Var man än bor i landet så finns det en hjälpmedelsansvarig myndighet (landstinget eller kommunen) vars uppgift det är att undersöka behov och föreskriva hjälpmedel till den som behöver det. Rätten till hjälpmedel regleras i Hälso- och sjukvårdslagen, HSL. Enligt den ska den enskilde få de hjälpmedel för den dagliga livsföringen som han behöver.

I prop till LSS står det i specialmotiveringen till ändring av HSL en definition av hjälpmedel för den dagliga livsföringen: ”Hjälpmedel för den dagliga livsföringen är sådana hjälpmedel som fordras för att den enskilde själv eller med hjälp av någon annan (min kursivering) skall kunna tillgodose grundläggande personlig behov (att klä sig, äta, sköta sin hygien, mm) förflytta sig, kommunicera, sköta vardagslivets rutiner i hemmet, gå i skolan samt delta i sysselsättning och normala fritids- och rekreationsaktiviteter”.

Självklart är rätten till hjälpmedel inte beroende av om du har assistans eller inte. Inte heller på vem som är arbetsgivare för de personliga assistenterna.

Enligt ovanstående borde det alltså egentligen aldrig finnas några problem på hjälpmedelsområdet. I alla fall inte man tror på ”den goda myndigheten”. Men samtidigt är det  så att arbetsgivaren, enligt arbetsmiljölagen, har ett ansvar för att anställda får de hjälpmedel som krävs för att de inte ska skadas i arbetet, s k arbetstekniska hjälpmedel.

Redan tidigt i assistansreformens historia medförde ovanstående ordning problem i vissa regioner och en av dessa regioner har hela tiden varit Gävleborg.

I Gävleborg är det Landstinget som är hjälpmedelsansvarig myndighet. I Gävleborg har denna myndighet bestämt att många av de hjälpmedel den assistansberättigade behöver för att klara sin vardag i själva verket inte är personliga hjälpmedel utan arbetstekniska, dvs hjälpmedel för de personliga assistenterna!?!

Landstinget hävdar självstyre, beslutar som de vill och tvingar sedan den assistansberättigade att själv betala sina hjälpmedel genom sin assistansersättning. En ytterligare ”clou” i denna sorgliga historia är att Försäkringskassan inte accepterar att assistansersättningen används till hjälpmedel annat än enklare hjälpmedel såsom plasthandskar…

För att den enskilde inte ska komma i kläm på det sätt man gör i Gävleborg kom Landstingsförbundet och Kommunförbundet tidigt överens om att hjälpmedelsansvarig myndighet alltid ska ansvara för de personliga hjälpmedel den enskilde behöver för det dagliga livet. Det gjorde de i den s k LOKAH-rapporten. Tyvärr var det bara en principöverenskommelse och den valde Gävleborg att inte följa. Senare kom också en proposition med förslag på att ändra HSL men det har inte genomförts och därför struntar Gävleborg i det också.

I den senaste propositionen om ändring av LSS klargör regeringen att Gävleborg har fel. Riksdagen enades därför om att ändra i förordningen till LASS för att tydliggöra vad assistansersättningen får användas till. Och det är INTE till hjälpmedel. Vi får väl se om Gävleborg ändrar sig den här gången.