Etikettarkiv: Hugo Lepik

32 år är en lång tid

Hej Västtrafik!

Ja, nu skriver jag till er igen. Jag förstår om ni redan nu tröttnat på detta mail – men jag tror inte riktigt att ni begripit vad det är jag försökt berätta de senaste 14 åren som jag skrivit. Om du inte jobbat så länge på Västtrafik så drar jag en kort resumé:

Resumé (hoppa gärna över om du kan din historia)

Sedan 1997 har jag kämpat för att få åka kollektivt som den Göteborgare och skattebetalare jag är. Dock verkar det som om att varje gång jag har påpekat era tillkortakommanden så har ni reagerat med ignorans och en tydlig ovilja till att rätta till era problem.

1979 kom en lag som sa att ni så snart som möjligt skulle anpassa kollektivtrafiken till alla. Lagen gör det klart och tydligt att även jag, som sitter i rullstol, ska kunna åka som alla andra.

1997 (18 år senare) skaffade ni låggolvsvagnar som möjliggjorde det för mig med en manuell rullstol, om jag hade hjälp att komma över tröskeln på ca 15 cm, att komma ombord. Dock hade ni, som enda kollektivtrafikföretag i Sverige, Europa och så vitt vi kunnat utröna, i världen, skrivit i era regler att man inte får åka sittandes i sin rullstol. Den självklara frågan är då naturligtvis: ”Varför?”. Jag ställde frågan otaliga gånger. Varje gång fick jag svaret: ”Därför!”.

2004 (23 år senare) hade jag tröttnat. Låggolvsfordonen som ni skyltade med en symbol av en rullstol fick jag fortfarande inte åka med. Alla era genanta svar samlade jag ihop på en hemsida som jag kallade Västtragik. Ni svarade med att stämma mig och byta ut klistermärkena med rullstolssymbolen till en symbol med gubbe och käpp. Jag fick gehör för min fråga i medierna och ni gav upp er stämning. Inget hände dessvärre med varken era fordon, era regler eller er attityd.

2007 (26 år senare) kom tillslut de efterlängtade ramperna på spårvagnarna. Genom att jag tryckte på en knapp kunde föraren trycka på en annan knapp som gjorde att en tredje knapp tändes som jag fick trycka på och en ramp kom ut. I teorin kunde jag åka själv! Visst fanns det barnsjukdomar med nymodigheterna – men de skulle väl snart avhjälpas?

Hur funkar det idag?

Jag upplevde att mina resor krånglade oftare än att de funkade. Jag ställde frågan till er vad ni gör för att få bukt med bekymren på vagnarna. Hugo Lepik, som är chef för trafiken i Göteborgsområdet, förklarade att det inte fanns några problem – tydlig statistik visade att endast 1% av turerna hade problem med rampen. Vad märkligt att mina upplevelser talade för att ca 3 av 4 turer inte funkade som det var tänkt. Hur kunde det vara så olika?

Vi (jag och Västtrafik) gjorde en undersökning tillsammans. Med vetenskapligt korrekt enkät och en vårdag 2011 åkte vi spårvagn och kryssade av vad som funkade resp. inte funkade. Nu fick vi svart på vitt att 25% av resorna fungerade och i 75% av fallen gick något fel. Felen kunde bestå i att man inte fick plats, att vi inte blev uppmärksammade då vi skulle stiga på eller att vi (pga ouppmärksamhet eller tekniskt fel) fick stiga av i en annan stadsdel än vad vi tänkt oss (ja, det låter kanske otroligt men det hände vid 2 av 7 resor). 75% fel är ändå ganska mycket.

Jag och min vän Tina (som också sitter i rullstol) skapade ett verktyg så att vi enkelt från våra telefoner kunde registrera exakt vad på alla bussar och spårvagnar som vi åkte som borde åtgärdas. Allt från en trasig fjäder som gör att fällstolen på rullstolsplatsen inte fäller upp sig automatiskt, till krånglande knapp och ramp.

