Hej Västtrafik!

Ja, nu skriver jag till er igen. Jag förstår om ni redan nu tröttnat på detta mail – men jag tror inte riktigt att ni begripit vad det är jag försökt berätta de senaste 14 åren som jag skrivit. Om du inte jobbat så länge på Västtrafik så drar jag en kort resumé:

Resumé (hoppa gärna över om du kan din historia)

Sedan 1997 har jag kämpat för att få åka kollektivt som den Göteborgare och skattebetalare jag är. Dock verkar det som om att varje gång jag har påpekat era tillkortakommanden så har ni reagerat med ignorans och en tydlig ovilja till att rätta till era problem.

1979 kom en lag som sa att ni så snart som möjligt skulle anpassa kollektivtrafiken till alla. Lagen gör det klart och tydligt att även jag, som sitter i rullstol, ska kunna åka som alla andra.

1997 (18 år senare) skaffade ni låggolvsvagnar som möjliggjorde det för mig med en manuell rullstol, om jag hade hjälp att komma över tröskeln på ca 15 cm, att komma ombord. Dock hade ni, som enda kollektivtrafikföretag i Sverige, Europa och så vitt vi kunnat utröna, i världen, skrivit i era regler att man inte får åka sittandes i sin rullstol. Den självklara frågan är då naturligtvis: ”Varför?”. Jag ställde frågan otaliga gånger. Varje gång fick jag svaret: ”Därför!”.

2004 (23 år senare) hade jag tröttnat. Låggolvsfordonen som ni skyltade med en symbol av en rullstol fick jag fortfarande inte åka med. Alla era genanta svar samlade jag ihop på en hemsida som jag kallade Västtragik. Ni svarade med att stämma mig och byta ut klistermärkena med rullstolssymbolen till en symbol med gubbe och käpp. Jag fick gehör för min fråga i medierna och ni gav upp er stämning. Inget hände dessvärre med varken era fordon, era regler eller er attityd.

2007 (26 år senare) kom tillslut de efterlängtade ramperna på spårvagnarna. Genom att jag tryckte på en knapp kunde föraren trycka på en annan knapp som gjorde att en tredje knapp tändes som jag fick trycka på och en ramp kom ut. I teorin kunde jag åka själv! Visst fanns det barnsjukdomar med nymodigheterna – men de skulle väl snart avhjälpas?

Hur funkar det idag?

Jag upplevde att mina resor krånglade oftare än att de funkade. Jag ställde frågan till er vad ni gör för att få bukt med bekymren på vagnarna. Hugo Lepik, som är chef för trafiken i Göteborgsområdet, förklarade att det inte fanns några problem – tydlig statistik visade att endast 1% av turerna hade problem med rampen. Vad märkligt att mina upplevelser talade för att ca 3 av 4 turer inte funkade som det var tänkt. Hur kunde det vara så olika?

Vi (jag och Västtrafik) gjorde en undersökning tillsammans. Med vetenskapligt korrekt enkät och en vårdag 2011 åkte vi spårvagn och kryssade av vad som funkade resp. inte funkade. Nu fick vi svart på vitt att 25% av resorna fungerade och i 75% av fallen gick något fel. Felen kunde bestå i att man inte fick plats, att vi inte blev uppmärksammade då vi skulle stiga på eller att vi (pga ouppmärksamhet eller tekniskt fel) fick stiga av i en annan stadsdel än vad vi tänkt oss (ja, det låter kanske otroligt men det hände vid 2 av 7 resor). 75% fel är ändå ganska mycket.

Jag och min vän Tina (som också sitter i rullstol) skapade ett verktyg så att vi enkelt från våra telefoner kunde registrera exakt vad på alla bussar och spårvagnar som vi åkte som borde åtgärdas. Allt från en trasig fjäder som gör att fällstolen på rullstolsplatsen inte fäller upp sig automatiskt, till krånglande knapp och ramp.

Baserat på vår mycket detaljerade statistik anordnades ett möte med Västtrafik, Göteborgs Spårvägar och representant från ägarna. Jag höll en 2 timmars föreläsning om bristerna i deras statistik och i deras fordonspark. Jag pratade också om möjligheterna att åtgärda dessa, återupprätta goodwill och nyttan av att sätta upp mål och ha bra statistik. Jag erbjöd dem även vår detaljerade statistik och förklarade att denna direkt kunde användas av t.ex. reparatörerna i garaget och direkt åtgärda de upptäckta felen. Jag erbjöd dem vår statistik och vår lösning i utbyte mot att de lovade att ta frågan på allvar. De skulle tänka på saken. Det dröjde ett par månader innan jag återkom – var det inte av intresse? Nej, enligt Hugo Lepik så är tillgänglighet inte ett område som behöver prioriteras.

Jag frågade Hugo hur stor del fel som tolereras innan man på allvar tar itu med problemen. De hade ingen specifik siffra – men om t.ex. en linje drabbades av 0,5% fel så vidtogs ordentliga åtgärder för att fixa detta. Om 0,5% är en gräns för ”vanliga fall” – var går då samma gräns för oss som är rullstolsanvändare? För det är väl inte så att ni behandlar folk och folk på olika vis (det vore ju isåfall diskriminering)!?

Det som är felet med kollektivtrafiken är inte de tekniska problem som ställer till det för mig. Nej, de verkliga problemet är det ointresse ni gång på gång visar. Ointresse för att lösa problem, följa lagen och för att ha oss som kunder.

Mitt försök att hjälpa till och jobba med er mottogs med ointresse. Ska jag använda min energi att jobba med blåslampan i ändan på er igen? Media har visat sig tämligen ineffektivt då er goodwill knappast kan bli sämre. Jag tror att det är dags att ta till den juridiska blåslampan. Ni har ju alla trots allt ignorerat lagen.

32 år är en lång tid.