinner Loreen. Jag säger bara ”dansa barfota i snön”. Hurra!!.”
Då hade Loreen Talhaoui fångat de svenska hjärtana med sin barfotadans och sitt ”going up up up”. Nu har hon vunnit hela Europas kärlek.
Vi kan tycka massor om själva spektaklet Eurovision Song Contest, att det har ägt rum i en diktaur som inte minst förtrycker hbtq-personer och att själva tävlingen bygger på nationalistiska tankar som dessutom vidmakthåller bilder av ”Europa” och ”de andra”.
Men vi kan också säga detta: Loreen har visat engagemang för mänskliga rättigheter och utnyttjat sin position för att i media lyfta situationen i Azerbajdzjan. Kvinna till Kvinna menar att Loreen har inspirerat unga aktiviser att fortsätta kämpa för sina drömmar. Respekt, säger jag. Och på Facebook skriver journalisten Lawen Mohtadi att när Loreen vinner och Gina Dirawi kommenterar är det lite ”svartskallarna tar över”.
Och jag vill också lyfta fram det här alldeles, alldeles underbara i att Europa nu älskar bilden av en psykokvinna. En kvinna som dansar barfota i snön. Som är på väg upp, upp, upp i euforin.
För mig är det ganska speciellt så här på det som kallas Mors dag. Min uppväxt har inte präglats av någon stolthet kring psykisk ohälsa, särskilt inte kopplat till moderskap. Tvärtom har det gömts undan eller bara setts som ett problem. Kvinnor som passerar gränsen för vad som anses normalt har historiskt sett betecknats som ”hysterikor”, och uppvisats som freaks. Fortfarande idag ser vi sällan psykokvinnor stå i rampljuset på sina egna villkor, varken som sig själva eller som en bild av något önskvärt.
Och när jag säger att Europa nu älskar bilden av en psykokvinna menar jag inte kärlek som något nedlåtande gullande – utan som att det är gemensam allsång i tunnelbanan och på stan. Som att Loreens lugg kommer vara sommarens klipp. Som att det är en jordskredsseger. Som att en spontan psykoriot sprider sig.
Euphoria.