Baserat på vår mycket detaljerade statistik anordnades ett möte med Västtrafik, Göteborgs Spårvägar och representant från ägarna. Jag höll en 2 timmars föreläsning om bristerna i deras statistik och i deras fordonspark. Jag pratade också om möjligheterna att åtgärda dessa, återupprätta goodwill och nyttan av att sätta upp mål och ha bra statistik. Jag erbjöd dem även vår detaljerade statistik och förklarade att denna direkt kunde användas av t.ex. reparatörerna i garaget och direkt åtgärda de upptäckta felen. Jag erbjöd dem vår statistik och vår lösning i utbyte mot att de lovade att ta frågan på allvar. De skulle tänka på saken. Det dröjde ett par månader innan jag återkom – var det inte av intresse? Nej, enligt Hugo Lepik så är tillgänglighet inte ett område som behöver prioriteras.

Jag frågade Hugo hur stor del fel som tolereras innan man på allvar tar itu med problemen. De hade ingen specifik siffra – men om t.ex. en linje drabbades av 0,5% fel så vidtogs ordentliga åtgärder för att fixa detta. Om 0,5% är en gräns för ”vanliga fall” – var går då samma gräns för oss som är rullstolsanvändare? För det är väl inte så att ni behandlar folk och folk på olika vis (det vore ju isåfall diskriminering)!?

Det som är felet med kollektivtrafiken är inte de tekniska problem som ställer till det för mig. Nej, de verkliga problemet är det ointresse ni gång på gång visar. Ointresse för att lösa problem, följa lagen och för att ha oss som kunder.

Mitt försök att hjälpa till och jobba med er mottogs med ointresse. Ska jag använda min energi att jobba med blåslampan i ändan på er igen? Media har visat sig tämligen ineffektivt då er goodwill knappast kan bli sämre. Jag tror att det är dags att ta till den juridiska blåslampan. Ni har ju alla trots allt ignorerat lagen.

32 år är en lång tid.

Öppet brev till Hugo Lepik

Hej Hugo!

Våra vägar har korsats många gånger de senaste 17 åren. Tänk vad tiden går! Ja, det är så länge sedan låggolvsspårvagnarna har funnits och det är faktiskt så länge som jag har kämpat för att kunna åka kollektivt som resten av Göteborgs invånare. Problemet är ju som bekant att jag sitter i rullstol och därför inte kan åka kollektivt.

Fram till 2006 var mitt bekymmer att jag med min manuella rullstol inte fick vara på spårvagnen (eller bussen) med min rullstol. Jag kunde åka (med hjälp), men fick inte.

Jag påtalade bristerna på hemsidan Västtragik och blev stämd för varumärkesintrång. Då mina jurister erbjöd hårt motstånd och medias strålkastare blev alltför obehagliga drog ni tillbaka stämningen ca 2 månader senare och fallet förblev oprövat.

Jag blev sämre, fick elrullstol. De sedan 2001 utlovade ramperna lyste med sin frånvaro. Nu varken FICK eller KUNDE jag åka med. Till sensommaren 2010. Lycka när jag och min flickvän för första gången i mitt 37-åriga liv kunde åka kollektivt tillsammans! Men säg den lycka som varar för evigt. Snabbt blev vi varse att vi inte får åka tillsammans förutom i den allra senaste vagnsmodellen (då vi båda sitter i rullstol). Tillbaka till ruta 1: Vi kan, får plats, men tillåts inte!

I september togs ramperna ur bruk på de nya vagnarna utan någon förklaring. Rätt som det var blev det helt omöjligt igen. Löftet om rampernas återkomst flyttades från ”ett par dagar” till ”den 15 november” och har nu landat på ”förhoppningsvis i början på 2011”.

Jag föreslår ett vad, Hugo. Jag slår vad om att du inte står ut med att leva i mina skor. Att få samma begränsade rörelsefrihet som jag. Vill du motbevisa mig? Du slipper de första 13 åren av förnedrande avslängningar, stämningar, missade möten och tåg. Vadet är från nu tills ramperna är fixade (dvs ”förhoppningsvis i början på 2011”).

