”We´re here, we´re queer get used to it’”. Jag är liksom uppväxt i feminismen och hbtq-rörelsen. Könsmaktsordning. Homofobi. Pride. Självklara grejer. Likaså ironi, knappar med budskap, coola t-shirts, magasin och ja, en sorts gemensam kultur. På det sättet är det inte så svårt att definera sig som kvinna och bisexuell. Det finns en sorts plats. Det finns en sorts ord. Ord för förtryck. Och plats för stolthet.

Men sen är jag ju ett psyko också. Och well, nu blir det ju liksom svårare. Igår läste jag om hur ordföranden för Vårdförbundet i Uppsala inte tycker att psykiskt sjuka ska få åka taxi. Idag läser jag om hur tjejer som skär sig blir fastspända, inlåsta och inte lyssnade på. Även om de skriver böcker om övergreppen.

Det handlar om hur vissa erfarenheter reduceras, förminskas och osynliggörs. Hur vissa människor inte räknas. Eller, vi skulle kunna säga: det handlar om rasimen mot oss med erfarenheter av psykisk sjukdom, ohälsa eller så kallad funktionsnedsättning. Och se där, ännu ett ord för maktojämlikhet, det vill säga rasism.

För några timmar sen föreläste jag för en grupp personer som alla har egna ”psyko-erfarenheter”. Det ger en mäktig känsla. För när jag pratar om Aktion T4, om hur Förintelsen inleddes med ett massmördarprogram riktat mot oss, mot personer med funktionsskillnad, inte minst psykisk sådan, ja, då är det stärkande. Då blir det så tydligt hur saker hänger ihop. Hur föreställningar, attityder och diskriminering är svårföränderligt och har en historia. Hur tvångssteriliseringarna handlade – och för transpersoner som vill byta juridiskt kön fortfarande handlar – om maktens konsekvenser mot den som bryter mot normen.

Och jag tänker att den mäktiga känslan jag får handlar om att när vi med delade erfarenheter tillsammans pekar ut förtrycket så läggs en grund för stolthet. För vi måste benämna förtrycket för att bekämpa det. Kunna peka ut det. Sätta ord på det och begripliggöra det. Våra erfarenheter måste börja räknas innan vi kan vända på maktpyramiden.

Därför önskar jag detta: Att vi hittar och börjar använda ord för att benämna strukturella maktojämlikheter ännu mer. Att vi börjar prata mer om funkofobi. Om psykofobi. Om funktionsnormer. Kanske om patologism, som en parallell till rasism och sexism, men riktat mot oss som har, eller har haft, vissa diagnoser, eller erfarenheter.

Till exempel så här: På lördag går Marschen för tillgänglighet. Att otillgänglighet fortfarande inte är klassat som diskriminering enligt svensk lag, det är ett uttryck för funkofobin i samhället. Att vissa taxiåkare i dagspressen pekas ut som potentiella våldsverkare bara för att de har en psykisk sjukdom, det är inte bara ofräscht, det är ett uttyck för psykfobi och patologism.

Och när vi sen har gjort detta, ja, då kan vi behöva peppa också! Här kommer därför nåt att titta eller lyssna på gjort av fantastiska Utopia och Grunden Media.