Här är dina villkor:

Åka kollektivt

  • Bara vissa vagnar är tillgängliga. Vilka vet du ej på förhand. Om fordonsnumret är jämnt får du åka med. Om de är udda får du vänta på nästa.(Jag får åka i 80 av 240 vagnar)
  • Begränsat antal platser ombord. Du får bara sitta på den främsta raden i första vagnen. Om det inte är ledigt får du vänta på nästa. Du får inte under några omständigheter åka tillsammans med din fru. Om hon också skall åka får hon ta nästa vagn (samma regler gäller henne också).

Välja alternativt färdsätt (motsv. färdtjänst)

  • Begränsat antal resor. Jag förstår om kollektivtrafiken känns besvärlig. Du får ytterligare en möjlighet att ta dig fram (med bil). Du får bättre villkor än färdtjänsten ger mig: jag ger dig totalt 10 resor (tur- och retur) till ”början av 2011”. (Jag får 60 ToR-resor per år)
  • Lång framförhållning. Meddela med fem minuters precision när du skall åka till och från jobbet. Regelbundna tider meddelas till mig en vecka i förväg. Om du skall ändra tid får du ringa mig och be om lov. Missar du tiden får du vänta en timma extra.
  • Oflexibelt. Övriga resor meddelas ett dygn i förväg. Du får inte kombinera olika resvägar (t.ex. lämna barn på dagis på väg till jobb eller handla på vägen hem).
  • Ovisshet och tidspassning. Singla slant. Krona: du kommer för tidigt. Klave: du kommer för sent. Slå en tärning och multiplicera antalet prickar med 10 minuter för att se hur lång tid du är tidig resp. sen. Inställd resa: Kombinationen ”krona och sexa” gör att du inte får åka alls.
  • Samåkning. Plocka upp liftare/granne och kör dem dit de ska innan du åker dit du ska.
  • Bara inom kommunen. Om du vill åka utanför kommunen (riksfärdtjänst) – meddela tid 3 veckor i förväg.

Promenera

  • Otillgänglighet. Alla enkelt avhjälpta hinder skulle ha varit borta i år (nyckelord: ”skulle ha varit”). Du får därför inte gå över trottoarkanter utan måste leta efter en avfasad dito. Du får inte gå in i butiker/restauranger etc. som har ett trappsteg. Be om hjälp med dörrarna såvida inte dörröppnare finns!

Hoppas inte att du tycker att mitt förslag om att ta sig fram på mina villkor låter som en orimlig idé. Så ser vardagen ut för många av oss Göteborgare. Om du känner dig ensam eller utpekad så hoppas jag att du kan göra gemensam sak med färdtjänstchefen Lars Wollter och de kommunpolitiker som låter den här medeltida synen på funktionshindrades rörelsefrihet råda.

Med hopp om snabb kontakt och ett antaget vad,

– Erik Ljungberg (erik@fulldelaktighet.nu)

Fotnot: Lagen om Anpassad Kollektivtrafik har nu funnits (och ignorerats) sedan 1979.

Fotnot #2: Sedan brevet skrevs har du stängt av den lilla möjlighet som fanns för oss att åka kollektivt. De låggolvsvagnar som igår var ett alternativ är idag omöjliga då rampen inte längre används? Okunnighet. Nonchalans. Arrogans och maken till fräckhet! Barnsjukdomarna borde varit åtgärdade för 30 år sedan. Inte upptäckas en månad innan 2011!

Följande personer  intygar att mina förslag till vadet är väl överensstämmande med de villkor vi tvingas acceptera av dagens samhälle:
DHR Maria Johansson (ordförande riks) och Robert Kindberg (Gbg)
NHR Kathleen Bengtsson-Hayward (ordförande riks) och Eva de Coursey (Gbg)
Marschen för tillgänglighet gm språkrören Hans Filipsson och Emma Johansson

01 No Logo0